Nils Erik Villstrand

Lagen eller pengarna

Nils Erik Villstrand

Fredag, 30 December 2011 09:22

Universitetslagen stadgar om tre uppgifter för oss som är verksamma inom Akademia. Vi skall forska, meddela undervisning och stå i växelverkan med det omgivande samhället. Den sistnämna uppgiften kallas allmänt för "tredje uppgiften".

För en humanist är det fråga om att hålla populärvetenskapliga föredrag och festtal, skriva längre och kortare texter som inte utestänger den breda allmänheten, medverka som expert i radio och TV och förhoppningsvis berika den offentliga diskussionen med inlägg utgående från den speciella utsiktspunkt som den egna vetenskapen ger. För en historiker faller det sig naturligt att visa hur det som framstår som speciellt och märkligt i samtiden minsann har haft sina motsvarigheter i det förflutna, eller motsatt att det vi uppfattar som självklart och oföränderligt är de nyckfulla tillfälligheternas summa.

Staten står för drygt 60 % av universitetens pengar. Från och med år 2013 kommer grunderna för statens finansiering av universiteten att ändras. Enligt den arbetsgrupp inom Undervisnings- och kulturministeriet som utarbetat en modellmatris (YO-rahoitusmallimatriisi vuodesta 2013) för finansieringen skall universiteten i Finland bli kvalitativt mer högstående, mer internationella, mer profilerade och effektivare än förr.

En konkret förändring för oss på det akademiska verkstadsgolvet är att publikationerna och särskilt högrankade internationella publikationer som varit föremål för en regelrätt referee-granskning får större betydelse. Artiklar som klarat sig genom detta nålsöga är ett måste inom naturvetenskaperna och nu är tanken att också humanister morotsvägen skall fås att inse värdet av att publicera sig internationellt. Exakt hur våra olika publikationer kommer att viktas återstår att se, men jag tror knappast att monografin på ett av nationalspråken - ett publikationsformat som i många fall är naturligt för humanisten - kommer att få en tyngd som motsvarar arbetsinsatsen.

Något jag letat med ljus och lykta efter i den nya matrisen, men förgäves, är den tredje uppgiften. Hur poängsätts olika prestationer och hur stor andel av resurserna tilldelas universitetet utgående från prestationer inom tredje uppgiften? Populärvetenskapliga publikationer kommer av allt att döma knappt att noteras och andra aktiviteter inom den tredje uppgiften har ingen plats eller tyngd i matrisen. Man vill alltså med den nya finansieringsmodellen betona universitetet som elfenbenstorn, och lyckligt det land vars torn skiner vackrast i solen.

Universitetet har möjlighet att premiera uppdrag inom ramen för den tredje uppgiften i sin interna fördelning av resurserna. Eftersom kampen om resurserna hårdnar misstänker jag att den tredje uppgiften kommer att väga lätt också i den interna fördelningen. Universiteten föredrar att de anställda ägnar sig åt sådan verksamhet som ger klirr i kassan, och vem kan klandra dem. Min kritik riktar sig därför mot en statsmakt vars högra och vänstra hand inte tycks ha kontakt med varandra. Låt mig vara tydlig och fråga: har man ingen bland de anställda på Undervisnings- och kulturministeriet som vore kapabel att eftertänksamt läsa och lyhört tolka den lag som alltjämt styr universitetens verksamhet? Att designa en nationell fördelningsnyckel som inte klart och tydligt utgår från de tre lagstadgade uppgifterna är enligt min uppfattning att undergräva respekten för lag och rätt. Dylik subversiv verksamhet borde statsförvaltningen hålla sig för god för. Antingen lagen eller fördelningsprinciperna borde ändras. För min del föredrar jag att lagen med sina tre uppgifter bibehålls.

