Logga in

Sök

Arkiv Lästipset Den oefter­härmlige

Den oefter­härmlige

Jag har läst någonstans att det i Charles Dickens böcker förekommer över 1000 romangestalter. Det handlar då inte bara om gestalter som får enstaka påhittade namn utan om gestalter som har fullkomliga egenskaper och mänskliga karakteristika. 1000 personer, alltså. Ett riktigt överflöd. Många av oss har fullt upp med att hålla reda på den närmaste familjen och släktingarna, deras nycker och besvär. Var livet enklare på Dickens tid?

Charles Dickens har nu i februari varit född i 200 år. Födelsedagen skall uppmärksammas av drottningen i Buckingham Palace som snart ger ett stort party till hans ära. Dickens kallade sig själv för "the Inimitable", den oefterhärmlige. Detta påstående gällde då inte bara hans sätt att skriva böcker utan det gällde väl lite grann också hans sätt att alstra barn. Han blev far till tio, och var i likhet med den samtide fransmannen Victor Hugo en riktig älskogs- och kärleksmaskin. Baksidan av det hela var hans rätt brutala och offentliga uppbrott från hustrun Catherine år 1858. Ett överflöde både av det ena och av det andra, alltså.

Man kan också tala om ett överflöde av böcker om Dickens inför 200-årsdagen. Och särskilt då i den anglosaxiska världen där biografi följer på biografi och där den ena boken om Dickens skiljer sig från den andra närmast ifråga om detaljer – det handlar om vad som lämnas ut och om vad som tas med. De flesta av oss har läst Dickens andra stora roman, kallad Oliver Twist, och någon har säkert också läst berättelsen om den girige Scrooge på julen. Under sina senare dagar som firad och hyllad författare reste Dickens land och rike runt och höll föreläsningar och läste ur sina böcker. Han påminde därvid om Mark Twain som enligt många samtida utsagor var en större scenkonstnär, men kanske inte en större författare.

Dickens dog som 58-åring, drabbad av flera proppar i hjärnan, så kallade strokes. Under den sista föreläsningen i mars 1870 hade han svårigheter att uttala namnet Pickwick. Två år senare kom den första biografin. Där fick man läsa om Dickens egen barndom där han som 12-åring hade tvingats jobba i en fabrik (Warren's Blacking warehouse) för skoputsmedel medan fadern satt fängslad för skulder. Att läsa in något av denna erfarenhet i berättelsen om Oliver Twist är inte långsökt, och steget mellan Dickens och hans 1000 karaktärer var för den delen heller aldrig särskilt långt. I ett samtal med den ryske författaren Dostojevskij hade Dickens sagt att alla de goda och enkla personerna i hans berättelser var sådana som han själv gärna hade varit, medan han fann gott om material till de onda skurkarna i sin egen själ.

Jag tänker på allt detta när jag under några kvällar lite förstrött bläddrar i en fin utgåva av Dickens samlade brev, redigerad av Jenny Hartley. Volymen erbjuder en djupdykning rakt ner i 1800-talet och den ger en fin påminnelse om ett intellekt som alltid bemödade sig om att skriva enkelt och lättfattligt. Brevsamlingen visar tydligt på Dickens ambivalenta och komplicerade inställning till den egna offentliga och privata personen och den bekräftar inte minst bilden av Dickens som en socialt engagerad författare i det viktorianska England. Dickens var en av de första (dock inte den förste) som på ett mera systematiskt sätt ifrågasatte och angrep engelska maktstrukturer, och han gjorde det alltid med ett särskilt nedifrån-upp-perspektiv och nästan alltid med den lilla människan i centrum. De samlade breven har idag en särskild betydelse eftersom Dickens aldrig skrev någon dagbok - åtminstone skrev han ingen som skulle ha överlevt hans notoriska dokumentbrasor på äldre dar.

Vilka brev minns man då bäst? Kanske minns man brevet till The Times från år 1849 där Dickens blir vittne till en offentlig avrättning och där det är den sensationshungriga offentligheten kring avrättningsplatsen som blir föremål för hans skarpa löje och avståndstagande:

"När dagen grydde samlades tjuvar, usla prostituerade, gangstrar och vagabonder av allehanda slag på marken nedanför. De visade prov på ett beteende som var både offensivt och fult. Slagsmål, avsvimningar, visslingar, imitationer, brutala skämt och tumultuariska demonstrationer av osedligt nöje när extatiska kvinnor i oordnade dräkter drogs ut ur massan av poliser (---)."

Den Dickens som stiger fram i breven är humoristisk, skarpsynt, generös och underhållande. Dickens själv sade en gång att nyckeln till hans framgång var enkel och att den handlade om att han alltid höll ögonen öppna. Breven illustrerar den obarmhärtighet med vilken Dickens behandlade sig själv, i all synnerhet på senare dagar när han reste från föreläsning till föreläsning på uppenbar bekostnad av sin egen hälsa. Han använde dock också breven för att skriva sin egen biografi, något som inte minst illustreras i det så kallade Violated Letter från år 1858 där Dickens skildrar sin äktenskapliga kris och talar om Mrs Dickens "peculiarity of character" samtidigt som han antyder att hon också lider av en mental sjukdom. Dickens låtsades senare chockerad över att brevet hade nått offentligheten, men i själva verket finns det mycket som tyder på att brevet egentligen skall läsas som ett slags pressmeddelande där upphovsmannen helt enkelt anklagar sin hustru för upplösningen av äktenskapet.

Henry James kallade en gång Dickens för "den störste av alla ytliga författare". Följden av detta är naturligtvis att han också är den mest populäre av alla ytliga författare som någonsin i världen har levat. Dickens principiella sympatier för de missanpassade och för de bortstötta gjorde honom snabbt till en omåttligt populär figur också i USA, alltså i landet som erbjöd en försonande fortsättning på Dickens lite tragiska inomeuropeiska berättelser. Kajerna i de östra delarna av USA fylldes av stora hopar av människor som ivrigt väntade på de regelbundna överskeppningarna av Dickens berättelser i följetongsform. I sitt testamente tog Dickens skarpt avstånd från alla kommande former av hjältedyrkan. Han ville inte se några statyer och monument riktade till hans ära. Han menade att den skriftliga produktionen var tillräckligt för att skapa ett fullgott äreminne. Det var en vacker men hopplös tanke. Charles Dickens idag är en industri och en institution. Må han så förbli.

–––––––––––––

The Seleted Letters of Charles Dickens, ed. Jenny Hartley, Oxford University Press, 458 s.

bok_theselctedletters

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy