Milena Parland

Assimileras eller förpassas

Milena Parland

Måndag, 31 Oktober 2011 10:36

- Vad säger du? Talar du svenska hemma med flickan?
Min dotter har börjat i ettan i en vanlig rysk kvartersskola. Läraren är en erfaren pedagog, som leker och lär barnen med stor frenesi, men nu ser hon chockad ut.

- Ja vi har ju Shamir också. Han bara tittar på mig och strålar med sina stora ögon. Han förstår inte ett smack. Han är från Dagestan. Men det är ju det vi alltid har sagt, sådana barn ska gå i egna skolor på sitt eget språk.
Jag säger att det nog inte finns någon svensk skola i Petersburg. Förresten är vår flicka tvåspråkig.

Men nu börjar två barn dra i läraren för att en tredje har lagt krokben för en fjärde. Det är dags för mig att gå.

På eftermiddagen träffar ja en sociolog som arbetar med integrationsfrågor. Hon säger att inställningen till invandrarbarn är hård. Ofta vill man att de ska gå i specialklasser där inga ryska barn går, eller tillsammans med ryska barn med inlärningssvårigheter.

Det här gäller särskilt i förstäderna där barn till invandrade arbetare går. Välutbildade invandrare placerar sina barn i goda skolor i de centrala stadsdelarna och de här barnen är mycket framgångsrika, och gör i själva verket bättre ifrån sig i skolan än de infödda barnen. De här invandrarna gör inget väsen av sig och kräver ingenting för egen del. Lärarna i de här skolorna säger därför att ingenting behöver göras för att uppmärksamma invandrarna. Så alternativen är två. Exkludera invandrarna eller blunda för att de finns. Fortsätt att undervisa om Lermontov och krigen i Kaukasus, om det tatarmongoliska oket precis som förr. Nämn inte att Pushkins morfarsfar var afrikan, det är onödigt.

Det är också fascinerande att inse att myndigheterna saknar siffror som skulle ge ens någotslags bild av situationen här i Rysslands norra huvudstad. Nu läser jag att invandrarna från Uzbekistan är 2987 personer enligt den officiella statistiken. Så många uzbeker har registrerat sig vid staden migrationscentrum. Samtidigt anger medborgarorganisationerna att det finns 240 000 uzbeker i Sankt Petersburg. Utöver det här finns siffran 500 000 som härstammar från det mellanregionala migrationsutbildningscentret.

Jag tar metron och bussen till det splitternya allt-i-ett byråkraticentret i centrum av staden vid Nevan. Bussen är en särskild byråkratibuss och kör bara byråkratikunder rakt från metron till centret utan avstigning eller påstigning under vägen. Lite som Ikeabussen. Jag inbillat mig dumt nog att det ska gå snabbare och enklare att sköta byråkratin på det nya centret än på migrationsavdelningen i vår egen stadsdel. Jag är ju utlänning och måste registerna mig. Det nya centret är högt och glasigt och det är smockfullt av folk från Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgisien. Från de här länderna kommer de flesta immigranter till Sankt Petersburg för tillfället. Jag slår mig ner på en grå plaststol med min kölapp i handen. Bredvid mig, på en likadan stol, sitter en kvinna från Uzbekistan. Hon ser trött ut och berättar att hon varje år måste registrera sig på nytt, och varje år kostar det ca 400 euro. Det är mer än hennes månadslön. Kvinnan kan omöjligt ansöka om ryskt medborgarskap, för gör hon det så tillåts hon inte resa in i Uzbekistan mer. De uzbekiska myndigheterna är inte att leka med. Och där är hennes tre små barn och gamla mamma. Kvinnan jobbar som städerska och skickar hem pengar varje månad.

Jag lyckas naturligtvis inte få mina papper i ordning på det nya glasiga centret. Det är bara att åka tillbaka till det sunkiga kontoret i min egen stadsdel. Kvinnan bakom disken på stadsdelskontoret för migrationsärenden fumlar med en enorm bunt med ansökningar om arbetstillstånd som en liten mörk man med guldbågad glasögon lämnar in. Pakistan, ja alla ansökande är från Pakistan, och de behöver fort arbetstillstånd.

- Vi behöver folk som arbetar för oss, förstår ni?
Det är sällan man längre hör dem som utför kroppsligt arbete tala ryska med varandra här i Sankt Petersburg. En bekant som låter bygga en villa utanför stan säger som många andra:

- Varför skulle jag anställa ryssar eller vitryssar? Hellre har jag tadzjiker här. De är muslimer och super inte och de jobbar hårt för en lön som ryska arbetar skrattar åt.

Jag konstaterar att klichéerna och de stereotypa uppfattningarna om muslimer ändå är mera mångbottnad än hemma i Finland. Den vackra, stolta moskén i centrum av stan har stått på sin plats intill Nevan ända sedan 1913. Invandring och mångkulturalism är den del av stadens identitet. Här har stadens myndigheter till exempel skapat en väggkalender som delas gratis ut i skolorna där fester från olika religioner finns utsatta tillsammans med viktiga petersburgska författares, kompositörers och andra betydande personers bemärkelsedagar.

Den petersburgska identiteten är i grunden inkluderande. Det talar sociologen också om. Petersburg är alldeles annorlunda än t.ex. Krasnodar i södra Ryssland. Där är det endast ryskhet som gäller, i Petersburg är det inte så. Staden har sin egen myt.

Jag vandrar längs Anglijskaja naberezjnaja (Engelska kajen), förbi den gamla Anglikanska kyrkan och funderar på Helsingfors. Har Helsingfors potential att vara en inkluderande stad? Vad i Helsingfors historia kunde stöda det?

Det finländska statsbygget är så hårt sammansvetsat med den nationalromantiska idévärlden att Helsingfors egentligen berövas sin historia. Samtidigt är det just staden som kunde ha kapacitet att ge barnen de berättelser som behövs för att skänka barnen hemkänsla och trygghet i vardagen. Helsingfors som en stad där olika språk, kulturer, religioner möts och samverkar ända sedan staden grundades behöver berättas och förmedlas till skolbarnen och deras lärare. När historien gång på gång berättas bara i termer av nationellt uppvaknade blir man till slut hjärntvättad och till och med inskränkt.
I det klimatet är det logiskt att det inte finns plats för folk som talar svenska och bor i Finland. Två möjligheter finns för dem som vill bo i den vita staden vid Finska viken: assimileras eller förpassas.
Det samma gäller naturligtvis för alla andra minoriteter också.

På Anglijskaja naberezjnaja bodde i tiden engelsmän. De var aktiva handelsmän och byggde upp hamnverksamheten i staden vid Nevan.

Vem byggde hamnar och skapade handelshus i Helsingfors? Vem skapade industrier och vem ritade stadens viktigaste byggnader? Vem öppnade den första lekskolan?
Min flicka kommer hem från sin ryska kvarterskola och berättar för mig om hur staden vid Nevan byggdes av Mensjikov och Peter den Store och deras medhjälpare från många länder.

Vi går ut på en promenad i Alexandersparken när det börjar skymma.

-Mamma, kan vi gå till Minigorod?
Minigorod (ministaden) är en inhägnad plats i vår park där en arkitekt gjort minitiösa modeller av stadens viktigaste kyrkor och palats i knähöjdsstorlek. Bredvid finns en skulpturgrupp med stadens arkitekter tidsmässigt mycket fantasifullt samlade kring ett stenbord med Mensjikov i mitten.

Petersburgs stora arkitekter heter Rastrelli, Monferrant, Benois...

Benois heter också den arkitekt som ritat Svenska teatern i Helsingfors. Men det arvet är nedyxat och begravt i den nationalistiska yran. Huset blev avskalat och fasaden demolerades som en del av det nationalistisk-funktionalistiska projektet. Nu renoverar man byggnaden, men kommer man att förse byggnaden med dess rättmätiga fasad? Kommer man överhuvudtaget att uppmärksamma byggnadens fader, den fransk-italiensk-tysk-polsk-ryska arkitekten Nikolaj Benois? Vore det för vågat?
Min flicka klättrar raskt upp i knät på Rastrelli och hennes mörka ögon glittrar.

-Mamma, titta jag ritar också nya hus, titta jag håller också i pennan!

Måttfullhet och harmoni

Milena Parland

Tisdag, 16 Augusti 2011 14:42

-De kommer att tvingas att gå i burka, läsa Koranen och får aldrig mer gå ut!

Det är en rasande gråhårig kvinna som hötter med näven och utmålar sina tre barnbarns framtid hos pappa i Syrien. Hon och dottern-mamman berättar nu sin sorgliga story för de ryska tevetittarna.

Pappan åkte helt enkelt med flickorna till flygfältet en dag och försvann. Nu är mamman ensam bland barnens leksaker och skolböcker i den trånga, grå förortstrean i Moskva.

-Jag har varit utan mina barn i flera veckor. Minstingen är bara två, jag ammade henne ännu.

Det tårdrypande dramat spelas upp i en glittrig tevestudio i mondäna Moskva. Det hela går av stapeln när läget i Syrien fortfarande är under kontroll. Det politiska läget i Syrien diskuteras inte överhuvudtaget.
Studiopubliken är bänkad i cirkel kring den rasande mormodern och den gråtmilda mamman. Pappan syns via videolink, i sin brors förgyllda soffa i Damaskus. Han håller minstingen i famnen och ber sin älskade fru komma till honom och döttrarna.

-Njet! Inte på några villkor. Inga hijabs för oss. Mormorn är obeveklig. Bandit och rövare som far iväg med ryska barn. Våra barn ska inte bli slavar utomlands. Mamman snyftar. En arg kvinna och en skäggig man i studiopubliken pekar indignerat på videoskärmen och väser upprört med varandra.

Då stiger en elegant, sval, blond dam i publiken upp. Hon är inte ung och talar långsamt och säger att hon är från Nordens Palmyra, alltså från Sankt Petersburg - och att Söderns Palmyra finns i Syrien.

-Du ska absolut resa dit. Lära känna den kulturen också och barnen måste få göra det. Vilken rikedom!
Så sätter sig den petersburgska damen lugnt ner igen. Det blir tyst.
* * *
Jag lutar mig bakåt i min ryska tevesoffa och konstaterar att dramaturgin använder sig av typiska byggstenar. Sankt Petersburg kontra Moskva. Månne studiovärden är petersburgare? Eller dramaturgen?

Nordens Palmyra är ett av Sankt Petersburgs många smeknamn. Palmyra var en blomstrande, elegant handelsstad under antiken där folk och kulturer från hela världen möttes och berikade varandra.

Den aristokratiska damen är förstås petersburgare. En känd skådespelerska dessutom. Hon står för bildning, kultur och tolerans och ska utgöra en kontrast till de fördomsfulla hetlevrade kvinnorna från Moskvas sunkiga förorter.

Enligt rådande stereotyper ska en petersburgare vara sansad - för att inte säga kylig - bildad och tolerant. Stadens klassiska arkitektur anses fostra invånarna till måttlighet. Men också rent statistiskt har Petersburg det högsta andelen akademiskt utbildade i hela Ryssland. Moskva, det är centrum för makt och handel. Sankt Petersburg är kulturhuvudstad. Inte på grund av det skulle ges ut mera böcker i Petersburg än i Moskva, finnas bättre operasångare, fler rockgrupper eller flera körer. Utan på grund av myten om Sankt Petersburg; staden som uppstod ur intet, mot alla odds. Staden som överlevt revolution, svält, blockad och Stalins hatprocesser.
Tevestudion med den upprörda mormodern finns i Moskva, inte i Petersburg.

Studiovärden vill få den snyftande mamman att resa till Syrien för att där sammanstråla med barnen och mannen och försöka hitta en lösning på familjedramat. Mamman erbjuds lyxlogi i Damaskus och språkkunniga följeslagare. Men moskvamamman blidkas inte. Hon vägrar att resa till Damaskus. Studiovärden ropar: Vi betalar! Men bestäm er nu! Varför vill ni inte åka?

Sändningen slutar i lätt kaos.
* * *
Jag rör om i min tekopp och konstaterar att sändningen inte fick något slut, trots studiovärdens ivriga försök. Till slut hade han nästan hela publiken med sig. Men mamman och mormodern gav inte med sig och allt rann ut i sanden.

Damen från Nordens Palmyra var egentligen helt osannolik när hon reste sig i studion och talade om kultur och förståelse.

I tiden var förstås Petersburg verkligen Kosmopolis. Men det är länge sedan.

Sankt Petersburg byggdes av tsar Peter som ett nytt Rom eller Venedig, som en stad där vägar skulle korsas och mötas och människor från olika kulturer skulle samverka. Peter den store inbjöd arkitekter, byggmästare, handelsmän och musiker från hela Europa.

Katarina II fortsatte sedan i Peters spår.

Många av de utländska specialisterna och handelsmännen trivdes i staden vid Nevan och etablerade sig där för gott med sina familjer, och hjälpte till att skapa en öppen stad som skulle skänka den europeiska kulturhistorien många storverk.

Finlands stolta väg mot självständighet och en plats bland nationerna skulle knappast vara så stolt utan Kosmopolis vid Nevan.

24 000 finländare var bosatta i Sankt Petersburg i slutet av 1800-talet. I staden vid Nevan talade man ryska, tyska, finska, tatariska, franska, engelska, armeniska, grekiska och många fler språk. Det fanns till och med en egen petersburgssvenska. Man höll gudstjänster på mer än 14 språk runtom i staden, och 1913 stod Nordeuropas största moské färdig att invigas på Petrogradskijön. Moskén står kvar än i dag, med en underbar medelhavsblå kupol och två rakryggade minareter.

Men i dag inbjuds inte ingenjörer, arkitekter och specialister från hela världen till Sankt Petersburg. Nej. Petersburg är som vilken europeisk storstad som helst. De infödda håller benhårt på sig och sitt, och invandrarna som kommer söderifrån ska hålla sig på bottnen. De ska göra de sämsta jobben och trängas i de värsta förorterna med de olyckligaste och mest försupna bland urinvånarna.
* * *
Den syriska pappan klagade naturligtvis framför tevekameran om hur han aldrig kunde få ett ordentligt arbete i Ryssland. Han kände sig oändligt förödmjukad när frun sprang på jobb, tjänade pengar, svärmor skötte barnen och han själv fick lov att slå dank eller köra svarttaxi. Till slut stod han inte ut med svärmors ständiga klagovisor och rasistiska utfall. Han åkte iväg med barnen. Han ville bort från sitt liv på bottnen. Som tur är hade han en plats att återvända till.

Med facit på handen är Damaskus kanske inte en så bra tillflyktsort. Förhoppningsvis har familjen vid det här laget kunnat återförenas någon annanstans, på en lugn plats.
* * *
Min teve surrar på igen. Nyheterna i kväll inleder med kravaller och sjunkande börskurser. Tidningen som ligger framför mig handlar om tragedin i Norge. Det kunde hända här i Ryssland också, kommenterar en politolog. Hatiska rasister och extremnationalister finns det gott om.
Man talar om att staden Petersburg står kvar så länge Bronsryttaren, ryttarstatyn av Peter den store, står kvar vid Nevan. Men jag spanar efter horisontlinjen, linjen där palatsen och husen längs Nevan möter himlen. Den Brodsky beskrev. Inget hus- eller tornbygge får söndra den. Om den bryts är måttfullheten och harmonin försummade.

Ja. Linjen finns där, ännu, knappt skönjbar mellan grå himmel och grått vatten

Tidningen

Milena Parland

Måndag, 23 Maj 2011 09:19

-Kyllä. Jag kämpade mig igenom hela texten fastän min svenska är usel. Det är helt otroligt att man nu för tiden ska tvingas läsa på svenska hela tiden.

Peter och Pekka sitter vid grannbordet på det anrika kaféet på Boulevarden. Solen lyser in genom de stora fönstrena och ur kaffekopparna stiger varm ånga i slingor och mjuka dofter. Jag brukar ofta se dem här. Två män kring trettio i prydliga grå tröjor, med varsin portfölj. De möts här varje måndag morgon har jag märkt. De samtalar frejdigt på två språk.

-Den var i mitten av tidningen. Etkö huomannut? Hela uppslaget handlade om fransmännens och tyskarnas syn på senaste bankstödet till Belgien och Grekland. Har du inte läst den ännu?

-Jag har läst den, visst. Någon borde få de finska tidningarna att rycka upp sig.

Pekka suckar djupt och smuttar på sitt heta kaffe. Peter tuggar croissant och nickar långsamt.

Jag själv börjar bläddra i den stora tidningen som kommer ut på svenska varje dag i vår huvudstad och som ligger framför mig på kafébordet. Ja, tidningen är innehållsrik och lockande som vanligt. Det är klart att Pekka läser den. Foton och text stöder varandra eller kontrasterar genomtänkt. Material direkt från Europas alla stora huvudstäder. Insatt Rysslandsrapportering. Och dagens stora inhemska reportage om nyfattigdom innehåller också hänvisningar och jämförelser med situationen i andra nordiska länder. Kultursidorna har kända skribenter från grannländerna...

Det är liksom inte lönt att gå till tidningsstället för att hämta den andra stora tidningen på nationalspråk nummer 1. Det räcker med den här tidningen, här finns det mesta och allt är gjort med omsorg, kunskap och stil.
Det är sant, det fanns en tid, för flera år sedan, när det nästan var tvärtom. En tid då jag var tvungen att läsa den stora finska tidningen och dessutom med jämna mellanrum köpa tidningar på flera andra språk, för att hålla mig ajour. Men det nu är det nästan svårt att minnas den tiden.

Det var visst just då när allahanda högljudda minoritets-och annorlundahatare hade börjat trumma ut sitt sorgebudskap med stor kraft, som det började hända.
Det var en ung kolumnist som först hyllade folkbildning och kvalitetsjournalistik. Det dröjde inte länge förrän folk vaknade en ny linje drogs upp för huvudstadstidningen: Nya resurser tilldelades för skrivarbetet och alla de kunniga journalisterna fick möjlighet att börja jobba på allvar. Den tidigare försmådda mecenaten och välgöraren fick äntligen glädja sig i sin himmel. Det gjordes nyanställningar och riktiga korrespondenter skickades ut i Europa och till grannen i öster. Nya kontaktnät med andra nordiska tidningar och fantastiska skribenter skapades.

Och så var det webbsatsningen. Det var material på ryska, samiska, romani, arabiska och somaliska. Det var ju då det började. Tidningen blev mångkulturell på nätet. Mina ryska bekanta var helt euforiska över att få läsa seriöst gjorda artiklar på sitt modersmål om Finland, Norden och Europa.

Tidningen blev snabbt Tidningen som alla som ville hänga med på allvar läste. Veckobilagan var förstås också ett måste, helt enligt fransk modell.

Mitt te har kallnat medan jag försjunker i tankar. Borde jag be om mer hett vatten eller en ny kanna?

Männen vid bordet bredvid mitt håller på att bryta upp.
Pekka kliar sig sorgmodigt bakom örat och försöker köra ner den lilla ordboken med hundöron djupare i rockfickan.
Peter muttrar något om att man nog kan installera en ordlista i mobilen, men Pekka är redan vid dörren.

-Jag försenar mig till svenskakursen om jag inte skyndar mig.

-Vad säger du! Ruotsinkielenkurssi. Sinäkö?

-Det startade en kurs förra veckan på jobbet, att läsa och förstå svenska, särskilt tidningsspråk. Hej på dej. Nähdään ensi viikolla!

Peter vinkar och min hand höjs också, pinsamt nog. Jag känner ju inte karlen och förresten finns han väl inte ens på riktigt.

Tidningen framför mig på bordet är skrynklig och tunn. Teet kallt. Nu går jag också.

Rasism på dagis

Milena Parland

Måndag, 28 Mars 2011 09:50

- Här finns nazism, eller nationalism eller rasism, vad heter det egentligen? Och aldrig har jag känt det så starkt som då jag gick till det svenska dagiset.

Jag sitter med Elvira på en restaurang i centrum av Helsingfors och smuttar på sött starkt indiskt te. Elvira har kommit till Finland från vårt grannland i öst. Hon har själv vuxit upp på tre språk (tatariska, basjkiriska och ryska) och hon ville absolut ge sin dotter kunskaper i Finlands båda nationalspråk.

Flickan skulle börja på svenskt dagis, planerade Elivra. Men på dagiset var man inte entusiastisk över att få en liten rysk invandrarflicka. Elvira berättar att föreståndaren stirrade på henne och sa: Varför ska din flicka lära sig svenska? Till vilken nytta? Inte kan vi ha henne här, hon förstår ju inte vad vi säger.
Elvira sa att flickan är tre år och lär sig snabbt. Och inte förstår hon något i den finska lekisen heller, men där tas hon nog emot.

Efter det följde ett långt samtal kring eventuella svenska rötter eller släktband. Blodsband. Elvira upplevde att hon blev rasistiskt bemött och gick chockad från dagiset.

Det är besvärligt att förklara för Elvira att motviljan mot att ta emot barn med annat modersmål än svenska egentligen utgår från en diskussion som fördes för trettio år sedan och gällde finskspråkiga barn. Man ville undvika att finskan skulle bli det dominerande umgängesspråket barnen emellan på dagiset, vilket lätt kunde ske eftersom enspråkiga svenska barn började vara i minoritet.

Det här förfarandet har sedan hängt kvar och ingen har rett ut situationen efter det att verkligheten blivit en annan. Nu för tiden finns det en stor grupp av barn som har varken finska eller svenska som modersmål. En familj från ett afrikanskt land försökte i fyra års tid få in sina barn på svenskt dagis i östra Helsingfors. De fick gång på gång höra att det inte fanns plats för dem.
Nu har dörrarna till svensk dagvård och förskola äntligen öppnats för de afrikanska barnen. Men det skedde först efter att pressen kopplats in.

En kvinna från Georgien lyckades med konststycket att få svensk dagisplats i Sibbo för sina barn. Hon berättar att det hände först efter att hon lovat ställa upp för SFP.
Det är alldeles onödigt att hålla vackra tal om integration på svenska om det inte fungerar på gräsrotsnivå för vanliga invandrare med alla de skavanker och egenheter de har. Dagispersonalen behöver skolning och stöd i den nya situation som uppstått.

