Logga in

Sök

Arkiv Magma Vad diskuterar vi, egentligen?

Vad diskuterar vi, egentligen?

Magma

Problemet identifierat och erkänt - av språkmajoriteten.

Plötsligt finns budskapet där - som huvudledare i Helsingin Sanomat: Svenskspråkigas oro för sina rättigheter är befogad. Övertron på större förvaltningsstrukturer, generationsskiftet i beslutsfattarleden och den hätska webbdebatten har enligt tidningen bidragit till att försvaga svenskans status i Finland.

I HS-ledaren nämns flera svenska så kallade domänförluster, såsom tvångsannekteringen av Sibbos starkt svenskspråkiga västliga område, nerläggningen av Ekenäs BB och förfinskningen av tingsrätterna.

De senaste årens debatt har också berört polisförvaltningen, alarmcentralerna, den statliga regionförvaltningen och svenskspråkiga skolor som slås ihop med finskspråkiga. En del domänförluster är direkta följder av det statliga produktivitetsprogrammet och statens spartalkon, andra är självförvållade misstag, men allt kan ändå räknas till kategorin svidande förluster som svenskan i Finland har gjort under de allra senaste åren.

Listan är i själva verket mycket längre. Många av oss är till exempel oroliga över att en integrering av det svenska public service-utbudet i tvåspråkiga enheter kan leda till att det samhällsfinansierade, svenska massmediautbudet drabbas oskäligt hårt av de statliga sparprogrammen.

Oron är inte obefogad - Svenska Yles Moskvakorrespondent är ett illustrativt exempel på den utvecklingen. Då den uppskattade korrespondenten Anna-Lena Lauréns kontrakt löpte ut i januari 2010 ersattes hon av en tvåspråkig så kallad stringer eller frilansare.

Ryssland är ett mycket viktigt område, som skulle ha krävt en fast korrespondent med Lauréns erfarenhet och blick för rätt nyhetsvinkel. Svenska domänförluster av det här slaget kan på sikt få en stor inverkan på de svenskspråkiga finländarnas möjligheter att orientera sig i en värld som blir alltmer komplex.

2005 års beslut om att det andra inhemska språket inte längre är obligatoriskt i studentexamen var ett hårt slag mot svenskan, likaså har den så kallade kommun- och servicestrukturreformen skördat många offer. Fram till år 2009 har de formellt tvåspråkiga kommunernas antal minskat med nio, från 43 till 34.

Men låt gå för att Helsingin Sanomat inte serverar hela listan i en enskild ledare. Att problemet är identifierat och erkänt av språkmajoritetens husorgan är en etappseger i sig, särskilt som resonemanget är behäftat med en varning för ytterligare förluster.

I ledaren sägs att ledande politiker och tjänstemän har all anledning att ta de svenskspråkigas oro för kulturella och medborgerliga rättigheter på allvar, att svenskspråkiga i praktiken är lika goda finländare som finskspråkiga och att deras insatser inom kultur, vetenskap, näringsliv och landets internationella kontakter de facto är en stor rikedom och resurs för det finländska samhället och för den finländska nationen.

Onekligen känns det lite befriande att samma typ av budskap som undertecknad ledarskribent på Vasabladet under några års tid har försök få fram också dyker upp på ledarplats i Finlands största tidning.

Är det läge för ett glädjeskutt?

Nja, det är kanske ändå att ta i. Med tanke på att en del av den anonyma vulgärdebatten pågår på tidningens egna webbsidor och Helsingin Sanomat alltså därmed på sitt sätt bidrar till spridningen av fördomar är det inte mer än rätt att tidningen någon gång på ledarplats tar ställning för vad som är rätt och riktigt. Det här gäller speciellt som ledaren ifråga ju gav en nytändning åt den debatt som har pågått och som kan få ödesdigra konsekvenser i den mån beslutsfattarna på riksplanet tar till sig de åsikter som presenteras anonymt på webben.

Därför kunde Helsingin Sanomat faktiskt oftare på nyhetsplats skildra språkliga konsekvenser av de förvaltningsmässiga reformer som tidningen så ivrigt rapporterar om. Även om ledaren på slutet betonar att svenskspråkiga är lika goda finländare som finskspråkiga, andas ledaren som helhet ett utanförperspektiv och ett vi och de-tänkande som inte representerar en finländsk, samfälld omsorg om att grundlagens bokstav efterföljs.

Formuleringen att svenskspråkigas "växande oro för sina rättigheter är berättigad" är också en betydligt en mildare bedömning än det budskap som ofta har framförts på svenskspråkigt håll: att beslutsfattare med regeringspartiet Centern i spetsen under de senaste åren med buller och bång har kört över en del medborgares grundlagsenliga rättigheter. En grundlagsöverträdelse borde alltid uppröra, även om ledarskribenten själv inte råkar tillhöra den språkgrupp som drabbas av den.

Helsingin Sanomat kan ha rätt i att finlandssvenskarnas igelkottsförsvar kan ha underblåst uppfattningen av en vilja till isolationism inom minoriteten och att debatten har minskat förståelsen språkgrupperna emellan, men vilket är alternativet så länge stödet från den stora språkmajoriteten saknas?

Så länge stora finska opinionsbildare intar betraktarens perspektiv, inte direkt fördömer den pågående utvecklingen och samtidigt låter den anonyma webbdebatten pågå för fullt utan desto större moderering är finlandssvenskarna hänvisade till en Davids kamp mot Goliat.

Låt oss ta en titt på utgångspunkterna för drabbningen.

Ingen språkpolitisk pionjär

Vi finländare har under lång tid och mycket envist klamrat oss fast vid en myt om att vårt land är ett europeiskt modelland i språkpolitisk mening. Vi har hängt kvar vid föreställningen om att vårt land Finland med sin grundlagsenliga tvåspråkighet utgör en klok föregångare och orädd pionjär, medan verkligheten är en helt annan.

I själva verket har vi i Finland mycket att lära av andra, inte minst av Kanada, som har gjort sin tvåspråkighet till något av en hederssak. Mycket är likt i Finland och Kanada, bland annat är både majoritets- och minoritetsspråket skyddade i grundlagen.

Men enligt Pär Stenbäck (SFP), ledare för en delegation som bekantade sig med språkpolitiken i Kanada i maj 2008, finns det också en väsentlig skillnad som vi har verkligt stor anledning att reflektera närmare över: Den politiska uppbackningen av tvåspråkigheten. Den är massiv i Kanada, på alla nivåer, den har tidigare också varit stark i Finland, men inte längre.

Pär Stenbäck har kallat tidigare statsminister Matti Vanhanen (C) för en politikens Mr Chance som fick sin position av misstag. Enligt Stenbäck var det aldrig meningen att Vanhanen skulle bli statsminister.

I vanliga fall avancerar politiker steg för steg, men när Anneli Jäätteenmäki föll från statsministertronen måste Centern snabbt plocka in en ny person på posten och det blev den relativt okände Matti Vanhanen. Mr Chance var ju trädgårdsmästaren som av misstag blev rådgivare åt USA:s president.

Att det första är verklighet och det senare en komedi visar att sagan ibland överträffas av verkligheten. I Kanada kan ingen bli en ledande politiker utan att kunna uttrycka sig på det andra språket, men Matti Vanhanen är ett livs levande bevis för att det i Finland är fullt möjligt.

I Kanada finns också ambitiösa och påkostade program för hur tvåspråkigheten skall säkras framöver, i Finland finns överhuvudtaget ingen dylik plan eller policy, på vare sig nationell, regional eller lokal nivå. Tvärtom låter vi det skolsystem, som på1960-talet instiftades för att slå vakt om båda språken, förfalla.

Dels har det andra inhemska språket gjorts frivilligt i studentexamen, dels erbjuds finskspråkiga skolelever i allt fler regioner i Finland enbart den kortare B-lärokursen i svenska.

Något har alltså gått rejält snett i Finland. Till skillnad från de fransktalande i Kanada har finlandssvenskarna i Finland misslyckats med att påvisa den nytta en nation kan dra av att hålla två språk levande i samhället.

Visst, Kanadas språkstrategi är också föremål för kritik. Men kritikerna ifrågasätter i första hand om strategin är tillräckligt effektiv i förhållande till de medel som plöjs ner. Målet - själva tvåspråkigheten - ifrågasätts inte i Kanada. Den uppfattas om självklar, inte bara av minoriteten utan också av majoriteten.

I Finland finns en ökande tendens hos majoritetsbefolkningen och deras politiska företrädare att uppfatta svenskan som en belastning och en privat angelägenhet för de stackare som råkar tillhöra en krympande svensk språkminoritet. Det här är en oroväckande trend i ett samhälle som tidigare gjorde en dygd av sin tvåspråkighet.

Ändå har faktiskt forskare höjt varningens finger. Redan år 1997 slog forskaren Kenneth McRae larm om att Finland hör till de länder som har den största förskjutningen i språkbalansen.

McRae såg vad som höll på att hända och hur denna förskjutning påverkar attityderna. I samma veva betonade han också de administrativa gränsernas betydelse och - omvänt - hur felaktigt dragna gränser kan verka till förfång för minoritetsspråkets möjligheter att fortleva.

Men ingen reagerade, inte ens de politiska partier som slår sig för bröstet och utger sig för att vara finlandssvenskarnas intressebevakare. Finlandssvenskarna hakar också ofta upp sig på enstaka detaljer i stället för helheten. Vi ser inte skogen för träden.

Då Kanadadelegationen på ett folktingsseminarium i Helsingfors i oktober 2008 presenterade sina intryck från resan i maj samma år passade Pär Stenbäck på att kommentera de finlandssvenska socialdemokraternas förslag om en språkombudsman. Stenbäck sade sig vara tveksam till nyttan, inte minst efter att han har sett hur maktlös den kanadensiska språkkommissionären är. Om vi ska ha en sådan ombudsman måste hon eller han enligt Stenbäck vara placerad centralt i förhållande till regeringen och också ha ett klart verkställande och ingripande mandat.

Den funktion som Kanadas språkkommissionär har som en pådrivande och offentlig agitator för tvåspråkigheten kunde enligt Stenbäck mycket väl utövas via den språkpolitiska rapportering som redan förekommer i Finland. Han tänker närmast på lagstiftningsrådet Pauliina Tallroths rapporter som ingen i dag bryr sig om att lyfta upp på agendan. Inte ens SFP.

Pär Stenbäck har antagligen rätt. Det Finland behöver är knappast fler officiella men rätt tandlösa ombudsmän, utan framför allt en betydligt större allmän medvetenhet om vad tvåspråkigheten i praktiken innebär och vilka mekanismer som håller den levande.

Vi har redan laglighetsövervakare i justitieombudsmannen och justitiekanslern som var för sig kan övervaka språklagen och förorda att åtal ska väckas i ärenden som omfattas av deras laglighetskontroll. Baxas språkfrågorna över till en specialombudsman kan vi i värsta fall åstadkomma en situation där de språkliga rättigheterna börjar betraktas som mindre betydande än alla andra grundläggande fri- och rättigheter.

Det här får inte ske. Ett språkombud som reducerar svenskans betydelse är det sista vi behöver i ett läge då språket har hamnat i kläm.

I Kanada verkar man vara betydligt mer medveten om vilka mekanismer som håller tvåspråkigheten levande. Bland annat har de franskspråkiga grupperna i Kanada ett eget "folkting", Fédération des communautés franchophones et acadienne du Canada (FCFA) som efter många och långa möten har identifierat fem delområden som mycket viktiga för den franska befolkningens framtid.

Den franska takorganisationen koncentrerar sig på demografi och befolkningsfrågor, omgivning och miljö, förvaltning, inflytande och ekonomisk utveckling.

Svenska på offensiven eller på intensivenDet här är nyckelområden som också finlandssvenskarna på bred front borde samla sig kring. Med tanke på den svaga politiska uppbackningen för tvåspråkigheten i Finland är det hög tid för finlandssvenskarna att skaffa sig en aktionsplan som ett sätt att säkra språkminoritetens ställning samt möjligheterna att leva och verka på svenska i Finland.

Men vad gör vi?

Jo, den 15 oktober 2008 åkte statsminister Matti Vanhanen på Svenska kulturfondens initiativ till Bryssel för att ännu en gång sprida myten om att Finland har en generös och framgångsrik språkpolitik.

Vi klamrar oss fast vid en förlegad illusion istället för att tänka nytt. Att det inte leder någonvart inser alla som ens lite har satt sig in i problematiken.

Läs hela boken av Kenneth Myntti, ”Svenskan på offensiven eller på intensiven”, utgiven av Söderströms och finansierad av Magma - ute i bokhandlarna från vecka 42!

Kenneth Myntti

1 Kommentarer Add Comment
0
De kommer att kalla honom kverulant och provokatör
skriven av KPJ den 17.10.2010
Att redaktör Myntti träffat mitt i prick visar den skallande tystnaden här och på andra ställen.

Ämnet faller inte SFP-politikerna på läppen.
Röster: +9
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy