Du har väl humor, eller?

Torsdag, 10 September 2009 15:31

Mia Franck

Hur gick det här till, egentligen? Jag ska skriva om feminism. Eller frågor som rör kvinnor (kanske rent av finlandssvenska sådana) och det i dag. Eller om det var frågor som rör mig? Fria händer har jag också. Samt en chans att slänga in ett och annat ord när det gäller Gamma. Samtidigt faller jag av nånstans i början. För jag kan gärna anknyta min diskussion till någon feministgrupp som jag tydligen finns i. Vilken då grupp? Som om jag är en del av en nåt sånt. Det vet man ju vad folk säger då, nåt surt om radikala, totalitära, fula, manshatande. Ja jisses. Nä inget sånt. Men visst. Jag tycker att mycket kan göras angående maktfördelning. Men hatar män? För dit kommer man ändå alltid. Så, nej. Jag hatar inte män. Har jag sagt det tillräckligt tydligt nu?

Så vad rör eller berör de finlandssvenska kvinnorna idag som alltså rent av kan vara jag? Att ha roligt förstås! Humor. Skratt. Just det. Tjejer fnissar. Ibland tåras ögonen om man blir riktigt galet glad. Som med mina feministiska vänner, eller feministgrupp, om man så vill. Och jepp, feminism är humor. Det står det om i den feministiska tidskriften Bang också. Om att vrålskratta tillsammans. Samtidigt är humor verkligen allvarligt. Det finns överallt. Så missförstå mig inte, om ni kan. Jag tänker inte vara rolig.

Humor därmed. Man sätter sig ner för att se på nån favorit på tv, och man har stadigt förankrat de feministiska glasögonen på näsan. Och då säger Sookie i senaste vampyrserien True Blood att hon alltid älskat vampyrer ända sen de kom ut ur kistan för två år sen. Och jag hör en kör av queer i öronen. Och med queer menar jag just nu något som är annorlunda eller rent av skevt, som till och med driver med skevheten för vampyrerna blir märkliga som kön, för de är ju döda och ändå med uppskruvad libido, samt är av annan ras. Eller så tittar man på nån som ska upplysa en om hur man får ett bättre sexliv. Och de är verkligen komiska. Först ska man gå på jobb och sen ska man komma hem och städa och gärna lägga barnen också, efter det ska man sminka sig och sätta på världens raffset och stöna upphetsat. Humor alltså. Det är något som gäller finlandssvenska kvinnor idag. Dubbeljobb, sen sex.

Men får man skämta om vad som helst? Om alla skrattar är det okej, eller? För då har man enats om att det där som kanske egentligen inte var PK kan få gå. Men hur gör man när skrattet kommer av sig. Fastnar i halsgropen. Hånskratt. Får jag komma tillbaka till det där med att hata män? För frågan kommer ju ändå, alltså varför jag hatar män? För det gör jag förstås. Jag är ju feminist. Många verkar sätta likhetstecken där, har jag märkt. Ja, alltså jag hatar inte män överlag. Bara vissa män. Som våldtäktsmän, typ. Men alltså, den kommer på nytt, frågan då. Varför hatar jag män? Men. Men. Män. Har du sett Husis idag? Man får fyra år för att nån gök tog lite mer än vad han skulle från staten. Skattefusk. Vad ger de för våldtäkt? De frågar vad man hade på sig. Och om man var full.

Så humor är viktigt. För man måste ju få skämta. Men det beror förstås på. Hur man definierar humor. Så varför jag hatar män? Äh, come on. Jag hatar inte män. Jag ogillar bara sånt som gör saker orättvist. Inte män.

Men vad svarar man på alla skämten då? Eller om nån klappar på rumpan, tafsar på brösten. Speciellt som de gärna undar ifall man hatar män. De där skämten som efterföljs av: Du har väl humor, eller? Tja, man varierar sig helt enkelt. Ibland hatar man absolut inte män. Vissa dagar har man läst tidningen, sett på tv eller läst en bok, hört en sång - och då tvekar man. Men frågan är förstås om man får säga det. För som sagt, feminist javisst, hatar män? Då säger jag som de gör i skolan: Den som sa - han kan va'.