Rasism på dagis

Måndag, 28 Mars 2011 09:50

Milena Parland

– Här finns nazism, eller nationalism eller rasism, vad heter det egentligen? Och aldrig har jag känt det så starkt som då jag gick till det svenska dagiset.

Jag sitter med Elvira på en restaurang i centrum av Helsingfors och smuttar på sött starkt indiskt te. Elvira har kommit till Finland från vårt grannland i öst. Hon har själv vuxit upp på tre språk (tatariska, basjkiriska och ryska) och hon ville absolut ge sin dotter kunskaper i Finlands båda nationalspråk.

Flickan skulle börja på svenskt dagis, planerade Elivra. Men på dagiset var man inte entusiastisk över att få en liten rysk invandrarflicka. Elvira berättar att föreståndaren stirrade på henne och sa: Varför ska din flicka lära sig svenska? Till vilken nytta? Inte kan vi ha henne här, hon förstår ju inte vad vi säger.
Elvira sa att flickan är tre år och lär sig snabbt. Och inte förstår hon något i den finska lekisen heller, men där tas hon nog emot.

Efter det följde ett långt samtal kring eventuella svenska rötter eller släktband. Blodsband. Elvira upplevde att hon blev rasistiskt bemött och gick chockad från dagiset.

Det är besvärligt att förklara för Elvira att motviljan mot att ta emot barn med annat modersmål än svenska egentligen utgår från en diskussion som fördes för trettio år sedan och gällde finskspråkiga barn. Man ville undvika att finskan skulle bli det dominerande umgängesspråket barnen emellan på dagiset, vilket lätt kunde ske eftersom enspråkiga svenska barn började vara i minoritet.

Det här förfarandet har sedan hängt kvar och ingen har rett ut situationen efter det att verkligheten blivit en annan. Nu för tiden finns det en stor grupp av barn som har varken finska eller svenska som modersmål. En familj från ett afrikanskt land försökte i fyra års tid få in sina barn på svenskt dagis i östra Helsingfors. De fick gång på gång höra att det inte fanns plats för dem.
Nu har dörrarna till svensk dagvård och förskola äntligen öppnats för de afrikanska barnen. Men det skedde först efter att pressen kopplats in.

En kvinna från Georgien lyckades med konststycket att få svensk dagisplats i Sibbo för sina barn. Hon berättar att det hände först efter att hon lovat ställa upp för SFP.
Det är alldeles onödigt att hålla vackra tal om integration på svenska om det inte fungerar på gräsrotsnivå för vanliga invandrare med alla de skavanker och egenheter de har. Dagispersonalen behöver skolning och stöd i den nya situation som uppstått.

Det är klart att det kan kännas överväldigande att plötsligt ha barn med tiotals olika modersmål och föräldrar med olika religioner, dieter, traditioner och idéer som ska samsas, uppmuntras, tröstas och vägledas. Men samtidigt är det så vårt samhälle börjar se ut och en verklighet som finsk dagispersonal tagit sig an utan att knota.

När svenska dagisföreståndare helt kallt förklarar att de bemöter alla på samma sätt oberoende av bakgrund, så är det inte nog, om det ens är sant. Nya invandrare som närmar sig dagis har ofta inte en blekblå aning om vad subjektiv dagvårdsrätt är. Deras föreställning om Finlands två nationalspråk kan också vara väldigt svävande.

Jag känner till situationen i vårt östra grannland och jag vet att dagisföreståndaren i Ryssland är en drottning som i sin nåd behagar ta emot en viss familj till sitt dagis. Helst ska förstås mamman eller pappan själv i tiden ha gått på dagiset. Man vill veta vem man har att göra med. Ibland kan en ny köksinredning eller någon annan lämplig insats få föreståndaren att förbarma sig över en okänd familj utan kontakter.

En rysk mamma som närmar sig ett dagis i Finland är alltså redan från början beredd på att vända på klacken med sitt barn. Man krusar inte, utan väljer andra alternativ.

Invandrare från till exempel Kongo har knappast heller så jättestor vana att stå på sig mot trilskna myndighetspersoner.

De som främst klagar och överklagar om allt i världen är förstås infödda finlandssvenska mammor från Ulrikasborg och Munksnäs.

Invandrarmammorna är nog ofta mer lika knyttet när de tassar in på den stora dagisgården. Att skrämma en invandrare är inte svårt...

Elvira och jag vandrar ut i Helsingforsmörkret tillsammans i armkrok, hon skrattar och pratar livfullt om dansföreningen hon grundat, om fester hon ska ordna och om sin flickas franska lekis och pianotimmar
Om Elvira med all sin energi och livslust blivit visad på porten på svenskt dagis så vågar jag knappt tänka på alla de andra drabbade invandrarna. Inte vill jag heller tänka på hur de nu förhåller sig till Svenskfinland.

5 Kommentarer

Jag har trott att sådant hör till förgången tid

skriven av R. Silfverberg den 29.3.2011

Det att invandrarbarn nekas tillträde till svenskspråkiga dagis och skolor trodde jag att inte att har förekommit sedan 1960-talet. Nu skulle det vara dags för de svenskspråkiga dagisarnas föreståndare och skolornas rektorer att skärpa sig. Man bör inte heller glömma de av församlingarna och andra föreningar organiserade klubbarna. De har mycket varierande praxis angående vilka barn får gå i dom och viilka inte. En del barn går ju nämligen inte alls i dagis utan just i dom, i de fall att någondera av föräldrarna är hemma. Ett invandrarbarn som har nekats tillträde till en svenskspråkig församlingsklubb och inte heller har gått i dagis har föga möjligheter att få gå i skola på svenska.

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Varnande ord

skriven av vm-38 den 29.3.2011

"Det lömska är att främlingsfientligheten klätts i en civiliserad form och därmed blivit svårare att känna igen. Alla är kloka nog att inte tala om ras, utan väljer i stället att fokusera på begrepp som religion eller kultur. Men i grunden handlar det ofta ändå om att gruppera människor enligt ursprung" (af Björkensten, Hbl 28.3.11).

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Snabba slutsater

skriven av gäst den 30.3.2011

Det är verkligen tråkigt att familjerna blivit bemötta på det sätt som Milena skriver. Hennes text innehåller dock några förenklingar som jag vill kommentera trots att de inte berör själva frågan om rasism.

Ansökan om dagvårdsplats riktas till staden, inte enskilda daghem. Frågan om ett barn får börja på ett visst dagis fattas inte i samband med familjens besök på dagis som Milenas text låter förstå. Dessutom finns den subjektiva rätten till dagvård så det är fel att låta förstå att barnen nekats dagvård på svenskt håll. Det kan man påstå om ansökan förkastats, inte på basen av en i sig vidrig diskussion med dagvårsföreståndaren.

Vi bör också komma ihåg att det är enorm brist på svenska dagvårdsplatser i Helsingfors, tex. på Drumsö är situationen mycket svår. Resursbristen är garanterat en faktor i detta aktuella fall, det krävs mindre personalresurser att ta hand om ett barn som behärskar språket än att ta hand om ett barn som inte gör det. Ansvaret är alltså inte enbart dagvårdsföreståndarens utan hela samhällets - tjänstemän och politiker som inte ger mera resurser till dagvården och vi alla som i val ger politikerna fullmakt att agera så.

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Bra kolumn!

skriven av Tapani den 30.3.2011

"Efter det följde ett långt samtal kring eventuella svenska rötter eller släktband. Blodsband."

Dick Harrison borde läsa den här artikeln. Så skulle han veta lite bättre vad situationen i Finland verkligen är. Finnarna vill inte isolera finlandssvenskar, utan det är finlandssvenskarna, som föraktar finnarna och invandrarna.

Röster: -2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Man tror det?

skriven av Christer den 30.3.2011

Att sannfinländare och dylikt pratar strunt om språk, må vara en sak. Dock är det svårförståeligt att man på svenskspråkigt daghem i Helsingfors vägrar ta emot ett en liten ryskspråkig flicka. Obegripligt. Alla som vill lära sig svenska i detta land borde fä göra det och så snabbt, som små barn uppfattar språk så borde det inte vara något problem. Ny SFP taktik?

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp