Vår väg? Vilken väg?

Tisdag, 24 Augusti 2010 10:41

Nils Erik Forsgård

Demografin är inte på vår sida.

Den största kontingenten svenskspråkiga finländare återfinns i åldrarna 55-60. Den minsta i åldrarna 0-5.

Det är rätt hårda siffror att ta till sig. Och siffrorna blir ännu hårdare på en nationell nivå.

År 2030 kommer Finland att ha ungefär 300 000 fler pensionärer och sjukskrivna och arbetsoförmögna än vi har idag.

Siffrorna varierar lite, från undersökning till undersökning, men de är alltid stora, nästan dramatiska.

På årsbasis betyder uträkningarna ett framtida underskott på 2000 arbetstagare i (exempelvis) alla de tre landskapen i Österbotten.

Enligt en rapport från Finlands näringsliv förutsätter den framtida försörjningskvoten att 70 000 utlänningar i arbetsför ålder flyttar till Finland - årligen.

Alternativet är att vi höjer pensionsåldern.

Ett val mellan två onda alternativ? Förstås inte.

Valet är enkelt, eftersom frågan bara gäller hur ekvationen skall gå ihop. Hur skall välfärdsstaten finansieras?

Hur skall skattebasen utvecklas och utformas med en arbetsför befolkning som bokstavligt talat krymper och snart går i blöja igen?

Talet om en höjd pensionsålder är tyvärr ofta en skenmanöver och blir lätt en rökridå som döljer räddhågsen xenofobi och stängda gränser.

Vi här i Finland behöver förstås inte överdriva vår godhet, och vi skall inte heller underskatta problemen, men någon slags öppet formulerad och mer än teoretiskt välkomnande linje skulle landet och folket må mycket gott av att ha.

Jag hoppas att det är just detta som utrikesministerns nationella brandinggrupp (vad är egentligen det?) ägnar sin möda och sin tanke åt.