Logga in

Sök

Arkiv Lästipset Korsvägar i världsvimlet

Korsvägar i världsvimlet

 

Bland det roligaste man kan ha som läsare är när två böcker korsar varandra och tränger på från olika håll. Man vaknar varje morgon och singlar slant: vilken av dem ska jag nu stoppa ner i portföljen? Och man kommer hem varje kväll och utropar häpet för sig själv: den här resan trodde jag inte att jag skulle få vara med om idag! Böckerna som dagligt färdsällskap; två kamrater och samtidigt konkurrenter om uppmärksamheten.

Det började med att jag skaffade den amerikanske historikern Larry Wolffs nya bok, och det gjorde jag därför att jag på lediga stunder håller på att översätta - till svenska, hittills oöversatta - noveller av Joseph Roth. Larry Wolffs bok heter The Idea of Galicia, och Joseph Roth, denne ur-österrikare, föddes och växte upp i en liten stad, Brody, som ligger i Galizien eller rättare sagt i en trakt som nuförtiden tillhör Ukraina. Många av Roths noveller utspelar sig i den här trakten, till exempel de mästerliga "Smultron" och "Kejsarbysten", berättelser fullproppade av nostalgi, av saknad och sorg över den gamla Habsburgska monarkin som gick i graven med första världskriget och överlämnade Galizien till - Polen!

Ja, hur var det nu med detta? Brody - stadsnamnet - betyder egentligen sumpmark och det antyder att detta var ogästvänliga och ohälsosamma bygder, rent av eftersatta. Och just så var det nog också. De låg perifert, i förhållande till maktens boningar. Vad var det då för boningar? Jo, kejsarens i Wien. För de rutenska bönderna, de judiska köpmännen och hantverkarna, för de adliga storgodsägarna av oviss nationalitet var det definitivt så. Detta var samtidigt de nya nationalstaternas tidevarv. Men tryggheten - för en tyskspråkig jude som Roth i alla fall - låg inte i nationen, den trygghet som gick förlorad genom kriget låg i riksenhetens berusande mångfald av identiteter och möjligheter. Men, visar det sig, Roth skojar med oss.

Ty Galizien var ett nästan lika nytt påfund som dessa statsbildningar i det ena eller andra folkets namn. År 1772 ägde Polens första delning rum; Ryssland, Preussen och Österrike tog var sitt rov, och kejsarinnan i Wien fick det största. Men Maria Theresia var först inte särskilt trakterad. Hon tyckte inte att man kunde lägga beslag på något som tillhörde en annan så där utan vidare, och hon övertygades först sedan man kunnat visa henne att det hon fick på medeltiden hade tillhört den ungerska kronan, och nu var ju Maria Theresia inte bara tysk-romersk kejsarinna utan också drottning av Ungern. Så det fick gå. Det område hon blev härskarinna över (eller "återfick"!) hade inget särskilt namn men började nu kallas Galizien. Efter Polens ytterligare delningar och utplånande från kartan fick österrikarna Krakow och områdena runtikring också. Och så 1918 måste de släppa ifrån sig allt, och därmed försvann också Galizien.

Knappt 150 år alltså i österrikisk ägo, innan det gick "tillbaka" till Polen. Och så vet vi ju vad som hände efter ytterligare 20 år, men då var Joseph Roth just ute ur bilden...

För Österrike och dess furstar blev Galizien ett projekt, kanske inte det mest högprioriterade. Larry Wolff visar hur metodiskt den nya överheten ändå gick in för att civilisera och bringa upplysning till utmarkerna och hur framgångsrik den var i detta. Ett intellektuellt centrum skaffade man sig i universitetsorten Lemberg, Lwow, nuvarande Lviv. Handel och köpenskap befordrades. Den gamla polska bördsadelns seder skulle utrotas, livegenskapen åtminstone luckras upp och det skulle inte längre vara straffritt för en fyllbult till greve att jaga upp en judepojke i en ek och sedan skjuta honom med salongsgevär som en ekorre. Kejsarmakten tillskansade sig förtroende genom att stävja självsvåldet och tukta ett sluskigt prästerskap av skilda bekännelser. När adel och borgerskap år 1846 reste sig mot främmande överhöghet fick de inte minsta stöd av småfolket på landsbygden. Kejsaren var inte bara en mildare härskare än de godsägande magnaterna och talrika lågadelsmännen - han var också just främmande, frånvarande.

Imperiet tillät och drog nytta av olikheter och de fattiga lokalsamhällena drog i sin tur fördel av detta. De fick vara någorlunda i fred. De fick vara just så fulla av kufar och skojare, idioter och lögnhalsar, narrar och världsförbättrare som de är i Joseph Roths litterära universum.

Också i den svenske socialantropologen Ulf Hannerz bok om "världsvimlet" (som jag blev ombedd att kommentera) stöter man på olikheter, vad han med en fackterm kallar "multilokaliteter". Men här rör man sig över hela jordklotet, utom kanske just i det Europa som var Joseph Roths hemland och samtidigt tvångströja. Det är jazzens New Orleans, den svarta fattigkulturens Washington DC, postkolonialismens Nigeria med sin ömtåliga etniska balans (som bryter samman under Biafrakriget), japanernas möte med sitt nära förflutna men också de globala nätverk som utrikeskorrespondenterna tar sig fram via. Café du Monde kan man läsa som en rapportbok men också som en forskarmemoar där forskningsobjekten på ett trivsamt sätt alltid står i vägen för det forskande subjektet.

Hannerz reflekterar över slumpens roll i den antropologiska forskningsprocessen ("serendipity"), och just detta får mig att tänka på Joseph Roths berättarkonst där tillfälligheternas spel för intrigen framåt mot ett obönhörligt och nästan alltid tragiskt slut. I den svarta slummen studerar Hannerz spelet mellan kvinnligt och manligt som han beskriver som en motsättning mellan att vilja bli respekterad och att vilja sätta sig i respekt, vilket hos en alkoholiserad och långvarigt arbetslös mansperson gärna tar sig formen av en utstuderad respektlöshet. För en ensamstående svart kvinna med barn däremot gäller det att på bästa sätt smälta in i det omgivande samhället, bli anlitad som hembiträde eller butiksbiträde, så att tillvaron någorlunda fås att hänga ihop, ett slags vardagens skötsamhetsfilosofi.

Antropologens styrka är att han kan peka på de många vägar där en kultur eller civilisation förmår ta sig fram, för att i bästa fall överleva. Modernitet är inte ett tillstånd utan flera. Japans väg till välstånd har varit en annan än västerlandets som det till lika delar har försökt efterlikna och hålla sig på avstånd från. Också japanen ansåg sig tidvis ha en civiliserande mission gentemot omvärlden; örikets imperialistiska äventyr blev nog så blodiga men var samtidigt av det mera kortvariga slaget. I slutet av sin bok har Ulf Hannerz ändå slagit sig ned på ett äkta Wiener-kafé för att summera sina forskningsfärder; men då är det österrikaren Stefan Zweigs sista bok om Brasilien, "framtidslandet", som har blivit hans vägvisare till kulturernas många korsvägar. Zweig valde att avsluta sitt liv i det landet, när Europa härjades av tyranner. Nu, när Brasilien växer så det knakar, förstår vi hur framsynt han ändå var.

bok_cafe-du-monde

Anmälda arbeten:

Larry Wolff, The Idea of Galicia. History and Fantasy in Habsburg Political Culture. Stanford, California: Stanford University Press 2010. 486 sidor.

Ulf Hannerz, Café du Monde. Platser, vägar och människor i världsvimlet. Stockholm: Carlssons 2011. 383 sidor.

 

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy