Rädda vad som räddas kan?!

Måndag, 11 Maj 2009 10:03

Peter Lindbäck

På Åland bor 27.000 ålänningar, som härstammar från 82 olika länder. Många av landskapets invånare kommer i och för sig från övriga Finland, men snart är klyftan mellan de på Åland boende och de i övriga Finland bosatta finlandssvenskarna total, eller i bästa fall endast katastrofal. Tro mig!

I min förra kolumn försökte jag lite försiktigt beskriva att ålänningarna alltmer håller på att orientera sig västerut, mot Sverige, med negativa följder för den finlandssvenska sammanhållningen och "kittet" mellan Åland och det övriga Finland. Reaktionerna blev sparsamma, förutom att en akademiker vid "Hanken" trodde sig veta att den finlandssvenska kvaliteten på högskoleutbildningar kommer att vara en betryggande garant för att på sikt återställa de goda, sammanhållande banden över Skiftet.

Dessvärre är den tiden redan förbi, med många hundra mil!

Redan när Finland, för drygt 90 år sedan, funderade på att bli en självständig stat, hade ålänningarna en kristallklar bild om sin framtid; en spikrak resa tillbaka till moderlandet Sverige, och fort. Kloka finländska politiker i den nybildade republiken insåg snabbt att det brann i knutarna och dåvarande regering och riksdag i Finland erbjöd i brådskande ordning, redan år 1920, en långtgående självstyrelse till förmån för Åland. Ledande finlandssvenska politiker "bromsade" och tyckte att finlandssvenskarna och ålänningarna borde ha gjort en gemensam sak för att trygga det svenska språkets ställning í den nyutropade republiken Finland, men ålänningarna gick som sagt var sin egen väg. "Ni har Ert problem och vi har vår strävan om återförening med Sverige", var i stort den signal och det budskap som gavs från åländsk sida.

Så starten blev inte särskilt lyckad, och på sätt och vis har det inte blivit bättre genom åren. Svenska Finlands folkting, där Åland är garanterad en representation, verkar genom åren skenbart ha funnit en gemensam linje, men som regel spricker enigheten, antingen när grupperingarna i fastlandet och på Åland har olika uppfattningar om vad som egentligen är bäst ur ett helhetsperspektiv, eller när ledande finlandssvenska ministrar och andra politiker tror sig veta bättre vad som är bra för ålänningarna än ålänningarna själva. Lyckligtvis finns det undantag, exempelvis Ålandsministern Astrid Thors, för hon har med eftertryck förstått att klokskap är någonting som rör sig på olika nivåer och som lever och skall förvaltas där den bäst hör hemma.

Så var står vi och vart är vi på väg. Själv känner jag att vi aningslöst och med en rasande fart har kört in oss i en återvändsgränd. Och personligen är jag inte särskilt optimistisk vad gäller ålänningars och finlandssvenskars möjligheter att åter finna en gemensam väg med likartade värderingar och synsätt. För sanningen är att det på en sådan teoretisk gemensam väg finns en hel del hinder i form av kalla fakta, ofrånkomliga konsekvenser och en sak som man inte får glömma.

Kalla fakta!
Cirka 75 % av de åländska ungdomar som vidareutbildar sig utanför Åland gör det i Sverige. Efter slutförda studier saknar de dels kunskaper i det finska språket och dels kunskaper om "sitt" hemland. Vetskapen och förståelsen för den finländska kulturen, traditionerna, mentaliteten, synsätten och umgängesformerna är som bortblåsta. Och framförallt, de saknar varje form av sådana viktiga nätverk inom Finland och bland finlandssvenska kretsar, som man automatiskt förvärvar i samband med högskolestudier och andra utbildningar inom det egna landet. Nätverk som kan vara skiljelinjen mellan en framgångens spiral och ett liv utan en välförtjänt karriär. Den senaste tendensen inom den åländska västorienteringen är de åländska köpmännens växande direktimport från Sverige. Man har helt enkelt tröttnat på höga priser och fel språk på bruksanvisningarna.

Ofrånkomliga konsekvenser!
Övriga Finland och de finlandssvenska kretsarna blir för åländska ungdomar ett "okänt" fenomen, och det okända tenderar lätt att bli det främmande - det "oönskade" -, en form av rädsla. Klyftan mellan ålänningarna och finlandssvenskarna växer och fördjupas, främst på grund av den nämnda okunskapen och framförallt på grund av avsaknaden och därmed förädlingen av banden mellan det åländska och det finlandssvenska. Vällovliga finlandssvenska kulturella och andra finansiella satsningar och stöd till Åland och ålänningar ses ofta med misstro och misstänksamhet; man anar något skumt, en eventuell baktanke. Det är så det blir när man inte känner ansiktena eller syftena bakom den sannolika välviljan.

Och glöm inte!
Det finns bara en verklig förlorare och en betydligt mindre, för ålänningarna är redan på god väg att ytterligare stärka banden, närmare bestämt västerut, och vem skall finlandssvenskarna då luta sig mot när "stormen går och det börjar blåsa snålt".

7 Kommentarer

Ledsamt att höra

skriven av Yoshida den 11.5.2009

Jag visst inte att indelningen i finlandssvenskar och ålänningar är så stark på Åland. Själv har jag brukat räkna ålänningar som finlandssvenskar (på samma sätt som nylänningar och österbottningar), men nu får det vara slut med den saken, antar jag. Verkligen ledsamt.

Men vem är den största förloraren om kontakterna mellan Åland och fastlandet försämras? Lindbäck hävdar att finlandssvenskarna behöver någon att luta sig mot "då stormen går" - men vad för nytta har finlandssvenskarna egentligen av ålänningarna? Förutom att de syns i statistiken över finländare med svenska som modersmål, givetvis. Existensen av ett enspråkigt svenskt landskap gör inte livet ett dugg enklare för oss här på fastlandet, det är i alla fall min personliga åsikt. Och när allt kommer omkring utgör ålänningarna bara en knapp tiondel av alla svenskspråkiga i Finland. Jag tror att ålänningarna behöver fastlandets 260 000 svenskar betydligt mer än finlandssvenskarna behöver Ålands 30 000 svenskar. Inget illa ment.

Det är synd att ålänningarna inte alltid inser vilken enorm välvilja mot Åland som existerar bland finlandssvenskarna. Om någon ålänning mot förmodan läser detta så: ja, vi tycker faktiskt om er! För mig känns det naturligt att stöda alla svenskspråkiga i Finland, i vilket landskap de än bor och vart de än vill orientera sig.

Röster: +8

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Inte 30 000 svenskar

skriven av vm -38 den 12.5.2009

Ålands befolkning år 2008 var 27500, varav 91 % dvs. 25000 hade svenska som modersmål. Antalet finskspråkiga åländare var c. 1350 eller 5 % av landskapets befolkning.

Röster: +0

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Ett fritt Åland

skriven av Magnus Nyberg den 13.5.2009

får man höra ganska ofta. Liknande paroller har hörts på Grönland och Färöarna, där det också finns långtgående självstyren. Orienteringen västerut är inget att göra åt, och kanske det rentav kunde behövas lite mer sådant här och där även bland finlandssvenskarna.

Det är enspråkigheten och avskildheten från resten av Finland som är grunden för den orienteringen. Sverige är ju också ett intressantare alternativ för många ålänningar med tanke på utkomst, karriär och kultur. Det finns inte så mycket att göra åt det heller.

Peter Lindbäck skriver 'inom det egna landet', men jag hoppas ingen blir förtörnad om jag säger att jag inte tror alla ålänningar tänker på Finland som sitt land. "Här bor vi med Finland i öster och Sverige i väster".

Det blir lite molltoner över det hela för oss andra. Men vi ska ändå vara glada över Åland och ålänningarna, det är bra och skötsamt folk och ju fler av dem vi kan få att intressera sig för Finland desto bättre.

Röster: +2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Finlandssvenskar kunde lära av Åland

skriven av ålänning den 21.5.2009

Bästa sättet för er finlandssvenskar att bevara svenskan i Finland är nog att börja härma oss ålänningar. Försök att få mer självstyrelse så att ni också kan bestämma mer om hur ni vill ordna er tillvaro, det gjorde vi ålänningar redan på 1920-talet. Att börja studera i Sverige är också ett modernt och bra sätt att stärka svenskan. Att huka sig och propagera för mer finska är däremot dåligt för svenskan (och oåländskt om det görs på Åland).

Röster: +1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Replik

skriven av Lars Ingmar Johansson den 25.5.2009

Det är en ganska dyster bild Peter Lindbäck målar upp av utvecklingen i relationen mellan Åland och det övriga Svenskfinland. I många stycken håller jag med men det finns, tror jag, också nyanser som är värda att belysa.
Det finns trots allt väldigt många beröringspunkter, så självklara och vardagliga att man kanske inte alltid kommer att tänka på dem. Hufvudstadsbladet, idrotten (SFI och fotbollsligan), kyrkan och stiftet, föreningslivet (ungdomsrörelsen och marthorna t.ex.), intresseorganisationer som SLC. Och inte minst alla släkt- och familjeband. En betydande del av Ålands befolkning är född på fastlandet och bland de ”infödda ” ålänningarna finns förfäder och -mödrar i alla delar av Svenskfinland (och till vis del också i det finska Finland). Så kontaktytorna är många och av skilda slag.
Det finns orsak att understryka Peter Lindbäcks åsikter om vikten av att våra studerande utnyttjar sin studietid också till att skaffa sig livserfarenheter och framtida viktiga kontakter, det man i dag kallar nätverk. För mig och min generation som bedrev sina studier i ”riket”, och då framför allt vid Åbo Akademi, gav den perioden ovärderliga kontakter till alla delar av Svenskfinland. Det nätverket återfinns överallt, i den offentliga förvaltningen, politiken, skolorna, högskolorna, näringslivet, organisationslivet etcetera, det bryter barriärer, främjar karriärer och underlättar både arbetsliv och umgänge. Naturligtvis bygger man nätverk var man än studerar men - med tanke på en framtida yrkeskarriär på Åland - knappast på samma konkreta och praktiskt nyttiga nivå.
Så visst finns det skäl för de finlandsvenska högskolorna att aktivera sin marknadsföring och för åländska ungdomar att överväga sitt val av studieort. Men samtidigt måste vi förstås förstå och acceptera att utbildningsmöjligheterna i exempelvis Sverige är så mycket mer mångsidiga och studieplatserna så många fler att dagens ungdomar tar för sig där utbudet finns. Det är också ett av integrationens mål.
En gemensam ödesfråga för både fastlandssvenskar och ålänningar är svenskans ställning i landet. Att några allvarliga domänförluster skett på sistone är de flesta beredda att medge. Åland har sin självstyrelse och sitt språkskydd som bygger på en folkrättslig förpliktelse och styrs av en lagstiftning med grundlagsnatur. Detta väger tungt när Åland kräver svensk service. Den nya språklagen har enligt vad det visat sig åtminstone hittills vägt lättare. Det Åland kan åstadkomma kan då gagna hela Svenskfinland. Så visst kan Svenskfinland dra nytta av Åland om man samtidigt accepterar att Ålands utgångspunkter i viss mån är annorlunda. Men fjärmas Åland och Svenskfinland alltför mycket från varandra så riskerar man hamna i en nedåtgående spiral med allt sämre språkservice både inom privat och offentlig sektor och allt mindre förståelse för varandras villkor. I det scenariot finns bara förlorare.

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Bra kommentar.

skriven av BK den 25.5.2009

En konstruktiv syn som gagnar oss alla.

Röster: +2

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Tre orsaker

skriven av Valle den 29.5.2009

Det åländska "glidandet västerut" är för det första delvis en illusion som beror på att Svenskfinland "glider österut", d.v.s. i många avseenden blir mera finskt och/eller mindre svenskt, samtidigt som Åland inte förändras på samma sätt.

För det andra är Ålands tillvändning västerut i inte obetydlig utsträckning en reaktion på det ovannämnda.

För det tredje är ökade kontakter västerut ett naturligt resultat av dagens öppnare och rörligare värld och ingenting som vare sig kan eller ska begränsas.

Jag återkommer med några tankar om hur vi med utgångspunkt i det ovanstående kan bygga goda relationer mellan Åland och Svenskfinland.

Röster: +1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp