Rättigheter också för den som inte snapsar

Tisdag, 31 Maj 2011 07:23

Länkar

Sociologen Riie Heikkilä som disputerade vid Helsingfors universitet i lördags visar möjligen att det allt mindre finns ett Svenskfinland, sådant vi gärna talar om det, skriver Jan-Erik Andelin i www.ostnylands ledare (31.5.)

"En doktorsavhandling gör förstås ingen sommar. Eller vinter. Men sociologen Riie Heikkilä som disputerade vid Helsingfors universitet i lördags visar möjligen att det allt mindre finns ett Svenskfinland, sådant vi gärna talar om det. Då hade hon intervjuat 26 finlandssvenska sällskap om hur de förhåller sig till andra, till mat, kläder, böcker.

Hon visar på någonting avväpnande mänskligt. Att vi alla som människor i vardagen är smågnabbiga mot varandra. Att vi är toleranta, men lite med variation. Att vi också inbördes kan vara nedlåtande eller irriterade på dem som är och beter sig annorlunda, och att det ingalunda behöver handla om finskt mot svenskt. Att också vi sinsemellan läser den lilla signalen som tyder på att den andre är lite förnäm, eller en tönt, eller icke sällan bådadera.

Heikkilä visar hur många i själ och hjärta är svensk- och tvåspråkiga, men aldrig riktigt känner igen sig i det som beskrivs som typiskt för oss alla:

Elisa: "Man talar om de där snapsvisorna, men jag har aldrig varit med och sjungit såna."

Malin: "Mmm."

Carina: "Inte jag heller."

Malin: "Men kräftorna har vi i alla fall alltid haft."

Elisa: "Vi har aldrig! Min familj är lite så här..."

Den 30-åriga Heikkilä hävdar att det är den svensktalande medelklassen som mest tycker att det finlandssvenska är viktigt. Det är de som går på Svenska Teatern utan att ha läst boken. Eller som dyker upp på Svenska Dagen-festerna för minglets skull, inte för festtalets.

Det är den zon som en del i de finlandssvenska klassböckerna har kallat "låtsasmänniskorna", de som lägger sig till med vanor mest för att visa vem de gärna skulle vilja vara.

Dagens populister har egentligen huggit tänderna i det. Inte så mycket i andras rikedom som i saker och ting andra säger och gör för att framstå som lite bättre. Just nu är det egentligen inte finlandssvenskarna som har tagit lika mycket stryk av det som de gröna, som ofta lever ett glatt konsumerande liv men som packar in det i att man gör det "medvetet".

Det är befriande att Heikkilä föreslår att det kanske inte finns en allfinlandssvensk kultur som vi behöver binda upp varandra till och sedan halvhjärtat försvara. Först då kan vi i stället tydligt komma till hur språk handlar om varje enskild människas rättighet - också då man varken har knutit upp sig till FBK, SFP eller HBL. Först då blir det på allvar intressant att man ändå har sin rätt till sitt språk, till sina vänner, till sin livsåskådning och till sin kultur.

Det är också bra att minnas att Riie Heikkiläs avhandling handlar om de vardagligare och lätt ytligare vanorna och smakfrågorna i vår kultur. Och att de 167 intervjupersonerna uttalade sig 2007, för fyra år sedan, när vårt språkklimat inte ännu hade skärpts till som nu."