Logga in

Sök

Arkiv Lia Markelin Minoriteter i gränslandet

Minoriteter i gränslandet

Lia Markelin

Gränslandet mellan Danmark och Tyskland är en mångsidig och historiskt intressant region. Under sin studieresa under hösten bekantade sig Magma med den tyska minoriteten i Danmark, den danska minoriteten i Tyskland samt nordfriserna, som alla bor i området.

Dagens dansk-tyska gränsland har alltid varit ett mångspråkigt område. Det första Slesvig-kriget 1848–1850, som Danmark vann, avslutade en lång period av fred för regionen. Efter att Tyskland vunnit det andra kriget år 1864 övergick Slesvig från att utgöra ett danskt hertigdöme till att bli en Preussisk provins.

Efter Tysklands nederlag i andra världskriget ifrågasattes gränsen på nytt, och enligt freden i Versailles skulle folket i gränslandet själva få bestämma vart de ville höra. Efter en omstridd röstningsprocess år 1920 stod det klart att området skulle delas i två: den norra delen skulle tillhöra Danmark och den södra Tyskland. Tudelningen av området var ett faktum, och samtidigt uppstod det en tysk minoritet på den danska sidan och en dansk minoritet på den tyska.

Minoriteterna i krigets skugga

Hitlers tillträde till makten i Tyskland på 1930-talet förbättrade inte relationerna mellan de två länderna. Hitler ockuperade Danmark år 1940 utan att bry sig om den tyska minoriteten. Trots det tog många från den tyska minoriteten värvning i den tyska armén, något som Danmark tillät under kriget. Över 700 av dessa frivilliga kom aldrig tillbaka och de övriga ca 3000 som återvände efter kriget fängslades: en retroaktiv lag gjorde tjänstgöringen för Tyskland lagstridig. Samtidigt konfiskerades alla tyska skol- och dagvårdsbyggnader i Danmark. Den tyska minoriteten kände sig därmed förrådd både av Tyskland och av Danmark.

Även om den tyska minoriteten undertecknade en lojalitetsdeklaration gentemot Danmark år 1945 där de godkände gränsen från 1920, och därmed banade väg för nya relationer mellan staten och minoriteten, är det först nyligen som man riktigt tagit itu med sin smärtsamma historia, berättar tyska talesmän i Danmark i dag. Det tog fram till 1995 innan de två minoriteterna satte sig ned tillsammans för att inleda ett samarbete över gränsen, vilket vittnar om de djupa spår som krigen satte i de två folken.

Minoriteterna som fredsprojekt

Officiellt sett utgjorde år 1955 en vändpunkt för de två minoriteternas ställning. Då undertecknade Tyskland och Danmark de s.k. Bonn-Köpenhamn-deklarationerna, som även kallats gränslandets grundlag. De två länderna var nu måna om att sköta om det andra landets minoritet, för att på så sätt främja fredliga relationer inte bara mellan folket i området utan också de två länderna emellan. I deklarationerna kom man överens om en parallell modell som godkände minoritetens rätt att behålla sin identitet utan att för den skull diskrimineras, och i stora drag hur detta skulle göras.

Idag har de två grupperna så gott som identiska strukturer på var sin sida om gränsen. Även om omfattningen varierar, så stöder bägge länder bägge minoriteter för att de ska kunna upprätthålla egna daghem och skolor, äldreboende, kulturell verksamhet, bibliotek, ungdomsverksamhet, kyrklig verksamhet och så vidare. Bägge minoriteter har även egna politiska partier, som fungerar som regionala partier. Båda grupperna har även kontakt till båda regeringar genom specifika organ.

