Logga in

Sök

Arkiv Lästipset Ensam och radikal - till Strindbergs hundra års minne

Ensam och radikal - till Strindbergs hundra års minne

Den 14 maj är det ett hundra år sedan Johan August Strindberg avled - detta Sveriges bidrag till världslitteraturen, vid sidan av Sankta Birgitta och assessorn i Bergskollegium Emmanuel Swedenborg (samt möjligen fröken Lagerlöf på Mårbacka, Värmland). Hans oroliga ande har sedan dess svävat över nejden, över landen och innanhaven. Man hade Strindbergsfejder under hans livstid och man har haft Strindbergsfejder sedan dess. Också under jubileumsåret har det gjorts tappra försök att framställa honom (Johan - ja, det är ju namnet på huvudpersonen i den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son) som en alltigenom klandervärd personlighet, ein Untermensch. För många i sin samtid var han titanen, den som vågade stå emot och ta stryk. Och vad stryk han fick!

Nu också. I hans pekoralistiska hemland har således de ansvarskännande kulturmyndigheterna under året nedlåtit sig till att anslå summa tre miljoner svenska kronor för att uppmärksamma världsförfattaren (som aldrig tilläts bli en nationalskald), under det att hundraårsminnet av Stockholms-olympiaden 2012, en pseudohändelse, har tilldelats i runda slängar ett tio gånger så högt belopp av allmänna medel. Detta är verkligen Nya riket (titeln på ett av Strindbergs mest sataniska verk) - ett lands vars sportprestationer har sjunkit exponentiellt sedan detta tillfälle och vars masspridda medier ofelbart utnämner HJÄLTAR så snart ett idrottslag har vunnit en match, en landskamp eller undantagsvis har hamnat i närheten av prispallen under en mästerskapsturnering. (I efterhand visar sig sedan hjältarna vara våldtäktsmän, hustrumisshandlare, knarkare, suputer och i övrigt helt normala människor.)

august_strindbergSjälv blev jag fängslad av denne herre - född 1849, kontrarevolutionens år - när jag elva år gammal skulle hålla mitt första skolföredrag. Jag läste Röda rummet förstås, och Skärkarlsliv, men Hemsöborna vågade jag mig inte på; den senare kom jag senare att anse vara Strindbergs mästerverk, och det står jag för. (Herregud, jag talar nu inte om Dödsdansen eller Fadren, men hur skulle en elvaåring kunna förstå dem?) Det som slog mig var att jag inte behövde översätta eller tolka Strindberg, han talade mitt språk och han hade i en viss mening skapat mitt språk, röjt undan atavismer och allt pompöst. Jag bestämde mig då, helt obetänksamt, för att språket skulle bli mitt arbetsredskap. Först tänkte jag att jag borde bli advokat, sedan diplomat och så blev det som det blev. Många jämnåriga har liknande upplevelser. Av de pengar jag fick av min mor när jag tog studenten for jag inte till Paris som flera av mina vänner gjorde: jag köpte Strindbergs Samlade verk, i halvfranska band, den otillförlitliga Landqvist-utgåvan. Strindberg åkte till Paris. Och för mig är Paris Strindbergs stad därför att jag lärde känna staden där, i hans verk.

Nå, medan nu August Strindberg låg och dog den där våren 1912, kom en rysk beundrare - och Strindbergs ryska beundrare var många till antalet - resande från Petersburg för att bringa honom sin hyllning på dödsbädden. Resenären tillhörde kretsen av symbolister, grupperade kring idolerna Andrej Bely och Aleksandr Blok. Han bar diktarnamnet Pjast och hette i verkligheten Vladimir Pestovskij. Den mångkunnige slavisten, professor Magnus Ljunggren berättar om denne Pjast och hans eskapader i sin nya bok, Poesi och psykiatri. 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur (Carlssons 2012, 188 s., ill.). Dessa människor, alla svärmade de runt Strindberg: de hade läst Inferno, En dåres försvarstal, Ensam, och Pjast var en av de främsta ryska Strindbergsintroduktörerna. Redan föregående vår hade Blok och Pjast umgåtts med planer att åka till Stockholm för att besöka Strindberg. Blok var avundsjuk på Pjast för att denne hade varit först med att upptäcka Strindberg. Han skrev, efter att ha läst I havsbandet (Strindbergs övermänniskoallegori): "Jag tror verkligen att jag nu i honom finner det som jag en gång för länge sedan fann i Shakespeare."

Den som var ensam och led var stor - så såg symbolisterna det. Det låg något manligt och modigt i detta. Nu låg den lidande döende, i magcancer. Pjast, som skrev för tidningen Russkoje slovo (Det ryska ordet), måste bara uppsöka honom; Blok själv var vid dålig hälsa och kunde inte ge sig av. Pjast ville ta farväl av "den som vid denna tid för mig blivit den viktigaste människan och författaren på jorden". Så den 27 april 1912 embarkerade han ett tåg som tog honom till Helsingfors och Åbo. Slog sig vid ankomsten ned på ett hotell på Vasagatan i Stockholm; i närheten på ett annat hotell fanns Strindbergs svärson Vladimir Smirnov, gift med Strindbergs dotter Karin, i äktenskapet med "finskan" Siri von Essen. (Smirnov var lärare i Helsingfors och skulle sedermera bli den ryska bolsjevikregeringens emissarie i Sverige.) Genom dennes förmedling etablerade Pjast kontakt med den döende, uppsökte bostaden i Blå tornet på krönet av Drottninggatsbacken och överlämnade till hushållerskan ett visitkort med påskriften: "Till August Strindberg, den Ende, men ny redan icke den Ensamme - af unga ryska dictare." (Felstavning i original.) Närmare än så kom han ej. Hos Strindberg rådde besöksförbud. Pjast respekterade detta. Han noterade hur liten den våning var där en stor ande tillbragte sin sista tid. Några dagar efter hans återkomst till Petersburg var Strindberg borta.

Episoden belyser hur täta de intellektuella kontakterna den tiden var, trots avsaknad av mobiltelefon och World Wide Web. Blok och Pjast dyrkade Strindberg som politiskt radikal. Dottern Karin menade att det var mystiken hos honom som lockade. Långt senare beskrev hon hur Pjast hade umgåtts med henne och maken, Smirnov ("W"):

Jag minns P. en typisk "svärmare" som det skulle hetat förr, ovalt ansikte men fin blek hy, hög särdeles ädelt format panna som påminde om elfenben, mörkt hår - ögonen frånvarande "drömmande" och "fjärrskådande" - slapp handtryckning, nästan motvillig. Han talade lågmält och svårbegripligt med halva eller avtonande meningar och varken svarade eller hörde på vad man sade. Jag var luft för honom. På sin höjd höjde han mekaniskt på huvudet tittande förbi mig, och fortsatte sin egen svävande tankegång. Vi råkade honom flera gånger i Stockholm, medan han patrullerade på Drottninggatan - en gång på hotellet då han sökte W. för att "göra några frågor" som han inte tycktes vänta svar på. - P. hörde till "dekadenterna" med skalden Blok som koryfé, och det var S-gs "mystiska verk" som tilltalade dem. Annat sågo de inte den tiden.

I Terijoki, sommaren efter Strindbergs död, hölls sedan på Bloks initiativ Strindbergsföreställningar där bland annat dramat Brott och brott framfördes.

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy