En fläkt från språkstridens dagar

Att det svenska språket är ett av Finlands två nationalspråk har varit och är fortfarande grunden för den språkpolitik som officiellt följs i Finland. Historiskt sett har denna strategi länge visat sig vara framgångsrik. Och vad gäller att kunna hävda en likvärdig nationell identitet har svenskans status som det andra nationalspråket säkert för många svenskspråkiga och svensksinnade betydligt djupare betydelse än de rent språkliga.

Den ännu relativt färska språklagen där svenska språket ges en stark ställning juridiskt upplevdes av många, även mig, som ett viktigt framsteg. Det här hindrar mig dock inte från att samtidigt ställa frågan vad vi gör med en, i och för sig föredömlig, lagstiftning när den språkliga verkligheten snabbt utvecklar sig i motsatt riktning.

I takt med att snålvinden har blåst allt hårdare kring det svenska språkets de facto ställning i det finländska samhället redan under en längre tid är vi redan sent ute med att analysera och på allvar fördomsfritt inventera vilka alternativa eller kompletterande språkstrategier vi kunde driva för att säkra och stärka svenskan som ett levande språk i vårt land på alla relevanta samhällsnivåer. Trots att svenskan har juridiska status som nationalspråk, förstärks svenskans vardagsposition allt mer som ett minoritetsspråk. Minoriteter behöver skydd och det behöver även minoritetsspråk. Och det är hur detta extra skydd kunde se ut vi nu måste förhålla oss till och skapa förståelse för hos majoritetsbefolkningen. Därmed inte sagt att jag delar de synpunkter och recept som Aarne Mattila framför i Kanava. Tvärtom.

Det kan vara viktigt att också se den större språkpolitiska bilden i Finland även när vi diskuterar svenskans ställning. De senaste 20 åren har språkens ställning överlag kraftigt försvagats i vårt utbildningssystem. I samband med ett antal stora undervisningsreformer i början av 90-talet förstärktes bl a naturvetenskapernas ställning i vårt undervisningssystem. Dessa reformer har bland anat bidragit till att skapa förutsättningar för Finlands PISA-framgångar. Vackert så.

Vad som däremot inte framkommit är att många av de reformer som genomförts och som påverkat undervisningssektorn i vårt land samtidigt i praktiken har skett på bekostnad av humaniora och då framför allt språkundervisningen. Det finns många duktiga forskare, bl a professor eremitus Sauli Takala, som påvisat den dramatiska nedprioriteringen av undervisningstid som gjorts de senaste 20 åren vad gäller svenskan och språk överhuvudtaget. När sedan kommunerna dessutom har fria möjligheter att själva bestämma vilka villkor i form av gruppstorlekar och extra anslag som ges för att ge enskilda skolor möjligheter att erbjuda en mångsidig språkundervisning har vi i dag hamnat i en språklig situation som för en tid sedan fick tidningen Opettajas ledarskribent att påtala den långsamma kompetenskatastrof som håller på att byggas upp i Finland. Han pekade på den snabbt eroderande nationella språkreserven som uppstått som ett resultat av den undervingspolitik som bedrivits de senaste tiotals åren. På detta altare har även svenskan blivit ett offer.

När jag själv gick i skola på 70- och 80-talen i Kekkonens slutna och isolerade Finland insåg man att ett litet land behöver en språkkunnig befolkning för att kunna hävda sig. Jag och mina gymnasiekamrater läste som regel förutom modersmålet och det andra inhemska även tre andra språk. I dagens globaliserade EU-Finland har man i praktiken gått in för att man som finländare klarar sig bra med betydligt smalare och tunnare språkkunskaper. Att både näringslivet och språklärarna i Finland under en längre tid försökt kommunicera sin oro över det faktum att endast kunskaper i engelska inte är tillräckligt har tills vidare inte lett till större förändringar.