Det är klart att det kan kännas överväldigande att plötsligt ha barn med tiotals olika modersmål och föräldrar med olika religioner, dieter, traditioner och idéer som ska samsas, uppmuntras, tröstas och vägledas. Men samtidigt är det så vårt samhälle börjar se ut och en verklighet som finsk dagispersonal tagit sig an utan att knota.

När svenska dagisföreståndare helt kallt förklarar att de bemöter alla på samma sätt oberoende av bakgrund, så är det inte nog, om det ens är sant. Nya invandrare som närmar sig dagis har ofta inte en blekblå aning om vad subjektiv dagvårdsrätt är. Deras föreställning om Finlands två nationalspråk kan också vara väldigt svävande.

Jag känner till situationen i vårt östra grannland och jag vet att dagisföreståndaren i Ryssland är en drottning som i sin nåd behagar ta emot en viss familj till sitt dagis. Helst ska förstås mamman eller pappan själv i tiden ha gått på dagiset. Man vill veta vem man har att göra med. Ibland kan en ny köksinredning eller någon annan lämplig insats få föreståndaren att förbarma sig över en okänd familj utan kontakter.

En rysk mamma som närmar sig ett dagis i Finland är alltså redan från början beredd på att vända på klacken med sitt barn. Man krusar inte, utan väljer andra alternativ.

Invandrare från till exempel Kongo har knappast heller så jättestor vana att stå på sig mot trilskna myndighetspersoner.

De som främst klagar och överklagar om allt i världen är förstås infödda finlandssvenska mammor från Ulrikasborg och Munksnäs.

Invandrarmammorna är nog ofta mer lika knyttet när de tassar in på den stora dagisgården. Att skrämma en invandrare är inte svårt...

Elvira och jag vandrar ut i Helsingforsmörkret tillsammans i armkrok, hon skrattar och pratar livfullt om dansföreningen hon grundat, om fester hon ska ordna och om sin flickas franska lekis och pianotimmar
Om Elvira med all sin energi och livslust blivit visad på porten på svenskt dagis så vågar jag knappt tänka på alla de andra drabbade invandrarna. Inte vill jag heller tänka på hur de nu förhåller sig till Svenskfinland.

Tusen år av förnedring

Milena Parland

Onsdag, 23 Februari 2011 16:07

En kvinna sitter hopkrupen utanför Glaspalatset. Det är iskallt och hon sitter på ett täcke med en pappersmugg i handen. Inne i muggen finns en liten pappersikon med hundöron. Hon håller om koppen med sina bara händer. Händerna är röda och snön gnistrar bländvit.

För mer än 150 år sedan, år 1852, kom en bok ut i USA som genast blev en bestselller-Onkel Toms stuga. Boken skildrade slaveriet i Amerika. Slavarnas liv i elände och förnedring kontrasteras mot de vita ägarnas liv i lyx och välmåga. Också i Europa läste man boken och kände djup indignation. Slaveriet måste avskaffas!

Det tog bara tre år tills en bok kom ut i Europa med titeln Coliba Mariucai (Mariucais stuga) Boken var skriven av den liberala politikern och tänkaren Vasili Urechia och behandlade också slaveri. Slaveri i Europa, i Urechias eget hemland, Rumänien. Romerna i Rumänien befrias från slaveriet 1856. Före det kunde de säljas och köpas precis som varor. De hade inte rätt till personliga ägodelar och det ansågs rätt och riktigt att slå dem. Det skulle få dem att arbeta, sa folk. Slavarna fanns överallt i samhället, de rika bojarerna höll sig med dem, klostren hade sina och välbeställda borgare kunde också använda sig av slavar som tjänare eller annan arbetskraft. Romerna var ofta kunniga och duktiga i metallarbete och också skickliga musiker. Men föraktet mot dem var kompakt. Det var slavar, bortom all gemenskap och behandlades som icke-människor. Och ännu i den dag som är händer det att rumänska föräldrar argt ropar till sina barn: bete dig inte som en zigenare!

Att frige slavarna var inte heller enkelt. När de romska slavarna skulle friges diskuterade man länge hur man skulle kompensera ägarna som ju förvisso skulle göra en ekonomisk förlust när deras dyrt förvärvade egendom plötsligt vandrade sin väg ut genom dörren. Till slut kom man på en genial lösning på problemet. De före detta slavarna ålades helt enkelt själva att betala sin ägare kompensation för bortfall av inkomst.