I praktiken får jag ägna mig åt samma aktivitet som många andra akademiker säkert hemfaller till i dagar som dessa, låtsas som om universitetslagen inte existerar. Uppdrag och engagemang som hänför sig till den tredje uppgiften måste i fortsättningen lågprioriteras och väljas bort. Mitt svar till dem som ber om min medverkan är därför - borde åtminstone vara det - oftare än förr ett entydigt "nej". Detta blir därför min sista kolumn för Magma. Nu måste det i stället bli historikerna utanför Finlands gränser och på alla kontinenter som jag i välsvarvade referee-artiklar försöker slå med all den häpnad som bara finländsk historieforskning har kapacitet till.

Inför det nya året som inbjuder till såväl tillbakablickar som löften inför framtiden vill jag avsluta med att dela med mig av den klokskap som den svenske komikern Tage Danielsson satt på pränt och formulerat så här: "Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp".

Beställningsforskning som möjlighet och bekymmer

Nils Erik Villstrand

Onsdag, 26 Oktober 2011 09:13

Nämn orden "extern finansiering" och en universitetsrektors anletsdrag blir genast betydligt ljusare. Forskning som någon utanför universitetet är intresserad av att stöda blir ett allt viktigare inslag i den akademiska vardagen.

Vi förknippar den här forskningen med framförallt hårda vetenskaper som kan ta fram innovativa processer eller material som kan omvandlas till attraktiva tjänster eller varor på en marknad. Men inte heller de mjuka vetenskaperna blir helt lottlösa i sammanhanget. Så har beställningsforskningen blivit en stor sysselsättare av historiker.

Företag, kommuner och organisationer vill ha sin historia skriven och engagerar en eller flera historiker för uppdraget. Kommersiella förlag tillgodoser läsarnas behov av synteser och översikter, inte minst med nya versioner av den nationella historien. Att historiker gärna står till tjänst med sin kunskap varje gång det drar ihop sig till ett "märkesår" är en verksamhet som kommer beställningsforskningen rätt nära.

Det positiva med historisk beställningsforskning är att mängden lättillgänglig kunskap om det förflutna växer. Men beställarna styr också forskningen. Först och främst efterfrågas bara en viss typ av kunskap. För en tid sedan hade jag förmånen att delta i en stor utvärdering av norsk historieforskning. Det vi bland annat kunde erfara var att ekonomisk historia i hög grad hade blivit de framgångsrika företagens historia.

Ingen är beredd att betala för ett företags historia om det gått i konkurs. Den ensidiga fokuseringen på företag har också åtminstone i Norge fått den effekten att de övergripande makroekonomiska sammanhangen får för litet uppmärksamhet.

Beställaren kan också tänkas ha synpunkter på vad som definitivt skall tas upp, vad som med fördel kan tonas ned eller vad som absolut inte får beröras. Också i de fall då beställaren föredrar en låg profil gentemot skribenten kan den som utför beställningsforskningen ändå välja att vara lyhörd inför vad han eller hon tror att beställaren förväntar sig. Nu är det i praktiken tack och lov så att samarbetet mellan skribent och beställare i regel flyter smidigt och utan att skribenten behöver göra avkall på sin integritet som forskare. Men det förekommer då och då fall då det skär sig, då skribenten vägrar böja sig för som han tycker orimliga krav på tystnad från beställarens sida. Eller då beställaren väljer att inte publicera ett inte till alla delar tilltalande resultat utan låser in manuskriptet i kassaskåpet.

I beställningsforskningen är inte bara beställaren utan också den tänkta läsaren starkt närvarande då forskaren skriver sin text. Han vill slå vakt om tillgängligheten och lägger därför band på sin iver att redogöra för hur resultaten har kommit till och på vilka premisser de vilar. Beställningsforskningen är inte platsen för teoretiska och metodologiska resonemang som skulle kunna vitalisera historievetenskapen. Måhända underskattar skribenten trogen ett gammaldags bildningsideal sina läsares beredskap att ta till sig mer krävande historievetenskapliga resonemang som skulle synliggöra vägarna till den intressanta kunskapen. I alla händelser ägnar sig historikerna som beställningsforskare enligt min mening i alltför hög grad åt att skriva en konstaterande prosa där resultatet av forskningen serveras som någonting oproblematiskt och invändningsfritt. Historikern stiger fram i texten och reser krav på att bli uppfattad som trovärdig i kraft av sin professionalitet och inte tack vare sin övertygande argumentation. Jag är utbildad historiker, alltså är jag väl värd att bli trodd på mina ord om en bit av det förflutna.

