Logga in

Sök

Arkiv Lästipset Det mjuka monstret

Det mjuka monstret

Det är något besynnerligt med detta vårt Europa. Grundproblemet är ganska enkelt att identifiera. Det handlar inte om pengar eller om skulder. Det handlar om att det finns alltför många enskilda nationer sammanklämda på ett alltför litet geografiskt utrymme. Av detta följer en hel del andra olägenheter. Enligt European Values Study anser färre än 40 procent av danskarna att arbete är mycket viktigt, medan samma siffra i Frankrike är 65 procent. En betydligt mer problematisk siffra är dock denna; bara två procent av européerna bor just nu i ett annat land än det land där de råkar vara födda. Europas problem är ett elitproblem, ställt i direkt samband med en växande knutpatriotism och med, ja, en motbjudande ny nationalism.

Det är också något besynnerligt med Tysklands roll i hela detta Europa. Å ena sidan är det idag Tyskland som skall rädda Europa från sig självt. Å andra sidan hörs idag otaliga tyska röster som säger att Europa inte är värt att räddas. Men så har Tyskland förstås också sin Günter Grass. Först skrev han en vida uppmärksammad dikt där han gick till angrepp på Israel och dess militärpolitik. Det var lite tidigare i våras. För bara några veckor sedan kom en dikt om Grekland och Europa där Grass törstande ropar efter solidaritet med ett slaget land dränkt i solsken. Dikten publicerades också i Expressen i översättning av Lars W Freij. Så här går den:

Kaos är nära, då du inte tillräckligt Marknaden aktat,
och du är fjärmad från landet som formgett din vagga.

Det som du sökte med själen och trodde dig finna
förklenas, förringas, har knappt ens skrotvärde längre.

Som gäldenär vid skampålen står nu utblottat
landet du ofta har sagt dig ha tacksamhetsskuld till.

Det är till fattigdom dömt. På museer
har nu dess stulna konstföremål blivit dina.

Det örika landet blev hemsökt nyss av soldater
som ofta bar Hölderlins hymner med sig i ränseln.

Knappt duger i partnerskap längre det land där en junta
av överstar en gång dög bra att paktera med.

Rättslöst det blivit ett rov för rättshaverister
med makten att kräva allt hårdare späkningsprogram.

Antigone klär sig i svart i sitt trots mot diktaten.
Sorgen klär ett helt folk vars gäst du har varit.

Se hur det plundrats av horder i släkt med kung Krösus,
I vilkas kassavalv utomlands guldskatter hopats.

Drick nu din kalk i botten! hörs kreditorerna gasta,
men Sokrates ger, vredgad, den bägaren odrucken åter.

Gudarnas kör skall, enstämmigt, kraftigt fördöma
dina försök att expropriera Olympen.

Andefattig skall du, Europa, förtvina
utan det land vars ande dig skapat en gång.

Hat mot det sydländska eller svärmeri för det sydländska är ingenting nytt för Europa. Redan på 1700-talet erbjöd Grekland en värmande låga för fantasipredikande europeiska och romantiska diktare. Man ville tillbaks till de antika idealen för att kunna förankra allehanda utopiska ideal i de samtida borgerliga samhällena. Men allt som skrevs dignade redan då under ett storslaget idealistiskt överskott, något som inte minst märks i Goethes "Iphigenie auf Tauris". Den grekiska idealismen smyger lite omärkt också in i vår egen Runebergs nordiska dikter. De allmäneuropeiska dikterna om Grekland och antiken slets mellan drömvärld och realitet, mellan frihet och vad man uppfattade som politiskt motiverade bojor i den höga norden. Till allt detta kommer förstås sedan den rent estetiska dimensionen, en dimension som ofta överträffar de lite klumpiga försöken till samtidsanalys med hjälp av antika ideal.

Men, detta om detta. Europa är Europa och vad vi har idag är drömmen om en nationsövergripande enhetlighet som skulle leda fram till harmoni och som skulle motverka krigsinstinkter och allmän fanatism. EU kan på flera olika sätt jämföras med FN som också var en efterkrigstida konstruktion för att motverka krigsinstinkter och fanatism. Tyvärr har EU och FN också andra likheter. En av de mest påträngande likheterna är oförmågan till konkret handling när det verkligen gäller stora insatser. Som nu då vi står mitt inne i den stora europeiska skuldkrisen som bara fortsätter och fortsätter utan att någon tycks kunna förklara bakgrunden eller utvecklingen och utan att någon tycks kunna erbjuda något som ens tillnärmelsevis liknar en lösning. Det enda som krisen egentligen har fört med sig är en akut krismedvetenhet och den dystra insikten om att den unga europeiska integrationsprocessen nu står inför några totalt avgörande ögonblick. Krisen har, för det andra, också öppnat dörrarna för en ohämmad populär protest som tydligast kanaliseras via några skickliga politiker inom olika nationella populistpartier. Krisen har dessutom också haft en starkt mobiliserande inverkan på den europeiska vänstern och några av de bästa böckerna om Europa i vår tid är skrivna av debattörer på vänsterflanken. De skriver bra, men de kan sällan erbjuda en lösning. Analyserna spretar åt många olika håll.

Det finns dock också andra röster som är kultiverade och skeptiska inför lösningar som bara skenbart är lösningar. En av dessa röster tillhör den framstående tyske poeten Hans Magnus Enzensberger. I januari 2011 publicerade han essän "Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas", som nu har översatts till många olika språk, också till svenska under titeln "Det mjuka monstret Bryssel". Essän är inte lång, men den är skriven med frustration och energi. Enzensberger skriver lättsamt, underhållande och med en kultiverat sardonisk stämma. Han fäster uppmärksamhet vid de europeiska institutionerna och inte minst vid hela den regleringsmani som präglar hela det europeiska projektet. Enzensbergers grundpåstående är att det nuvarande EU representerar en helt ny form av odemokratisk politisk auktoritet. De centrala institutionerna i EU ställs samman utan valprocesser. De centrala personvalen kan inte påverkas underifrån och de utövar maktfunktioner som står i total strid med allt som heter centrala maktfördelningsprinciper. Samtidigt saknar dessa institutioner nästan helt och hållet alla möjligheter att utöva makt i klassisk mening. Deras enda egentliga maktmedel vilar i den fromma förhoppningen om att medlemsländerna skall implementera alla de edikt som utfärdas i ett monsterliknande Bryssel. EU är med andra ord en sorts Leviathan utan tänder. Makten utövas inte med hjälp av militära eller polisiära institutioner utan med hjälp av förmaningar och uppmaningar.

Detta kan beskrivas som den argumentativa och antiauktoritära kärnan i Enzenbergers långa essä. Han protesterar ihädigt mot EU:s försök att, med hans egna ord, "kolonisera våra dagliga liv". Han protesterar också mot hälsomissionärernas paradoxala försök att få européerna att äta hälsosammare och gå ner i vikt samtidigt som hela EU-byråkratin borde sättas på svältkur för att kunna bantas ner till normala mått. Till allt detta kommer sedan Enzensbergers syn på den europeiska processen som en oundviklig process i riktning mot en superstat med federala kvaliteter. Men hela denna process kan när som helst komma att avbrytas av fredligt sinnade nationella medvetanden som är måna om nationella traditioner och som en dag kommer att vilja kasta av sig den centrala likriktningsprocessen utan att några skott avlossas. Enzensbergers förslag är att EU skall börja uppträda lite mindre auktoritärt och lite mer avslappnat i förhållande till nationella traditioner. Han talar om behovet av en "graduerad integration" där de enskilda medlemsstaterna själva i stor utsträckning skall få bestämma vilka aspekter av det europeiska projektet som passar dom själva och som därmed gör att EU har en chans att överleva.

Nu kunde man naturligtvis ganska enkelt avfärda Hans Magnus Enzensbergers tankar och essä som en lite högstämd humanistisk tirad utfärdad av en världsfrånvänd poetkollega till Günter Grass. Men så enkelt funtad är världen trots allt inte. I Tyskland växer just nu en allt mäktigare opinion som riktas mot en fördjupad ekonomisk integration som på olika sätt kan tänkas strida mot den alltyska grundlagen och författningen. För att man skall kunna gå med i en fördjupad europeisk fiskalintegration måste tyskarna först folkomrösta om en ny författning, säger landets Linkspartei men också den mycket inflytelserike finansministern Wolfgang Schäuble (CDU), och en sådan folkomröstning görs inte i en hast. Angela Merkel däremot har kallat talet om en folkomröstning för en förhastad slutsats och en handling som kan tänkas bli aktuell "först i övermorgon". Man kan just därför ganska enkelt dra slutsatsen att Enzensbergers essä egentligen inte bara vänder sig mot Brysselbyråkratin utan också mot den egna kanslerns Europapolitik.

I essäns sista kapitel företar Hans-Magnus Enzensberger en konversation med en imaginär EU-kommissionär. Han börjar med att notera alla de ekonomiska och kulturella och teknologiska framsteg som har bidragit till att efter de två världskrigen förena alla européer. Framstegen har skapat ett osynligt band som gör att Europa kan överleva också utan EU. Men det riktiga Europa, noterar hans alter ego "herr B", finns inte i korridorerna i Bryssel utan i människors mobiltelefoner, fullpackade som de är med nummer till polska hantverkare och frånskilda äkta makar spridda över hela kontinenten. Sedan så här:

"B: Kanske vi kan vara ense om åtminstone en ofrånkomlig sanning.

A: Låt höra.

B: Bryssel ligger kanske i Europa, men Europa ligger inte i Bryssel.

A: Vem tror du att du talar med? Nästa vecka skall jag åka hem igen, till den lilla plats där jag växte upp. Det är där jag möter det riktiga Europa som du talar om. Människorna där, varenda en, är envisa som mulåsnor.

B: Och du?

A: Jag är precis som alla andra. Hur tyckte du att ossobucon smakade?

B: Tack så mycket, monsieur. Den smakade utmärkt."

På sätt och vis kan Enzensbergers argumentation beskrivas som en mer civiliserad och städad version av Timo Soinis tröttsamma tirader mot EU och euron. Men samtidigt är Enzensberger också en inbiten anhängare av det europeiska projektet. Den sinnesstämning som genomsyrar hans essä är därför egentligen inte sarkasmer eller ironier utan snarare en framvällande sorg över att det nu har gått som det gick med Goethes och Runebergs och Günter Grass och allas vårt vackra Europa.

bok_gentlemonster

Hans-Magnus Enzensberger: Brussels, the Gentle Monster or the
Disenfranchisement of Europe, London, 2011, 83 s.

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy