Språken är sällan jämnstarka

Onsdag, 21 September 2011 07:38

Länkar

De enspråkiga skolorna behövs för att svenskan ska väga lika tungt som finskan i tvåspråkighetens vågskål. Men det finns rum för flexiblare lösningar, skriver Mikael Kosk i Hbl:s ledare (21.9.)

"Det är uppfriskande när någon som kommer utifrån levererar politiskt inkorrekta åsikter som rör upp det man tidigare utgått från. Dessutom är det fullt möjligt att ha både fel och rätt på samma gång."

- Det är synd med enspråkigt svenska skolor, i ett tvåspråkigt land borde man ju värna om tvåspråkigheten, sade det svenska Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand i en intervju i Hbl 11.9.

Ja, ingen kan väl motsätta sig att man borde värna om tvåspråkigheten i ett tvåspråkigt land. Frågan är bara vilka förutsättningar tvåspråkigheten bygger på. Då styrkeförhållandet mellan de två språken befinner sig långt från balans behövs strukturella lösningar som garanterar att det mindre språket inte äts upp av det språk som är dominant i samhället.

Wetterstrands utgångspunkt är att hennes och makens Ville Niinistös barn lär sig både finska och svenska på modersmålsnivå från första klass i den finska skolan i Stockholm. I Finland har det inte gått att välja en finskspråkig skola, då barnen i så fall skulle börja läsa svenska först på sjuan om de inte väljer bort engelskan.

Således ser Wetterstrand framför sig tvåspråkiga skolor i Finland med modell av den finska skolan i Sverige. Men förutsättningen för att det ska fungera är att barnen har två lika starka språk färdigt i bagaget.
Den krassa verkligheten i de svenska skolorna i Finland är att svenskkunskaperna först och främst måste underbyggas. Det går inte att utgå från att det skulle finnas två jämnstarka språk.

I Östra Nyland (13.9) beskriver Jan-Erik Andelin den taxellska paradoxen att tvåspråkigheten förutsätter enspråkiga lösningar som gammaltestamentlig. Andelin har en vision om att finska på modersmålsnivå en dag ska bli normalgruppen på skolans finsktimmar, och att det ska gå att välja tillvalsämnen i finska skolor. Han anser att den envist enspråkiga skolan kan lida inför tidens nya utmaningar av brist på alternativ, resurser och utbud.
I Åbo Underrättelser (14.9) plockar Torbjörn Kevin upp debattpinnen med en mer konservativ inställning till den taxellska tesen. Kevin skriver att organisatorisk tvåspråkighet fungerar bara där individerna är fullt tvåspråkiga och att det inte gäller på många ställen i dagens Finland. Således är de svenska rummen behövliga för att orientera sig utåt.

Andelin svarar i en ny ledare, den här gången i Borgåbladet (20.9), med att ge tillägg till taxellparadoxen, som att de tvåspråkiga i dag starkt bidrar till att upprätthålla de enspråkiga lösningarna.

Slutsatsen måste bli att samhällets organisationer inrättas så att de på bästa vis underbygger individens tvåspråkighet. Den organisatoriska tvåspråkigheten måste kunna fungera även om individerna inte (ännu) är fullt tvåspråkiga.

Om individerna har en färdig och naturlig tvåspråkighet är det orsak att fråga vad de enspråkiga lösningarna behövs till. Det är den stora variationen i utgångspunkterna som gör att de kan motiveras.
Av alla samhällets enheter är det just skolan som blivit de enspråkiga lösningarnas heliga ko. Med tanke på hur lätt finskan kommer åt att dominera det informella umgänget i skolorna kan en enspråkig undervisning vara av nöden. Risken för halvspråkighet är annars större än chansen till tvåspråkighet.

Alla kan dock lära sig flera språk och de får inte ställas mot varandra. Det bör finnas rum för en flexibel tidigareläggning av undervisningen i det andra inhemska språket utan att behöva välja mellan svenska och finska och engelska. Det ska vara möjligt att läsa tillvalsämnen i finska skolor, och vice versa. Språkbaden har varit så bra på att främja tvåspråkigheten att också skolorna kan vara badorter."