Sök

Tidigare kolumnister Marika Tandefelt Svenskans hemortsrätt i två länder

Svenskans hemortsrätt i två länder

Marika Tandefelt

Vid Borgå lantdag lovade kejsaren Alexander I i sin regentförsäkran att vidmakthålla den lutherska läran, konstitutionen och ständernas privilegier i storfurstendömet Finland. Kejsaren själv talade franska och hade dessförinnan undertecknat ett dokument på ryska. För de församlade lantdagsmännen lästes talet upp på svenska. Med ett ord och ett pennstreck hade kejsaren kunnat förbjuda den lutherska läran, införa rysk lag och avskaffa privilegierna, och effekten hade varit omedelbar. Han hade däremot inte lika lätt kunnat rensa ut det svenska språket, vars hemortsrätt i Finland är jämnårig med den kristna läran och alltså äldre än de lagar och privilegier som kejsaren avsåg. Det hade dessutom varit opraktiskt och för tiden otypiskt. Språk var verktyg som användes för olika funktioner i samhället; att språk också kunde laddas med symbolik kom man på först senare.

Efter riksdelningen 1809 fortsatte svenskan att fungera som ett slags riksspråk, trots att det inte längre var ett majoritetsspråk. I början av 1800-talet var ca 15 procent av befolkningen i storfurstendömet svenskspråkig. Dessvärre finns det inte helt pålitliga uppgifter om hur utbredd tvåspråkigheten var bland finsk- och svenskspråkiga, men vi vet att speciellt en folklig tvåspråkighet har varit utbredd. När inte stora sjöar och skogar har utgjort naturliga hinder har folk bott litet huller om buller, lärt sig varandras språk och bytt språk i bägge riktningarna när det har passat.

Att den svenska som folk från Finland använde lät annorlunda än språket i den västra delen av riket hade man noterat redan före 1809: bryta på finska, bryta på den finska dialekten, den finska dialekten av vårt språk talade man om. Det är inte troligt att man har gjort någon skillnad mellan finländare med svenska respektive finska som modersmål. Det förmår man ju inte i Sverige i dag heller. Vi låter alla mer eller mindre lika i svenska öron.
Efter 1809 upphörde kontakterna med svenskan i Sverige att vara så täta, kontinuerliga och mångfasetterade som de hade varit tidigare. Behovet av samröre i officiella ärenden måste mer eller mindre ha upphört, medan yrkesmässiga kontakter t.ex. mellan författare, konstnärer och vetenskapsmän fortgick. Kvar blev också det privata umgänget mellan släktingar och vänner i bägge länderna. Den kulturella gemenskapen mellan Sverige och Finland bestod och består.

Men nu behövde storfurstendömets två språk – finska och svenska – kunna återge begrepp, fenomen och aktiviteter i en ny politisk, social och kulturell verklighet. Språket speglar alltid samhället och storfurstendömet var en del av det ryska imperiet. I och med detta lånades också en hel del ryska ord in i svenskan och finskan. Att ord för myntslag, måttenheter och samhällsskick lånades in är lätt att förstå, men repertoaren var mycket vidare än så. Lånord för militära termer, yrken och sysselsättningar, handel och handelsvaror, kläder, kärl, maträtter och drycker, verktyg, byggnader och inredningsdetaljer ingick i den flora av ryska lån som förekom i hela landet. En del av dem har vi kvar (speciellt i slangen), men långt ifrån alla. Få är de ryska ord som har lånats in senare.

Riksdelningen 1809 ledde till en ny politisk gräns som delade språkområdet i två delar; svenskan blev därigenom det vi i dag kallar ett pluricentriskt språk. Med detta avser man ett språk som har olika nationella varieteter eller natiolekter med egna normcentrum. Tyskan, spanskan, franskan och givetvis engelskan är några exempel på sådana här pluricentriska språk. I hur hög grad man eftersträvar att hålla ihop de olika natiolekterna varierar. I Finland vill vi inte avlägsna oss från svenskan i Sverige, med undantag för det finländska uttalet som ju kan sägas ha historiska anor. Sedan 1809 delar svenskan i Finland språkområde, men inte landområde med svenskan i Sverige. Det svenska språket har alltså sedan 200 år hemortsrätt i två länder.

4 Kommentarer Add Comment
0
Finlandssvenskan
skriven av Magnus Nyberg den 4.4.2009
kommer i många skepnader. MT noterar att uttalet är annorlunda. Min generella kommentar är att rikssvenskan skapas långt fram i talapparaten och finskan långt bak; påverkan av finskan har gjort att finlandssvenskan skapas däremellan. Det är en stor skillnad.

En specifik kommentar gällande brytning kontra dialekt är att unga stadsbor använder helfinska fonem. T ex 'Högsåra' blir på så sätt 'Hägsara' i rikssvenska öron. Det är brytning, inte dialekt.

Likaså kan talrytmen vara finsk. På landsbygden är oftast (och i Sverige alltid) varannan stavelse lång, varannan kort. Så inte bland alla unga stadsbor. En släkting i Helsingfors berättade att rikssvenskar vid någon sittning börjat använda engelska - han förstod utmärkt väl vad de sade, och hade svarat på sin helsingforsiska. Troligen hade de svårt att förstå honom, eller så ville de hjälpa honom, eftersom han verkade ha svårt med språket.

Därtill kommer de oräkneliga fennicismerna (där MT inte gör sig skyldig till en enda vad jag kan se).

Sammantaget bör vi vakta oss så att inte finlandssvenskan blir en kreolska, så som endel rikssvenskar redan ser den. Kreolska uppstår eller uppstod bland ignoranta befolkningar, och vi vill väl inte se oss som sådana - bortsett från all lokal stolthet och självtillräcklighet!
Röster: +0
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Hemortsrätt?
skriven av KPJ den 7.4.2009
Förra helgens Hbl hade ett reportage om hur inflyttare med svenska som modersmål fylkades kring den södra stranden av Esbo (också min nuvarande hemort).
På vartenda ställe i artikeln stod det att området är favoriserat av "finlandssvenskar" - som om reportern ville framhäva att det inte var svenskar från Sverige!
Det var inte första gången ordet "finlandssvensk" brukades på detta långrandiga och krusidullartade sätt. Det vore intressant att veta när bruket slagit igenom.
Säkert är, att min skola och mitt universitet (50-60-tal) lärde att man skulle skriva "finlandssvensk" om man särskilt framhävde att det inte gällde "rikssvensk". För internt bruk i Finland räckte det hur bra som helst med termerna "svensk" och "finne".

Apropå svenskans "hemortsrätt" i detta land slår det mig åter en gång, att skribenter i tid och otid framhåller "Finland" - som om det vore en skam att vara svensk och inte finne.
Röster: +2
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
104
Land och språk...
skriven av Britta Klockars den 7.4.2009
Finland är mitt land och svenska är mitt språk.

"Finlandssvensk" = en svensk som kommer från Finland/en finländare som har svenska som modersmål.
Röster: +4
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
127
Kultur och språk
skriven av Peter k den 7.4.2009
Jag tycker att Håkan Eklund (2002) uttrycte sig riktigt fint, en mycket modern syn.

"Min egen finlandssvenska identitet är förankrad i hela den svenskspråkiga kustvärlden - den kringskärs inte av nationella gränser. Min identitet stärktes då jag jobbade några år i Afrika, där mänskornas identitet ofta bygger på en kulturell tillhörighet som inte följer de artificiella nationalstatsgränserna, säger Eklund som arbetat 15 år inom olika biståndsprojekt, bl.a. i Botswana och på Fidjiöarna.
- Vistelsen utomlands har gett mig ett nytt perspektiv på identitetsfrågor, kommenterar han".

http://web.abo.fi/meddelanden/artiklar/2002_05_skargard.sht
Röster: +4
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy