Logga in

Sök

Arkiv Olav S Melin Drömmen om EU besannades – problemen kvarstår

Drömmen om EU besannades – problemen kvarstår

Olav S Melin

I sin rapportering från det krigshärjade Tyskland 50 år tillbaka i tiden, som för eftervärlden blivit en bok med titeln, Tysk höst, delar den svenska journalisten Stig Dagerman med sig av sina upplevelser:

"Man krävde av dem som just genomled denna tyska höst att de skulle lära sig av sin olycka. Man tänkte inte på att hungern är en dålig pedagog, Den som är riktigt hungrig anklagar inte, om han själv är alldeles hjälplös, sig själv för sin hunger utan i stället dem från vilka han menar sig kunna ha hjälp att vänta."...

"En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förkasta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödfara inte gärna har mer än två saker att lära ut: att vara rädd och att dö."

Det var i denna verklighet som tanken på Europa som en enhet, något gemensamt kläddes i ord. Det skedde i en brevväxling mellan statsmän som företrädde varandras ärkefiender, Konrad Adenauer i Tyskland och Jean Monnet i Frankrike. I sina memoarer återger Monnet ett brev av Adenauer, där denne skriver:

"Liksom Ni betraktar jag hela det europeiska projektet som hänförligt till den allra högsta mänskliga nivån- den moraliska. Det är det moraliska ansvar vi har i förhållande till våra folk som driver oss att förverkliga en oerhörd förhoppning..."

Att den förhoppningen var, aldrig mera krig mellan Tyskland och Frankrike vet vi. I en rätt så färsk bok med titeln Luthers Äpfelbäumschen beskriver Martin Schloemann hur ett ordspråk som tillskrivs Martin Luther stärkt Adenauers hisnande visioner mitt under brinnande krig:

"Om jag visste att världen kommer att gå under i morgon så skulle jag ändå i dag plantera mitt äppelträd."

Rätt i stället för makt

De konkreta förslag som skulle fylla visionerna med innehåll var inte särskilt långtgående. Tanken på en europeisk regeringskonferens med uppgift att bekräfta den europeiska solidariteten föddes i Nationernas Förbund. Förslaget avfärdade NF:s biträdande generalsekreterare Jean Monet som en liten lösning på ett stort problem. Förbindelserna mellan Europas stater skulle enligt honom civileras genom att makt ersattes med rätt. I stället för djungelns lag skulle de europeiska nationerna tillsammans skapa en rättsordning där starka och svaga stater löd under samma rättsordning. Gemensam lagstiftning och gemensamma institutioner som stod på självständig grund var garantier för en civiliserad fredsordning i efterkrigstidens Europa

Monnets idéer om en kol- och stålunion gick sedan till historien som Schumanplanen sedan den franske utrikesministern Robert Schuman 1950 presenterat dem som sina tankar. Kol- och stålunionen blev det politiska genombrott som lade grunden för den europeiska unionen.

Monnets grundtanke var att koncentrera all energi på en sektor i taget för att på så sätt skapa en kedjereaktion som efterhand alltmer integrerade medlemmarna ekonomiskt och politiskt.

Genom att steg för steg integrera de deltagande staternas ekonomier skulle man slutligen nå en punkt då den ekonomiska integrationen var så långt framskriden att en politisk union sågs som det naturliga uttrycket för det samarbete som uppnåtts. Schuman själv deklarerade att Europa inte kan byggas på en gång, utan genom konkreta landvinningar som skapar förtroende och solidaritet.

Europeiska Unionen är i dag verklighet. Unionen är resultatet av små framsteg och överenskommelser, som den monetära unionen. Men utvidgningen av unionen har skapat nya problem och euron som gemensam valuta har inte blivit den framgångssaga som de monetära visionärerna räknade med. Frågan om en utvidgning österut och en gemensam försvarsberedskap är också olösta problem. Och var blev de idealistiska visionerna?

Identitet skapas inte med direktiv

Den nationalistiska renässans som dagens Europa uppvisar rimmar illa med de storstilade planer på Europa som en gemensam federation som Europaunionens grundare hade.  Den nationalistiska patriotismens tid är allt annat än förbi.

Även om internationaliseringen, flyttningsrörelserna, rörelsefriheten och efterfrågan på arbete är faktorer som talar för ett mera enhetligt Europa kan en europeisk identitet eller nationalism aldrig skapas genom direktiv från Bryssel.

För Europa handlar det nu om inget mindre än att integrera stater med djupt rotade nationella, och i många fall även regionala, identiteter och förmå medborgarna att känna en övernationell gemenskap och identitet.

Frågan lyder om det är möjligt för en halv kontinent med 370 miljoner medborgare och 11 officiella språk att finna en fungerande demokratisk författning?

Den tidigare EU-kommissionsordföranden Jacques Delors undran " Vem blir förälskad i en inre marknad?  " blottar också den något av EU:s dilemma. Det ligger något i Jean Monnets efterklokhet att man borde ha börjat den europeiska processen med kulturen.

Ännu en fransman, Ernest Renan, har gått till historien för sitt klassiska tal om vad en nation är för snart 120 år sedan:

"Nationerna är ingenting evigt. De har en början och de kommer att ha ett slut. Den europeiska konfederationen kommer sannolikt att avlösa dem. Men detta är inget lagbundet i det århundrade vi lever i. För närvarande är nationernas existens någonting gott, ja rentav nödvändigt. Deras existens är en garanti för friheten som skulle gå förlorad om världen löd under en enda lag och bara hade en herr."

