Logga in

Sök

Arkiv Länkar På spaning efter barbarerna

På spaning efter barbarerna

Länkar

I en artikelserie i Ny Tid granskar Peter Lodenius den europeiska populismen( 25.1.)Den är främlingsfientlig, antielitistisk och konservativ.

"Europas populistpartier har följts med stor och oroad uppmärksamhet den senaste tiden, också i Finland. Oron beror naturligtvis på att dessa partiers främsta budskap är främlingsfientlighet - historien visar vilka följderna kan bli när det budskapet utnyttjas samvetslöst.

Gruppen av partier har gått under olika namn. Man talade i tiden om protestpartier, men lämnade det när de visade sig vara mer bestående än man hoppats. Man kallar dem ofta extrema högerpartier, och det passar såtillvida att de är mycket värdekonservativa, ofta på ett aggressivt sätt, men på den socioekonomiska skalan, den som vanligen används för partier, kan de befinna sig någonstans i mitten. De går också under beteckningen främlingsfientliga partier, på basen av sin i dag viktigaste programpunkt, men det finns risk för att den övertas också av andra.

Populism är ett bredare begrepp och det som oftast används av forskare. Inte heller det är entydigt, i t.ex. USA och Norge har det används i en annorlunda betydelse. Men Timo Soini har skrivit sin gradu om landsbygdspartiets populism och kallar sig själv populist.

Tankesmedjor

har ägnat stort intresse åt dessa partier. I december presenterade finlandssvenska Magma, gröna bildningsförbundet Visio, centerns e2, den svenska liberala tankesmedjan Fores och den gröna europeiska stiftelsen GEF vid ett seminarium på Hanaholmen boken Populism in Europe som innehåller en järnranson fakta och funderingar kring de populistiska partierna, framför allt i Västeuropa, men i viss mån också i Central- och Östeuropa (boken kan köpas åtminstone från Visio).

Erica Meijers från den nederländska gröna vänsterns tankesmedja har redigerat boken. Hon inledde seminariet på Hanaholmen med att ställa frågan: Var skulle vi vara utan barbarer? Det var ju antikens greker som betecknade alla sina fiender som barbarer och kulturellt lägre stående, också om t.ex. perserna kan ha representerat en lika gammal kultur. Begreppet har levt vidare till våra dagar. Stereotypierna frodas och vi definierar oss ofta i motsats till "de andra". Barbarerna är ofta en fiende inte bara för de egentliga populisterna, utan för oss alla. Vi vill försvara den kristna civilisationen i Europa genom att bygga murar. Det är en nationalism i en ny skepnad. Barbarerna gestaltas nu av fundamentalistiska muslimer.

Som en orsak till denna utveckling såg Meijers globaliseringen, som fört världen närmare oss, som en annan avpolitiseringen. Ännu på 90-talet fanns en polaritet mellan vänstern och högern, men sedan övergav socialdemokratin sin ideologiska linje och den ersattes av teknokrati. Den gamla ideologiska motsättningen ersattes av en tudelning mellan den kosmopolitiska, liberala eliten och det konservativa folket. När man ansåg att den liberala eliten övergett folket fick populisterna överta rollen som folkets röst.

- Politik har blivit teknokratisk administration. Ändå bör det i politiken också finnas rum för känslor. Nu har sammandrabbningen mellan ideologier blivit en sammandrabbning mellan kulturer, på det sättet har motsättningarna återkommit, sade Meijers. Hon ställde frågan hur vänstern och de gröna borde reagera på den nya situationen.

- De borde se på hur populisterna lyckats framställa sin politik genom enkla begrepp och t.ex. stämpla islam som barbari. Vänstern borde föra fram sina egna bilder, känslor och målsättningar.

En socialdemokratisk röst

kommer i denna diskussion också den från Nederländerna - att diskussionen där blivit speciellt livlig beror enligt Meijers på att den nya generationen av populister, med Pim Fortuyn och Geert Wilders i spetsen, så hårt skakat den gamla bilden av Europas mest liberala samhälle.

René Cuperus, verksam i det nederländska arbetarpartiets tankesmedja, deltog i november 2010 i ett seminarium om dessa frågor ordnat av Sorsa-stiftelsen, de finländska socialdemokraternas tankesmedja. Han väckte då diskussion genom sin strävan att förstå populismen och genom sin kritik av multikulturalismen. Han har senare (i april 2011) gett en lista på tio förklaringar till den populistiska revolten i Västeuropa:

• Populismen ersätter den gamla motsättningen mellan höger och vänster med en ny motsättning mellan etablissemanget och folket.

• Populismen är en revolt mot (berättelsen om) globaliseringen.

• Populismen är en revolt mot det tyskarna kallar den andra moderniteten, som baserar sig på individualisering, övergivande av traditioner, kosmopolitism, nyliberal kapitalism och det globala nätverkssamhället.

• Populismen är arbetarklassens och den lägre medelklassens revolt mot akademikernas dominans i samhället och den offentliga debatten.

• Populismen är arbetarklassens hämnd efter socialistiska och socialdemokratiska partiers nyliberala förräderi i form av permanenta beskärningar av välfärdsstaten.

• Populismen är en farlig, xenofobisk revolt mot en illa skött migrationsrörelse i stor skala, som har negativa återverkningar i mycket högre grad på de lägre samhällsskikten än på de högre.

• Populismen är en revolt mot en värld som förändras alltför snabbt och där traditioner, identiteter och tryggheter inte längre respekteras.

• Där socialism och kristendom inte längre fungerar som moraliska och kulturella bromsar för globaliseringens nedbrytande process har populismen fyllt tomrummet - populismen är en romantisk, irrationell, emotionell revolt mot effektivitetens omänskliga filosofi som styr både marknaden och staten.

• Populismen är en revolt mot maktlösheten hos den politiska klassen, som förefaller att ha förlorat allt grepp efter att ha överlämnat kontrollen till globaliseringens och finansmarknadernas anonyma krafter och EU-teknokratins logik.

Ett nordiskt perspektiv

ges i skriften Liikkeitä laidasta laitaan. Populismin nousu Euroopassa, som getts ut av Magma, e2 och Visio. Den inleds av en artikel av Lisa Bjurwald om extremhögern i Europa, skriven för Fores. Bjurwald har ju också skrivit den tjocka och viktiga reportageboken Europas skam om samma ämne.

I skriften ingår också en artikel av Ann-Christine Jungar och Anders Ravik Jupskås om den populistiska partifamiljen i Norden. Ursprungligen har dessa partier haft rätt olika utgångspunkter - i nationalism, ekonomisk libertarianism, antietablissemangsretorik och agrarpopulism - men nu har de närmat sig varandra.

Jungar och Jupskås ser populismen som en tunn systemkritisk ideologi. Partierna bärs vanligen upp av en karismatisk ledare och förenas av vissa attityder. De ser samhället som extremt uppdelat i två delar, det rena folket och den korrumperade eliten. Den bilden behöver inte ha något med verkligheten att göra - "folket" trodde på Veikko Vennamo när han odlade den retoriken, trots att han själv i högsta grad tillhörde eliten. Till maktapparaten hör politiker, byråkrater, sakkunniga och akademiskt utbildade, t.o.m. kultureliten (som gynnar konst som folket inte förstår). EU representerar naturligtvis eliten i kubik. Politik är något som bedrivs av andra partier, medan populisterna är politikfientliga.

Populisterna ser folket som en enhet och anser sig representera det, i motsats till andra partier som talar för specifika grupper eller klasser. Från folket kan vissa grupper uteslutas, som romer, invandrare eller muslimer, man kan anse att det är fel att utsträcka välfärdstjänster också till dem. Man kan också intressera sig speciellt för delar av folket som är hotade av samhällsutvecklingen (t.ex. småbrukare).

Brytningspunkten

lokaliseras olika av olika forskare och skribenter, beroende på vilken de anser vara den viktigaste orsaken till populisternas frammarsch. Den österrikiska journalisten Barbara Hoheneder ser i Populism in Europe marknadsideologins seger som den avgörande orsaken.

Efter andra världskriget utvecklades den europeiska sociala modellen, bl.a. på basen av J.M. Keynes ekonomiska teorier. Samhället skulle ha ett ansvar för alla medborgares välfärd, full sysselsättning var ett centralt mål, den ekonomiska politiken skulle motverka konjunkturväxlingarna. "Kapitalism med mänskligt anlete" kallar Hoheneder den västeuropeiska modellen, som bl.a. stärkte fackförbundens inflytande.

I USA utvecklade dock Milton Friedman vid Chicago-universitetet en annan modell som innebar att staten inte alls skulle lägga sig i ekonomin, eftersom detta kunde skapa inflation. "All makt åt marknaden" var en paroll som stärkte företagens ställning avsevärt.

Margaret Thatcher och Ronald Reagan anammade Friedmans läror och slog t.ex. utan misskund ned stora strejker, skar ned på sociala förmåner och avreglerade finansmarknaden. Det sistnämnda var kanske den mest ödesdigra åtgärden, eftersom den stärkte bankernas makt, möjliggjorde nya spekulationsformer och banade väg för den stora finanskrisen två årtionden senare.

Den anglosachsiska modellen konkurrerade ut den västeuropeiska och Thatchers slagord "There is no alternative" fick en sådan genomslagskraft att det fick sin egen förkortning TINA. De som hade pengar satsade mera på de nya finansprodukterna, mindre på realekonomin, vilket ledde till att den ekonomiska tillväxten avtog och arbetslösheten ökade, likaså ojämlikheten.

Murens fall och Sovjetunionens sammanbrott stärkte uppfattningen om att det inte fanns något alternativ till den nyliberala modellen. Samhällsapparaten krymptes genom budgetnedskärningar och privatiseringar. Många med små inkomster fick det svårare att klara sig.

De drabbade reagerade ofta med ilska mot statsmakten, och eftersom också socialdemokraterna övergett många av sina gamla principer och anammat nyliberala idéer, såg många väljare även dem som en del av etablissemanget, "de gamla partierna", och vände sig i stället till populisterna. I länder med många invandrare lades skulden lätt på nykomlingarna, som man trodde fick oskäliga förmåner. Ledarna för den extrema högern var de första som insåg hur djup klyftan mellan eliten och väljarna hade blivit. De uppfattade att medlemmarna av den nya underklassen, "globaliseringens föräldralösa barn", inte längre förstod politikens språk, och började i stället använda samma språk som mannen på gatan. (Fast det hade nog redan Veikko Vennamo gjort.)

År 1983 kom det första tydliga utslaget av denna revolt när Jean Marie Le Pens Front National fick 11 procent av rösterna i det franska valet. År 1994 röstades Silvio Berlusconi in i Italiens regering och år 2000 var det Jörg Haiders tur i Österrike. Sedan har revolten rullat vidare över stora delar av Europa."