Tyskarna i Danmark Danskarna i Tyskland
Minoritetens storlek ca 15 000 ca 50 000
Paraplyorganisation (bestående av ett antal medlemsorganisationer) BDN (Bund Deutschland Nordschleswiger) SSF (Sydlesvigs Forening)
Kontaktorgan till regering/parlament Das Sekretariat der Deutschen Volksgruppe i Köpenhamn + kontaktutskott inom Folketinget samt kontaktutskott i Schleswig-Holstein delstatsparlament (Kieler Kontaktausschuss) Danskarna har eget informationskontor på Christiansborg (Dk)
+ Sydslesvigudvalget i danska Folketinget + kontaktstrukturer inom delstaten Schleswig-Holstein
Politiskt parti SP – Die Schleswigsche Partei SSW – Sydslesvigsk Vælgerforening
Partiets röster i kommunal-/regionalval 2008/2009 ca 5 200

kommunalval: ca 30 000
delstatsval: ca 70 000

Sammanlagda understödet för minoriteten 33 miljoner € 100 miljoner €

Den viktiga balansen

Att den dansk-tyska minoritetsfrågan är en nationell angelägenhet, och en modell som inte ruckas på utan konsekvenser, gjordes tydligt senast år 2010. Då beslöt delstaten Schleswig-Holstein i Tyskland att minska de danska skolornas understöd med 4,7 miljoner euro, vilket utgjorde en nedskärning från 100 % till 85 % av utgifterna. Beslutet ledde till en stor uppståndelse med kampanjer om "100 % værd!" bland den danska minoriteten (se http://100prozent.dk). Ländernas högsta ledning drogs snabbt in och den danska statsministern tog upp frågan med både ministerpresidenten i Schleswig-Holstein och tyska förbundskanslern. I diskussionerna underströks i synnerhet vikten av ömsesidighet mellan länderna. Som svar har nu Bundestag, det tyska parlamentet i Berlin, två år i följd beviljat ett extra understöd på 3,5 miljoner euro till Dansk Skoleforening som kompensation för nedskärningarna. Minoriteterna är sålunda inte ensamma om eventuella problem, utan har ett starkt stöd i sin "systerstat"; i detta fall Danmark.

Språk och identitet

Exakt hur många som kunde räknas till respektive minoritet i respektive land är omöjligt att avgöra eftersom det är olagligt att fråga om personers tillhörighet. Allmänt räknar man dock med att tyskarna i Danmark uppgår till ca 15 000 och danskarna i Tyskland till ca 50 000. Skillnaden är märkbar, men inte så stor som till exempel minoritetspartiernas understöd: medan det danska partiet i Tyskland är långt populärare än den beräknade andelen danskar i området, är det tyska partiets stöd i Danmark långt mindre än den tyska språkgruppen (se ovan). Detta kan eventuellt förklaras med att danskan och allt skandinaviskt i dag är betydligt populärare i Tyskland än vad tyskan och Tyskland är i Danmark. Delvis kan detta bero på ekonomiska faktorer: arbetslösheten i södra Danmark har länge varit mindre än i norra Tyskland, och ett stort antal tyska medborgare har pendlat över gränsen till Danmark. Men, liksom chefredaktören för den danska tidningen i Flensburg på tyska sidan om gränsen kommenterar situationen:

Det är också en modefråga ... ... Det är naturligt och sofistikerat att kunna danska. Men det tyska språket i Danmark har tyvärr inte högt anseende, det faller bakom andra språk. Kunskapen om tysk kultur i Danmark är mindre än kunskapen om dansk kultur här. Det har en negativ effekt för den tyska minoriteten. Samtidigt växer den danska minoriteten här, med flera barn i skolorna t.ex. Man ser på danskan med beundran här, motsvarande om tyskan råder inte där. (Moring & Godenhjelm, s. 80)

Oberoende orsaker står alltså danskan i Tyskland i dag starkare än tyskan i Danmark. Men det betyder inte att identiteten är entydig. I stället uppfattas identiteten i dag som mera mångdimensionell, vilket minoritetsspråkstidningarna fått erfara: bara för att man sätter barnen i en dansk skola, till exempel, betyder det inte att man prenumererar på den danska minoritetens egen tidning. Både Flensborg Avis, den danska minoritetens dagstidning i Tyskland, och Der Nordschlesweiger, den tyska minoritetens tidning i Danmark, får kämpa om att hålla sina prenumeranter. Trots att Flensborg Avis har lyckats hålla sin utgåva relativt jämn, från ca 6000 till 5200 på 20 år, så är det ändå en liten andel av minoriteten som prenumererar på tidningen – jämförelsevis hade tidningen 15 000 prenumeranter år 1920. De beräknar dock att de i dag har 3,8 läsare per tidning, då det vanliga är ca 2,2. Der Nordschleswiger å sin sida har sett en kraftigare minskning av prenumeranter de senaste 20 åren och har i dag en utgivning på ca 3000 exemplar. Båda tidningarna överväger att allt mera övergå till webben. Redan i dag deltar de även i produktionen av lokala sändningar på radio och överväger också ett samarbete med lokal-TV.

För TV-sändningar är den största frågan hur minoriteterna kan motta sändningar från grannlandet. Medan Tyskland inte krypterar sina sändningar, så att de är lätta att motta via satellit, så gör Danmark det. De två ländernas program kräver också olika inställningar på antennen, så vill man ta emot bägge länders program bör man antingen ha två olika antenner, eller så ställa om antennen varje gång. Frågan om hur de två minoriteterna på ett billigt sätt ska få tillgång till grannlandets TV har varit en återkommande fråga som ännu inte funnit en lösning.

De bortglömda friserna

Oberoende vilka problem de tyska och danska minoriteterna har är de trots allt av en annan kaliber än de som den nordfrisiska gruppen ställs inför. På den tyska västkusten, söder om den danska gränsen, ligger Nordfrisland. Hit tror man att de första friserna flyttade redan på 700-talet. I dag beräknar man att ca 10 000 personer i regionen talar språket nordfrisiska, medan ytterligare 10 000 har passiva kunskaper. Endast omkring 3 000 beräknas ha frisiska som hemspråk.

Medan de danska och tyska minoritetsgruppernas position varit av centralt intresse för landets regeringar under 1900-talet, kan man inte säga det samma om friserna. Trots att friserna i dag har ställning som nationell minoritet, och sedan år 2004 en egen frisisk språklag, saknas de flesta av de strukturer och i synnerhet den finansiering som de tyska och danska minoriteterna har. Friserna har inget eget skolsystem, till exempel, trots att det nordfrisiska språket är utrotningshotat, och minimal närvaro i media med 3,5 minuter per vecka i radio och ett månadsmagasin.

Präglat av mångfald

Nordfrisland har alltid varit ett flerspråkigt område, och i dag talas här förutom tyska, lågtyska, danska och sønderjysk (den syddanska dialekten) även nio (!) varianter av nordfrisiska. De frisiska språken är inte tillräckligt lika för att alla nordfriser obehindrat kunde förstå varandra, även om det sägs att varianterna som talas på öarna utanför kusten liknar varandra, medan de som talas på fastlandet liknar varandra. Faktum är dock att Nordfrisland alltid verkar ha varit ett splittrat område. Havet, sumpmarkerna, antalet herravälden som kommit och gått och den glesa bebyggelsen antas ha bidragit till att de olika områdena inom Nordfrisland utvecklats separat snarare än tillsammans. Det finns ingen tradition av språkstandardisering, och ingen gemensam språkstrategi. Det enda språk som alla i regionen kan förstå är lågtyska (plattyska). Denna mångfald innebär dels ett rikt och mångsidigt kulturlandskap, som i dag delvis återupplivas; dels innebär mångfalden att resurserna för återupplivning av språk och kultur är begränsade.

I dag finns det en enda skola som undervisar på frisiska. Det är den trespråkiga Risum-skolan som ligger i Risum-Lindholm på fastlandet. Här undervisas på tyska, danska och frisiska. Skolan har dock en stor brist på både lärare och elever, och saknar fast finansiering. I dag lever den bland annat på understöd från Dansk Skoleforening i Tyskland och har 39 elever på 4,5 fasta lärartjänster. Största delen an eleverna som läser frisiska – i dag ca 1 500 barn – läser sålunda språket som ett ämne i en tyskspråkig skola.

Behov av större samordning?

Nordfriserna har en egen paraplyorganisation, Friesenrat Sektion Nord e.V. som liksom de tyska och danska takorganisationerna har mindre, ofta lokala organisationer som medlemmar. Däremot är det finansiella understödet en bråkdel av det som den danska minoriteten får, och nordfrisernas politiska arbete ser ut att ännu vara på hälft. Med tanke på att det i Holland finns en västfrisisk minoritet på ca 400 000 personer, och dessutom en liten saterfrisisk grupp på ca 2000 i västra Tyskland, känns det naturligt att dessa grupper kunde arbeta tillsammans för att stärka sitt språk och sin kultur. Det är dock inte så lätt i praktiken, menar nordfrisiska talesmän. Det är svårt att jämföra nordfriserna med västfriserna, och trots att det finns ett eget Frisiskt Råd (Friesenrat, av vilket Friesenrat Sektion Nord utgör en del) finns det ingen egentlig tradition av att arbeta tillsammans. Språket har också varit tudelat så länge att nord- och västfriserna har svårt att förstå varandras språk. Men de nordfrisiska organisationerna medger att det är en utmaning att försöka göra allt som borde göras för språket och kulturen; som det nu är, är det ofta samma människor som är aktiva på flera ställen. Det blir svårt att hitta tid och kraft för att till exempel skriva ansökan om EU-medel.

Några observationer

Gränslandet mellan Danmark och Tyskland är ett intressant område ur minoritetssynvinkel. Å ena sidan har man här lyckats skapa en unik modell som grundar sig på parallellitet och kin-state-förhållanden. Genom sina respektive minoriteter har Danmark och Tyskland hittat ett sätt att upprätthålla en balans både mellan grupperna och mellan länderna, som dessutom kommer minoritetsgrupperna till gagn. Att det är en balans som måste upprätthållas av bägge parter på lika villkor för att fungera, märktes senast år 2010 då skolfinansieringskrisen blossade upp. Än så länge ser dock båda länderna ut att vara måna om att inte rucka på denna balans. Det råder en stark politisk konsensus i båda länderna om att minoriteterna ska stödas.

Samtidigt, å den andra sidan, visar den frisiska gruppen på en helt annan verklighet. Trots sina frisiska "släktingar" i Holland ser nordfriserna ut att kämpa rätt så ensamma med att upprätthålla och stärka sitt (sina) språk och sin kultur (sina kulturer). Kampen underlättas inte av att området är relativt glest bebott och inte erbjuder stora möjligheter till vare sig studier eller karriär. Många unga flyttar bort på grund av studier eller arbete. Intressant nog ansåg till exempel rektor för den enda frisiska skolan att nordfrisernas framtid låg i deras mångspråkighet, snarare än i enspråkigt frisiska institutioner. Men för att frisiska ska ingå som del av en större helhet måste naturligtvis språket i sig överleva.

 

Ett stort tack till Peggy Heikkinen på Folktinget för hjälp med faktainformationen gällande Tyskland-Danmark.

För mera information:
Kühl, Jørgen (red.) (2002): En europæisk model? Nationale mindretal i det dansk-tyske grænseland.
Moring, Tom & Godenhjelm, Sebastian (2010): Det sammanhållande kittet. En studie av minoritetsmedier i Europa, Magma-studie 3-2010.

www.bdn.dk (Bund Deutscher Nordschleswiger)
www.skoleforeningen.org (Dansk Skoleforening)
http://syfo.de (Sydslesvigs Forening)
www.friesenrat.de (Friesenrat Sektion Nord e.V.)
www.nordfriiskinstituut.de/englisch.html

 

1 Kommentarer Add Comment
0
...
skriven av Jan Diedrichsen den 9.1.2012
Mindes gerne MAGMA´s besøg i det dansk-tyske grœnseland. Es war auch für uns sehr spannend und inspirierend. Til niste gang. 
Röster: +3
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy