Milena Parland

Mångkulturella aha-upplevelser

Milena Parland

Torsdag, 26 Augusti 2010 10:51

Hinduismen är en polyteistisk religion. Hinduerna tror på många olika gudar och gudinnor. Judendomen är monoteistisk. För Gud är en. Kristendomen är också monoteistisk, Gud är en, fastän också treenig. Islam är ...

Jag vet att jag fick lära mig det här i grundskolan. Det stod i läroboken och jag lade belåten termerna på minnet. Termer på grekiska var det alltid bra att klämma med i provsvaren. Ett ganska säkert sätt att kamma hem poäng.

Men nu jobbar jag med det Mångkulturella feståret och vi ska hjälpa till att ordna Diwali i en skola i Esbo. Diwali är en hinduisk ljusfest som infaller då hösten är som mörkast, i november. Plötsligt visar det sig att hinduerna inte alls anser sig vara polyteister. Mahatma Gandhi skriver i Pathway to God att han aldrig någonsin trott på flera gudar. Gud är en och evig och något annat har han aldrig trott eller blivit lärd, inte ens i sin spädaste barndom. Det är ett översättningsfel som fått västerlänningar att uppfatta att hinduerna tror på många gudar. Gudaliknande varelser eller helgon kanske man kunde tala om, men absolut inte gudar.

När jag läst det här känns det som en dörr slagits upp.

Begreppet polyteism har alltid gjort mig skräckslagen, det har varit allt för långt borta från min förståelsefront. Nu befrias jag från bördan och inser att vetenskapliga termer inte alltid hjälper människor att förstå varandra och närma sig varandra.
Den vetenskapliga diskursen inom religionsvetenskap bygger naturligtvis på det västerländska judisk-kristna arvet i främsta hand.

När jag blir ombedd att redogöra för vad som är kristet och vad som är hedniskt i det traditionella finländska julfirandet blir jag också ställd. Är granen kristen? Eller kanske inte ändå? Är skinkan på bordet profan och änglarna i granen sakrala? Hör Sankta Lucia till kyrkan eller världen utanför? Är det tre vise männen hedningar? Är det en helig handling att bära ljus till kyrkogården? Fråga inte mig! Vem är jag att dra sådana gränser?

Att jobba mångkulturellt innebär att man hela tiden ser mattan dras bort under ens fötter. Att bli överraskad varje dag. Att omges av frågetecken. Jag kunde naturligtvis säga att enligt den evangelisk-lutherska läran, inom dess diskurs, ser man jultomten som en hedning...eller kunde jag?

Det tar inte länge förrän man inser att fältet är delat i många frågor redan inom varje religion och tradition. Och till det fogas skygglapparna, fördomarna, missförstånden och irrlärorna man bär på om kulturer och religioner som är andra och annorlunda.

Men samtidigt finns det en väldigt enkel väg att gå om man vill lära sig mer. Att vänligt fråga människorna man möter och sedan lyssna på dem.

Just nu är det Ramadan. Många muslimer i vårt land fastar och ber under dagen och samlas sedan om kvällarna för att äntligen äta tillsammans. Det är en vacker tradition och jag lyfter på hatten för dem som faktiskt orkar vara hela den långa finska augustidagen utan mat och dryck, och ändå sköta jobb och barn som vanligt. Kanske till och med utan att en enda arbetskamrat vet om att man fastar eller utan att någon alls intresserar sig för det.

Vad roligt det vore att bli bjuden hem till någon muslim på iftarmåltid tänker jag sedan högt. Men då möts jag igen av en överraskning. Min muslimska vän säger att hon egentligen gärna skulle bli bjuden hem till kristna och judar en Ramadankväll, på festmåltid, i stället för att själv vara värdinna. Jag får tänka tyst några varv. Sedan förstår jag plötsligt idén. Att få bli omhändertagen av dem som inte fastar, det är ju alldeles rätt. De, eller rättare sagt vi, kan ju gärna stå och kocka och duka bordet för fastande bekanta! En sådan idé kunde jag inte själv tänka ut, men den känns alldeles rätt.

Assimileringspolitik

Milena Parland

Måndag, 31 Maj 2010 08:37

En kortvuxen man i rutig kavaj och med yviga, vita mustascher tar emot mig i sitt vardagsrum överfyllt med böcker. Vi diskuterar olika folks samexistens medan junidagen blir kväll.

- Nöjet och äran är helt på min sida, säger han gång på gång.

Det är år 1990 och mannen som tar emot mig i sitt hem i Tartu (Dorpat), är den berömde semiotikern och litteraturvetaren Jurij Michailovitj Lotman.
Han talar bekymrat om Estlands ryska befolkning med mig.

Lotman säger att 1800-talets humanister begick ett stort misstag då de tänkte att idealet är likadana människor som
talar ett enda världsspråk. Lotman betonar att en människa aldrig kan bli fullkomlig och därför behövs det olika slags människor, att människorna ska vara olika.
Lotman var själv offer för den berömda sovjetiska paragraf fem som var riktad mot judar. Lotman kunde inte få jobb i sin födelsestad Leningrad där han inlett en akademisk
karriär, och han flyttade därför till Tartu år 1950.

Då jag möter Lotman är han engagerad i arbetet för Estlands självständighet, men oroar sig samtidigt för ryssarnas framtid i det nya Estland. Lotman dog 1993 och är begravd i Tartu.

När jag själv tar båten från Helsingfors över till Tallinn tjugo år senare, den här våren, så märker jag snabbt att ryssarnas situation förändrats mycket. Ryssarna som var
en mäktig majoritet i ett stort imperium är i dag en minoritet utan visioner och framtidshopp.

Den estniska staten bedriver i dag en integrationspolitik som egentligen borde gå under benämningen assimileringspolitik.Ryska skolor stängs eller så börjar man undervisa på estniska i ämnen som musik, historia
och geografi. Målsättningen är att 60 procent av undervisningen ska ske på estniska. I praktiken betyder det här i vissa fall att helt ryskspråkiga lärare undervisar ryska barn på estniska. Föräldrarna protesterar sällan. De vet att högskoleundervisningen är på
estniska. En del ber barnen plugga ordentligt och köper estniska dataspel åt dem så deras språk ska bli bättre. Andra bara kurar ihop sig framför Moskvateven och drömmer om gamla tider. Om man spänner blicken i teven ser man inte den estniska trikoloren som vajar glatt mot den estniska himlen.

En ung estlandsryska som jag talar med berättar att några av hennes ryska vänner baxnade då de fick höra att hon valt att söka in till estnisk filologi vid universitet.

- Du är inte klok. Det är ju ett språk som bara fem miljoner talar!

Man kan ju inte ha koll på alla detaljer om Estlands folkmängd och i Moskva är det soligt
idag. Molnfritt och +25.

Estlands ryssar tycks i dag vackla mellan två starka känslolägen. Det ena är vanligare ju längre västerut man åker. Det är viljan att bli en del av en majoritet igen. Bli som de starkare. Bli ester. Ta del av integrationen som hejas på av esterna Varför skulle man inte sätta sina barn i estnisk skola? Byta språk och kanske namn?

Men barnen till de pro-estniska föräldrarna tappar ofta fotfästet. De blir unga som talar estniska flytande, men som drömmer om att flytta bort, helst till Tyskland eller
Österrike eller USA. Där ska de lära sina barn bara tyska så de inte får problem. Eller engelska. Men bara ett språk.

Det andra känsloläget dominerar österut. Det är viljan att leva kvar i sovjettiden. Man blundar för dagens verklighet och fantiserar om forna dagar och låtsas att Moskva är
huvudstad. Då tappar både vuxna och barn fotfästet. För man vet inte vad som händer i samhället där man bor och i det nya Ryssland hör man ju inte heller hemma. Och hur man i Estland söker hyresbostad eller arbetslöshetspeng har man ingen aning om.

Och någonstans däremellan finns de som försiktigt drömmer om att bygga en egen estlandsrysk kultur. Det finns yngre konstnärer och akademiker och andra som jobbar på i
stillhet. Människor som vill skapa samarbete med de estniska landsmännen. För de yngre ryssarna är det lättare att närma sig esterna, den historiska barlasten tynger mindre.

Men det är inte lätt att vara estlandsryss.
- Jag skickade mina dikter i estnisk version till Frankrike, säger den estlandsryske poeten till mig. Tänk nu bara på hur svårt det skulle vara för estniska ambassaden att hitta en översättare från ryska. Poeten kommer att läsa upp sina ryska dikter på franska i översättning från estniska i Paris.

Så ivrigt kan man alltså huka.
Men kanske estlandsryssarna trots allt så småningom hittar en egen väg, i samklang med sina estniska landsmän, utan att förneka sig själva.

Den estlandsryske poeten vill inte bo i Ryssland. Livet är för enkelt i Moskva, med bara ett enda språk. Trist eller hur?

Det kan finnas ett värde i att tvingas ifrågasätta sig själv och sitt språk, bara man samtidigt förmår att bevara det.

I själva verket har den ryska diasporan i Paris och USA utmärkt sig många gånger om. Den ryska kreativiteten har frodats i samspel med andra kulturer och med den påtvingade minoritetsstatusen.

Jurij Lotman var tvungen att lämna Leningrad och Ryssland, (ryska rådsrepubliken) men hans texter om rysk kulturhistoria är i dag uppskattade och kända i hela den ryska kultursfären.

Se människan

Milena Parland

Onsdag, 28 April 2010 11:27

Idag ska lilla A få simma med skolan, första gången i sitt liv. Hon har packat ner sin nya röda baddräkt och sin allra finaste Hello Kitty handduk. Mamma har brett några smörgåsar och pappa har själv legat på vardagsrumsmattan och visat hur man ska sparka med benen och röra armarna lugnt och spänstigt när man simmar.
Lilla A kommer ivrig, med glittrande ögon till skolgården och ryggsäcken håller hon på sig hela tiden medan hon väntar på simhallsbussen.

Så kommer bussen inrullande på skolgården och alla barnen och lilla A springer mot den. Men nu säger läraren som står vid bussen. - Du ska till aulan Lilla A. Inte ska du till bussen. Gå tillbaka.

Och lilla A går till aulan. Där i aulan finns alla de andra somaliska barnen. Alla de som har föräldrar som tycker att flickor och pojkar inte ska simma tillsammans och som därför stannar i skolan. Ute i solskenet startar bussen. Den kör bort, mot sinhallen. Lilla A står i aulan.

Det är en klasslärare som berättar den här historien för mig på Hanaholmen. Läraren har kommit på seminarium för att diskutera kring mångfald och religion i skolan. Hennes berättelse är alldaglig, men tråkig. Den visar på hur lätt misstag sker i skolvardagen. En islamlärare hakar genast på och berättar om i sina tankar på hur svårt det är för muslimska barn som först förklarat för den vanliga klassläraren att de inte äter under fastmånaden Ramadan och att de alltså inte vill vara med på skollunchen och att de inte heller kan idrotta. Sedan hittar klassläraren samma muslimbarn i matsalen med en stor portion efterrätt. Vad händer då, undrar islamläraren. Klassläraren har ju så lite kunskap om den muslimska fastetraditionen.

När det är ont om tid, grupperna är för stora och lärarna är för få och överarbetade händer det lätt att läraren helt enkelt snäser åt eleverna eller grälar på dem i stället för att vänligt ta reda på vad som pågår och vilka orsaker det finns till elevernas tillvägagångssätt. Svaret muslimbarnen kunde ge läraren lyder så här: barnen är sjuka och fastar därför inte den här dagen. Och det finns många fler svar, många fler orsaker till att inte fasta precis varje dag, förklarar islamläraren. Men vem vet det?

Det som blir tydligt under seminariets gång är att det uppstår missförstånd mellan människor i skolorna när barn och vuxna från olika kulturer ska samsas. Väldigt många problematiska situationer skulle kunna undvikas om det bara fanns tid och tillräckligt många lärare i skolan. Hemspråkslärare och lärarna i de olika religionerna är också en resurs. De kan fungera som kulturtolkar i många situationer.

De allvarligaste problemen hör förstås ihop med alla de sociala och mentala problem som drabbar samhället i stort och där ofta just barnen blir oskyldiga offer. Ozan Suad från Stockholm uttryckte det hela rakt på sak då han ställde frågan om vem som egentligen ska integreras: de arbetslösa, missbrukarna, frigivna fångar, handikappade, sjuka?

Det är ofta bekvämt att låta diskussionen handla om invandring och invandrare i stället för om många andra frågor. Frågor och klass, fattigdom och usel mentalvård, dåligt fungerande hälsovård och för mycket press på familjer med barn hör till det här. Hur kan vi begära att folk som mår uselt och som vi lämnar vind för våg och stöter ut från vår gemenskap ska orka vara entusiastiska till nyinflyttade främlingar?

På seminariet på Hanaholmen var det i alla fall mycket hoppingivande att se så många lärare fulla av iver som ville hitta nya lösningar för att ta hand om alla barn i sina skolor och också för att ta vara på all den rikedom de nya kulturerna för med sig.

Det gäller alltså för oss i Finland att ta vara på alla minoriteter, båda nya och gamla och deras erfarenhet och kunskap då vi bygger vårt samhälle där människor med olika bakgrund och olika traditioner ska samverka. Vi som finlandssvenskar kan säkert bidra, bara vi är intresserade av och beredda att samarbeta med alla andra nya och gamla minoritetsgrupper.

När man fungerar i ett mångkulturellt sammanhang betyder att man hela tiden ska vara beredd att lyssna till andra och deras specifika berättelser. När man lyssnar förbehållslöst och försöker förstå varför den andra har en viss åsikt eller handlar på ett visst sätt så visar det sig ofta att man kan förstå och begripa det, fastän man själv lever och tänker på ett annat sätt.

Det som gladde mig mest på Hanaholmen var just det att deltagarna var så öppna och verkligen kommunicerade med varandra.

En ivrig romisk seminariedeltagare berättade för mig att livet i Finland har blivit bättre och lättare för romerna nu när mångfalden ökar i hela samhället. Luften är lättare att andas.

Men när man bygger vårt nya samhälle får man naturligtvis balansera på en knivsegg då man försöker kombinera rätten att tillhöra en egen grupp, en egen tradition eller religion med rätten att vara individ. Det är viktigt att inte komma utifrån och tilldela andra egenskaper, åsikter eller idéer. Man måste se människan.

Lilla A ska inte fösas ihop med de somaliska barn som inte får åka till simhallen med skolan. Hon ska få simma.

Främlingshatet i Danmark

Milena Parland

Fredag, 19 Februari 2010 13:26

Vårt land är så litet och har en stormakt till granne. Vi har dåligt självförtroende. Dessutom är vi egentligen en bondenation. Omvandlingen och urbaniseringen gick så snabbt på 60-talet.

Jag har frågat min danska redaktörskollega varför det finns så mycket främlingshat i Danmark, mycket mer än i grannlandet Sverige. Han svarar rappt och hans förklaringsmodell låter trovärdig. Sedan rynkar han pannan och suckar. Så gör många danskar när man talar med dem om invandring. Jag besöker Köpenhamn och är där i några dagar för att delta i ett möte för radiodokumentarister. Det är inte uppmuntrande att läsa om situationen i Danmark.

Läs mer