Samtidigt har den som avslutat ett beställningsarbete som ofta är en bred framställning fått en gedigen inblick i olika källmaterial och en möjlighet att "snusa på" olika intressanta frågeställningar. Den kunskap som beställningsforskningen utmynnar i kan bli föremål för det som vi i vår norska evaluering valde att kalla "akademisk sekundärraffinering". Den kan helt enkelt av forskaren själv - eller någon annan - upparbetas i en vetenskapligt tung artikel eller motsvarande.

Norge och Finland är i många sammanhang två länder som är intressanta att jämföra med varandra. I bägge länderna lever och frodas en stark lokalhistorisk tradition och nationella synteser kommer ofta ut på bokmarknaden. Den som ser fram emot på en ny version av Norges eller Finlands historia tvingas inte vänta länge.

Misstanken att det finns ett intressant men inte till alla delar så hälsosamt förhållande mellan lokalhistoria och nationella synteser inställer sig. Det verkar nämligen finnas en relation dem emellan som kan beskrivas som symbiotisk. Lokal- och regionalhistoria utgör en viktig källa då den nationella översikten tar form. Syntesen får i sin tur bilda den lokalhistoriska studiens givna ram i vilken det samhälle som avporträtteras placeras in. Resultatet blir således i hög grad en kunskapsmässig rundgång.

Ungdom mellan skola och arbete

Nils Erik Villstrand

Torsdag, 25 Augusti 2011 12:38

Inom kort kommer jag att stå framför ett antal ungdomar som alla har valt att börja studera historia vid Åbo Akademi. Som inhoppad ämnesansvarig skall jag i år hälsa dem varmt välkomna, men vad mer skall jag säga? Att de gjort ett gott val eftersom humanister behövs. Det kan jag ännu drista mig att påstå utan att flacka med blicken, men hur med att det råder en efterfrågan på historiker och humanister, att de alla högst antagligen kommer att få ett jobb som motsvarar utbildningen?

Humanister och humanistisk utbildning står inte högt i kurs i en rätt färsk och omdebatterad rapport från Svenskt Näringsliv. Den heter "Konsten att strula till ett liv" med den för innehållet illustrativa underrubriken "Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete", i sanning en ovanlig omskrivning för akademiska studier.

När ungdomar i Sverige väljer olika utbildningar är det i första hand inte möjligheterna att placera sig på arbetsmarknaden som fäller avgörandet. Alltför få väljer en studieinriktning där efterfrågan på arbetskraft är större än utbudet. Och väl inne i högskolans trygga famn väljer många att stanna kvar alltför länge. Särskilt illa står det till med dem som studerar inom området humaniora och konst. För sådana drönare tar det nio år att slutföra sin utbildning. Endast tre av fyra av de utexaminerade inom det här området har ett jobb som motsvarar utbildningen, något som utgör en delförklaring till den låga genomströmningen.

Studier är bättre än arbetslöshet. Trots att det är så svårt för en humanist att få ett jobb som motsvarar utbildningen är söktrycket ändå stigande i Sverige. Man kan hålla med utbildarna att det inte finns något som skulle tyda på att ungdomarna "anpassar sina utbildningsval efter efterfrågan på arbetsmarknaden". Man hör den tydligt djupa sucken "tänk, att de aldrig lär sig" ljuda mellan raderna i rapporten.

Rapporten kommer med flera förslag till åtgärder. Det som verkar ha väckt mest debatt är förslaget att få ungdomarna att fokusera på utbildningar som har en stabil efterfrågan på marknaden med hjälp av ett differentierat studiestöd. Svenskt Näringsliv föreslår också att universiteten tvingas anpassa sin produktion av utexaminerade genom att man vid medeltilldelningen börjar beakta hur dessa placerar sig i arbetslivet.

Till det som förtjänar att diskuteras hör vad som kan tänkas vara det som i rapporten kallas "kvalificerat jobb". Arbetsmarknadsrelevansen beaktas mer än förr, det är åtminstone mitt intryck, också i utbildningen av humanister. Men det avgörande är ändå att våra humanister får en så gedigen och allsidig utbildning att de kan gå in i inte bara ett speciellt och väldefinierat yrke utan att de med framgång kan ta sig an arbetsuppgifter inom i ett brett spektrum. När det gäller de kandidater och magistrar som valt att studera historia vid Åbo Akademi brukar jag hävda att de utbildas till historiker - inte i första hand till lärare, arkivarier eller museiarbetare. Vi vill mer än något annat att våra utexaminerade skall ha lärt sig att använda sitt eget huvud, ha en god förmåga att ta till sig ny kunskap, klara av att planera och självständigt genomföra en större arbetsuppgift (= pro graduns dolda agenda) och kunna argumentera övertygande i såväl tal som skrift.

Hittills har vi lyckats ganska bra och vi påträffar våra magistrar på olika, ofta anmärkningsvärt krävande, poster. Men hur ser framtiden ut? Det står inte lika illa till med genomströmningen vid universiteten i Finland som i Sverige, men också i vårt land tar studenterna god tid på sig. Mycket har gjorts för att få bort flaskhalsar i utbildningen. Inom de områden jag kan överblicka har inslaget av undervisning ökats på bekostnad av de fria studierna, som lär studenten att planera sin tidsanvändning och odlar fram ett visst mått av självdisciplin. Också handledningen av examensarbeten har ökat. Om de här båda förändringarna finns mycket gott att säga men samtidigt ökar de risken för att den fullfjädrade magister vi vill utbilda inte längre materialiserar sig.

När den ovannämnda svenska rapporten presenterades i Hufvudstadsbladet (2.7.2011) ingick på samma uppslag en insiktsfull kommentar av Ronja Boije, en ung litteraturvetare som med början i höst ämnar komplettera sina kunskaper genom att läsa ekonomi. Hon hävdar att humanistisk utbildning i dag helt enkelt inte håller tillräckligt god kvalitet och efterfrågar "högre krav, färre studieplatser och hårdare gallring i antagningen". Jag tror hon träffar rätt i sin kritik.

Vi som jobbar på det akademiska verkstadsgolvet har lärt oss att varje avlagd examen är klirr i universitetets kassa och just den medvetenheten får oss - är jag rädd - att utan att vi märker det eller vill det pruta på kraven.

Rödmylla och ärkenationalism

Nils Erik Villstrand

Måndag, 23 Maj 2011 13:17

Ultranationalisten och islamofoben Timo Hännikäinens bok Ihmisen viheliäsyydestä ja muita esseitä recenserades och diskuterades ingående av Pia Ingström i Hufvudstadsbladet den 15 maj. Utgående från grundsanningarna att livet är kort och de läsvärda böckerna många framstår Hännikäinens essäsamling inte som något lyckat val för de lässtunder som blomstertiden inbjuder till.

Av Ingströms välskrivna recension framgår emellertid att Hännikäinen känner sig "absolut och fundamentalt finsk" i vissa situationer. En sådan är när han rödmyllar sin strandstuga i Padasjoki. I det följande ber jag att få bjuda på några rader som visar att hans känsla kanske grumlas den dag han fördjupar sig i rödmyllandets historia.

Att skydda brädfodringen och glädja ögat med vattenbaserad röd slamfärg är nämligen i Finland en rätt så svensk historia. Som så mycket annat i vårt land. Rödmylla användes redan under medeltiden men de flesta husen var länge omålat gråa.

Carl Jakob Gardberg skriver i Konsten i Finland om hur före stora ofreden endast rådhus och kyrkor och kanske någon herrgård rödmyllades. Kung Adolf Fredrik besökte Finland år 1752 och då rödmålades fasaden mot gatan på alla hus i riksdelens största stad Åbo. Samma år rödmålades det första huset i Gamlakarleby och till Kajana kom rödmyllandet först år 1803.

