Logga in

Sök

Arkiv Länkar Sista striden

Sista striden

Länkar

John-Erik Jansén skriver om presidentvalets sista skede i ledaren i Västra Nyland och jämför Pekka Haavistos medvind med Lillan fenomenet i valet 1994 (1.2).

"Presidentvalet går in i sitt avgörande skede, ännu i dag kan man förhandsrösta, sedan följer fyra kampanjdagar fram till söndagen, då Finlands folk väljer landets tolfte president. Tolv presidenter sedan 1919 då K.J. Ståhlberg valdes till det nyss självständiga landets första statsöverhuvud visar att presidentämbetet förknippas med ett starkt element av kontinuitet, som märks fastän antalet ämbetsperioder är begränsat. Under sin tolv år långa presidenttid har Tarja Halonen samarbetat med fem olika statsministrar från tre skilda partier, Paavo Lipponen, Anneli Jäätteenmäki, Matti Vanhanen, Mari Kiviniemi och Jyrki Katainen.

Debatten mellan presidentkandidaterna Sauli Niinistö och Pekka Haavisto har varit saklig och korrekt, däremot har tonläget varit rätt uppskruvat bland en del av deras anhängare i olika sociala medier.

Under den senaste veckan trädde kandidaternas äkta hälfter fram i rampljuset på ett annat sätt än under den första valomgången. I och med det blev Pekka Haavistos partnerskapsrelation synlig och konkret, med en gång blev Haavisto och Nexar Antonio Flores Finlands mest offentliga samkönade par.

Vare sig Pekka Haavisto blir president eller inte så har han och Antonio Flores gått i bräschen för att göra förhållandet mellan två människor av samma kön till någonting naturligt och vardagligt, en samlevnadsform bland andra.

Haavisto kandiderar för posten som landets president, han är ingen mannekäng för homosexuella partnerskap. Men hans och partnerns sympatiska framträdanden bidrar säkert till att minska fördomar och avdramatisera relationer som under långa tider har fått utstå fördömanden och förkastelsedomar från alla tänkbara håll.
Ett internationellt prov på det på mycket nära håll fick man i gårdagens HS där guvernören i S:t Petersburg Georgi Potavtjenko försvarade en lag som förbjuder "offentlig propaganda för homosexualitet" bland minderåriga - till exempel regnbågsdemonstrationer. Men han lovade generöst att ta emot Haavisto som president, och inte ens bötfälla honom, bara han inte "prackar sitt val på andra."

Samtidigt har den så omhuldade Finlandsbilden fått en ny dimension. I Finland kan ett främlingsfientligt och nationalistiskt parti få en stor valseger, men Finland kan också fördomsfritt rösta fram en öppet homosexuell presidentkandidat till den avgörande omgången. Sannfinländarnas Finland är inte hela sanningen.
Men i och med detta kan man också hålla med dem som tycker att presidentkandidaternas äktenskapsförhållanden och deras respektive partners nu kan skjutas i bakgrunden under de kampanjdagar som återstår. Valet står mellan Niinistö och Haavisto, inte mellan Haukio och Flores.

Galluparna visar att Sauli Niinistö nu stöds av 64 - 65 procent medan Pekka Haavisto får 35 - 36 procent.
I galluparna före valet var stödet för Niinistö i en eventuell andra omgång omkring 60 procent medan Haavisto låg på cirka 20 procent. Det har skett en utjämning, men skillnaden är fortfarande stor.

En webbenkät om finlandssvenskarnas åsikter som Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi har gjort för Yle ger ändå vid handen att Haavisto här har ett större stöd än Niinistö. 58 procent av dem som vet hur de tänker rösta stöder Haavisto, 41 procent Niinistö.
Det är en markant förändring gentemot den undersökning av de finlandssvenska väljarnas åsikter som tankesmedjan Magma presenterade före den första omgången. I den var Niinistö klar etta med 31 procent, Haavisto landade på 4 procent.

Men undersökningen var gjord i december, innan Haavistos uppgång tog fart.

Den intressanta frågan är nu om webbenkäten verkligen signalerar att Pekka Haavistos frammarsch kan bli så stark att han på allvar hotar Niinistö. Det som talar mot det är att enkäten har ett ganska begränsat underlag, cirka 500 personer, och att webben knappast är en representativ kanal för hela befolkningen.
Men den bekräftar att presidentvalet framför allt är ett personval där partisympatier spelar en underordnad roll, och där en kandidat kan nå hur långt som helst i kraft av sin personlighet och sitt sätt att möta väljarna, både i medier och i verkligheten. I det avseendet kan man gott jämföra Pekka Haavistos starka medvind med Lillan-fenomenet 1994. Men det bar ju inte riktigt hela vägen fram."