Docent Aarne Mattila är inte den första som föreslår att svenskan i Finland borde bli ett minoritetsspråk, också de jure, alltså enligt lag. Pär Stenbäck förelog samma sak 2003 i sin debattbok ”Vision och verklighet”- Handbok i överlevnad för Svenskfinland.
Men det är helt klart att herrarna har olika bevekelsegrunder för sina till synes likartade förslag. Medan Stenbäck realpolitiskt ville garantera rättigheter och påverkningsmöjligheter för svenskspråkiga, alltså garantera ett skydd som nu inte till alla delar är självklart, är det uppenbart att Mattila ser en minoritetsstatus som en möjlighet att bli kvitt det svenska inflytandet i Finland, eller åtminstone marginalisera svenskan.
Så lika men ändå så olika.

Svenskan i Finland är de facto ett minoritetsspråk, låt vara att ungefär hälften av finlandssvenskarna lever i kommuner där svenska är majoritetsspråk och man inte alla gånger ens i vardagen noterar att man talar ett minoritetsspråk.

Att Finland har två nationalspråk (och två statskyrkor) kan ses inte bara som en generositet gentemot språkliga och religiösa minoriteter i landet, utan som en mognad hos en ung republik, som förutseende nog kunde undvika en endimensionell definition av nationalstaten.

Att i ett Europa, som sedan 1980-talet präglats av skräddarsydda lösningar för att bevara och bejaka den språkliga mångfalden och språkliga minoriteters särbehov, marginalisera en språklig minoritet, som den svenska i Finland, är befängt. Minoritetsspråken ses i dagens Europa inte som hot mot majoriteterna, utan som berikande kulturelement i en värld som präglas av språklig och kulturell mångfald.
I det perspektivet är svenska språket i Finland ett naturligt element. I EU är dessutom svenskan ett av de starkare officiella språken, t.o.m. starkare än finskan. I ett globalt perspektiv är svenskan bland ca 5000 språk det 85:te största, medan finskan kommer på 115:de plats.

Engelskan är ett betydligt större hot mot landets (och Europas) språkliga mångfald, än svenska språket!

Kjell Herberts
Sociolog, forskare
Åbo Akademi i Vasa

Språkklimatet i Finland har snabbt förändrats, såsom t.ex. Kjell Herberts nyligen publicerad undersökning bevisar. Altt gick bra åt svenskan så länge som det fanns Sovietunionen, sade Henrik Lax ett par år sedan i sitt tal i Folktingets möte.
Tvångssvenskan irriterar finnarna mer och mer dag på dag. Och igen är det ungdomen som har tagit initiativet; Suomen Lukiolaisten Liitto ry, samlingspartiets, centerns, de grönas och perussuomalaiset undomsföreningar.
Anu Sajavaaras undersökning avslöjar, att unga tjänstemän vid ministerierna svarar på engelska, om någon öppnar diskussionen på svenska.

Det är bara naturligt, att svenskan blir snart ett nationellt minoritetsspråk. Titta på Sverige, där får man snart en ny språglak, med vilken vill man förstärka majoritetsspråkens ställning, dvs svenskans. Där får finska slutligen och förmodligen ställning som ett naltionellt minoritetsspråk tillsammans med "meänkieli", jiddish, same och zigenarnas språk.
Det är bara naturligt och enligt densamma språkpolitik som är behärskane i alla andra östersjöstater utom Finland. Nu är det dags!

PS. Det vore fint att kunna bättre franska här i Maroc, där jobbar jag som UN konsult. ;-)
Ursäkta min vaklande svenska - den har råstat bort därför att man inte behöver svenska i dagens Finland.

