Logga in

Sök

Arkiv Olav S Melin Folkhemmet ur tiden

Folkhemmet ur tiden

Olav S Melin

Har den svenska välfärdsmodellen kommit till vägs ände? Den frågan infinner sig osökt efter att den borgerliga alliansen gått segrande ur höstens riksdagsval. Och i synnerhet efter att socialdemokraterna på två val backat från ett understöd på 45 procent till 30. Samtidigt som främlingsfientliga Sverigedemokraterna - med stöd på orter som av tradition varit socialdemokratiska fästen - kommit in riksdagen.

Välfärd för alla - en svensk modell

Den svenska välfärdsmodellen handlar om människornas välstånd. Den bygger på värden som jämlikhet, frihet, demokrati, solidaritet, trygghet och ekonomisk effektivitet och är djupt förankrad i svenskarnas tradition och historia. Den har under århundraden garanterat en bastrygghet för barn, åldringar och sjuka.

Välfärden har sina rötter i landskapslagarna från Magnus Ladulås dagar i slutet av 1200-talet. Upprorens tid på 1300- och 1400-talen resulterade aldrig i att den starka med våldets makt undertryckte den svaga. I stället för revolutioner och förödande inbördeskrig förhandlade man om problem och tvisteämnen och bonden har aldrig varit livegen. Han har varit en fri man, som självständigt förhandlade med maktens herrar.

År 1766 fick det svenska riket som första land i världen en i grundlag fastslagen tryckfrihet. Även om den religiösa censuren kvarstod hade grunden lagts för en offentlighetsprincip som saknade motstycke. Den garanterade på sitt sätt frihet, jämlikhet och trygghet.

Också hos reformationens Martin Luther finns en förebild för dagens välfärdssamhälle. Hans tal om den naturliga lagen som tvingar människan att bry sig om sin nästa har utgjort grunden för samhällets ansvar om de utstötta.

Dagens välfärdsmodell är resultatet av en ständig ekonomisk tillväxt, man har lagt till och ökat på utan att prioritera. Det är alltså tillfälligheter och frågor som intressegrupper drivit, som med tiden utvecklats till en borg av förmåner. Sådant var möjligt under en tid när man först budgeterade förmåner och sedan såg hur långt pengarna räckte. I dagens ekonomiska situation ser välfärdsbyggets ritningar annorlunda ut. Frågan är om det är möjligt att bygga en välfärd med både trygghet och frihet för alla.

Socialdemokratin glömde sin berättelse

Sett med socialdemokratiska ögon var septembervalet ett katastrofval och talet om socialdemokratins kris dryftas av statsvetare och politologer.

Men hur har Sverige hamnat där? Socialdemokraternas största misstag har varit att man inte ser det förändrade Sverige. "Medelklassväljare har uppfattat oss som värnare av system, snarare än medborgares behov. Vi har misslyckats eftersom partiorganisationen speglar det industrisamhälle vi lämnar bakom oss", rannsakar Peter Weiderud den socialdemokratiska rörelsen på DN.Debatt 22.9.

Weiderud är ordförande för Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters förbund som grundades när den socialdemokratiska berättelsen var ny och fräsch. Det var då idén föddes om ett modernt svenskt folkhem som skulle ta till vara arbetarklassens och den växande medelklassens intressen i ett generellt välfärdssamhälle.

Ola Sigurdsson skriver i sin bok "Den lyckliga filosofin" om hur rationalitet, samförstånd och centralism var utmärkande för det svenska folkhemmets samhällsbyggare Herbert Tingsten, Alva och Gunnar Myrdal och Ingmar Hedenius. I folkhemmet fanns inga meningsskiljaktigheter, en ny skön värld låg bortom horisonten, där folket kunde lita på att samhället administrerades till allas bästa. Men, påpekar Sigurdsson, rationaliteten och samförståndet förslog inte till att fråga efter hur den enskilda människan hade det. Och det är den svaga punkten i det svenska folkhemmet.

Det var ett socialt framsteg när klassklyftorna och klassegoismen ersattes av den socialdemokratiska välfärdsstaten och det allmänna tog ansvar för de svagare. Men med tiden blev omsorgssystemen så omfattande att det blev frestande för allt fler att åka snålskjuts. Den svenska välfärden förvandlades till ett system av inlärd hjälplöshet. Något utrymme för initiativförmåga och framtidstro fanns inte längre.

I 65 år av de 90 som Sverige haft allmän rösträtt har socialdemokratin varit en garant för välfärden i det svenska folkhemmet. Men när arbetarklassen krympt och blivit medelklass och människorna allt mer upptas av sina individuella behov har sossarna envist fortsatt med att driva de kollektivt anställdas intressen. Att världen förändrats och samhället omkring har man kanske sett, men inte förstått.

I stället har valets två stora segrare skickligt anammat element ur och därmed den socialdemokratiska berättelsen, som omstöpts i tidsanpassad form appellerar till den moderna svensken.

Bevara Sverige svenskt ett vinnande valbudskap

Den politiska termen folkhemmet hör hemma i den svenska nationalismens 1920-tal. En av dem som myntade ordet var av ungkyrkorörelsens ledare, biskop Manfred Björkquist, men termen vann en större spridning efter att ha använts av den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson i riksdagsdebatten 1928.

Kombinationen folkhem och svensk nationalism har inte i på årtionden förekommit i socialdemokratisk vokabulär. Följdriktigt ströks lystringspsalmen "Fädernas kyrka", skriven av J.A. Eklund, aktivist inom ungkyrkorörelsen som vurmade för socialistiska ideal, på grund av sin nationalistiska romantism ur 1986 års upplaga av den svenska psalmboken. En kuriositet i sammanhanget är att psalmen i en något modifierad version återfinns i den finlandsvenska psalmboken med nummer 168.

Fädernas kyrka i Sveriges land,
Kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
Fast hon är grundad av Herrens hand,
Byggd till hans tempel i Norden...

Kristet och fritt ville Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Det är tur att psalmen inte längre finns kvar i psalmboken när man ser hur den används, har kyrkohistorikern Sven Thidevall konstaterat med anspelning på att Sverigedemokraterna anammat "Fädernes kyrka i Sveriges land" i sin valpropaganda.

Konstaterandet är samtidigt ett talande exempel på hur Sverigedemokraterna skickligt utnyttjat den svenska nationalismen för sin egen sak.

Under min tid som chefredaktör för Kyrkans Tidning, 2000 - 2005 fick jag personligen känna av glöden hos Sverigedemokraterna. Inför den från staten frigjorda kyrkans första egna val år 2001 stoppade jag Sverigedemokraternas annons i ett valmagasin med miljonupplaga.  Orsaken var att partiet motsatte sig all form av invandring. Jag utsattes för Sverigedemokraternas handgripliga protest och blev för mitt tilltag hotad till livet.

Incidenten ägde rum för nio år sedan. Redan då var Sverigedemokraterna ett etablerat missnöjesparti, dock utan nationell plattform. Men de har under åren målmedvetet jobbat på med sin främlingsfientliga politik och klart sagt ut att målet är att bevara Sverige svenskt.

Att de övriga partierna inte förmått mota Sverigedemokraterna genom att acceptera deras existens och öppet bemöta dem i en offentlig debatt förvånar. Genom att förtiga Sverigedemokraternas existens har de etablerade partierna bidragit till deras framgång. I synnerhet är detta ett memento för Socialdemokraterna, som inte förmått hantera sin egen nationalistiska barlast.

Socialdemokratin har segrat sig till döds

Politisk popularitet vinns inte enbart genom åtgärder. Politikerna måste berätta vad de uträttat. Det är något inte minst socialdemokraterna varit dåliga på under de senaste årtionden. Många och långa år av regeringsmakt har invaggat dem i en falsk tro att folkets stöd är orubbligt oavsett kristider. Socialdemokratin har segrat sig till döds helt enkelt.

Socialdemokratin har dessutom övergett den generella välfärdspolitiken med service och rättigheter för breda samhällsgrupper och i stället fokuserat på politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper; långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, minoriteter av olika slag.

I sin analys har statsvetarprofessorn Bo Rothstein påpekat att detta stött bort stora delar av den medelklass som varit partiets ryggrad och som behövs för att skapa en politisk majoritet. Problemet är att en identitetspolitik av sådant slag tenderar stigmatisera den utsatta grupp man vill stöda med en negativ effekt för individernas självkänsla som följd. Särskilda stöd för utsatta grupper föder en besvärlig byråkrati och ger näring åt en kritik som gör gällande att just socialdemokraterna har en stark tilltro till auktoritära statliga lösningar.

I sin självanalys av vad som gått fel sätter Peter Weiderud från den socialdemokratiska broderskapsrörelsen fingret på en öm punkt när han skriver att det var moderaternas förändrade retorik med stulna honnörsord om arbete och omsorg som fick många ur storstadens medelklass att rösta blått.

Den nya välfärden är den gamla lik

Ett faktum är att just moderaterna stått för en stor omsvängning vad gäller skatter och välfärd som i sak inneburit att de i stor utsträckning accepterat den socialdemokratiska samhällsmodellen. När Fredrik Reinfeldt talar om allmänintressen i stället för särintressen så är det ett tecken på en tydlig brytning med den nyliberalism som tidigare kännetecknat moderaterna. Allmänintresse är att iaktta måttfullhet och balans till allas långsiktiga nytta. Skillnaden accentueras ytterligare av de epitet den borgerliga alliansen gjort till sina; sparsamhet, flit och hederlighet.

Föga sexigt kan det tyckas. Men väldigt svenskt. Återstår bara att formulera den borgerliga berättelsen om vad förändringen i politiken åstadkommit. Det gäller med andra ord att i både ord och handling visa hur arbetet inte bara är grunden för välstånd utan också för solidaritet med dem som är i behov av den välfärd de arbetsföra åstadkommit.

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy