Arvoruotsi – värdesvenska

Måndag, 31 Januari 2011 12:05

Nils Erik Villstrand

Enkäterna faller över oss nästan lika tätt som snön. En av dem ger vid handen att nästan hälften av finländarna vill ha ett enspråkigt Finland. Av tusen personer svarade över fyrahundra ja på frågan om finska staten borde göras officiellt enspråkig men med bevarad rätt för de svenskspråkiga till tjänster på sitt modersmål.

Drömmen om det enspråkiga och homogena lyckolandet är gammal och ingen finsk uppfinning. Nu betyder ju ett ja på den nyssnämnda frågan inte detsamma som att man vill att alla skall tala finska och inget annat, men att ansluta Finland till de officiellt enspråkiga nationernas krets vore knappast en åtgärd som skulle gynna mångspråkigheten.

Förespråkarna för enspråkiga individer har varit färre än de som talat för ett enda statsbärande språk i ett land. Johan Skytte blev år 1602 prins Gustav Adolfs lärare. Han var känd som en vältalare av rang - han hade latinet och lyssnarna i sin makt ¬- och gjorde en strålande karriär som bl.a. generalguvernör över Livland, Ingermanland och Karelen. Den svenska stormakten behövde mer än brutala sällar med svärd i hand högutbildade ämbetsmän som kunde hantera pennan och var språkkunniga. Skytte lät vid ett tillfälle förstå att en person som kunde bara ett språk "vore likare ett oskäligt djur, än en människa".

En annan röst ur det förgångna kommer med samma budskap. Professor Fredrik Cygnaeus (känd för sitt entusiasmerande tal till Finland vid Florafesten 1848) kämpade för att hitta en uthärdlig position på axeln fennomani - liberalism. Han uppmärksammade hur den svenskspråkiga allmogen höll på att bli utanför det finska nationsbygge som var i full gång på 1850-talet. I skriften "Ett vågadt projekt" presenterade han år 1860 de tankar som kom att leda fram till den anmärkningsvärt långlivade allmogetidningen Folkwännen.

Här skrev han om att man i Finland inte hade tänkt särskilt mycket mer på den svenskspråkiga kustbefolkningen i Finland än på hottentotterna i Afrika. Han blickade in i framtiden och såg hur finskan detroniserade svenskan som bildningsspråk. Men han föredrog att "draga åstad så långt vägen räcker" från Finland om det gick så illa att "bildningens sakförare, i detta land lyckas reducera sin språkkunskap endast till finskan".

Ännu på Cygnaeus tid var bildning ett privilegium för ett fåtal. I dag har vi en situation då ingen som inte vill det behöver vandra obildad genom livet. Vår effektiva skola ger den som tar för sig av det som bjuds en god plattform för ett bildningsprojekt. Men skall valet vara helt fritt? Frågan för dagen är om svenskan skall vara valbar eller inte i ett gymnasium som i hög grad redan nu fungerar enligt smörgårdsbordsprincipen.

Tidigare generaldirektören vid Europeiska kommissionen med ansvar för översättartjänster Juhani Lönnroth kom (Hbl 8.1.2011) med ett förslag för hur svenskämnet borde omformas för att bli mer meningsfullt. Hans förslag, som fått understöd i debatten, är att skapa ett helt nytt och bredare ämne "med finlandssvensk/nordisk samhällskunskap som kärna med inslag av språk, kultur och historia".

För egen del tror jag att hans förslag är det klokaste som någon kommit med i den affekterade diskussionen om svenskobligatoriet. Jag har rent av en del empiri att bidra med. Tillsammans med de driftiga svensklärarna Johanna Levola-Lyytinen och Asta Rauhala i två av de finska gymnasierna här i Åbo utarbetade vi ÅA-historiker för ett antal år sedan ett undervisningspaket "Svenskt i Åbo" som innehöll gestalter och företeelser ur ymnighetshornet den lokala historien före 1809.

Vi skrev texter på svenska - de fick inte vara för lätta -som gymnasisterna läste och arbetade med. Det något överraskande resultatet var att särskilt pojkarna gillade upplägget. Mötet med genuina gestalter ur lokalhistorien var så intressant att det var värt mödan att läsa texter på svenska. Projektet utvidgades i ett senare skede och materialet finns tillgängligt som "svenska i grevens tid" (www.igrevenstid.fi). Historikern gladdes över att den svenska tidens historia på det här sättet fick en chans att komma in i gymnasiet så att säga köksvägen. Utan undervisning om och insikter i Finlands långa historia kan vi inte förvänta oss att särskilt många i vårt land skall förse svenskan med positiva förtecken.

Svenskan inom ett större kulturpaket har ett värde som är större än den i sig inte futtiga nyttan. Den öppnar upp en dörr till större självförståelse, och det kan väl inte vara så fel.

I en kolumn i Turun Sanomat (29.1.2011) diskuterar författaren Harri Raitis tvånget som samhälleligt fenomen och kommer också in på diskussionen om svenskans ställning i skolan. Han hävdar - och det är lätt att hålla med honom - att det är svårt att tänka sig ett mer populistiskt begrepp än tvångssvenskan. Men det har varit framgångsrikt och illustrerar språkets makt över tanken.

Motbegreppet nyttosvenska har lanserats men har inte tagits väl emot, vilket inte är alldeles förvånande. För min del kan jag tycka att det är för snävt då det betonar nyttan i inskränkt mening av att kunna svenska. Därför sänder jag som en försöksballong upp begreppet värdesvenska, eller på finska arvoruotsi (à la finskans arvokiinteistö).

Det fångar tanken att svenskan oberoende av modersmål har ett värde, nyttan inbegripen, för alla oss som lever i Finland. Och det värdet är inte särskilt mycket mindre av att man råkar ha lärt sig äiti och inte mamma som debutord.

5 Kommentarer

Subjektiv rättighet till svenskundervisning

skriven av Synnöve M den 31.1.2011

Det spelar nog ingen roll vad svenskan kallas i finska skolor, för det är ju inte frågan om det, utan obligatoriet man vill ha bort. Gör svenskan till en subjektiv rättighet i stället ända från lågstadiet. Att många inte vill ska inte vara en hämsko för den som vill. Det behövs inte en lärare för varje enskild elev som vill lära sig svenska. Fjärrundervisning via t.ex.Skype. I dag finns det teknik för den typen av undervisning. Börja inte med grammatik osv, endast lyssna och härma.

Röster: +7

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Just det -

skriven av bk den 31.1.2011

större självförståelse kan väl inte vara så fel - det har ett värde som i sig kan öppna ens ögon för värden som man kanske tidigare valt att bortse från - värdet av att ha två nationalspråk i Finland, vårt fosterland, där både äiti och mamma hör hemma -

Röster: +3

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Missförstånd?

skriven av Sigurd S. den 1.2.2011

Undertecknad har redan länge ansett en uppenbar orsak till finnarnas avoghet mot oss finlandssvenskar ligga i den, endast delvis motiverade uppfattning, att vi vore ett främmande inslag i detta tusen sjöars land. I den finska debatten framförs ofta som exempel på finlandssvenskar sådana personer, som egentligen är invandrade tyska köpmän eller ryska judar i tredje eller fjärde generation, vars familjer anammat svenska språket. Då dessa presenteras som finlandssvenskar, men i själva verket är t.ex. tyskar, ryssar, judar, polacker osv., förstår man reaktionerna i de finska småstäderna eller ute på landsbygden. Skulle Magma eventuellt i sin information kunna göra en klar skillnad mellan äkta finlandssvenskar och sådana invandrare, som övertagit svenska språket. Då skulle förståelsen för oss och eventuellt svenskundervisningens PR-värde stiga.

Röster: -2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Arvoruotsi pelästyttää

skriven av Marja Leena Lempinen den 1.2.2011

Kommentti kirjoitukseenArvoruotsi – värdesvenska

Olen tyytyväinen siihen, että Magman sivustolla voi kommentoida suomeksi.  Elävä kaksikielisyys on mielestäni juuri sellaista, että suomenkielinen puhuu ja kirjoittaa suomeksi, ruotsinkielinen ruotsiksi ja molemmat ymmärtävät toisiaan. Luin Nils Erik Villstrandin kirjoituksen. Ensimmäinen ajatukseni oli, että tuossa varmaan taas kerran leuhkitaan sivistyksellä, johon ruotsin taito Suomessa muka kuuluu.
On gallupien mukaan totta, että puolet suomenkielisistä haluaa Suomen virallisesti yksikieliseksi. Minä kuulun tuohon joukkoon. Pidän nolona ja naurettavana sitä, että alle viisi prosenttia ruotsinkielisiä plus Ahvenanmaa pystyy tekemään Suomesta kaksikielisen. Olen myös sitä mieltä, että Ahvenanmaan voisi lahjoittaa Ruotsille.
Cygnaeuksen kirjoituksen hauska maininta on pitänyt pitkään paikkansa. Suomessa ajatellaan rantaruotsalaisia yhtä vähän kuin Afrikan hottentotteja. Vasta kielilaki, joka tuli voimaan vuonna 2004, herätteli kansalaisia. Joistakin, kuten minusta, tuli kielipolitiikan aktivisteja. Aloin koota tietoja, samoin kirjoittajia ympärilleni. Suomalaiset kustantajat varoivat polttamasta sormiaan. Siksi toimittamani kirjat on painettu Saksassa. Pasi Saukkosen selvityksessä esiintyvät kirjat ovat minun toimittamiani. Kirjoituksiani ei ole kovin paljoa.
Pasi Saukkosen otsikko on hieman virheellinen. Suomenruotsalaiset eivät niinkään ärsytä kuin Suomen kielipolitiikka. Maan kaksikielisyys ja pakkoruotsi ovat kulissi, joka on nimenä itse kirjoittamallani kirjallani. Tuo kulissi ärsyttää.
Suomenkielisten ruotsin kielen taito kehittyy varmasti paremmin, jos he saavat itse valita ruotsin. Silloin oppijoita on todennäköisesti vähemmän, mutta sitä motivoituneempia. Arvoruotsi-nimitys ei kaikkiin vetoa, ei esimerkiksi minuun. Sen sijaan vapaasti valittava ruotsi voisi olla ”älsklingsvenska”, jota opetetaan facebookissa ”Senja opettaa” –sivustolla.
Ruotsinkielisten pitäisi puhaltaa samaan hiileen pääväestön kanssa. Heidän kannattaa pohtia vakavasti, miten heidän kielensä pidetään elossa tulevassa yksikielisessä Suomessa.

Röster: +3

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Subjektiivinen oikeus

skriven av Marja Leena Lempinen den 1.2.2011

Synnove kirjoittaa asiaa.  Ruotsi voi aivan hyvin olla valinnainen kieli, jolloin motivoituneet oppilaat valitsevat sen. Mikäli oppijoita on liian vähän opettajan palkkaamiseksi, voidaan laadukasta opetusta järjestää etäopetuksena. Skype on yksi mahdollisuus. 

Röster: +2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp