Sök

Kolumnister Peter Lodenius

Peter Lodenius

Peter Lodenius är journalist och tidigare chefredaktör för Ny Tid.

 

Bestämmer staten över språket?

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Fredag, 20 December 2013 23:10

"Svenskar är vi icke längre, ryssar vill vi icke bli, låt oss alltså bli finnar". Den devisen tillskrivs universitetsmannen och publicisten Adolf Ivar Arwidsson och har gjort honom känd för eftervärlden, åtminstone i Finland (i Sverige tycks den inte nämnas i levnadsteckningar, som i alla fall berättar om hans "manliga försvar för finnarnas språkliga rättigheter").

Både Arwidsson och Johan Wilhelm Snellman, den som med tiden skulle omsätta Arwidssons paroll i praktiken, var ju båda svenskspråkiga, men för dem handlade det inte om språket utan om nationen, om att bygga upp nationen Finland. I Åbo Morgonblad publicerade Arwidsson 1821 artikelserien "Finska språket såsom nationalspråk" som speglade en radikalt fennomansk syn på språkfrågan.

Frågor kring språk och nation och stat har alltså diskuterats hos oss i 200 år. Det är inget nytt när en del sannfinnar och andra vill förändra förhållandet mellan språk och stat så att Finland blir enspråkigt.

En stat-ett språk är en formel som förts speciellt långt i Turkiet, där utgångspunkten är staten och medborgarna förutsätts uppfylla statens krav. Det kommer tydligt fram i § 66 i den gällande grundlagen av 1982, skriven på de dåvarande kuppgeneralernas villkor: "Var och en som är bunden till den turkiska staten genom medborgarskapets band är turk". Det borde ju betyda att alla medborgare är likvärdiga, oberoende av etnisk-kulturell eller religiös bakgrund. Så är det som känt inte i verkligheten. Snarare är det en instruktion om att varje medborgare ska uppleva och uppföra sig som en turk.

Redan grundlagens företal, som är så heligt att det inte kan ändras, talar om "turkiskhetens historiska och moraliska värden" och om "turkarnas nationella intressen och deras existens". Också övrig lagstiftning och lagskipning har utgått, inte från alla medborgare, utan snarare från "riktiga" turkar. Det har uteslutit de greker och armenier, som inte fördrivits, och framför allt kurderna, som myndigheterna försökt påverka genom de jättelika skyltarna speciellt i östra och sydöstra Turkiet med Kemal Atatürk-citatet "Lycklig den som kan säga: Jag är en turk". De har nu i långsam takt börjat försvinna.

Denna höst upphörde man också med den trohetsed som varje elev i de grundläggande skolorna tvingats avlägga varje morgon sedan början av 30-talet: "Jag är turk. Jag står för rättvisa. Jag gör inte fel./.../ Mitt liv är en gåva till det turkiska landet." Beslutet väckte skarpa reaktioner hos den nationalistiska oppositionen, som anklagade regeringen för att splittra landet.

Samma skarpa kritik riktar högerpartiet MHP mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans strävanden att nå fram till en lösning på den kurdiska frågan, landets största problem. Här är språkfrågan central. Ännu för inte så länge sedan var det förbjudet att tala kurdiska utanför hemmen. Nu har kurdiskan (närmast kurmandji, men i vissa områden zaza) stegvis blivit "laglig", en kurdisk TV-kanal har startats och undervisning i kurdiska som frivilligt ämne tillåtits.

Nu gäller striden undervisning på kurdiska, och den striden har varit hätsk. För kurderna är detta det mest centrala kravet, för Turkiets nationalister ett hot mot landets enhet. För dem är sambandet mellan medborgarskap och språk klart. "Turkiet för turkarna" står det varje dag på paradsidan i landets viktigaste tidning Hürriyet.

Metin Heper, tongivande kemalistisk statsvetare, talar i en färsk intervju om primär och sekundär identitet och betonar att kurderna i första hand ska uppfatta sig som medborgare i republiken Turkiet. Det innebär att de för att kunna leva ett anständigt liv ska kunna tala det officiella språket, turkiska. Därför måste de få sin utbildning på turkiska. Om de sedan kan uttrycka sig också på kurdiska är det positivt.

Språkfrågan kommer att vara ett konfliktämne i Turkiet ännu länge. Det är inte märkvärdigt med tanke på att republiken byggdes på basen av nationen och därmed språket. Men också andra länder i regionen delas inte bara av religion utan också av nation och språk. Iran med sin stolta persiska historia är i dag inte så persiskt som man skulle tro: bara hälften av befolkningen är perser, medanen tredjedel är azerer (t.o.m. Khomeini var azer). De är till stor del rätt integrerade, men nu har aktivister börjat kräva sin rätt.

I Indien har språkfrågan en helt annan karaktär. Hindi och engelska är landets officiella språk, men det finns omkring 140 språk i landet. Engelskan ersatte persiskan som officiellt språk år 1837. Den talas nu av 3-4 % av indierna, men de bildar en intellektuell elit och engelskans betydelse kommer säkert att växa stadigt. Man har i årtionden diskuterat frågan om nationalspråk, utan resultat. Hindi är populärt i norra Indien, men språket väcker negativa känslor i de södra delstaterna.

Någon självklar koppling mellan språk och nation och medborgarskap finns alltså inte. Den turkiska modellen med ett starkt och ideologiskt betingat band borde närmast fungera som ett avskräckande exempel.

 

   

Europa eller Asien?

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Måndag, 2 September 2013 10:02

Hör Turkiet till Europa eller Asien? Den frågan har ställts många gånger, den senare tiden ofta i samband med Turkiets ansökan om medlemskap i EU. Svaret kan förändras med tiden, själv är jag nu mer än tidigare benägen att acceptera att Turkiet kan höra till Europa, beroende på kriteriet.
Det kriteriet har ofta varit graden av demokrati. En diktatur, civil eller militär, passar inte in i ett demokratiskt Europa, därför stod Portugal, Spanien, Grekland länge utanför, liksom Warszawapaktens länder. Ett Turkiet, där försvarsmakten i sista hand bestämde spelreglerna, passade inte heller in i bilden. Numera är Europa större, om man ser den demokratiska statsformen som kriterium - detta är kanske EU:s största framgång. EU har också, tillsammans med Recep Tayyip Erdogans regering, en stor andel i de demokratiska framstegen i Turkiet.

Men framsteg t.ex. på lagstiftningens område motsvaras inte nödvändigtvis av framsteg på den demokratiska kulturens område. Den gångna sommarens händelser har tydligt visat premiärminister Erdogans dragning till ett självhärskardöme, som många jämfört med Vladimir Putins Ryssland. Erdogan verkar ha samma behov att demonstrera personligt ledarskap och machomentalitet som Putin har.

För en månad sedan meddelades det att provturen i den järnvägstunnel under Bosporen, som ska möjliggöra t.ex. direkta tågförbindelser mellan London och Peking, skjutits upp en smula. När sedan det första tåget kördes satt Erdogan själv vid spakarna - kanske han hade behövt en veckas lokförarutbildning. Och häromdagen kom en bild från det officiella ibruktagandet av det första turkiskbyggda militära övningsplanet och också här satt Erdogan vid spakarna, gissningsvis ändå bara på elevens plats.

Vi minns också Erdogans skarpa kritik i vintras av en underhållningsserie i TV om sultan Suleiman den store, som mestadels visar honom i hov- och haremsintriger, konsumerande alkohol och kvinnor. I stället borde man enligt premiärministern visa hur Suleiman tillbringade 30 år på hästryggen i ständiga krig för att utvidga det osmanska imperiet. Det framgick tydligt att det var den senare bilden av ledarskap som Erdogan själv identifierade sig med, så långt att han kände sig personligen sårad av TV-serien.

Men det handlar nog inte så mycket om att Erdogan och Putin råkar ha liknande personlighetsdrag, liknande behov av att framstå som starka män, utan mer om att det i deras länder finns en efterfrågan på dessa starka män.

Vill man kan man se det som ett asiatiskt drag. Visst kan man hitta en sådan en sådan tendens i Europa, men den är starkare i Asien. När Alexander den store i tiden utvidgade sitt Makedonien till ett rike som sträckte sig ända till Indusfloden flyttade han huvudstaden till Persien. Det var förstås praktiskt, men det hade också en märkbar inverkan på förvaltningskulturen. Hans rådgivare började klaga över att han inte längre lyssnade på dem, utan hade blivit en envåldshärskare av persiskt snitt.

För Turkiet och Ryssland gäller därför att de hör till både Europa och Asien, de har i sin mentala historia både inslag av det som ibland kallas orientalisk despoti och nyare intryck från Europa.

För Turkiets del går den autokratiska tendensen också tillbaka till osmanska förvaltningstraditioner. Enligt de USA-baserade forskarna Daron Acemoglu och James Robinson var det osmanska imperiet ett perfekt exempel på absolutistiska politiska institutioner, där makten koncentrerades hos sultanen och en smal elit - ett resultat av den osmanska statens militaristiska natur. Den var organiserad kring erövringar och expansion, med sultanen främst som en överbefälhavare.
Klasstrukturen var enkel: den härskande klassen bestod av militären och byråkratin. Alla övriga, "flocken", hade att lyda order och framför allt sköta om jordbruket. För att undvika att grupperingar uppstod som kunde hota sultanens makt infördes tidigt devşirme-systemet, som innebar att man tog barn från kristna familjer, omvände dem till islam och uppfostrade dem utan någon politisk lojalitet annat än till sultanen. De enrollerades med tiden i janitsarerna, men också i byråkratin.
Köpmännen var beroende av staten för en stor del av sina aktiviteter - något som delvis gäller ännu i dag - och städerna fick inte heller någon sådan autonomi som i Västeuropa och kunde därför inte bli någon motvikt till sultanens makt. En av sultanens titlar var för övrigt "Guds skugga", vilket säger en del om hans ställning.
Vissa reformer genomfördes under 1800-talet, men detta skedde mest för att stärka riket i förhållande till européerna. Först i slutet av 1800-talet uppstod en rörelse bland yngre officerare för att ge dem - men inte bredare befolkningslager - större makt och möjligheter att modernisera regimen. Till slut fick gruppen Kommittén för enhet och framsteg (känd under den engelska förkortningen CUP) makten och styrde Turkiet in i första världskriget. CUP drev en nationalistisk linje och genomförde bl.a. folkmordet på armenierna 1915. All tanke på demokratisering var främmande för CUP och det samma gällde Mustafa Kemal som ledde självständighetskriget och upprättade den turkiska republiken. Man kan om man vill se hans parti CHP som en fortsättning på CUP. Först när Turkiet anslöt sig till NATO 1950 ansågs det nödvändigt med ett flerpartisystem och bredare folklager drogs in i politiken, dock så att militären fortfarande förbehöll sig vetorätt.
Efter Erdogans valseger 2002 bröts militärens makt så småningom och demokratiska reformer genomfördes. Dock bara till en viss punkt. Sedan fick man ett intryck av att Erdogan fick smak för det kemalistiska systemet och nöjde sig med att med egna män besätta den gamla maktstrukturen, ärvd från Atatürk, CUP och till vissa delar ända från sultanatet.

Först nu, med försvaret av Geziparken, verkar det ha vuxit fram en rörelse som är mindre autokratisk, som vi i Europa kan ha lättare att känna igen.

 

   

Guy Fawkes och populisterna

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Måndag, 13 Maj 2013 11:33

Guy Fawkes, mannen som ville spränga brittiska parlamentet och kungen i luften år 1605, har 300 år senare blivit en hjälte för många. Tillsammans med andra sammansvurna hade den forna legosoldaten samlat sprängämnen i en källare under Westminster Palace och han var den som skulle tända luntan vid öppnandet av parlamentet. Konspirationens syfte var att utplåna landets elit och återföra det till katolicismen. Populär blev han inte då, årsdagen av den misslyckade kuppen harsedan dess firats med bål, där Fawkes-dockor i olika dresser har bränts, och med fyrverkerier.

Guy blev på 1800-talet ett uttryck för en konstigt klädd person, men i amerikanskan förlorade ordet med tiden sin nedsättande klang och kom att användas om vilka män som helst. Nu har Guy Hawkes rehabiliterats i de mest skilda kretsar. Stiliserade Guy Fawkes-masker bärs av demonstranter som vill vara anonyma, samtidigt som de vill framföra ett budskap. Det budskapet är inte längre papistiskt, utan numera snarare anarkistiskt. Man vänder sig mot upphovsmannaskydd och kräver fri kopieringsrätt och kunde därför i politiken ofta representeras av de nya piratpartierna. Men också inom andra kretsar har man identifierat sig med Guy Hawkes, t.ex. inom Occupy Wall Street-rörelsen.

I Britannien har en ny Fawkes dykt upp i politiken. Det högerpopulistiska partiet Ukip gick fram starkt i lokalvalet i början av maj och ökade antalet platser i lokalråden från 8 till 147. En av de 147 är Philip Fawkes, som enligt Ukips ordförande Nigel Farage har "upprorets blod" i sina ådror eftersom ha skulle vara en direkt ättling till Guy Fawkes. Inom Ukip har man redan före framgången i lokalvalet talat om hur man borde få in en Fawkes i parlamentet igen. "Var Guy Fawkes den sista som kom in i Westminister med ärligt uppsåt?", har Farage frågat.

Tydligen är det försöket att ta kål på eliten på ett såhär spektakulärt sätt som gör Guy Fawkes till en hjälte för så många. Det är ett gemensamt drag för populistiska partier att tala för "folket", men sparka uppåt, mot "eliten", och nedåt, mot invandrare och andra svaga minoriteter. Till eliten anknyter numera också EU som en speciellt ondskefull struktur, dagens Guy Fawkes skulle därför försöka spränga någon EU-byggnad i Bryssel i luften.

I lokalvalet fick Ukip 23 % av rösterna, medan labour fick 29 %, de konservativa 25 % oc liberaldemokraterna 14 %. Eftersom Ukips främsta programpunkt varit motståndet mot EU befarar många att partiet går framåt ytterligare i EU-valet i jun i 2014 och kanske blir största parti i det valet. Partiet har redan drivit premiärminister David Cameron till en ännu mer EU-kritisk linje än han tidigare haft. Populistiska partier brukar försvara välfärden åtminstone till namnet, men på den punkten har Ukip inte alls lyckats mildra Camerons hårda linje.

På sin webbsida förklarar Ukip att "EU bara är det största symptomet på det verkliga problemet - hur vår demokrati stulits av en mäktig, avlägsen politisk 'elit' som glömt att dess uppgift är att tjäna folket". Citatet återges i en kommentar från den brittiska tankesmedjan Counterpoints stora projekt kring högerpopulism i tio länder i Europa. Just denna tanke är karakteristisk för alla dessa partier, däremot har partierna också sina nationella särdrag. För Ukips del ser Counterpoint en speciell brittisk blandning av "Rule Britannia"-patriotism och brittiskt sinne för fair play.

Samspelet mellan högerpopulismens stora allmänna linjer och de nationella särdragen hos de enskilda partierna och deras anhängare i tio länder utforskas i projektet med olika metoder. Ett av länderna är Finland, och där är också Magma är med på ett hörn. Speciellt för Finland är den snabba omvandlingen från bondesamhälle till högteknologisk stat inom en generation. Många har känt att de inte hunnit med i utvecklingen, och det är speciellt denna grupp som sökt sig till vårt populistiska parti, sannfinnarna. Journalisten Johanna Korhonen har skrivit projektets rapport om Finland och där skriver hon bl.a. om männen som av strukturomvandlingen tvingats från landsbygden till städerna, där de har begränsade möjligheter att ge utlopp för sin flit och sin kreativitet och därför ofta i stället slötittar på TV och attraheras av de allra enklaste budskapen, t.ex. sådana som utmålar globaliseringen och EU och invandringen som bovarna i dramat.

För Sveriges del har Göran Rosenberg skisserat upp den historiska bakgrunden till populismens framväxt och ser dels protesterna mot nedmonteringen av välfärden, dels en perverterad nationalism som huvudorsaker till Sverigedemokraternas framgångar. Korhonens och Rosenbergs skrifter, liksom material om bl.a. högerpopulismen i Nederländerna, Frankrike och Grekland, kan laddas ned på http://counterpoint.uk.com. Tilläggas bör kanske att ifall Guy Hawkes-masker dyker upp vid demonstrationer i Finland kommer de knappast att bäras av högerpopulister, de godkänner nog inte den sortens internationella upptåg,utan snarare av teknoanarkister.

 

   

Himarioternas starka vilja

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Måndag, 29 April 2013 10:14

Den galliska byn där Asterix, Obelix och deras vänner trotsade det romerska väldet omkring dem finns inte längre. Det gör däremot Himara, en rätt så grekisk småstad på den albanska rivieran med en fascinerande historia. Staden har aldrig hört till Grekland som stat (med korta undantag under världskrigen), ändå har invånarna beslutat sig för att de tillhör den grekiska kulturen. Främst upplever de sig ändå som himarioter, både hemma och i diasporan.

Till skillnad från gallerna har himarioterna inte haft tillgång till någon trolldryck som skulle ha gjort dem oövervinneliga, deras revolter har tvärtom slagits ned många gånger under seklernas gång. Men de har alltid kommit tillbaka, stridbara som få.

Åtminstone tills nu. När jag och andra finlandssvenska journalister under påsken träffade först den föregående, sedan den nuvarande borgmästaren i Himara kändes det som om ett epokskifte höll på att ske, från militant profilering till pragmatisk inriktning på samarbete. För mig kändes det bra.

En minoritet måste hålla på sina rättigheter, men den måste också kunna samarbeta med sin omgivning. Extrem nationalism har haft så fatala följder på Balkan och kring östra Medelhavet att varje uppmjukning av attityderna - som nu i Turkiet - känns som en lättnad.

Hur har då Himara bevarat sin egenart och sin sturskhet? Kommer man till staden norrifrån förstår man. Staden och byarna omkring den är utspridda över en 50 km lång och 10 km bred kustslätt, omgiven av en bergskedja med snöbeklädda toppar. Serpentinvägen för ned längs sluttningen i oändliga slingor och man är tacksam för att trafiken är gles den här tiden. Söderut kommer man vidare längs en liknande serpentinväg. Himara har alltså alltid varit skyddat mot intrång av bergskedjan och varit vänt mot havet, och mot grekiska Korfu som ligger strax utanför.

Det är kanske den vägen den grekiska identiteten uppstått i staden. Under antiken beboddes kustremsan av kaonier, en stam som av grekiska samtida beskrevs som mycket krigisk och som barbarer, alltså inte greker. Ett annat tecken på att de inte var det var att de inte inbjöds till de olympiska spelen. Kaonierna ägnade sig åt får- och getskötsel, handel med Korfu samt sjöröveri. För jordbruk var marken alltför mager. Genom sjöfarten och kontakterna med Korfu helleniserades en del av invånarna i Himara.

De verkar ha accepterat romerskt och bysantiskt styre, men när osmanerna under slutet av 1400-talet erövrade området gjorde himarioterna gång på gång uppror. Till slut ledde sultanen Suleyman den magnifike år 1537 ett fälttåg för att en gång för alla krossa rebellerna. Inte heller detta lyckades, utan han tvingades bevilja dem lokal självstyre, rätt att bära vapen, skattefrihet, rätt att segla under egen flagg in i varje osmansk hamn och rätt att göra militärtjänst i krig. Trots dessa privilegier fortsatte himarioterna sina uppror under 1500-1700-talen, vilka dock närmast medförde repressalier och påtvingad islamisering. Till slut var vid slutet av 1700-talet bara själva staden Himara och sex byar omkring den kristna.

Himarioterna satsade i stället på relationer till de italienska stadsstaterna och senare med Österrike-Ungern, som kontrollerade Korfu. Emigrationen till Italien var omfattande. Vid ett tillfälle vädjade man till påven om vapen och förnödenheter för att kämpa mot osmanerna. I stället skulle himarioterna övergå till den katolska kyrkan, om de fick behålla sin grekiska liturgi.
När det grekiska självständighetskriget bröt ut 1821 reste sig folket i Himara naturligtvis också, men lyckades inte heller denna gång nå resultat för egen del. Under Krimkriget uppstod följande revolt. För korta perioder under första och andra världskrigen kom Himara faktiskt under grekisk kontroll, men det var inte i avgörande grad en följd av lokal aktivitet. När distriktet införlivades med kungadömet Albanien 1921 och med socialistrepubliken Albanien 1945 ställde sig invånarna naturligtvis på tvären.

Denna långa historia av motstånd förklarar himarioternas egensinne: trots att man aldrig segrat har man inte heller besegrats i grunden och kan fortsätta på den väg man valt. Också den föregående borgmästaren Vasilis Bolanos fortsatte på konfrontationslinjen och krävde i olika sammanhang autonomi. För tre år sedan lät han ta bort vägskyltarna i området eftersom de enbart var på albanska och vägmyndigheterna ansåg att de måste vara det. De egna invånarna klarade ju sig utan, men för turisterna blev läget kaotiskt. Bolanos fick ett kort fängelsestraff för sin egenmäktighet.

När Albanien gick med i Nato skrev Bolanos till parlamentet i Aten för att uppmana det att inte ratificera anslutningen innan Himara fått självstyre och när förhandlingarna om ett albanskt medlemskap i EU inleddes hotade han med att upprepa detta. Också internationella domstolen i Haag har himarioterna vädjat till i sin kamp.

Vi träffar Bolanos i Omonoias lokaler vid strandgatan. Omonoia är albaniengrekernas förbund och Bolanos är dess ordförande. Han talar lugnt och sakligt. Han säger att 85 procent av invånarna i Himara har grekiska som sitt första språk, men att nästan alla också talar albanska, det är bara några som är över 80 som inte gör det. År 2006 öppnades en privat skola med undervisning på båda språken, den finansieras av olika organisationer och privata sponsorer. En del har blivit bättre, men andra problem kvarstår. Speciellt gäller det fastighetsrättigheterna, som många greker inte ännu heller återfått efter kommunistregimens fall. Detta gäller också den ortodoxa kyrkans egendomar.

Vid senaste kommunalval 2011 valdes socialisten Jorgo Goro till ny borgmästare, medan Omonoias aktiva fortfarande har majoritet i fullmäktige. När vi träffar Goro i stadshuset kommer samtalet att mest handla om hur näringslivet kan utvecklas - nu arbetar en mycket stor del av traktens befolkning på annat håll och kommer tillbaka bara för sommaren. Han tonar ned språkfrågan:
- Ibland vill albanerna, ibland grekerna vara mer nationalistiska, och emellanåt kan det uppstå någon kris, men aldrig krig. Jag har två pass och tycker om både albanska och grekiska språket. Men jag ser mig inte som en grek, utan som himariot. Himara fanns innan Grekland och Albanien skapades. Jag ser fram emot en värld utan gränser.

Nedtoningen av språkfrågan känns för mig positiv. Kanske Himara kan tjäna som ett gott exempel på fredlig samlevnad inte bara lokalt, utan också i större skala?

 

 

   

I Lagerborgs anda

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Onsdag, 12 December 2012 11:23

Har finlandssvenskarna förlorat äventyrslusten, viljan att gå egna vägar? Det funderade jag på häromkvällen när jag sökte mig till Svenska Litteratursällskapet på Mariegatan för att höra tal om Rolf Lagerborg.

Han var det sista av åtta original ur 1900-talets kulturliv som porträtterades i sällskapets serie Kufar och kärringar mot strömmen. Det var en brokig församling, några säkert kufar, men andra verkliga portalgestalter i den intellektuella utvecklingen i vårt land. Åtminstone kan man säga det om Rolf Lagerborg. Mer än de flesta andra banade han väg för en ny tids tänkande i Svenskfinland.

Inledningens fråga var ursprungligen inte min. Det var kulturaktivisten Kimmo Sarje som för några sedan hade undrat över det grekiska "templet" utanför Lagerborgs gamla villa Buenos Aires i Bromarf, börjat läsa Lagerborgs texter och blivit så fascinerad att han ordnade ett sommarevenemang om honom just på den platsen.

Han hade också läst kulturtidskriften Euterpe, som Lagerborg och en grupp likasinnade gav ut åren 1902-05 och blivit imponerad, men också undrat: varför försvann den finlandssvenska radikalismen så snabbt, varför blev de kulturtidskrifter som följde, som Argus (från 1908, Nya Argus från 1911, Quosego), så tama?
Nog hade jag någon gång undrat över det, t.ex. i anslutning till Arvid Mörnes utveckling, men inte hade jag något bra svar. I stället föreslog jag att han själv skulle skriva om detta, men han har väl inte hunnit. Det kunde ha blivit en intressant diskussion på SLS, men Sarje hade hört om tillfället först i sista minuten och kom just när det var slut, för att tala med Patrik Aaltonen som hållit föredraget. Så det följer kanske en fortsättning...

Sarje är inte den enda som imponerats av Euterpe. I en artikel i Nya Argus berättar Stefan Nygård att utgivarna var ett litterärt kotteri som i slutet av 1890-talet uppstått kring en kamratkrets i Nyländska avdelningen. I det ingick "unga humanister mellan 20 och 30 år som anammat kulturradikala och modernt individualistiska ideal". Till de tongivande medlemmarna hörde litteraturforskare, filologer, författare och filosofer som Gunnar Castrén, Emil Zilliacus, Sigurd Frosterus, Rolf Lagerborg, Olaf Homén, Alexis von Kraemer, Alvar Törnudd, Torsten Söderhjelm, Axel Cedercreutz, Emil Hasselblatt m.fl. En bred och illuster skara med resurser som räckte för en veckotidning på hög nivå. Vägen hade dessutom i viss mån banats av en mindre grupp med bl.a. Werner Söderhjelm och K A Tavaststjerna som redan på 1880-talet velat med litteraturens hjälp motverka nationell isolering och arbeta för en europeisering av det finska kulturlivet.

Kanske för att gruppen nu var så stor tillkom en ny trotsighet och en lust att utmana, och här var det Rolf Lagerborg som angav tonen. I en programartikel i det första numret karakteriserade han "tidshjälten", en "god hedning bland den allmänna lumpenheten", som för en trotsig kamp med gudar och som inte låter sig korrumperas av samhällets goda. Han blir aldrig stadgad och smart, ett rättänkande "samhällets stöd" - idealsträvan och samhällsställning är konkurrerande värden, den som uppnår anseende och goda villkor har fått offra av sin självständighet och sin övertygelse.

Detta var en inställning Lagerborg tillägnat sig framför allt i Paris, där han vistades långa tider kring sekelskiftet. År 1898 var det stora diskussionsämnet där Dreyfusaffären och Émile Zolas insats i den, som ledde till att han blev illa trakasserad (ännu 1933 brände nazisterna hans böcker på bål!).

Moralfilosofi var ett av Lagerborgs huvudintressen och hans moralsyn ledde till skarpa konfrontationer inte bara med kyrkans män, utan också med världsliga makthavare. Hans avhandling om Moralens väsen underkändes vid Helsingfors universitet, men godkändes senare, något omarbetad, med beröm vid Sorbonne. Hans utnämning till professor i filosofi i Helsingfors stoppades av president Svinhufvud på grund av hans kritik av Lapporörelsen.

"Är du för eller emot Lagerborg?" var en fråga som ibland ställdes bland studenterna på 30-talet, berättar Åbofilosofen Yrsa Neuman apropå Lagerborgs kritik av Lapporörelsens fosterländskhet.

Lagerborg uppfattade sig ännu rätt sent i livet som rebell, och hans arv lever fortfarande. När jag såg mig omkring i SLS' välfyllda festsal såg jag fler bekanta ansikten än jag sett på en gång på länge. De utgjorde ingen enhetlig samling, man kunde knappast ha samlat dem till en aktionsgrupp för något syfte, men det var många små eller stora rebeller på vitt skilda områden som jag såg. Jag tror att Kimmo Sarje är på rätt spår, men jag tror också att Euterpes och Lagerborgs anda lever kvar.

 

 

   

Ryskt mörker

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Måndag, 29 Oktober 2012 12:28

Totalt mörker upplever man sällan. Jag hade väl aldrig gjort det, innan jag häromdagen fick pröva på det på en krog i St Petersburg. Det var inget missöde, utan ett resultat av en omsorgsfull planering, som till en början skett i Frankrike. Där hade någon kommit till att man på en helt mörk krog helt kan koncentrera sig på hur maten smakar, utan att distraheras av ovidkommande faktorer.

Dessutom får man uppleva hur det är att vara blind. Konceptet har nu spritt sig också till vår forna huvudstad och visst var det värt att pröva. Man lär sig t.ex. att lita på sin blinda vägledare - alla kypare måste naturligtvis vara blinda och därmed tränade att röra sig i mörker.

Av detta kunde man frestas att dra paralleller till det ryska samhällsbygget, men det ska man förstås inte göra. Vi var en grupp finlandssvenska publicister som sprang genom staden från den ena journalistiska adressen till den andra och kunde konstatera att våra värdar nog visste vilket århundrade vi lever i. På den första redaktionen, för en webbtidning, pryddes väggarna visserligen av bilder av Lenin, Stalin och Putin, men det handlade nog om ironi, snarare än om nostalgi.

Man har en skild webbadress för ryssar intresserade av resor till och shopping i Finland och funderar på en motsvarande på finska för resenärer till St Petersburg. På ett sådant ställe måste man ju känna till ett och annat om Finland och på våra nyfikna frågor om den herostratiskt beryktade "docenten" och hans påståenden om att ryska barn i Finland tvångsomhändertas och sätts i koncentrationsläger, visade svaren att man tog honom med många nypor salt. Problemet är närmast att han är mycket aktiv, medan ambassaden i Moskva är passiv, när man försökte få en kommentar om barnkonflikten därifrån hade man bara fått det på engelska. Speciellt kvällspressen har gått på den kritiska linjen och folk i gemen har nog påverkats av detta. Professionalismen har minskat inom ryska media, fick vi också höra.

På det regionala pressinstitutet, som ägnar sig åt vidareutbildning av journalister, berättade Anna Sjarogradskaja att det blivit allt svårare att verka som en oberoende institution. Tidigare har man fått stöd av internationella organisationer av typ Soros-fonden, men nu förutsätter en ny lag att man i så fall ska registrera sig som "utländsk agent".

- Vad gör jag nu? Om jag berättar för er något ni inte vet kan det tolkas som att jag verkar som konsult för utlänningar och därmed är ett slags spion. Det kan ge höga böter eller t.o.m. fängelse.

Men Anna Sjarogradskaja, en livserfaren kvinna, är inte villig att ge upp sin, institutets och den oberoende journalistikens sak. Det behövs dem som håller fast vid etiska principer för media och t.ex. ifrågasätter textreklam, som blivit allt vanligare.

- Staten svartlistar ofta folk som oss. En del vågar inte publicera allt som kommer fram. Självcensuren är farligast. Man vill undvika att ens tidning stängs.
Någon hjälp av ryska journalistförbundet får man inte, det driver inte den fria journalistikens sak.

- Av mänskorna i förbundets förtroendeorgan är bara en tredjedel journalister och också av denna tredjedel är hälften inblandade i politiken. Journalistförbundet ses som ett statligt organ, inte som en medborgarorganisation. Det säljer journalistkort till lite vem som helst. Kriteriet för att bli medlem är att man är "en bra karl" (eller kvinna). I Moskva försökte man starta ett riktigt journalistförbund, men misslyckades.

Men också om Anna Sjarogradskajas kommentarer visar att det fortfarande finns krafter som inte vill att det kastas alltför mycket ljus över vissa delar av verkligheten är hon själv ett exempel på att mörkrets tid är förbi. Det må finnas auktoritära tendenser i Ryssland, men också starka motkrafter.

Det visar också Alexandersinstitutets årliga konferens (24-26.10) som samlat några hundra forskare från alla delar av världen till diskussioner om utvecklingen i de forna socialistiska länderna. Öppningens plenarsession blev visserligen en helungersk affär med Iván Szelényi och Iván Berend som båda höll strålande panoramaföreläsningar, där de ingalunda dolde att Ungern är det verkliga problembarnet i Östeuropa. Institutets egen Katalin Miklóssy fungerade som ordförande. Men olika aspekter på livet i Ryssland togs upp under många diskussioner i mindre skala och ryska forskare medverkade på samma basis som andra, utan speciella auktoritetsanspråk.

Alexandersinstitutets bidrag till att kasta ljus över det som sker i Ryssland och andra delar av den forna socialistiska världen är viktigt också internationellt sett. Mörkerövningar kan man sedan ägna sig åt i andra sammanhang.

 

   

Gamla språkkonflikter

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Peter Lodenius

Fredag, 7 September 2012 09:25

"Svenska klubben i Lviv" är en av de få grupper på Facebook jag är med i. Den är en länk mellan dem som läser svenska vid universitetet i Lviv, det gör jag inte men jag har varit ett par gånger uppe på deras institution. I somras fick jag den vägen ett tips om en artikel i brittiska The Economist och det var en mycket fascinerande läsning. Inte så mycket själva artikeln, som var ett stämningsmålande kåseri, utan mest de många och långa kommentarerna, som bland mycket annat också fick mig att fundera på språkdebatten hemma hos oss..

Artikeln hänvisade kort till den Lag om grunderna för den nationella språkpolitiken, som godkändes i juli under våldsamma protester - slagsmål mellan oppositions- och majoritetsledamöter i parlamentet, som förde flera av dem till sjukhus, och sammandrabbningar på Kievs gator. Lagen ger officiell ställning i regioner åt språk som talas av minst 10 % av befolkningen där, därmed blir ryskan officiellt regionalt språk i den östra och södra delen av landet, vid sidan om ukrainska, som fortfarande är landets enda officiella språk.

Utifrån sett verkar den nya lagen helt rimlig. I öster och söder talar de flesta ryska, inte ukrainska, och nu formaliseras den rätt invånarna där redan tidigare haft att använda ryska också i officiella sammanhang.

Ändå har många reagerat starkt på språkreformen, de är rädda för att det ukrainska språkets ställning ytterligare försvagas. I folkräkningen 2001 sade sig 78 % av invånarna vara ukrainare och av dem angav 85 % ukrainska som sitt modersmål. Men omkring 50 % av de ukrainska medborgarna anger i olika undersökningar ryska som sitt vardagsspråk. Många som talar ukrainska hemma skäms eller är rädda för att använda språket ute bland folk. Därför, skriver den ukrainska debattören Mykola Riabtjuk, kan man också i städer med ukrainsk majoritet bara sällan höra ukrainska talas.

Därför tror han att syftet med lagen inte är att stärka ryskans ställning, det behövs enligt honom knappast, utan snarare att ytterligare marginalisera och till slut eliminera ukrainskan. Enligt honom är lagen ett svar på byråkraternas motvilja mot att som nu dagligen kommunicera mest på ryska, men göra pappersarbetet mest på ukrainska.

Riabtjuk medger att lagens princip är vettig: medborgaren i ett tvåspråkigt land har rätt att få service på det av de båda språken hon själv föredrar. Han tror dock inte att den principen kan förverkligas i det nuvarande Ukraina, där medborgarens ställning är svag och byråkratens stark. Följden blir snarare, misstänker han, att rätten att använda ukrainska i de ryskdominerade delarna av landet ytterligare försvagas.

Tilläggas bör att lagen gäller också andra minoritetsspråk. Lagen ger ryskan officiell ställning i 13 av landets 27 regioner, men samma ställning får ungerskan i Transkarpatien, rumänskan i Tjernivtsi i Bukovina, bulgariskan i Odessa och tatariskan på Krim.

Debatten i The Economist kom dock inte alls att handla om den ukrainsk-ryska språkfrågan, utan om de ukrainsk-polska relationerna. Galiziens huvudstad Lviv har under sin långa historia hört till Volhynien, ett föregångarrike till Ukraina, till det polsk-litauiska riket, till det habsburgska väldet och sedan på nytt till Polen, spåren syns fortfarande i stadens arkitektur, där man också kan finna judiska och armeniska inslag. Under 1900-talet stod kampen om Lvivs själ framför allt mellan polacker och ukrainare, och den kampen fördes i somras fortfarande lika hätskt - inga gamla synder var glömda. Debattörerna började med Stepan Banderas rörelse som under andra världskriget i allians med tyskarna massakrerade polacker i Västukraina och fortsatte med den polska operation Wisla, som efter kriget tvångsförflyttade bojker och lemker, alltså rutener eller västukrainare, från Karpaterna till de forna tyska områdena vid gränsen i väst. Motparten kallades i debatten fascister eller kommunister. Sedan gick man längre bakåt i tiden och kom in på religionskonflikterna mellan ortodoxa, grekiska katoliker och romerska katoliker.

Några få deltagare i debatten höll ett sansat tonläge och undrade om inte det var på tiden att dra ett streck över oförrätterna i det förflutna och i stället inrikta sig på att bygga upp en gemensam framtid, men de fick inte nämnvärt gehör.
Lyckligtvis är språkdebatten hos oss fridfullare. En debattör i Economist gör i alla fall ett påpekande som kan ha sin relevans också för oss. Det kan i väst vara svårt att förstå central- och östeuropeisk historia, eftersom vi inte är vana vid att städer språkligt och kulturellt skiljer sig från den omgivande landsbygden. Det har de ofta gjort i denna region fram till våra dagar. Vilnius var till sitt språk och sin kultur polskt (Czeslaw Milosz beskriver det fascinerande), medan den omgivande landsbygden till stor del var litauisktalande. Danzig var tyskt, medan landsbygden kring staden till stor del var polsk. I Lwów talade majoriteten polska, medan landsbygden huvudsakligen var ukrainsk. I Reval/Tallinn talade man allmänt tyska, på landsbygden estniska. Också i Prag och Bratislava var tyskan det dominerande språket.

Spänningarna i Ukraina är naturligtvis delvis en följd av att landet så länge lytt under främmande makter, styrts av en elit med ett annat språk än folkmajoritetens. Men exemplen härovan antyder också att eliterna med ett annat språk än folkmajoriteten ofta förmedlat nya idéer och verkat moderniserande. Så fungerade det också i Finland, där eliten inte bara i huvudstaden utan också lokalt på de olika orterna i det finska Finland var svenskspråkig fram till slutet av 1800-talet. Det är så länge sedan situationen förändrats, att vi inte alltid kommer att tänka på de gamla sociala motsatsförhållanden som kan ligga bakom dagens sannfinskhet, en starkt försenad reaktion.

 

   

Sida 1 av 3