Den katolska kyrkan har allt sedan medeltiden intagit klart avvikande hållning till en maktkoncentration på det världsliga överhuvudet. Det skedde när påven Gregorius VII år 1075 utropade sig till Kristi ställföreträdare. Den sachsiska kungen Henrik IV, som vägrade lyda och själv tillsatte sina biskopar, bannlystes och tvingades i snöstorm gå till fots till Canossa, där han efter tre dagars vandring fick nåd.

Det är anmärkningsvärt att den katolska kyrkans universalitet inte bara är en trosmässig enhet, utan tar sig också uttryck i ett motstånd mot all form av nationalism. Att den katolska kyrkan inte i tiden stött den irländska befrielserörelsen eller de baltiska staternas krav på självständighet är helt följdriktigt.

Argumenten mot självständighetssträvandena har i första hand varit ovilja mot våld. Ett andra argument är den klassiska katolska preferensen för federalism som sådan - den form man tillskriver det gamla kejsarriket, med svag statsmakt och starkt lokal styre.

Utvecklingen av Europeiska Unionen i en federalistisk riktning skall förstås också i ljuset av den katolska traditionen.

Nationalismens återkomst

För att kunna förstå nationalismens logik måste man utgå från bestämda kännetecken på fenomenet. Fyra grovt tagna försök till karaktäristik får förslå som beskrivning.

Det första är nationalismens avgränsande funktion. Den tar sig uttryck i att någonting avskärmas från någonting annat. Man söker finna en enhet till vilken man själv hör och en skillnad till någonting annat dit andra - främlingarna, kanske fienderna - räknas. Nationalismen tycks på så sätt dra en definitiv gränslinje som får andra gränslinjer att förblekna. Vad som finns innanför gränsen upplevs som homogent och vad som finns utanför framstår som diffust.

Det andra som utmärker nationalismen är att den alltid är situationsbunden. I varje situation är den strikt och sträng men trots det kan den skifta från situation till situation. Ett ständigt växelspel mellan positionerna kan sägas var nationalismens logik. Nationalismen i Polen hade präglats av den katolska kyrkans roll och fått messianska drag genom påven Johannes Paulus II. Men efter Sovjetunionens upplösning förändrades Polens identitet nästan över en natt. Påståendet om den katolska kyrkans starka identitet i Polen innebär i dag något helt annat än före regimskiftet. Före kommunismens fall var det befrielsen från Sovjet som präglade kyrkan, i dag får den ty sig till att värna människornas liv.

Det tredje draget hos nationalismen formulerar Eric Hobsbawm i sitt verk Nations and nationalism since 1780: Programme, myth, reality. Han skriver att nationalismen är något man uppfinner för att uppnå vissa ändamål. Uppfinnaren behöver inte ha bestämda föreställningar om vad det hela skall tjäna till - nationalismen är inte resultat av konspiration - men hela föreställningen har sin grund i förhållanden som ligger utanför idéernas värld.

Filosofen Friedrich Nietzsche står för det fjärde som utmärker nationalismen. Han fann att nationalismen i väsentliga avseenden var präglad av sekulariseringen och försåg den med drag som påminner om en inomvärldslig religion. Vad det ytterst handlar om är mindre gudstro och mer religiositet.

Historien efter Nietzsche har besannat hans ord. I takt med att religionen förlorat terräng har hängivenheten för fosterlandet ökat. Visserligen har fosterlandskärleken ofta framträtt i kristen skrud och en direkt kristendomsfientlig nationalism har därför varit mera sällsynt Men den glöd som det egna landet, eller åtminstone den retorik det ägnades, ställde ofta religionen i skuggan. Nationen blev föremål för riter och ceremonier som konkurrerade med det religiösa. Det var t.ex. först under årtiondena före första världskriget som nationalflaggorna och nationalsångerna togs i bruk, många av dem gick tillbaka på flaggor och hymner som tidigare riktats till konungen, kejsaren eller republiken.

Teknokraternas Europa eller folkens?

"Lanseringen av det europeiska unionsprojektet har likheter med 1800-tals propagandakampanjer för nationalstaten. Då, liksom nu, gällde det att tvinga in etablerade helheter i ett nytt skal, eller att stärka en överordnad - konstruerad - identitet på bekostnad av traditionella, mindre gemenskaper. Den nationella propagandan kröntes med betydande framgång. Utbildning och tidningspress gjorde sitt. Dagens identitetsskapare tar till marknadsföringsmetoder. Man kan sälja den europeiska staten som man säljer sin bil"

För den analysen av dagens europeiska projekt svarar den engelska socialantropologen Cris Shore. Hans konklusion är att den stora idén om Europamedborgaren i själva verket är en dödfödd idé.

Det mål för riktlinjerna av EU-politiken som slogs fast i Romfördraget var en allt tätare union mellan Europas folk. Frågan är om en europeisk identitet eller ett europeiskt medborgaskap kan utbildas för att stöda de ekonomiska och monetära aspekterna av integrationen. Till skillnad från de flesta nationalstater saknar unionen på ett iögonenfallande sätt en gemensam kultur kring vilken européerna kan samlas. Det finns inga allmänna identiteter eller medvetanden som kan tävla med nationalstatens. De element som verkar sammanhållande i existerande nationella identiteter, som språk, historia, religion och tradition, tenderar dessutom snarare att fjärma än ena de europeiska parterna.

Den europeiska integrationen har varit en elitstyrd process, instrumenterad av teknokrater och byråkrater, och det har skett över huvudet på folket. Problemet för EU-kommissionen är således på vilket sätt teknokraternas Europa skall kunna omvandlas till ett folkens Europa. Det är absolut nödvändigt om EU skall vinna det presumtiva europeiska folkets kärlek - ett folk som inte existerar som kategori ännu. Legitimiteten och trovärdigheten i det europeiska projektet hänger på detta.

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy