Visionens kraft

Torsdag, 4 November 2010 11:36

Nils Erik Forsgård

Gunnar Wetterberg har skrivit en bok som han kallar Förbundsstaten Norden. Den måste beskrivas som en visionär utopi. Den handlar om ett framtida Norden där de fem nordiska länderna har gått samman i en union för att trygga ekonomi och säkerhet och välfärd.

Wetterbergs inlägg har mötts med både ris och ros. Själva uppmärksamheten har kanske visat på ett uppdämt behov. En färsk enkät bland lite drygt 1000 nordbor i alla nordiska länder visar att 42 procent av de svarande har en positiv eller mycket positiv syn på en framtida förbundsstat Norden. Av dessa 42 procent är majoriteten män. I Island och i Sverige tycks man dessutom vara lite mer positiv än i de övriga nordiska länderna. Argumenten för en förbundsstat bottnar i ökat internationellt inflytande, i existerande likheter och i tron på en förstärkt välfärdsstat.

Men enkäten visar också att en betydligt större del av befolkningen tänker i samma banor som de ledande politikerna i olika nordiska länder. Med andra ord; man säger nog principiellt ja till ett fördjupat och utökat nordiskt samarbete, men man förhåller sig negativt eller mycket negativt till tanken på en förbundsstat. Bland de som svarar negativt förekommer argument som handlar om den nationella identiteten, om närdemokrati och om alltför stora skillnader mellan de nordiska länderna. Det negativa blir här på något sätt alltså en direkt omvänd spegelbild av allt det positiva.

När allt detta väl är sagt får man naturligtvis komma ihåg att förbundsstaten Norden behöver en lång startbana, allt enligt Wetterberg själv som talar om ett tidsspann på uppemot 20-25 år för att förverkliga de centrala tankegångarna i resonemanget. Tidsspannet implicerar ett antagande som säger att befolkningens syn på en förbundsstat med tiden kan utvecklas i en mer positiv riktning, allt i takt med ökad information och inte minst i takt med ökad konkretion. Jag tror därför att man skall läsa Wetterbergs vision med två olika glasögon; dels som ett provokativt wake up-call, och dels som en påminnelse om vad frånvaron av ett strategiskt långsiktigt tänkande kan få för konsekvenser eller följder för enskilda nationer eller entiteter.

Jag tror också att den teoretiska huvudriktlinjen i Wetterbergs bok är rimlig, åtminstone som tankehypotes betraktad. Större enheter har otvetydiga fördelar som mindre enheter aldrig kan uppnå. Å andra sidan ligger det lite grann i tidens anda att slå samman och förenhetliga och bryta ner och sedan bygga upp och fördela på nytt. Jag delar samtidigt Wetterbergs uppfattning om att det är företagsvärlden och näringslivet som tydligast och mest konsekvent har förverkligat Norden som tanke och föreställning genom att gruppera ut verksamhet i hela regionen och inte bara i enskilda länder (exempel: Nordea). Det kanske starkaste argumentet i Wetterbergs bok handlar dock om ekonomin. Ett förenat Norden skulle stå bland de tio starkaste ekonomierna i världen också i framtiden - med dagens ekonomiska mått mätt skulle Norden stå före både Kanada, Indien och Turkiet.

Jag ser också vissa problem med Wetterbergs vision.

Historien, och i all synnerhet närhistorien, talar emot fördjupade samnordiska lösningar på ett ganska dramatiskt sätt. Jag tycker mig också märka en klar Öresundsfokusering vila inbyggd i visionen om en förbundsstat. Periferi förblir alltså fortfarande periferi trots snabba flygförbindelser och bredband. Det samma gäller säkert också språklig periferi. Det finns ingen enkel lösning på språkfrågan. Jag tror inte på en medborgerlig nordisk konsensus som går ut på att man i framtiden exempelvis läser ett andra nordiskt språk i grundskolan. Wetterbergs föreställning om att förbundsstaten Norden också skulle höja kvaliteten på den nordiska forskningen kan dessutom med goda skäl ifrågasättas: De nordiska länderna tagna var för sig är nämligen redan nu bland de bästa i världen på forskning. En alldeles färsk dansk vetenskapsbarometer där man bland annat har mätt antalet publicerade vetenskapliga artiklar i förhållande till olika länders folkmängd visar att Schweiz ligger etta följt i rakt nedstigande ordning av Sverige, Danmark, Island, Finland och Norge. I kategorin över hur ofta det refereras till nordisk forskning är Schweiz etta igen. Island är tvåa, Danmark trea och Sverige sexa. Finland är 11:e och Norge 13:e. Till allt detta kunde man förstås säga att Schweiz som federativ enhet är själva förebilden för Wetterbergs vision om en förbundsstat kallad Norden, och att kvantitet i sig aldrig har garanterat någon form av kvalitet.

På Dagens Nyheter debattsida har Wetterberg publicerat två större artiklar om Förbundsstaten Norden. Den efterföljande populärdebatten har varit livlig. Trenden i kommentarerna kan sammanfattas på följande sätt; det finns många svenskar som välkomnar förbundsstaten som ett slags förevändning för att ta livet av den europeiska unionen. Enligt samma logik har Wetterberg själv i någon intervju också sagt att en direkt förutsättning för hela visionen om en förbundsstat är att dagens Sverige inte längre är "lika kaxigt" som för 30-40 år sedan. Då måste man nog fråga sig om inte detta är en lite väl ostadig grund att bygga en framtida förbundsstat på.