Sveriges befolkningsförrhållanden är inte en spegelbild av Finlands. Svenskfinnarna är till största delen invandrare som flyttat dit fr.o.m. 1950-talet. En stor del av dem var dessutom svenskspråkiga. Sverige har dessutom flera andra språkliga minoritetersom är lika stora som de finskspråkiga t.ex. norrmännen. De som talade finska som modersmål i Sverige mellan 1809 och 1950 var några tusen som bodde i byarna i Norrland. Det att Sverige tvingade dem försvenska sig är ett stort missag, och skulle inte ske i moderna förrhållanden i en rättsstat. Vad rikssvenskarnas språkkunskaper beträffar, så är dom inget att skryta med. Det enda dom kan förutom sitt modersmål är en nöjaktig engelska, och de som inte har invandrarbakgrund , på sin höjd litet turistspanska eller italienska.

I Finland utgjorde andelen svenskspråkiga till 2. världskriget över 10%, och finlandssvenskarna har funnits här åtminstone sedan medeltiden. De övriga minoriteterna, också ryssarna, som är näststörst, har kommit mycket senare och är mycket mindre, och det finns ingen garanti för att de kommer att bosätta sig i Finland för all framtid. T.ex efter revolutionen 1917 försvann en stor del av de ryssar som bodde här dittills, och resten förfinskade eller förfinlandssvenskade sig.

Skillnaden mellan finlandssvenskar och övriga språkminoriteter som invandrat hit är den, att så gott som inga finlandssvenskar har familj, släktingar och vänner i Sverige som man upprätthåller regelbunden kontakt med, för att banden bröts för c 200 år sedan.

Ryssarna, somalerna och araberna etc som bor här har har ständig kontakt med sina hemland, de ser på sina hemländers TV via satellit etc. Sverige har i sin tur gjort mycket litet för oss finlandssvenskar efter 1809. Under c 15 år fick man se på SVT via en kanal som YLE distribuerade, men nu är inte ens det längre möjligt, för svenskarna vill ha betalt för det. I motsats låter YLE finnar i Sverige se gratis på finsk TV. Vi är alltså en folkspillra som lyckats överleva på eget initiativ genom att upprätthålla vår kultur. Kulturellt och på officiell nivå upprätthåller vi gärna kontakter till övriga Norden, men vi gör det hellre på vårt modersmål än på engelska, som finnarna ville att vi gjorde.

En ändring av språklagstiftningen så att det svenska språkets ställning skulle försämras märkbart skulle vara ödesdigert. Man kan ännu diskutera, om alla finländare måste lära sig svenska i grundskolan, men i akademiska sammanhang måste man kunna behärska de bägge nationalspråken ens skriftligt på behjälplig nivå. Man kan å andra sidan ifrågasätta sig att måste en data eller mobiltelefonexpert t.ex. ha högskole- eller ens studentexamen. De färdigheter som sådana yrken kräver kunde man lära sig bättre i en yrkesläroanstalt.

Om man nu trots allt går in för några justeringar, så det sista vi avstår från är rätten att låta våra barn gå i svenskspråkig skola på orter där det bott svenskspråkiga sedan urminnes tider, oberoende hur stor procentandelen svenskspråkiga råkar vara för tillfället.

För varje påhopp som görs på det svenska i Finland reagerar jag på den fel- eller okunskap i landets historia det bottnar i. Tyvärr avslöjar ofta även motargumenten eller försvaret en beklaglig okunskap i de processer som lett till denna svenskfientlighet. Lika aktuell idag som på 1800-talet och 1920/30-talen. Svenskfientligheten ger sig nu till känna på ett annat sätt än tidigare. Eftersom det inte går att förklara kort, måste jag tyvärr hänvisa till min hemsida, reidev.com.

Det är speciellt min nya bok som förklarar vad jag avser.

Reinhold Enqvist
Amatörhistoriker, Grankulla

Kjell Herberts skrev:
"I det perspektivet är svenska språket i Finland ett naturligt element. I EU är dessutom svenskan ett av de starkare officiella språken, t.o.m. starkare än finskan. I ett globalt perspektiv är svenskan bland ca 5000 språk det 85:te största, medan finskan kommer på 115:de plats. "

Ändå motarbetar ni den svagare och mindre språk finska. Skäms ni inte! Kan inte?