Sök

Kolumnister Monika Fagerholm

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm är finlandssvensk författare, bosatt i Ekenäs. Hon fick sitt genombrott med romanen Underbara kvinnor vid vatten 1994, som nominerades till Finlandiapriset i Finland 1994. Fagerholm tilldelades det svenska Augustpriset 2005 för Den amerikanska flickan.

 

Character betyder inte karaktär

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Monika Fagerholm

Fredag, 26 April 2013 09:00

Ja, jag vet att det finns viktigare saker att skriva om och jag vet att detta påpekande kanske är lönlöst: men det heter i n t e karaktärer. När man talar om rollfigurer i en film eller en pjäs, personer i en bok och så vidare. Ordet karaktär kommer från engelskan, som vi vet, men ordet character på engelska är inte detsamma som ordet karaktär på svenska.

Visst kan man principiellt hävda att det är olustigt och på något sätt känslolöst med denna svengelska som sprider sig som en mareld men detta principiella gnäll är inte heller det det ska handla om här nu, i det här sammanhanget.

Eller ens - det i och för sig tänkvärda - att språk är så mycket mer än tecken och kommunikation; hur man skriver och pratar är så mycket mer än en rättstavningens och grammatikens och språkriktighetens affär. Språk är sinnliga, språk har melodi och ton och smak (ofta alldeles fysiskt: ord smakar) och också: språk har inte ord för allt, vilket gör att betydelsen av sånt som rytm ton och paus blir viktigt. Eller tystnad, helt enkelt. Liksom påhittade ord. Och slang, till exempel.

Men ju mer man vi över ord och ordbruk från andra kontexter - särskilt de engelska, eftersom engelska idag är vårt lingua franca (vilket ju inte i sitt sammanhang är någon dålig sak; jag tror visst att vi i världen också behöver ett gemensamt språk för att vi på något sätt ska kunna prata med och förstå varandra, men det blir ju då även av nödvändighet ett språk som ska vara ganska neutralt) - så skalar vi bort den här sinnliga dimensionen som skapar närhet: ger språket kropp, helt enkelt. Och som vi kanske faktiskt på något sätt behöver, som ett ankare.

Det är väl bland annat därför vi älskar dialekter. Orden sitter på ett helt annat sätt inte bara i hjärnan men i munnen, hela kroppen på oss. Det är nästan som att vi tuggade orden och deras betydelser; det här konstiga sättet att säga något har uppstått nånstans... men när vi pratar funderar vi inte på uppkomsten, historien, den bara lägger sig i oss på något sätt. Lite som med folkvisor: de blir liksom till i oss först när vi själva sjunger dem. Med våra egna munnar, kroppar.

Så - vad jag alltså ville skriva var: vad är det för fel på ordet p e r s o n? När vi talar om människor i filmer, böcker, pjäser och så vidare? (Eller den där människan på bild i ett konstverk: är det en karaktär?)

En bok, en film, en pjäs handlar ofta om människor - eller om på annat sätt levande eller döda varelser - djur, avatarer, figurer etc (men poängen här är att också de är alldeles direkt benämnbara, som sådana). Och poängen med böcker, filmer, pjäser med mera är ju att vi som läsare, tittare, publik, identifierar oss med, går in i de här människorna på olika sätt, lever med dem. Och vi vet ju också att det egentligen åtminstone i det långa loppet är därför vi läser, ser - överhuvudtaget intresserar oss och engagerar oss. Ställvis njutningsfullt, ställvis med smärta: riktigt bra konst gör ont också.

Riktigt bra konst bränner - och hur vi än söker oss till elden så vill vi ju inte det. Men ändå, när det skett förstår vi något, inser vi något, känner vi något som kan vara helt nytt eller plötsligt påminna oss något viktigt. Något som vi inte visste att vi visste.

Men - det är närhet allt springer ur. Teknik är viktigt men ett redskap: ett konstverk ä r inte teknik.

Naturligtvis ska vi ju inte alltid då vi pratar, skriver och beskriver till exempel en film eller en bok gå rätt på det där. Men vi behöver inte heller skapa avstånd där de inte behövs: lägga till onödiga nya led mellan oss som läsare, tittare, publik och boken, pjäsen, filmen.

Ordet karaktär kommer i svenskan från ett sammanhang som betonar verket som en konstruktion och en produkt: den motsättningen finns inte på engelska, där det alltid hetat main character till exempel, det finns inget närmare ord för huvudperson, helt enkelt. Det betyder ju inte att tonvikten i engelskan skulle ligga i det tekniska: bara att ordet i det här sammanhanget har en bredare täckning.

Och när vi i andra sammanhang i svenskan använder ordet karaktär brukar vi mena prägel, egenskap, eller något som är på något sätt typiskt för. Även om språket vidgas och utvecklas så sitter den lilla associationen illa om man tänker på att det när vi läser böcker, ser pjäser och film, är i första hand inte typer men levande varelser som vi vill identifiera oss med. Personer, till exempel.

 

 

 

 

   

Tjejerna på radio Extrem

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Monika Fagerholm

Fredag, 22 Februari 2013 13:04

 

Radio Extrem är inte lam. Den har udd, den är - ibland plumpt, ibland oförskämt, ibland inte alls - rolig. Som bra radio ska vara, tycker jag. You cannot please them all, sa redan Mae West, men det kan finnas en ton, en udd som man känner igen och då även gilla sånt man hatar: till exempel att man med gott humör finner sig lyssna på de mest sublima och ibland direkt usla dravel om precis vad som helst - som till exempel den stora frågan (riktigt uselt iscensatt sen i sketcher med det manliga programledarparet) om vad man ska göra om man märker att kompisen har skit mellan tänderna och borde på något sätt utan att såra kompisen få det sagt... men där sitter jag vid ratten i min bil och drar på mun i alla fall.


Men o nej, detta "dravel" inbegriper inte tampongkaktusen: den var och är vedervärdig och inget blev heller bättre av att höra radioredaktörerna som intervjuades i Hbl i söndags (17.2.2013) ursäkta sig med att ett hektiskt tempo i sändningen och att tvånget att vara utåtriktad gör att det ibland "slinker" med grodor. Frågan om varför det när en flicka eller kvinna gör ett uttalande i sak det i alla fall är fittan vi på något sätt framför allt ska fästa uppmärksamheten på (detta som ju den svenska näthatsdebatten satt fingret på nästan precis samtidigt) berördes inte alls.


Liksom förstås det att fast det är jobbigt att vara skärpt och tänka på vad man säger till hundra procent hela tiden i sändning det är ingenting mot, ens jämförbart med, det skit den som blivit lidande får ta och hon har har i n t e privilegiet att höras i etern under sändning. Grubblar man alls över vilken överslagsposition man har? Att först säga vad man vill (groda eller inte) offentligt i sändning och sen e f t e r sändning ringa upp personen och be om ursäkt p r i v a t: man är rösten alla hör i radio, det man säger till flickan på telefon efteråt hörs ingenannanstans.

Men detta ska ändå inte handla om "sexismen" eller "kvinnosynen" på radio Extrem: ärligt talat vet jag inte själv om det är så ämnet ska tacklas eller om man kommer någon vart med en sån debatt och ärligt talat tycker jag inte att radio Extrem - jag menar programmen jag lyssnar på, både det bra och dåliga och jag lyssnar rätt mycket på radio Extrem - är särskilt "grabbiga". Till sina ämnen alltså och om man alltså med "grabbig" menar det som ordet på riktigt betyder: kommer från grabb, pojke, man och att då snacket i etern skulle kretsa kring detta grabb, pojke stämmer ju inte. Det handlar mest om allt mellan himmel och jord dvs ganska könsneutrala saker: sånt alltså som tjejer skulle kunna prata om med minst lika mycket slöhumor och glimten i ögat.

Men problemen börjar när man (som en av redaktörerna i Hbl-intervjun faktiskt gör) börjar likställa "grabbigt" med rättframhet, humor, glad respektlöshet.
Förlåt mig, men när och hur har dessa blivit manliga egenskaper?

Här tycker jag i alla fall vi rör oss vid det som är pudelns kärna och det är väldigt konkret men har blivit ett tydligt problem med radio Extrem och något jag själv som trogen lyssnare börjat fästa mig vid redan innan den nu pågående diskussionen: det ÄR så gott som bara grabbar som hörs i etern. Nej, det var inte alltid så men det har blivit väldigt tydligt på sistone: åtta gånger av tio när jag knäpper på radion vid de mest olika tidpunkter på dygnet är det grabbar som håller låda. OM allt från hur hemskt det är med med kråkor i näsan på kompisen, om vikten av att läsa youtubekommentarer för att de är så bra, om om Bryan Adams är bra eller inte etc.

Också när det är blanduppsättning 2+1 i studion har tjejen (ja det är väldigt sällan två tjejer och en kille) för det mest rollen som sidekick. Så också, tyvärr, i det annars fullständigt lysande Succémorgon: det är Ted, det är Janne - och det är Hanna. Hanna är ny förstås, började vid årsskiftet och blir småningom varmare i skorna men upplägget är klockrent: Ted och Janne för snacket, Hanna flikar in och kommenterar (har rollen av det som för några år sen i en motsvarande show på finska radio X helt enkelt kallades för "aamunainen", morgonkvinnan ) - och kanske var det också signifikativt att det var är just tjejen i uppsättningen som varit utbytbar.

Sen när det då nångång är bara tjejernas tur får jag ibland en känslan av att det ska vara något slags "flickradio": intimitet och sex och relationer, "flicksaker", helt enkelt. Eller så, då (som också sägs i Hbl-intervjun) ska de stå för Allvaret - milda makter! Jo, jo det det låter fint och "djupt" men vad man egentligen säger är att tjejer har mindre lättsinne och humor samtidigt som man då aningslöst går in i det förlegade mönstret att tjejerna är till för att lugna ner pojkarna, återföra de vilda till dagordningen... som nåt slags morsor vilket ju är bara otidsenligt och outhärdligt: som om tjejer inte hade hur mycket vilt och outrageous i sig själva.
I Hbl finns en figur av könsfördelningen på kanalen och får andelen 60 procent killar och 40 procent tjejer. Men ser man till andelen programledare i etern - dvs de röster som faktiskt hörs i radio (på webbredaktionen är tjejerna av nån anledning i stor majoritet) så är förhållandet långt skevare: kring 25 procent tjejer mot 75 procent killar.

Kom igen, Extrem. Det finns inga bortförklaringar. Att flickor inte vill eller kan...nänä, det förslår inte här.

Bara att ge dem chansen: också Ted och Janne och Kjell började någonstans. Vilket Kjell (som jag är ett stort fan av annars) beskriver i HBL: hur han för många år sedan blev upplockad av två äldre manliga extremredaktörer som gav honom utrymme att utvecklas i radio.

För man blir ju inte färdig, man hittar inte sin profil och röst på några veckor eller månader.

Det har tagit och ska få ta tid. Det tänker jag på när jag lyssnar på den ena usla grabben efter den andra (som sagt, långt ifrån alla programledare är briljanta).
Men nu handlar det mindre om feminism än om rättvisa och public service år 2013.

Rättvisa är inte 25/75 men 50/50, inget annat. Det bra i saken är att den inte tarvar nåt vidare snack: bara att åtgärda - och så fort som möjligt, tack.

 

 

 

 

   

Konst i arbetslivet

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Monika Fagerholm

Onsdag, 17 Oktober 2012 11:57

Jag har länge funderat på nya vägar och möjligheter att arbeta med litteratur. Bland vanliga människor, ute i arbetslivet, till exempel. Dels av praktiska orsaker: stipendier till trots är det svårt att försörja sig på att skriva böcker samtidigt som om författarskapet ska vara något värt det åtminstone för mig kräver av en sådan hängivelse och arbetsinsats att det helt enkelt inte går att jobba med något alldeles annat på sidan om. Och dels, och framför allt: av nyfikenhet och för att själv utvecklas och inspireras och kunna inspirera och ge av vad jag har att ge.

Litteratur handlar ju inte om litteratur, men om livet och samhället och människan i världen. Och till det konstnärliga arbetes natur hör att det mycket handlar om att inte vara så säker, att bygga ur osäkerhet. "Jag vet inte men genom att göra det här försöker jag ta reda på." Och i den processen vara möjligast öppen för allt som händer på vägen. Så det är ofta bara bra att utmana och utmanas: "jag vill förändras med det jag gör."

På tal om litteraturen i arbetslivet så handlar det inte så mycket om det behjärtansvärda i att ta in lite böcker där det kunde behövas: ens i uttalat goda syften, som i friskvården, till exempel. Visst tror jag att konst och litteratur i det långa loppet kan ha en bra inverkan på både hälsan och välbefinnandet men man kan inte börja där för att ge sig in i riktigt bra böcker gör ofta ont också: att läsa Kafka gör en ju inte genast på gott humör precis. Men det är meningen: till den goda konstens och litteraturens väsen hör att den inte har entydiga budskap (därför var den socialrealistiska konsten dålig till exempel). Den är alltid mångbottnad och komplex för vad det till syvende och sist handlar om är ju en seriös och all things considered - så långt det är möjligt - reflektion kring vad det innebär att vara individ och människa i världen och i samhället. Den bra konsten väjer inte, "softar" inte: vissa saker smärtar, så är det bara.

För mig händer att läsa och att skriva oförlösligt samman. Och jag tänker mig läsning och skrivande som en rörelse, en process som per definition är ett slags thinking-outside-the-box-sätt att vara och röra sig i skapandet och i livet och i världen. Öppen för nytt, alla möjligheter, och igen: inte bara så säker, men våga pröva, tvinga sig att tänka sig. Men ta med sig alla sinnen långt upp i tanken, förstås: att skriva och läsa handlar om konkreta saker, det är LIV gestaltat. Och förstås: en bok ä r ingen dröm, det är - eller ska bli - en bok, så det både är och är inte att flyga i det blå.

Den här processen, rörelsen är tänker jag mig värdefull i sig: ett slags metod utan metodbeskrivning. Den bejakar förändringen och föränderligheten. Och eftersom jag också någon gång i livet ägnat mig mycket åt psykologi (det var psykolog jag skulle bli egentligen och hann rätt långt i mina studier) så har jag en bild av vad exempelvis organisationskonsulter ägnar sig åt ute i näringslivet och många gånger har jag slagits av tanken på hur nära och men också kanske hur i vissa sammanhang mycket mer dynamiska de metoder som uppstår i den skapande processen kunde vara i sådana sammanhang.

Med det här menar jag alltså inte att arbetslivet skulle vara någon konstnärlig process, men, till exempel, om vi strävar mot nya, kreativa lösningar och större delaktighet - så är jag tror jag konsten och konstnärerna kunde ha mycket intressant att bidra med.




 

   

Om konsten att simma

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Monika Fagerholm

Måndag, 25 Juni 2012 10:13

Jag har nyss kommit hem från Stockholm där jag och radiojournalisten och ljudkonstnären Martin Johnson spelat in Havet 2, ett slags uppföljare till radioserien Havet som gick i Sveriges radio förra sommaren och som också kan höras i på radio Vega nu i sommar.

Fyra nya avsnitt, en annan ton, en annan rytm, men som förra året fakta och fiktion blandat, och så, förstås, många författare: Sara Stridsberg, Jane Magnusson, Jerker Virdborg, Nina Burton, Björn Larsson och finlandssvenska Pirkko Lindberg. Vi har också fördjupat oss i den japanska författaren Yukio Mishimas säregna, ofta grymma berättelser från och om havet - ett bra sommarlästips: romanen "Sjömannen som föll i onåd hos havet" som nyligen kommit i pocket.

Och så simmar vi. Eller, jag. Och när man talar om simning i ett vidare, kulturhistoriskt perspektiv kommer man inte ifrån Lord Byron, den engelska poeten. Som var vatten- och havsfanatiker och levandegjorde de antika simmyterna för sin samtid. I ord och handling. På våren 1810 simmade han över Hellesponten (nuförtiden Dardanellerna); det smala men väldigt strömma sundet mellan Grekland och västra Turkiet. I sin tid gränsen mellan Europa och Asien - och också, så länge man trodde jorden var platt, randen av världen.

Här, för länge länge sedan, enligt den grekiska mytologin, föll en ung kvinna vid namn Helle i vattnet från en gyllene vädur som for över havet med henne och hennes bror; drogs ner i djupen och sundet döptes efter henne. Och här också, något senare, drunknade en ung man vid namn Leander då han skulle simma över till sin älskade Hero på andra stranden.

Hero var prästinna hos Afrodite och bodde i ett torn: hon brukade tända en lykta i fönstergluggen för att Leander skulle kunna hålla kurs när han simmade - det här var förbjuden kärlek men Hero och Leander kunde inte hålla sig från varandra så varje natt simmade Leander över till Hero och varje morgon simmade han tillbaka ... men en natt blev det storm och vinden blåste ut ljuset. På morgonen då Leanders döda kropp flöt upp på stranden blev Hero ifrån sig och kastade sig i havet från sitt torn.

Det var Leander lord Byron tänkte på när han simmade: var det faktiskt möjligt att simma över Hellesponten? Det lyckades Lord Byron på andra försöket och han skröt om bragden hela sitt liv och var stoltare över det än något annat (författarskapet inräknat). Sen dess har Hellesponten varit långsimmarnas dröm framom andra. Med Lord Byron startade också den simrörelse som levde stark bland filosofer, konstnärer intellektuella fram till andra världskriget: föreställ er Virginia Woolf, Ludvig Wittgenstein, E.M. Forster - och också en och annan politiker och finansman, faktiskt - bokstavligen badande i samma flod inbegripna i diskussioner om till exempel visionen för ett nytt, gott och jämlikt samhälle.

Hur vi förhåller oss till hav och vatten säger mycket om oss.

Ännu något senare, nu: mitt i Stilla havet simmar plastankor. Badankor, far runt runt, nu, i evighet. Historien är följande: år 1992 förliste ett kinesiskt fartyg med 28 000 badankor av plast i lasten. Plast är, som vi vet, ett evigt material - det bryts inte ned. Ännu under slutet av nittonhundratalet visste man inte hur havets strömmar rör sig så man beslöt sig för att inte bärga ankorna men följa hur de rörde sig i havet. Och jo, ett planetärt system föll på plats, för första gången kunde man spåra havets strömmar.

2000 badankor har fastnat i Stilla havet - i en malström, en evig cirkel, runt runt.

Plast. Vi har använt plast sen femtiotalet....Hundratusentals ton plast. Största delen av all denna plast hamnar i havet till sist. Spolas eller transporteras dit: det beror på avloppssystem eller soptippar som svämmar över eller att mänskor helt enkelt dumpar skräp i vattnet.

Plastmalströmmar finns överallt på jorden men de största finns i Stilla havet: hundratals miljoner ton plast på en yta lika stor som USA.

I bilen på vägen från flygfältet hör jag i nyheterna att Kanada som första land i världen inför totalförbud mot plastpåsar och genast är där någon säger att det inte löser några problem, det är bara en droppe i havet.

Men det är inte det som är poängen. Hur vi förhåller oss till havet berättar mycket om oss.

Och det är också det som till exempel konst, historia, litteratur om och om igen gör levande för oss: att en civilisation inte är en ekonomi och människans huvuduppdrag i världen är inte att vara konsument, utan just människa, så mycket som möjligt - med ansvar, resning, värdighet.

En plastpåse har en medelförbrukningstid på 10 minuter. Men - den försvinner aldrig och hamnar där till sist, i havet.

 

   

Fazers blå är inte blå bara för att du säger så

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Monika Fagerholm

Måndag, 23 April 2012 14:30

Eftersom jag är författare ligger det kanske nära till hands att tänka att jag skulle besitta en väldig tilltro till ordet och ordets makt. Sant och falskt.

Läs mer

   

Att ha en talan

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Monika Fagerholm

Måndag, 27 Februari 2012 11:10

Med entusiasm inleder jag mitt kolumnskrivande här på Magmawebbsidan, tack för att jag får skriva. Jag är Monika Fagerholm, finlandssvensk författare, född och uppvuxen i Helsingfors men bosatt i Västra Nyland sedan snart tretton år tillbaka: först i Ekenäs och sedan 2005 bor jag med min make Hilding och två katter Ludde och Snäckan i ett hus på landet i Tenala som Hilding byggt själv - han är timmerman. Och det att bo på landet - eller, just här, i Västnyland - har format mig mer än jag nånsin kunde föreställa mig. Så jag tänkte jag skulle ägna min första kolumn till att reflektera lite över detta och koppla till ett ämne som ofta (kanske alltför ofta) är på tapeten i Svenskfinland. Identitetsfrågan. Vem man är och vem som bestämmer det och är det viktigt att veta.

Läs mer