Logga in

Sök

Arkiv Magma Kyrkans quo vadis

Kyrkans quo vadis

Magma

Utgående från Bengt Klemets rapport om Kommunreformens konsekvenser för församlingarna dryftar fil.lic, pastor och tidigare stiftsdekanen vid Borgå domkapitel, Gunnar Grönblom, framtida utmaningar för församlingarna. Han efterlyser en ingående analys av parokialprincipen som binder församlingen till kommunens gränser.

"Under de senaste 25 åren har det inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland dryftats hur framtiden i kyrkan kommer att gestalta sig. Man kan man säga att startskottet skedde i mitten på 1980-talet i och med den så kallade Kyrkan år 2000-processen. Då färdigställdes några betänkanden som siktade in sig på kyrkans situation år 2000 (Kyrkan år 2000, Församlingen år 2000 och Kyrkan inför år 2000).

Resultatet av den processen blev bl.a. att man borde sikta in sig på större enheter för skötseln av vissa administrativa uppgifter såsom ekonomiförvaltning, fastighetsskötsel och folkbokföring medan man vad själva verksamheten beträffar borde gå in för små verksamhetsenheter med relativt stor beslutanderätt även i ekonomiska frågor.

Magma-studie 2/2010Den ekonomiska krisen 1992, som också fick direkta följder för kyrkan, satte ett effektivt stopp för alla försök att göra något i stil med det som Kyrkan år 2000-processen rekommenderade. Detta var knappast därför att det som processen föreslog var helt otänkbart utan mera på det psykologiska planet eftersom den ekonomiska krisen tog de flesta inom kyrkan på säng och paralyserade allt nytänkande.

Småningom tog dock framtidstänkandet på nytt fart i form av olika strategier och det har varit aktuellt sedan slutet av 1990-talet och fram till våra dagar. Strategier har utarbetats både för helhetskyrkan och för stiften samt för olika funktioner inom kyrkan.

Hur reagerar församlingarna på kommunreformen?

Under de allra senaste åren har kommun- och servicestrukturreformen (KSSR) gått fram som en ångvält. Då en kommunreform förra gången var aktuell i slutet av 1960- och i början av 1970-talen startade processen på västkusten, i det svenska Österbotten, Åboland och västra Nyland men tog sedan ett hastigt slut då modet hos politikerna svek. Men de ekonomiska realiteterna inom våra många små kommuner har framtvingat en ny reformprocess som den här gången gäller hela landet. I och med att församlingarnas gränser är bundna till kommungränserna får KSSR-reformen följder även för församlings- och samfällighetsstrukturen.

Därför är det något förvånande att man inom det nämnda strategitänkandet inte på djupet har gått in på hur man inom kyrkan skall reagera med anledning av KSSR-reformen. Är det bara att sitta stilla och ta det som kommer och låta kommunerna avgöra hur det ska bli eller borde man inom kyrkan ha en egen vilja i någon bestämd riktning? Detta har, så som Magmas rapport "Kommunreformens konsekvenser för församlingsverksamheten" visar, ägnats rätt litet uppmärksamhet. Detta gäller även strategitänkandet inom Borgå stift. Här kan hänvisas till Strategi för Borgå stift 2015 som blev klar till stiftsdagarna i Jakobstad i november 2008. Eftersom KSSR-reformen hade varit högaktuell redan en tid då detta dokument färdigställdes kunde man ha förväntat sig ett ställningstagande till hur man konkret inom stiftet borde reagera på denna reform. Problemen och utmaningarna konstateras, dock bara på ett mera allmänt plan, men de konkreta förslagen är ganska få:

Genom den kommunala service- och strukturreformen minskar antalet församlingar i stiftet. Domkapitlet stöder församlingarna i den här processen genom en styrgrupp samt stödpersoner som församlingarna kan vända sig till. Särskilt uppmärksammas behovet av att säkerställa en mångsidig personalstruktur som motsvarar varje enskild församlings behov.

Vi diskuterar parokialprincipens ändamålsenlighet och skapar strukturer som möjliggör gudstjänst- och andra andliga gemenskaper över de traditionella församlingsgränserna.

Måste församlingarna följa kommungränserna?

Dock har diskussioner om konsekvenserna ägt rum i offentligheten och tankar har framkastats på att man borde lösgöra sig från församlingarnas och de kyrkliga samfälligheternas bundenhet till kommungränserna och/eller från den så kallade parokialprincipen, d.v.s. att varje medlem i kyrkan är medlem av den församling på vars område han eller hon har sin hemkommun. I det här sammanhanget skall jag helt kort dryfta parokialprincipen eftersom dess berättigande har ifrågasatts och kanske framför allt från de finlandssvenskars sida som inte på grund av sin hemkommun kan höra till en svensk församling. Det är ju nämligen så att hela vårt land inte täcks av svenska församlingar lika litet som hela landet täcks av finska församlingar. Så finns det t.ex. ingen finsk församling i hela Åland även om det i och för sig vore möjligt.

Även inom de kyrkliga samfälligheterna i våra större städer, Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Esbo, Vanda, Björneborg, Uleåborg, Kuopio och Lahtis har man på allvar ställt frågan om det faktiskt måste vara så att man blir tvungen att byta församling då man flyttar från ena sidan av en gata till den andra. Så är nämligen nu fallet ifall gränsen mellan två församlingar råkar gå just vid den gatan. Då är det inte längre fråga om att kommungränsen förhindrar en viss församlingstillhörighet utan kyrkans egna bestämmelser.

Vi har alltså här att göra med två olika situationer. I det ena fallet tvingar byte av hemkommun till byte av församling, i det andra fallet tvingar byte av bostad inom en och samma kommun till byte av församling ifall det inom samma kommun finns flera församlingar och den nya bostaden råkar befinna sig inom en annan församlings område. I det första fallet är det förbindelsen mellan församlings- och kommungränserna som framtvingar ett församlingsbyte och i det andra fallet är det kyrkans långvariga tradition att alla som bor inom ett och samma område ska tillhöra en och samma församling. Enda undantaget från denna regel utgörs av möjligheten att välja församling på grund av språk, en möjlighet som har funnits sedan Borgå stift grundades år 1923. (Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland och Rikssvenska Olaus Petri församlingen utgör även undantag från den här regeln men dem lämnar jag utanför i det här sammanhanget eftersom alldeles speciella bestämmelser och historiska orsaker finns för deras existens.)

Det har hävdats att det ligger i kyrkans eget intresse att luckra upp denna princip. Bland annat har man föreslagit att det borde vara möjligt att i alla fall på språklig grund höra till en församling med eget språk även om den församlingens verksamhetsområde inte täcker den egna hemkommunen. Framför allt har detta problem aktualiserats i kranskommunerna till Tammerfors i vilka det bor en hel del finlandssvenskar som ofta flyttat ut från Tammerfors och som därför inte längre kan tillhöra Tammerfors svenska församling eftersom de har bytt hemkommun. Man har t.o.m. talat om att man borde skapa en alldeles egen lag, Lex Tammerfors, för deras skull.

Men samma problem finns även i andra delar av landet på både svenskt och finskt håll. För finlandssvenskarnas del gäller det här problemet i lika hög grad kranskommunerna till Åbo, Esbo, Vanda och Borgå där det vid utflyttning ofta kan bli fråga om att man måste tillhöra en finsk församling som inte ens alltid är tvåspråkig. Dock har missnöjet bland dessa finlandssvenskar inte varit lika stort som missnöjet bland de utflyttade Tammerfors-svenskarna. Detta hänger åtminstone till en del samman med att sammanhörigheten bland de få Tammerforssvenskarna är så mycket större än på övriga håll i vårt land och man har gärna trots utflyttningen hållit fast vid att barnen går i Tammerfors svenska samskola och själv har man deltagit i Tammerfors svenska församlings verksamhet. Visserligen är det ingenting som hindrar att man fortsättningsvis deltar i församlingens verksamhet men däremot kan man t.ex. inte bli invald i de beslutande organen i församlingen om man inte är medlem av församlingen. Dessutom är det säkert också känslan av att inte få vara medlem som här spelar in även om det inte har särskilt stora följder i praktiken.

Parokialprincipen inget tvång

I princip är det naturligtvis ingenting som tvingar vår kyrka att hålla fast vid parokial principen. Ser man omkring sig i världen håller de flesta kyrkor inte fast vid den här principen. Vår kyrka är i det sammanhanget ett ganska lysande undantag och i de flesta kyrkor är det fritt fram att välja till vilken församling inom kyrkan i fråga man vill höra.

Då olika initiativ har tagits att frångå den här principen och man närmare har funderat på följderna av ett sådant steg har man dock inom kyrkan kommit fram till att man inte vill göra det. Några riktigt djupt gående analyser av för- och nackdelar att frångå principen har dock inte gjorts. Här vore det därför kanske på sin plats att verkligen sätta sig ner och göra en grundlig analys och framför allt föra diskussioner med statsmakten för att se vad som här vore möjligt. Vi kommer nämligen inte ifrån att om man inom kyrkan går in för att ändra på den här principen måste diskussioner föras med statsmakten eftersom här finns förbindelser där bägge är beroende av varandra. Jag ska i det följande koncentrera mig på det fall då byte av hemkommun tvingar till byte av församling och peka på några av de problem som måste lösas om man vill frångå bundenheten till kommungränserna.

Kyrkoskatten hindrar förändring

Denna bundenhet har att göra med både folkbokföring och beskattning. Folkbokföringen sköts av statsmakten med kommunerna som enheter och i och med att församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna sköter vissa uppgifter i samband med folkbokföringen är det naturligtvis enklast att gränserna sammanfaller. Då det gäller beskattningen är det så att den inkomst som kyrkoskatten ska betalas på är den samma som fastställs i samband med kommunalbeskattningen. Så har det varit ända sedan början av 1960-talet medan det i fråga om folkbokföringen alltid har varit så. Den sköttes ju under många hundra år av kyrkan allena och först på senare tid har staten tagit huvudansvaret.

Om man frångår parokialprincipen får det alltså konsekvenser framför allt för den kyrkliga beskattningen. Då det gäller folkbokföringen vore det säkert möjligt att i vår datoriserade värld sköta den även om man frångick parokialprincipen fastän det blir mycket besvärligare och eventuellt leder till att staten tar över helt och hållet. Men i fråga om beskattningen måste man tänka närmare efter. För närvarande betalar kyrkan en ansenlig summa för att staten skall bära upp kyrkoskatten. Om man här har andra gränser än kommungränserna leder det med säkerhet till att nya och omfattande datasystem måste skapas som säkert inte kommer att vara billiga och där staten kommer att kräva sin beskärda del.

Vidare är det fråga om vem som i så fall ska slå fast den inkomst på vilken kyrkoskatten betalas. Naturligtvis kunde man tänka sig att det fortsättningsvis är den inkomst som fastställs vid kommunalbeskattningen som utgör grunden även för kyrkoskatten även om man inte hör till någon församling inom samma kommun. Detta leder dock till ett mycket invecklat system där det inte blir lätt att hålla reda på vem som ska besluta om vad. En annan möjlighet vore naturligtvis att man betalar kyrkoskatt enligt den inkomstskatteprocent som har fastställts av de kyrkliga myndigheterna i den kommun där man har sin hemkommun oberoende om man hör till samma församling eller inte. Men även detta leder till ett mycket omfattande clearing system som man har svårt att överblicka konsekvenserna av och som säkert inte blir billigt. Och i ett demokratiskt samhälle är det ju mot alla principer att man inte får vara med och besluta om den skatt, i detta fall kyrkoskatten, man själv ska betala.

Dessutom uppstår frågan vilken församling man i så fall ska få tillhöra om man inte hör till den församling på vars område man har sin hemkommun. Ska man här ha en möjlighet att välja vilken församling som helst eller ska några begränsningar finnas? Det har framkastats förslag om att man ska få tillhöra en grannförsamling om det på det egna området inte finns en församling med eget språk. Framför allt har den här möjligheten framförts i fråga om kranskommunerna till Tammerfors. Men då glömmer man lätt bort alla de finlandssvenskar som bor i kommuner där det inte finns en grannkommun med en svensk församling såsom Jyväskylä, Björneborg, Lahtis och Kuopio bara för att nämna några exempel. Man kan knappast tänka sig att skriva en lag som gäller endast ett urval av finlandssvenskar eller finskspråkiga för den delen utan man måste i så fall tänka sig en lag som ger alla språkliga minoriteter möjligheten att välja en församling med eget språk. Och då uppstår genast frågan vilken församling man i så fall ska få välja?

Låt oss ta ett exempel med en person som hör till en församling i Helsingfors men som på grund av förflyttning av arbetsplatsen kommer att bosätta sig i Kuopio. Denna person vill dock gärna höra till en svensk församling och väljer då att fortsättningsvis höra till den gamla församlingen, t.ex. Matteus församling i Helsingfors i stället för att ansluta sig till domkyrkoförsamlingen i Kuopio på vars område familjen bor. Det är fråga om en lång sträcka på flera hundra kilometer mellan dessa orter men enligt familjen så vill man ändå fortsättningsvis höra till Matteus församling eftersom tidigare generationer har hört till den församlingen. Vem ska då betjäna familjen då det gäller t.ex. de olika kyrkliga förrättningarna? Och vem ska i så fall stå för de kostnader som uppstår då prästen från Matteus ska förrätta ett dop i Kuopio om familjen vill att dopet hålls i hemmet i Kuopio? Och man vill naturligtvis gärna ha sin egen familjepräst från Matteus.

I extrema fall kan det, t.ex. i Tammerfors, leda till att svenska församlingen har merparten av sina medlemmar, kanske t.o.m. nästan alla, med hemkommun utanför Tammerfors.

Utan parokialprincip uppstår nya problem

Sannolikt leder, åtminstone på längre sikt, ett frångående från parokialprincipen till att även bundenheten till kommungränserna upphävs, vilket igen leder till nya problem som ska lösas och till att beskattningsrätten eventuellt t.o.m. upphör. Och hur går det med alla fastigheter inklusive kyrkorna? Vilken församling ska ha rätt att använda vilken kyrka och vilken begravningsplats? Enda möjligheten blir kanske då att alla församlingar betalar hyra för de utrymmen man använder och att det bildas ett kyrkans eget affärsverk, en motsvarighet till statens Senatfastigheter, som äger och förvaltar alla kyrkliga fastigheter och hyr ut dem till "personförsamlingarna" efter tillgång och efterfrågan - och mot gängse hyra förstås. Och vem ska fatta det slutliga beslutet om församlingsgränserna i en situation då det är fritt fram att dra dem hur som helst? Rimligtvis måste det bli kyrkostyrelsen där det i allmänhet finns en svensk medlem av 14.

Sedan har vi naturligtvis även teologiska och kyrkopolitiska synpunkter att beakta vid avvägningen av territorialförsamlingar kontra personförsamlingar men dem finns det inte utrymme att gå närmare in på i detta sammanhang. Men redan de problem jag har visat på torde antyda att det inte alls är säkert att ett upphävande av parokialprincipen är något som ligger i kyrkans eget intresse och att en grundlig analys av hela problematiken just därför vore på sin plats.

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy