Lagens bokstav eller humana skäl?

Fredag, 20 November 2009 09:09

Olav S Melin

I tisdags fick den 64-åriga egyptiskan Eveline Fadayel besked av polisen att hon måste lämna landet senast den 9 december. Migrationsverket hade än en gång gett prov på sin omutlighet då det gäller tillämpningen av utlänningslagen.

En dag senare satte Högsta förvaltningsdomstolen stopp för ett omedelbart verkställande av den egyptiska farmoderns utvisning. Huruvida HFD också beviljar henne rätt att överklaga beslutet om utvisning avgörs i ett senare skede.

HFD:s snabba agerande kan inte ses som någonting annat än pinsam tillrättavisning. Episoden är symptomatisk för den finländska migrationsmyndigheten. Den tenderar blint se till lagens bokstav utan att ta hänsyn till dess innehåll.

Att asylagen nämner individuella och humana skäl har i detta fall inte tillmätts någon betydelse.

Efter beslutet tidigare i år om utvisningen har Eveline Fadayel fått en fristad i Vandaforsens församling, som enligt en överenskommelse mellan Ekumeniska rådet och migrationsmyndigheten underrättat polisen om var hon befinner sig.

En namninsamling för att den egyptiska farmodern ska få stanna i Finland, där alla hennes barn bor, visar att en opinion bland folket accepterar tanken på att också far- och morföräldrar kan räknas till en kärnfamilj. President Martti Ahtisaari kommenterade fallet i somras på SuomiAreena i Björneborg och sade finlandsbildens fasad inte putsas genom att visa en egyptisk farmor ur landet.

Det är politikernas sak att forma en humanare linje i hur utlänningslagen ska tolkas. Får tjänstemännen råda transporteras akuta samhällsfrågor som berör asylsökande, flyktingar och integration ner i delfrågor (utlänningsnämnd, asylansökningsprocesser, konventionsflyktingstatus, regelharmonisering) där det till sist bara handlar om att ge uttryck för en åsikt i någon debattartikel. De egenliga människorättsfrågorna hamnar i skymundan.

Kosekvensen blir att det väsentliga, asylrätten, förbises. Det är lätt att gömma sig bakom andras ansvar och undvika att se det egna ansvaret. Med rätta kan man undra om ordet humanitär håller på att förlora sitt innehåll och bli till en administrativ minimalistisk tolkning av "härtill är jag nödd och tvungen" istället för ett uttryck för ett humant samhälle?