Mera om det här kan man läsa i den svenska frilansjournalisten Irka Cederbergs bok Född fördömd. Det bästa med boken är att den gör romfrågan till ett allmäneuropeiskt problem. I dagens Europa lever tolv miljoner människor utanför vår gemenskap. De är utstötta och många av dem jagas runt mellan staterna i Europeiska unionen. Efter murens fall har det inte varit en självklarhet att romerna beviljas medborgarskap. De kan inte hänföras till en nationalstat och de är inte anpassade till det byråkratiska systemet.

De som är utanför och annorlunda och förtryckta kan ha oändligt svårt att göra sin röst hörd.

Cederberg berättar om en ganska typisk incident som hon själv var med om. På en stor konferens om Förintelsen i Stockholm några år sedan bad den kände professor Ian Hancock att få ordet. Han vill tala om romerna i Förintelsen, eftersom romerna än en gång hade glömts bort. Men Sveriges vicestatsminister vill inte ge extra taltid åt en grupp som inte representerade något land. Professorn fick ordet först när en indisk delegat generöst gav honom en del av sin taltid. Varför skulle de landlösa vara annat än ordlösa? Och varför skull man i Europa i dag tänka i några andra kategorier än nationalstatens?

Kvinnan som sitter vid Glaspalatset hör inte heller hemma någonstans. Inte i Finland, inte i sitt fädernersland Rumänien. Inte Italien, inte i Frankrike, inte i Grekland. Inte någonstans i Europa. Där hennes folk vistats i 1000 år.

Hur är det att växa upp med ett arv av tusen år av förnedring och förakt?

Och att åter om igen, bannas och förbannas, när man gör som så många andra européer och ger sig ut för att söka jobb i ett annat land. Eller tvingas lämna sitt land för att man förföljs och man så förtvivlat längtar efter att åtminstone få ge sina barn ett tryggare liv. Brandbomber kastas in i romska hem i Slovakien, romer tvångssteriliseras i Ungern, romska bosättningar förstörs regelbundet i Italien och romerna misshandlas i Italien, i Grekland fråntas de sin mark, i Turkiet...

Romer hotas ofta bland de allra första när mörka makter börjar ta över i människornas sinnen och de som redan står lågt söker efter någon ännu lägre ner att sparka.

Romerna som är osynliga, som inte finns i våra sinnen. Till och med de minsta nationerna på Europas karta minns vi och känner till. Deras historia finns skriven, och är en del av den historia vi lär oss. Lichtenstein, Monaco... Men tolv miljoner europeiska romer? Vilka är de för oss, egentligen?

Jag delade hytt med en finsk-svensk romkvinna på Sverigebåten. En vänlig, pratsam kvinna med många frasande kjolar. När hon kom in i hytten visste jag att hon var en del av en större grupp och att hennes förfäder rest mellan våra nordiska kuster i mer än 500 år, allt sedan Gustav Vasa gav order om förföljelse, fördrivning och trälskap för zigenare.

Medan båten gungade fram över havet berättade kvinnan för mig att hennes äldsta son sitter i fängelse, att dottern är på mentalsjukhus och att yngsta sonen är missbrukare och försvunnen. Hon berättade det utan åthävor. Det var hennes tre barn. Sen tittade hon frågade på mig. Vad hade jag att berätta om mina tre barn?

Koranläsning i julkyrkan

Milena Parland

Måndag, 27 December 2010 11:04

Min mamma sa att deras fruktdisk var dålig. Mormor rynkade på näsan de gånger Elanto kom på tal. Vi brukade aldrig gå till Elanto som fanns på vägen till min lekskola. Det var en röd butik. Där handlade bara mormors lillasyster och det på pin kiv.

Så en dag kom granntanten Greta efter mig och min kompis från lekskolan, i stället för mamma. Det var jätteskoj och spännande ända tills det visade sig att hon med var på väg med oss mot Elantos entré. Jag blev alldeles kall av rädsla. Skulle jag verkligen vara tvungen att gå in där? Och vad fanns där inne egentligen? En massa bruna, mögliga, stinkande frukter? Stora skäggiga försäljare?

Jag höll mest andan inne i butiken och blundade. När vi kom ut visade det sig att tant Greta hade köpt var sin bulle åt oss barn. Medan vi vandrade uppför backen mot Munkshöjden smulade jag sönder bullen och försökte att låta smulorna obemärkt försvinna på marken. Jag var mycket rädd att såra den snälla tant Greta, men jag visste att om jag tog av bullen i min mun så skulle jag bli mycket sjuk. Min mamma skulle också bli mycket besviken på mig, tänkte jag.