Rödmyllan spred sig nedåt i samhällspyramiden. Det var först vid mitten av 1800-talet som bönderna började måla sina bostadshus. Rödmyllan var det billigaste alternativet och då den blev ett allt vanligare inslag i den bebyggda miljön började de som ville markera sitt välstånd använda gul färg.

De detaljer som inte målades med rödfärg beströks med en grå oljefärg som gjordes av blyvitt och linolja. Men var fanns förebilden till att måla husen röda med gråa, senare vita detaljer? Spåren leder tillbaka till en byggnad i sten i Stockholm. År 1641 inleddes arbetena på den imposanta byggnad som är känd som Riddarhuset utgående från den franskfödda arkitekten Simon de la Vallées ritningar. Mellan honom och hans son Simon, som kom att slutföra det utdragna projektet, verkade två andra utländska arkitekter.

Holländaren Justus Vingboons kom att utforma fasaden som konstvetaren Mårten Snickare beskriver så här: "Mot den tegelröda fasaden spelar rytmiskt upprepade, höga pilastrar i grå sandsten". Avsikten med Riddarhusets arkitektoniska utformning var aldrig att skapa någonting genuint svenskt. Det som de utländska arkitekterna skulle åstadkomma var tvärtom att knyta an till den stora europeiska traditionen.

Stormakten Sverige som i europeiska ögon var en rätt så obskyr nykomling på den europeiska arenan skulle göras salongsfähig.

Riddarhuset med säteritak och växlingen mellan rött och ljusgrått i fasaden blev en förebild för den stormaktstida adeln som manifesterade sin status i ett intensivt byggande av slott och sätesgårdar. En herrgård skulle se ut som Riddarhuset. Rödfärgen kom väl till pass då man ville att det förgängliga träet skulle framstå som durabelt tegel.

I uppslagsverket Finland kan vi inhämta att den ursprungliga finländska kulören är ljusare än den svenska. Den kallas italiensk röd (eller Hangö röd) och tillverkas av järnhaltiga jordarter. Men på 1900-talet blev en mörkare kulör den mest använda också i Finland. Det är fråga om Falu rödfärg. Som namnet antyder kommer pigmentet från Falu koppargruva. Kopparfattig malm som vittrat under en lång tid blir rödmull som sedan tvättas, siktas, bränns och mals. Pigmentet i Falu rödfärg är en ändlig resurs som inte kommer att finnas i all framtid. Det beräknas ta slut om ungefär åttio år.

Rödmyllan är ett utmärkt exempel på hur något som kan framstå som typiskt och genuint finskt - eller svenskt, norskt, danskt etc. - till sin kärna visar sig vara något annat. Det mest finländska i sammanhanget är själva ordet rödmylla (fi. punamulta) som inte används i Sverige där man bestryker husväggarna med Falu rödfärg. Och så har vi därtill den politiska användningen av ordet som också är genuint finländsk.

I en rödmylleregering sitter som bekant representanter för centern och vänstern, men konstellationerna i de regeringsförhandlingar som nu förs talar för att ordet kommer att vara lågfrekvent i massmedia en lång tid framöver.

Den som irriteras av att det som framstår som kärnfinskt är mer svenskt än finskt kan söka och måhända också finna tröst i vår blåvita fana som inte är lika starkt "komprometterad" av influenser från det svenska som exempelvis vårt heraldiska djur lejonet. Vår flagga är nämligen till sitt ursprung synnerligen rysk. Den som sett den ryska örlogsflottans fana med ett blått andreaskors på vit botten vaja i exempelvis S:t Petersburg förstår att det måste vara så.

Pälsen räddar Östersjön

Nils Erik Villstrand

Måndag, 4 April 2011 10:06

Den patetiska demonstrationen mot den obligatoriska skolsvenskan för några dagar sedan inbjuder till ännu en kommentar kring svenskt och finskt i vårt land som med allt våld skall göras kulturellt fattigare än nödvändigt.

Men jag står över och väljer ett mindre kontroversiellt tema, nämligen pälsnäringen. I och för sig har pälsfarmningen en klar svensk dimension då den ger försörjning åt ett rätt stort antal svenskspråkiga.
Som österbottning skulle jag antagligen ha blivit minkfarmare om det inte hade öppnats en väg för mig till mellanskola och fortsatta studier.

Det skall därför genast erkännas att jag ställer mig starkt positiv till pälsnäringen och önskar den all lycka. Just nu är det också gyllene tider för pälsfarmarna. Finland är störst i världen då det gäller rävfarmning. Den rekordstora internationella pälsauktion som avslutades för bara några dagar sedan i Vanda gav Finland 140 miljoner euro i exportintäkter.

Det har det inte alltid varit strålande tider för pälsfarmningen. Den som är i branschen får bereda sig på att åka en hisnande ekonomisk berg- och dalbana som det alltid lika nyckfulla modet dikterar. Modets innersta väsen är ju förändring, gårdagens mode är precis lika gammalt som tidningen från i går.

Pälsuppfödningen fick sin början i vårt land på 1920-talet på Åland och längs kusten i Österbotten där det fanns tillgång till foderfisk. Inspirationen till att pröva på någonting nytt kom med hemvändande emigranter från USA och Kanada. Fram till andra världskriget dominerade räven stort, men på 1950- och 1960-talen producerade de finländska farmarna nästan uteslutande mink.

För några år sedan fanns det 1.500 pälsfarmer i Finland, hälften av dem verkade i svenska Österbotten. Pälsdjursnäringen har varit viktig för sysselsättningen och hyllades en gång i världen för att den dämpade emigrationen från Österbotten. Den sysselsatte, för att ta en siffra ur högen, år 1978 tjugotusen personer och av dem var hälften svenskösterbottningar.

Motståndet mot pälsdjursuppfödningen har gett oss begreppet "rävflickor". Opinionsbildningen mot pälsnäringen har inte alltid hållit sig inom lagens råmärken och ett led i den kamp som förs nu är på illegal väg filmade djur som påstås avslöja misskötsel. Ingen har ett intresse av att djuret missköts, varken räven, farmaren eller konsumenten.

En seriös pälsdjursuppfödare har inget intresse av att vanvårda sina djur. Blank i pälsen blir djuren under förutsättning att de sköts väl och just sådana pälsar ger farmaren bäst betalt. I vissa länder där pälsdjursuppfödningen är en marginell företeelse har den förbjudits och röster höjs för att Finland borde följa exemplet. Det menar jag att vi inte skall. Om uppfödandet av pälsdjur förbjuds i Finland flyttar kommer det att tillta i andra länder där man knappast är lika mån om djuren.

Kraven på pälsfarmarna skall vara hårda men inte orimliga. Nya regler tvingar nu farmarna att plöja ner sina vinster i större och bättre burar. Den unga designern Annika Heikinheimo nyss har vunnit ett internationellt pris för sin puderorange vårklänning i päls (Hbl 30.3) framhåller att djuren måste må bra, och en tinningsgrå professor nickar härmed sitt bifall.
Skall man tro djurrättsaktivister bör en räv eller mink tilldelas sitt alldeles eget naturskyddsområde för att kunna leva ett drägligt liv.

Motståndet mot pälsnäringen är ett mått på Finlands mentala urbanisering. Allt fler av oss lever i städer och saknar elementära insikter i husdjursskötsel. Synen på djurhållningen som ett samspel mellan djur och människa fördunklas och försvinner. I stället tillskrivs djuren känslor som de inte har i en disneyfiering av allt levande.

Visst är pälsdjursuppfödning det första steget i en lyxindustri, men att någonting är onödigt är inte ett tillräckligt tungt argument för ett förbud. Minst lika tvivelaktigt är det att folk tillåts hålla hundar i höghus eller att slösurfa och slentrianchatt(r)a på nätet, aktiviteter som i ett globalt många bäckar små slukar en ofattbar mängd energi (som kärnkraftsindustrin beredvilligt tillhandahåller.

