Peter Lindbäck

Vakna !!!

Peter Lindbäck

Onsdag, 22 September 2010 09:04

Den 8 september 2010 gör Finlands statsminister ett kraftfullt utspel och säger att det behövs en språkrelaterad omtolkning av grundlagen, för i annat fall blir det omöjligt att göra förvaltningsreformer i de områden där det finns svenskspråkiga. Vidare säger hon sig inte ha några argument kvar för att försvara "tvångssvenskan" i landets skolor. En annan av landets ministrar talar om svenskan som ett "språkligt privilegium" och en tredje minister, som säger sig tidigare har varit för svenskan, meddelar sig nu ha ändrat åsikt.

Därmed är "locket av och fältet fritt" för det övriga politiska etablissemanget. Inför det stundande riksdagsvalet i april 2011 blir språkfrågan plötsligt en central och infekterad valfråga. Några av de större politiska partierna hakar på Sannfinländarnas målsättning om att nedmontera landets tvåspråkighet.

Parallellt med språkfrågan pågår en annan besvärlig process på axeln mellan Åland och riket. Trots ihärdiga försök och vädjanden från självstyrelsens sida väljer landet regering och riksdag att lämna Åland utanför den statliga stödordningen för produktion av miljövänlig el. Därmed äventyras den planerade, ytterligare utbyggnaden av vindkraften på Åland, vilket i sin tur gör frågan om en ny elkabel mellan Åland och fastlandet än mer ifrågasatt. Företrädare för självstyrelseorganen börjar nu känna verklig frustration och den åländske finansministern undrar om det skall "anläggas trossar eller byggas murar" mellan Åland och riket.

Nu är goda råd dyra, för även Åland måste uppfylla sina EU-relaterade klimatmål, oberoende av om man får åka med på det nationella tåget. Ända sedan förra statsministern Göran Perssons officiella besök på Åland sensommaren 2001 har de politiska företrädarna för självstyrelseorganen fört "oblyga" samtal och diskussioner inom ett antal sakområden med ledande politiker i Sverige och nu går självstyrelseorganen i gång med utreda, med EU-kommissionens goda minne, viljan och förutsättningarna för att anlägga en andra elkabel mellan Åland och Sverige, samt i förlängningen, att exportera vindkraftproducerad miljövänlig el från Åland västerut, "via Sverige ner mot Bryssel".

Den 20 augusti 2011, exakt 94 år efter det berömda mötet på Folkhögskolan i Finström, som "formaliserade" kravet om en åländsk återförening med Sverige, samlas de högsta politiska företrädarna för den åländska självstyrelsen, den här gången i kommunkansliet i Västra Saltvik. Det står nu klart att Finlands nyvalda riksdag avser att försämra svenska språkets grundlagsfästa ställning.

Ett av de ledande politiska partierna på Åland - Centern - har redan i september 2010 efterlyst en ny strategi för att trygga den åländska autonomins folkrättsliga status, inklusive Förenta Nationernas roll som eventuell arvtagare efter Nationernas Förbund. Nu, i augusti 2011, diskuteras på kommunkansliet i Saltvik helt nya och mera radikala målsättningar för Åland. Fundamentet för den så kallade Ålandsöverenskommelse från år 1921, innefattande Ålands statstillhörighet till Finland och Finlands åtagande att säkra Ålands och ålänningarnas rätt till det svenska språket, har försatts i kraftig gungning i och med statsmaktens beslut om att slutligt frångå landets officiella tvåspråkighet.

Strax före midnatt enas de närvarande självstyrelsepolitikerna om att Åland nu, med en moderniserad självstyrelse och en bibehållen demilitarisering, måste byta statstillhörighet och bli en del av konungariket Sverige.

EU:s institutioner granskar den uppkomna situationen och bedömer att det inte föreligger några EU-rättsliga hinder och att det så kallade Ålandsprotokollet, som garanterar Åland särskilda undantag inom EU, i en marginellt justerad form kan kopplas till det svenska anslutningsfördraget.

Förenta Nationerna, som på folkrättsliga grunder anser sig ha ärvt Nationernas Förbunds roll som garant i Ålandsfrågan, "välsignar" den ändrade statstillhörigheten, med motiveringen att den finländska statsmakten aktivt och medvetet har vidtagit åtgärder som omöjliggör för landet att framdeles fullgöra sitt språkliga åtagande till förmån för den åländska befolkningen.

Ålands mångåriga, målmedvetna orientering västerut och den finländska statsmaktens oförmåga att se "elden bakom röken" har plötsligt ändrat kartbilden över norra Östersjön.

Vakna. Vaaakna!!!! "Du milde himmel ......så det var bara en dröm?!

Politikers ”juristeri”

Peter Lindbäck

Måndag, 28 Juni 2010 20:40

Läste för en tid sedan en artikel i Hufvudstadsbladet om att "Esbopolitikern Bymans metrobesvär kostar skattebetalarna 100 miljoner euro extra", och det fick mig osökt att förstå att det inte är bara på "lilla" Åland som förtroendevalda ibland - eller egentligen alltför ofta - tycks ha problem med att hålla sig till politikens spelregler.

Eller kanske har jag fel när jag lever i tron att en av demokratins spelregler förutsätter att en aktiv politiker som "förlorar" i den demokratiska beslutsprocessen har en åtminstone moralisk skyldighet att foga sig i majoritetens beslut, och inte ta sig en "andra chans" till seger genom ett utstuderat juristeri via allehanda rättsinstanser.

För några år sedan räknade man ut på ett kommunkansli på Åland att ca 40 procent av alla rättelseyrkanden och besvär över just den kommunens beslut gjordes av de egna förtroendevalda; aktiva politiker som på olika sätt först försökt vinna i den demokratiska beslutsprocessen, men som hamnat i minoritet och förlorat i omröstningarna. Politiker som helt enkelt vägrade att acceptera majoritetens vilja och beslut, tillkomna i demokratisk ordning och enligt uppställda spelregler.

Självklart kan man hävda att också förtroendevalda skall ha samma grundlagsenliga rätt att anföra besvär som vi andra, vi som har valt att rösta vart fjärde år och sedan vara passiva åskådare av det politiska spelet. Men det finns en ofta återkommande "fulhet" i det besvärsförfarande som mången politiker hänger sig åt. En utstuderad medvetenhet om att den juridiska långdansen i sig är meningslös, men att den utdragna och framförallt mycket tidskrävande rättsprocessen kommer att spela den "agerande" politikern i händerna. Det i demokratisk ordning fattade beslutets tilltänkta verkningar och syften tenderar ofta att "rinna ut i sanden" i takt med att verkställigheten måste anstå i avvaktan på den slutliga domstolens slutliga beslut.

Men självklart kan man också då slingra sig ur rävsaxen och som "advocerande" politiker hävda att det är andra, och inte en själv, som skall belastas för rättsmaskineriets tröghet och långa handläggningstider. Men stämmer det? Som motargument kunde man säkert framföra att om aktiva politikers chikanmässiga besvär skulle lämnas ogjorda, så skulle rättsinstanserna med önskad hurtighet hinna med de vanliga "gräsrötternas" såväl sakliga som ibland mindre sakliga besvär.

Det är väl i och för sig svårt att tro att 40 % av de kommunala besvären är författade av aktiva politiker som likt småbarn inte förmått klara av ett nederlag inom den demokratiska beslutsprocessen, men nog handlar det om ett betydande antal som skall hanteras av mängd samvetsgranna och ofta välbetalda jurister, där besvären vandrar fram genom det juridiska maskineriets alla beståndsdelar.

Det finns ett gammalt välkänt talesätt enligt vilket "allt är tillåtet i kärlek och krig", men på senare tid har vi också fått lära oss en annan mera vardagsnära variant enligt vilken "allting är tillåtet i kärlek och politik". Men är det verkligen så?

Förstås skall också en aktiv politiker kunna hävda och tillgodogöra sig grundlagens alla rättigheter, inklusive rätten att "få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag". Frågan om pengar i sin tur skall egentligen sakna betydelse. Det att Bymans metrobesvär eventuellt kostar 100 miljoner euro extra är på sätt och vis ointressant, såvida besväret är väl grundat och dessutom har ett "vällovligt" syfte.

Men när aktiva politiker och förtroendevalda vägrar att följa demokratins spelregler och med allehanda juridiska medel försöker sabotera och förstöra den i demokratisk ordning tillkommen "folkviljan" i enskilda ärenden, enbart för att de själva skulle ha önskat ett annat beslut eller resultat i frågan, då är den politiska moralen försatt i gungning, och därmed en av grundbultarna i vårt demokratiska system.

Ett nej skall motiveras

Peter Lindbäck

Torsdag, 29 April 2010 15:06

För en tid sedan stötte jag på en frågeställning som ligger kvar och mal. Måste, eller måste inte, Svenska kulturfonden och Konstsamfundet motivera sina beslut gällande stipendier och andra bidrag, framförallt då beslutet är ett nej.

Framför mig har jag två ganska snarlika svar till en åländsk konstnär. Svenska Kulturfonden skriver rätt och slätt; ”Bidraget kunde tyvärr inte beviljas.” Konstsamfundet är lite längre i sitt lika intetsägande svar och skriver; ”Vi hänvisar till er ansökan och meddelar att Konstsamfundets styrelse tyvärr inte ansett sig kunna bevilja det sökta stipendiet.”

Således två beslut om avslag, som helt saknar motiveringar som skulle berätta, eller ens antyda om orsaken till varför det blev ett avslag. Kan det verkligen vara korrekt, och är det framförallt försvarbart, att två av de viktigaste ”samhällsinstitutionerna” inom den finlandssvenska kulturen väljer ett så lättvindigt sätt att respondera mot en ofta välmotiverad och väl underbyggd ansökan. För det är ju faktiskt så att bakom varje ansökan finns som regel en synnerligen viktig målsättning, antingen för en enskild eller för en sammanslutning, som antingen blir möjlig eller som grusas, beroende på om ”välviljan” finns eller saknas.

Inom ”min” sektor – statsförvaltningen – skulle det vara fullständigt oacceptabelt och dessutom direkt lagstridigt att inte motivera ett beslut om avslag. Eller för att citera några ”tråkiga” fraser ur den gällande rättslitteraturen:

-         ”I Finlands grundlag sägs uttryckligen att rätten att få motiverade beslut hör till de garantier för god förvaltning som skall tryggas, bland annat genom lag”,

-         ”att beslut skall motiveras främjar en god och öppen förvaltning. Dessutom är motiveringen viktig när det gäller att trygga en parts rättsskydd,

-         ”på basis av motiveringarna kan man förvissa sig om att myndigheten har prövat ärendet i enlighet med lagen och rättsprinciperna inom förvaltningen, vilket i sin tur förstärker den allmänna tilltron till att myndigheten sköter sina uppgifter korrekt och opartiskt”.

Det är inte svårt – snarare tvärtom – att applicera samma argumentering och synsätt på Kulturfondens och Konstsamfundets handhavande av sina myndighetsliknande roller som förvaltare och fördelare av betydande ”allmänna” medel. Också det faktum att enskilda sökanden ofta är beroende av ekonomiskt stöd för sin konstnärliga utveckling, och då de dessutom intar en sorts underläge i förhållande till de nämnda institutionerna, är ägnat att förstärker institutionernas skyldighet att följa de allmänt vedertagna principerna för god förvaltning, inklusive principen om att beslut alltid skall motiveras, och dessutom på ett möjligast uttömmande sätt.

Som jurist anar jag förstås hur ”motelden” kan komma att te sig. Vi – Kulturfonden och Konstsamfundet – är minsann inga myndigheter, och vi behöver därför inte följa de principer som gäller inom offentlig sektor. Och dessutom skulle det bli alldeles för krävande och alldeles för dyrt att i varje enskilt fall förklara och motivera varför en ansökan blir förkastad.

Men inte heller sådan argumentering håller i det långa loppet. För hur skall den enskilde konstnären eller författaren, som fått ett avslag, någonsin få veta vad det var som var fel, vad som saknades i ansökan, vad som borde ha motiverats bättre, och framförallt, är det värt ett nytt försök eller borde hon ”ta sin Mats ur skolan” och inse att hon inte är en tillräckligt bra del av den finlandssvenska kulturen.

Svenska Kulturfonden fick för år 2010 ca 33 miljoner euro att fördela inom ramen för tre allmänt hållna delområden, så resurser finns det nog. Konstsamfundet fick in 672 ansökningar per februari och beslöt ”gynna” 282 av dessa med nästan 1 miljon euro, medan resterande 390 sökanden förmodligen också de fick ett lakoniskt besked att Konstsamfundets styrelse tyvärr inte ansett sig kunna bevilja det sökta stipendiet eller bidraget. Och om inte jag har missat något elementärt i denna ”kråksång” så står dessa 390 sökanden nu med förvåningens tumme i häpnadens mun och undrar vad det var som egentligen gick snett. Och mot det finns det bara en medicin, och den heter välmotiverade beslut.

Senaste nytt från ”Väst-fronten”

Peter Lindbäck

Måndag, 1 Mars 2010 10:58

Vintern håller ett stadigt grepp om Åland och också den "finansiella kylan" gör sig gällande i landskapet, om än i begränsad omfattning och med en viss eftersläpning.

Aktörerna inom den åländska sjöfarten, som fortsatt utgör stommen i den åländska ekonomin, har visat prov på stort kunnande under den globala nedgången i ekonomin. Inom den internationella tank- och bulkfartygsverksamheten återfinns erfarna och skickliga redare som vet att sju goda år som regel följs av sju dåliga år, och att hemligheten ligger i att förbereda sig för och sedan omsorgsfullt utnyttja också de möjligheter som en lågkonjunktur kan erbjuda.

Läs mer

Landshövdingen som blir kvar

Peter Lindbäck

Måndag, 7 December 2009 10:28

Den 19 juli 1919 tillsatte Statsrådet en kommitté - den så kallade Tulenheimokommittén -, med uppdrag att utarbeta ett förslag till en långtgående självstyrelse för länen i Finland, men redan i oktober samma år fick kommittén "kontraorder" om ett kompletterande och synnerligen brådskande uppdrag, nämligen att utarbeta ett förslag till självstyrelse för Åland.

På detta sätt ville statsmakten blidka den åländska befolkningens missnöje över statstillhörigheten, och samtidigt förhindra att den alltmer "brännande" Ålandsfrågan skulle få en internationell dimension.

Läs mer

Anonymitet föder censur ?!

Peter Lindbäck

Måndag, 21 September 2009 10:20

"Hota att avslöja! Vilken pajas, avgå omedelbart. Vi behöver inte detta paller i lagtinget."

"Jag är lite orolig efter att ha hört nya trafikministern utfrågas i radion. Det lät mera som man hade plockat vem som helst från gatan ......"

"Hörrö Danne Sundman. Hur står du i tunnelfrågan nu när lemlänningarna börjar protestera? Vilken vind vänder Du kappan efter?"

"AE (Anders Eriksson) pratar om att politikerna behöver mogna och växa till sig! Kommer ju från rätt käft...."

"Hur många ålänningar vill de facto ha det mångkulturella Åland som håller på att byggas?"

"Lilian! Om det nu är så besvärligt för er att bo på Vårdö, flytta då så fort som möjligt därifrån innan ni är utbrända."

Läs mer

Nu blir Åland närande ... igen!

Peter Lindbäck

Måndag, 20 Juli 2009 09:23

I min förra kolumn - "rädda vad som räddas kan" -, försökte jag "försiktigt" förklara att det finns en påtaglig risk att vi ålänningar håller på att förlora kontakten till det övriga Svenskfinland på grund av Ålands accelererande "västorientering". Kolumnen följdes upp av en nyhetsartikel i Tidningen Åland, som i sin tur resulterade i mer än tvåhundra kommentarer på tidningens hemsidor. Så, visst! Ämnet verkar vara "hett".

Åbo Akademi "kravlade upp ärmarna" och förstärkte sin marknadsföring gentemot också åländska ungdomar och "peppar, peppar", kanske vi kan återfå ett visst åländskt studieintresse riktat mot också övriga Finland.

Som en "parentes" - som en sorts slutstreck för den "språkdebatt" som jag lite så där vid sidan åstadkom - valde Vikinglinjens avgående VD att i början av juni klargöra i offentligheten att det i slutet av rekryteringsprocessen av ny VD för koncernen fanns två tänkbara ålänningar, men att dessa två inte kunde tillräckligt bra finska. Så därför fick det fick istället bli en Karis-bo. Med all säkerhet en bra sådan.

Men nu skall vi inte prata mera om språk utan istället om "pängar".

Förenklat sagt fungerar Ålands offentliga ekonomi så att Åland har rätt att lagstifta och bestämma om de skatter och avgifter som skall betalas till de sexton åländska kommunerna, medan det fortfarande är riket (= staten) som har lagstiftningsbehörigheten och bestämmanderätten över statliga skatter och avgifter, också på Åland.

Den åländska lagstiftningen om kommunala skatter och avgifter överensstämmer i stort med rikets motsvarande lagstiftning. Fast visst, Ålands nuvarande "finansminister" har på ett initierat och intressant sätt påtalat möjligheterna för självstyrelsesystemet att bättre kunna utnyttja kommunalskatteinstrumentet och tyckt att de åländska politiska partierna inte bara skall stirra sig blinda på ett övertagande av hela beskattningssystemet från Helsingfors till Åland.

Men så har vi då den andra skattefrågan; det offentliga ekonomiska systemet på axeln mellan självstyrelseorganen på Åland och statsmakten i Helsingfors. Här på öarna har man en synnerligen kluven inställning till om frågan huruvida Åland är en närande eller tärande del av statens finanser är av annat än ett rent akademiskt intresse. Men eftersom jag är en akademiker (dock inte ekonom) skall jag försöka, åtminstone ytligt, belysa frågan.

Ålänningarna och åländska företag betalar i form av statliga skatter och avgifter - och enligt finländsk lag - direkt till den statliga skattkistan i Helsingfors, i dagsläget "gissningsvis" ca 250 miljoner euro per år. Eftersom självstyrelseorganen sedan ansvarar för och finansierar olika "statliga" uppgifter och ansvarsområden på Åland, som staten handhar i övriga landet, men tack varav självstyrelsesystemet "slipper" ansvara för och finansiera på Åland, ålägger självstyrelselagen statsmakten att årligen återföra delar av dessa "åländska skattepengar", främst i form av en klumpsumma, sedan i form av en så kallade flitpeng och slutligen de på Åland uppburna lotteriskatterna. Flitpengen har sedan 1993 utgått varje år eftersom ålänningarna är duktigare skattebetalare av direkta skatter än finländaren i gemen.

Klumpsumman, som utgör 0,45 % av statens inkomster (men som inte får räknas på nya lån som staten tvingas ta upp för att finansiera sin budget), beräknades hösten 2008 att uppgå till drygt 200 miljoner euro för år 2009, men så kom den internationella ekonomiska "smällen" och därmed kommer klumpsumman troligtvis att "dyka" rejält till storleksordningen 165 miljoner euro. Även flitpengen, som utgår med en viss "eftersläpning", är också delvis på väg nedåt och kan för innevarande år hamna på ca 14 miljoner euro. Så summan av kardemumman verkar bli att av de 250 miljoner som ålänningarna skickar till Helsingfors i år så kommer endast ca 190 miljoner euro i retur.

Att här och nu förklara hur Åland, långt som en följd av den globala ekonomiska krisen, som i mindre grad drabbat Åland än övriga Finland, liksom i början av 1990-talet, samtidigt förvandlat Åland från en eventuell tärande till en med all sannolikhet närande del av landets sammantagna offentliga ekonomi skulle kräva en särskild kolumn; förmodligen två.. Men jag tror nog att Ni förstår hur detta med "ekonomiska cyklar och kurvor" snabbt kan förändras, särskilt när ekonomerna har ett finger med i spelet.

Men det finns mera elände i bagaget. Finlands regering och riksdag har för närvarande långtgående planer på att skjuta Ålands egen penningautomatförening i "sank", genom en lagstiftning som effektivt skall hindra det åländska spelmonopolbolaget PAF att tillåta spelare i övriga Finland att delta i bolagets Internet-spel. Och om detta sker så kommer självstyrelsens offentliga ekonomi att riskera att förlora ytterligare ca 15 miljoner euro utöver de närmare 40 miljoner euro som den globala krisen på ovan nämnt sätt har trollat bort.

Tänk Er, självstyrelsen hade en tilltänkt budget för år 2009 om ca 330 miljoner euro, som nu med stor sannolikhet måste bantas med drygt 15 %.

Och avslutningsvis vill jag gärna undanröja två ständigt återkommande missförstånd, som jag ofta möts av där på andra sidan skiftet. För det är faktiskt så att på Åland är det själsvtyrelseorganen och inte statsmakten som finansierar den så kallade tredje sektorn; allt från Rädda Barnen till Idrottsföreningen Fram i Saltvik. Och på Åland får inte kommunerna statsandelar av finska staten, utan det är självstyrelseorganens sak att på ett motsvarande sätt och över självstyrelsens egen budget tillhandahålla de åländska kommunerna så kallade landskapsandelar.