En muslimsk väninna berättar för mig hur hon i barndomen mimade med i psalmerna i skolan. För hon kunde ju inte låta bli att sjunga så det märktes, då hade lärarinnan blivit missnöjd. Men om hon verkligen sjöng på riktigt som en kristen. Vad skulle då mamma och Gud tänka?

Barn tiger ofta om det som bekymrar dem och tynger dem. De vill vara lojala och hyggliga både med föräldrar, lärare, snälla granntanter och många till.

Barn som mobbas kan sällan berätta om det för någon. En liten invandrarflicka från Ryssland blev slagen av två klasskompisar nästan varje dag, När mamman fick höra om det av andra barn och talade med sitt barn sa flickan bara att hon tänkte att det är så i skolan. Att en del slår och andra blir slagna. Någon måste ju bli slagen, eller hur?
När mamman fått veta och kunde prata med föräldrarna till barnen som slog redde allt ut sig. Det var vinterkriget som spökade, på grund av gammelfarfars berättelser. När man talade till barnen och träffades några gånger i parken tillsammans gick allt om.

Elanto talade jag med min mamma om först som vuxen. Den muslimska väninnan talde aldrig med sin lärare om psalmerna hon inte sjöng. Läraren var så väldigt uppriktigt kristen och snäll. Varför göra henne ledsen?

Nu blir det jul och det är mysigt och trevligt att tända ljus och dricka glögg och för en gång skull få känna konkret gemenskap med dem som står bredvid oss i bussen och trängs med prassliga paket i stora kassar. Man får lägga pengar i frälsningsarméns gryta och bära hem ett träd och ha det mitt i vardagsrummet och man vet att grannen gör lika.

Men så finns det alla de som inte bär hem granar. Som inte firar.

Det är klart att jag vill ge min dotter vackra ramadanminnen, säger Ahmed som bott mer än tjugo år i Finland.

Men det är inte lätt för Ahmed. Man måste vara mycket stark och målinriktad för att skapa feststämning när alla andra stressar på med det vanliga vardagslivet. Om en stor del av släkt och vänner dessutom inte finns på en annan kontinent, så blir det ännu knepigare.

-Ta seden dit du kommer, ropar sedan en del strängt till våra invandrare. Medborgare i republiken som är rädda att tvingas ge avkall på sina egna traditioner. Varför skulle de vara tvungna till det?

Men om man nu inga barndomsminnen har av julgran och julbastu? Om man minns doftande dadelkakor och det mjuka skenet från ramadanlyktor?

Då ska man få ge det till sina barn, och vi som är omkring ska hjälpa till och försöka hindra barnet från att bli i kläm. Det mesta kan ordna upp sig bara man talar om det tillsammans. Vi måste ge barnen ord. Vuxna behöver dem också. Man vet inte så mycket och utan kunskap är det svårt att ens ställa frågor.

-Min dotter får gärna fira också jul på dagis, säger egyptiska Ahmed till mig. Jesus är ju en profet för oss. Samtidigt vill han inte ge avkall på sina egna traditioner. Ramadan är viktig.

Tehtaankadun yhteiskoulus gamla elever har löst problemet med muslimer och jul på ett roligt sätt. I deras traditionella julmysteriespel som uppförs i Mikael Agricola- kyrkan i Helsingfors läser man både ur Koranen och evangeliet om Jesu födelse. Men det är muslimerna själva som kommit med initiativet och som valt texterna och rollerna de vill göra. Barnen i julspelet spelade förstås änglar, i alla de andra rollerna var vuxna.

Det finns inga universallösningar, det finns bara människor som ska försöka leva tillsammans - då hjälper det att vara hänsynsfull och gärna påhittig.

Jag själv blev jätteglad när jag fick ett paket på posten här om dagen. Det var en multireligiös kalender som kom som gåva från Sverige. Nu ska jag under det nya året lyckönska mina olika vänner och bekanta då de firar just sina högtider!

Nationalismens sköra grund

Milena Parland

Måndag, 25 Oktober 2010 11:58

Kära du, jag är en ren ryss, säger den vithåriga gamle mannen och ser vänligt på mig.

Scenen utspelar sig på ett café i norra Helsingfors. Jag kommer in med mina två små döttrar och börjar lyssna till ett samtal mellan två äldre herrar. De talar ivrigt med varandra, omväxlande på ryska och finska. De talar om notkrisen, om Brezjnev och Kekkonen och moldaviskt rödvin.

Läs mer