Och pälsdjuren är i själva verket nyttiga. Det här visar en färsk undersökning (se Vasabladet 31.3.2011). Näringsbelastningen i Östersjön minskar tack vare pälsdjuren eftersom en del av den strömming som fiskas blir foder. Forskarna kan leda i bevis att mängden näringsämnen som tas ur havet tack vare rävuppfödningen är fyra gånger större än den mängd som kommer ut i vattendragen från deras avföring.

Ett annat sätt att räkna: det ekologiska fotspår som ett minkskinn lämnar är inte större än det som uppstår genom en bilfärd på 150 kilometer. Den konsument som vill göra en miljögärning av rang väljer därför att avboka resan till Thailand och köper en päls i stället. I fjol utsåg tidningen Suomen luonto pälsen till årets mest onödiga produkt ("vuoden turhake") och var tydligen ute i ogjort väder.

Ett annat förslag som inte blev utan röster i valet av onyttighet 2010 var för övrigt "tvångssvenskan" med motiveringen att det extensiva översättande som myndigheterna åläggas att göra är ett slöseri med papper. Gatuskyltar på två språk sågs också som omotiverad resursanvändning. Ack ja, med den logiken är inte fler än ett enda språk i världen försvarbart, och mycket talar för att det språket inte är finskan om den tillämpas konsekvent.

Arvoruotsi – värdesvenska

Nils Erik Villstrand

Måndag, 31 Januari 2011 12:05

Enkäterna faller över oss nästan lika tätt som snön. En av dem ger vid handen att nästan hälften av finländarna vill ha ett enspråkigt Finland. Av tusen personer svarade över fyrahundra ja på frågan om finska staten borde göras officiellt enspråkig men med bevarad rätt för de svenskspråkiga till tjänster på sitt modersmål.

Drömmen om det enspråkiga och homogena lyckolandet är gammal och ingen finsk uppfinning. Nu betyder ju ett ja på den nyssnämnda frågan inte detsamma som att man vill att alla skall tala finska och inget annat, men att ansluta Finland till de officiellt enspråkiga nationernas krets vore knappast en åtgärd som skulle gynna mångspråkigheten.

Förespråkarna för enspråkiga individer har varit färre än de som talat för ett enda statsbärande språk i ett land. Johan Skytte blev år 1602 prins Gustav Adolfs lärare. Han var känd som en vältalare av rang - han hade latinet och lyssnarna i sin makt ¬- och gjorde en strålande karriär som bl.a. generalguvernör över Livland, Ingermanland och Karelen. Den svenska stormakten behövde mer än brutala sällar med svärd i hand högutbildade ämbetsmän som kunde hantera pennan och var språkkunniga. Skytte lät vid ett tillfälle förstå att en person som kunde bara ett språk "vore likare ett oskäligt djur, än en människa".

En annan röst ur det förgångna kommer med samma budskap. Professor Fredrik Cygnaeus (känd för sitt entusiasmerande tal till Finland vid Florafesten 1848) kämpade för att hitta en uthärdlig position på axeln fennomani - liberalism. Han uppmärksammade hur den svenskspråkiga allmogen höll på att bli utanför det finska nationsbygge som var i full gång på 1850-talet. I skriften "Ett vågadt projekt" presenterade han år 1860 de tankar som kom att leda fram till den anmärkningsvärt långlivade allmogetidningen Folkwännen.

Här skrev han om att man i Finland inte hade tänkt särskilt mycket mer på den svenskspråkiga kustbefolkningen i Finland än på hottentotterna i Afrika. Han blickade in i framtiden och såg hur finskan detroniserade svenskan som bildningsspråk. Men han föredrog att "draga åstad så långt vägen räcker" från Finland om det gick så illa att "bildningens sakförare, i detta land lyckas reducera sin språkkunskap endast till finskan".

Ännu på Cygnaeus tid var bildning ett privilegium för ett fåtal. I dag har vi en situation då ingen som inte vill det behöver vandra obildad genom livet. Vår effektiva skola ger den som tar för sig av det som bjuds en god plattform för ett bildningsprojekt. Men skall valet vara helt fritt? Frågan för dagen är om svenskan skall vara valbar eller inte i ett gymnasium som i hög grad redan nu fungerar enligt smörgårdsbordsprincipen.

Tidigare generaldirektören vid Europeiska kommissionen med ansvar för översättartjänster Juhani Lönnroth kom (Hbl 8.1.2011) med ett förslag för hur svenskämnet borde omformas för att bli mer meningsfullt. Hans förslag, som fått understöd i debatten, är att skapa ett helt nytt och bredare ämne "med finlandssvensk/nordisk samhällskunskap som kärna med inslag av språk, kultur och historia".

För egen del tror jag att hans förslag är det klokaste som någon kommit med i den affekterade diskussionen om svenskobligatoriet. Jag har rent av en del empiri att bidra med. Tillsammans med de driftiga svensklärarna Johanna Levola-Lyytinen och Asta Rauhala i två av de finska gymnasierna här i Åbo utarbetade vi ÅA-historiker för ett antal år sedan ett undervisningspaket "Svenskt i Åbo" som innehöll gestalter och företeelser ur ymnighetshornet den lokala historien före 1809.

Vi skrev texter på svenska - de fick inte vara för lätta -som gymnasisterna läste och arbetade med. Det något överraskande resultatet var att särskilt pojkarna gillade upplägget. Mötet med genuina gestalter ur lokalhistorien var så intressant att det var värt mödan att läsa texter på svenska. Projektet utvidgades i ett senare skede och materialet finns tillgängligt som "svenska i grevens tid" (www.igrevenstid.fi). Historikern gladdes över att den svenska tidens historia på det här sättet fick en chans att komma in i gymnasiet så att säga köksvägen. Utan undervisning om och insikter i Finlands långa historia kan vi inte förvänta oss att särskilt många i vårt land skall förse svenskan med positiva förtecken.

Svenskan inom ett större kulturpaket har ett värde som är större än den i sig inte futtiga nyttan. Den öppnar upp en dörr till större självförståelse, och det kan väl inte vara så fel.

I en kolumn i Turun Sanomat (29.1.2011) diskuterar författaren Harri Raitis tvånget som samhälleligt fenomen och kommer också in på diskussionen om svenskans ställning i skolan. Han hävdar - och det är lätt att hålla med honom - att det är svårt att tänka sig ett mer populistiskt begrepp än tvångssvenskan. Men det har varit framgångsrikt och illustrerar språkets makt över tanken.

Motbegreppet nyttosvenska har lanserats men har inte tagits väl emot, vilket inte är alldeles förvånande. För min del kan jag tycka att det är för snävt då det betonar nyttan i inskränkt mening av att kunna svenska. Därför sänder jag som en försöksballong upp begreppet värdesvenska, eller på finska arvoruotsi (à la finskans arvokiinteistö).

Det fångar tanken att svenskan oberoende av modersmål har ett värde, nyttan inbegripen, för alla oss som lever i Finland. Och det värdet är inte särskilt mycket mindre av att man råkar ha lärt sig äiti och inte mamma som debutord.

Vårt bästa arv?

Nils Erik Villstrand

Måndag, 15 November 2010 13:22

Brittiskt bröllop i Brighton blev en av sommarens höjdpunkter för min fru och mig som inbjudna gäster. Min kusins mellersta dotter gifte sig.

Hur brittisk bröllopsfesten var kan diskuteras eftersom brudgummen med anledning av den brokiga skaran gäster såg sig föranledd att hålla tal på fyra språk, utöver engelskan också på svenska, kymriska (walesiska) och iriska. Föga förvånande kom en del av diskussionerna kring borden innan musiken omöjliggjorde allt vidare tankeutbyte att kretsa kring språk. En av gästerna från Irland hade en forskarkollega i Jyväskylä som han menade att jag borde komma i kontakt med.

Läs mer