Peter Lodenius

Våra klimatskeptiker

Peter Lodenius

Fredag, 20 Augusti 2010 14:18

Jag har länge förundrat mig över den starka misstro mot vetenskapens rön om klimathotet som satt sin prägel på Hbl:s insändarsidor. Man ser att skribenterna, själva inte experter på området, lagt ned en avsevärd energi på att sätta sig in i problematiken för att kunna utmana vetenskapsmännen.

Jag har inte märkt lika starka tendenser på andra håll, inte på den finska sidan, inte i Sverige. Är detta alltså ett speciellt finlandssvenskt fenomen? Något i stil med motståndet mot vindkraft eller mot snusförbud?

Själv tänkte länge att det var ett "käringen mot strömmen"-fenomen: finlandssvensken vill hålla på sin egenart genom att demonstrativt vara av annan åsikt än den stora majoriteten. Jag tyckte förstås nog att det var väl djärvt att välja mänsklighetens ödesfråga till demonstrationsobjekt.

Men senare har jag undrat om det finns mer grundläggande världsåskådningsfrågor som kommer till uttryck i klimatskepsisen. Jag hittade nyss på Yle-Arenan en intervju med Pasi J. Matilainen, som är ordförande för Ilmastofoorumi ry, en grupp som kallar sig miljöorganisation och samlar klimatskeptiker på den finska sidan. Han visade sig vara en intelligent och välformulerad debattör, men det framgick också att hans engagemang mindre berodde på ett intresse för klimatfrågor (han är datamänska), mera på en vilja att motarbeta all reglering. Han är libertarian och citerar Chicagoekonomen Milton Friedmans sonson - libertarianerna på Island som avreglerade banksystemet och banade väg för den storslagna kraschen hade inte bara Milton Friedman själv utan också hans son som en av sina idoler.

När man går in på Matilainens bloggsida på Uusi Suomi blir bilden tydligare. Han har redan startat en kampanj inför riksdagsvalet 2011 och förklarar att hans enda agenda om han blir invald är att upplösa riksdagen och andra statliga institutioner. Riksdagshuset ska han ta över och driva som ett hotell. Hans program verkar vara det samma som den amerikanska skattebekämparen Grover Norquists mål att göra statsapparaten så liten att den kan dränkas i ett badkar.

I radiointervjun bekräftade Matilainen att han arbetar för en minimal stat och konstaterade att många libertarianer är klimatskeptiker, men att alla klimatskeptiker inte är libertarianer.

Så är det säkert. Alla klimatskeptiker t.ex. i Svenskfinland är säkert inte libertarianer, men det är inte svårt att tänka sig att en aversion mot överhetlig reglering är den drivande kraft för många. I The Observer har Robin McKie häromveckan funderat över just dessa drivkrafter, bl.a. utgående från en färsk bok av Naomi Oreskes och Erik Conway, Merchants of Death. De utgår från olika kampanjer för att stoppa ingripanden t.ex. mot rökning och bruket av DDT och granskar de ekonomiska, politiska och vetenskapliga nätverken bakom dem.

"Denna analys av högerpolitik och dess inverkan på vetenskapen visar hur en handfull individer har lyckats fördunkla sanningen i en rad frågor, från riskerna med rökning till drivhuseffekten. Till dessa libertarianer på högerkanten hör vetenskapsmän som Fred Seitz och Fred Singer, som båda arbetade på kallakrigsprojekt som USA:s vätebombsprojekt och bidrog till att starta institutioner som Heritage Foundation och Marshall Institute. Med bidrag från företag och konservativa fonder verkar dessa organisationer fortfarande för att bekämpa alla former av statliga ingripanden eller reglering som berör amerikanska medborgare", refererar McKie. Till metoderna hör att "diskreditera vetenskapen, sprida falsk information, sprida förvirring och befrämja tvivel".

Inte finns det förstås sådana organisationer bakom klimatskeptikerna i Svenskfinland, men jag undrar nog om man inte kan spåra sådana libertarianska tankemönster också här.

Problem med Magma

Peter Lodenius

Fredag, 28 Maj 2010 22:19

REYKJAVIK - Dåliga nyheter för Magma: Här i den heta magmans land har det kanadensiska bolaget Magma Energy väckt protester för sitt sätt att bakom kulisserna kapa åt sig viktiga delar av landets energiförsörjning.

Till de nästan obligatoriska turistutflykterna på Island hör en tur till området kring Thingvellir, där världens äldsta parlament inledde sina sessioner på 930 och vid millennieskiftet godkände den övergång till kristendomen som sades vara nödvändig eftersom de europeiska handelspartnerna inte längre ville bedriva affärer med hedningar.

Alltinget godkände övergången på villkor bl.a. att man i smyg skulle få dyrka sina gamla gudar och att man skulle få fortsätta att äta hästkött. Det blir väl liknande villkor som ställs för den antagligen snart förestående anslutningen till EU. På den turen ser man också hur vatten som värmts upp av den vulkaniska underjorden leds till Reykjavik, hur het vattenänga tränger upp här och där i landskapet, hur en geysir sprutar upp vatten till hög höjd. Det heta vattnet används också för elproduktion.

På turen ser man också Hekla, Islands mest kända vulkan. Förr sades det att själarna efter döden vandrade till underjorden genom Heklas krater, också i Sverige önskade man sina ovänner "Dra åt Häcklefjäll!". Jules Verne var dristigare och lät i romanen "Till jordens medelpunkt" sina äventyrare ta sig ned genom Heklas kratergångar för att till slut åter nå upp till jordytan efter ett utbrott i vulkanen Stromboli i Medelhavet, en färd man i det verkliga livet knappast skulle önska ens sina värsta ovänner.

Men också om Islands magmareservoarer i viss mån har en betydelse för turismen, på gott och på ont, den senaste vulkaniska verksamheten har hållit många resenärer borta, har de större vikt för energiförsörjningen.

Amerikanska Alcoa har byggt ett aluminumsmältverk på Island, baserat på den billiga geotermiska energin (aluminiumproduktion är oerhört energikonsumerande) och skulle gärna bygga ett smältverk till. Alcoas planer har väckt debatt - Island har frånsett fiskindustrin få industriella arbetsplatser och sysselsättningsaspekten väger tungt, men många ser det som ännu viktigare att skydda Islands unika och mycket sårbara miljö. Man misstänker, knappast grundlöst, att utländska bolag är ännu mindre benägna än inhemska att beakta miljöaspekter i sin strävan efter vinst.

Det är här som Magma Energy från Kanada kommer in i bilden. Som namnet säger är bolaget inriktat på geotermisk energi, och då är Island förstås intressant. Bolaget började med att köpa in sig i energibolaget HS Orka, men eftersom isländsk lag förbjuder bolag från omvärlden utanför EU att äga delar av Islands naturresurser startade man ett dotterbolag i Sverige som genomförde affären. I det skedet bedyrade man att man skulle nöja sig med den minoritetsandel som det då handlade om. Också.isländska regeringen förutsatte att den utländska andelen i Orka inte skulle överstiga 50 procent.

Men så huxflux, för två veckor sedan, anmälde sig Magma Energy som stolt ägare till 98,5 procent av aktierna i Orka. Islänningarna är vid dethär laget vana vid skumraskaffärer, men detta retade upp t ex sångerskan Björk, som i en insändare krävde en skärpning från regeringens sida för att stoppa utförsäljnuingen av den isländska naturen till utländska intressen.

Men Islands ekonomi håller på att repa sig efter bankkrascherna snabbare än man räknat med. Kanske magmavärmen bidragit till att ingen frusit ihjäl.

Blommor för Google

Peter Lodenius

Fredag, 26 Mars 2010 09:26

En nyhetsbild häromdagen visade blomsterkvastar och brinnande ljus, det såg ut som om man ville hedra någon död. På sätt och vis var det så. Bilden var från entrén till Googles högkvarter i Beijing, tagen dagen efter att bolaget meddelat att det flyttar över kontakterna till sina sökmotorer till Hongkong, eftersom man inte accepterade de kinesiska myndigheternas stopp för sökningar i känsliga ämnen.

Läs mer

Den svåra ryska demokratin

Peter Lodenius

Måndag, 25 Januari 2010 15:03

En av de nya kolumnisterna på Magmas hemsida är Peter Lodenius. Sin första kolumn skriver han om den ryska demokratin. En närmare presentation av året kolumnister, inklusive Peter, sker inom kort.

När riksdagen firade sitt 100-årsjubileum med att göra Utrikespolitiska institutet (UPI) till ”sitt” institut och starkt öka anslagen för det, fanns det de som befarade en politisering av institutet. Så har det inte gått. Institutet lyder visserligen under riksdagen och söker man på nätet får man veta att riksdagens och UPI:s datatrafik ligger på samma servrar och att ”It might contain adult material!”. Men i sak är det samarbetet med utrikesministeriet som stärkts mest. Institutet har flyttat från Tölö till Skatudden, till de kvarter där UM placerat avdelningar som inte ryms in i Sjöekipaget. Idéströmmen verkar ändå gå från UPI till UM snarare än tvärtom.

Läs mer