Peter Lodenius

Gilla din granne!

Peter Lodenius

Torsdag, 10 November 2011 14:04

När arbetsgrupperna under alla helgons dag i festsalen i Folkets hus på Broholmen rapporterat sina förslag till hur världen borde förbättras steg en ung man i publiken upp och uttryckte sin tacksamhet över att man inte velat förbjuda den ekonomiska vetenskapen. Enligt honom hade den, och speciellt Milton Friedman, visat hur det är bäst om marknadens lagar får fortsätta att styra världen.

Detta var förstås som att svära i kyrkan, i arbetarrörelsens heligaste sal, inför mänskor som samlats just för att diskutera alternativa lösningar på de stora problemen, både globalt och lokalt. Som någon replikerade var det inte rimligt att tänka sig att folk skulle ha valt att använda en dag bara för att bekräfta att vi redan lever i den bästa av världar.

Det intressanta i replikskiftet var att det ägde rum i så hovsamma former. Marknadsliberalen gjorde sin markering och han fick sitt svar, utan att någon höjde på rösten. Förr kunde det ha hettat till, men nu var det som om man ändå skulle ha rört sig inom samma åsiktsspektrum.
Annat hade det varit om någon sannfinne hade infunnit

lingar kastas ut ur landet. Då kunde det ha uppstått en konfrontation och denna person kunde - inte fysiskt men mentalt - ha förvisats från salen.

Det är väl här som den tydligaste skiljelinjen löper inom dagens Finland. Det var symptomatiskt att det tydligaste nyaste inslaget under detta VVT-forum jämfört med det första forumet i maj 2009 var kampanjen "Gilla din granne!".

VVT står för Vapaus valita toisin, friheten att välja annorlunda. Namnet är inte särskilt slagkraftigt. Nätverkets föregångare på 90-talet hade ett tydligare namn: Föreningen för alternativ samhällspolitik (Vaihtoehtoisen yhteiskuntapolitiikan seura, VYPS). Ingetdera nätverket har blivit särskilt känt, men det har inte rört sig om någon underjordisk verksamhet utan om strävanden efter att inom ett närmast röd-grönt fält, men utan partipolitiska bindningar, diskutera vilka reformer som skulle vara viktiga och gärna också möjliga. Inte utan framgång.

Vid det första forumet i Kulturhuset i Helsingfors gick man in för att koncentrera krafterna på en ordentlig höjning av dagpenningen för arbetslösa, som släpat efter i den allmänna kostnadsutvecklingen. Även om många i arbetsgruppen tyckte att ett påslag på 120 euro i månaden var alldeles för litet blev det

ta krav det man stannade för och började jobba för. Man utredde kostnadsverkningarna i detalj och sammanställde en liten skrift. Tack vare detta grundliga förarbete och stöd från flera partier lyckades man vid förhandlingarna i Ständerhuset få inskrivet i regeringsprogrammet en höjning av dagpenningen med 100 euro i månaden från årsskiftet. Inget dåligt resultat.

Några sådana konkreta resultat blir det kanske inte av årets forum. Problemen är i allt högre grad globala och också om en del krav inte längre är så utopiska som de kunde kännas i maj 2009 är det inte i Ständerhuset eller på Arkadiabacken man besluter om dessa frågor. Kraven på en finansmarknadsskatt (eller Tobinskatt) kanske genomförs, men inte nödvändigtvis i den form man hoppades på - så att intäkterna skulle stöda u-länderna. Också åtgärder mot skatteparadisen kan bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid, men också här kan VVT:s uppgift bara vara att befrämja
diskussionen och visa på sammanhangen. De båda exemplen visar i alla fall att allt inte går i sämre riktning, som en del pessimister anser, utan att världen också kan förbättras, genom envist debatterande och agiterande. Vidare att det är bra med kontakter inte bara till riksdagsledamöter, utan också till EU-parlamentariker, när det gäller de globala problemen.

Men så finns det de mer jordnära frågorna som också angår oss alla, som den främlingsfientlighet som breder ut sig. Även om den är ett fenomen som berör stora delar av Europa är det inte till Bryssel vi ska gå för att bearbeta det. De som tog upp saken på forumet ville inte gå in för censur, utan ville skapa en positiv motvikt till den illvilja som sprids speciellt på nätet. De har startat en grupp på Facebook som de kallar "Gilla din granne!". "Om inte vi är modiga, så vem?", frågade en av dem, med en formulering som kunde ha varit Primo Levis.

Kurder och finlandssvenskar

Peter Lodenius

Tisdag, 6 September 2011 11:07

För sex år sedan intervjuade jag statsvetarprofessorn Metin Heper från Ankara. Han hade kommit till Finland på inbjudan av sin helsingforsiska kollega Göran von Bonsdorff, som ville kartlägga möjligheterna för en finländsk insats för att minska spänningarna i olika konfliktområden.

Samtalet var intressant, men - som det ofta går vid samtal med turkar (åtminstone kemalister) - fann jag mig efter den ömsesidiga förståelsen plötsligt stå vid en djup avgrund. Också den här gången handlade det om inställningen till kurderna, även om ordet inte ens nämndes. Heper uttryckte nämligen sin stora förvåning över de tvåspråkiga gatuskyltarna i Helsingfors - för honom var det självklart att en stat kan ha bara ett språk, en identitet. Jag undrade förstås i mitt stilla sinne ett sådant tänkesätt skulle kunna bidra till att överbrygga de etniska konflikterna i Turkiet.

Nu märkte jag att Heper senare gett ut boken The State and Kurds in Turkey - The Question of Assimilation och hittade en intervju med honom om den. Han tillbakavisar synen att konflikten beror på att turkiska staten försökt assimilera kurderna, som satt sig till motstånd mot detta. Han medger att de turkiska nationalisterna under början av 1900-talet nog radikalare än ottomanerna gick in för att göra turkiskan till landets enda språk, men förklarar att de gjorde detta för att göra det möjligt också för icke-turkar att delta i och bidra till landets sociala, ekonomiska och politiska liv. De kurdiska upproren hade enligt honom inga etniska eller språkliga orsaker, utan utgjorde enbart en reaktion på det hot som moderniseringen och anpassningen till väst utgjorde mot islam och det traditionella samhället. När republikens grundare Mustafa Kemal antog namnet Atatürk, turkarnas far, avsåg han med turkar alla invånare i landet, inte enbart enbart de etniskt turkiska.

När jag läste detta kom jag att tänka på den finska (eller tvåspråkiga) insändarskribent i Hbl som i somras ville skrota beteckningen finlandssvenskar och ersätta den med svenskspråkiga finnar. Vi har ju faktiskt den inkluderande beteckningen finländare för alla medborgare, oberoende av språk, men många finskspråkiga tycker illa om den. "Suomessa puhutaan suomea"-tänkandet finns fortfarande kvar i mångas undermedvetande, fast det aldrig varit officiell politik. Det har däremot "i Turkiet talar man turkiska"-parollen varit fram till denna dag. Ett synligt utslag av detta har varit Atatürk-citatet "Lycklig är den som kan kalla sig turk", som i jätteskrift återfinns på t.ex. bergshöjder runtom i den östra och sydöstra, kurdiska, delen av landet. Innebörden är att bara de som talar turkiska blir lyckliga. Länge fanns det de som överhuvudtaget inte erkände en kurdisk identitet, utan ville tala om "bergsturkar" - det fick i tiden absurdisten Harold Pinter att skriva kortpjäsen "Bergsspråk".

Det som Heper egentligen säger, och som är den allmänna kemalistiska uppfattningen, är att man inte förtrycker mänskor med ett kurdiskt ursprung, utan tolererar dem bara de talar turkiska och har anpassat sig till den turkiska kulturen. De som håller fast vid en kurdisk identitet har inte klarat av denna övergång och borde helst få hjälp att anpassa sig. Heper kallar detta inte assimilering, utan "ackulturering", kanske han menar att kurderna i sitt vardagsliv får behålla sin egen kultur, bara de i samhällslivet talar och tänker som turkar.

Därför har republiken inte accepterat att mänskor talar kurdiska (man borde egentligen tala om kurdiska språk och dialekter, eftersom de är flera, men de har alla varit lika förbjudna).

Förbudet har så småningom lättats upp, speciellt under den nuvarande muslimskt baserade regeringens tid. Ett stort steg togs när radio- och TV-sändningar på kurdiska blev tillåtna också i Turkiet. Länge hördes kurdiska på radiovågorna bara i nyhetssändningar från Radio Jerevan (och detta är ingen sovjetvits, den legendariska radiostationen existerade verkligen i Armenien).

Men undervisning på kurdiska har den turkiska folkmajoriteten svårt att smälta. De kurdiska partierna, som förbjudits som grundlagsstridiga i ungefär samma takt som de islamistiska partierna, har naturligtvis länge krävt undervisning på kurdiska och numera har också, inom ramen för det "kurdiska initiativet", röster höjts i regeringspartiet AKP för att tillåta kurdiska i skolorna - undervisning i kurdiska i universiteten har redan tillåtits. Men den nationalistiska oppositionen går hårt emot dessa förslag och hävdar att om man tillåter ens frivillig undervisning i kurdiska i skolorna blir den snart obligatorisk i kurdområdena och detta skulle leda till att landet delas.

Hur hård inställningen är framgår av en notis nyligen om en tioårig flicka i Diyarbakir som tillsammans med sina föräldrar blev föremål för en rättslig förundersökning för att hemma ha lärt sina kamrater kurdiska. Under rättegångar i samma stad - kurdernas inofficiella huvudstad - händer det att domstolen i sitt protokoll antecknar att "den åtalade uttalade sig på ett okänt språk" - ibland tillåts tolkning, ibland inte.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har sagt att kurderna kan tillåtas börja med frivillig undervisning i sitt modersmål utanför skolorna, men att de inte ska vänta sig någon sådan i dem - Turkiets officiella språk är turkiska. "Undervisning på ett modersmål är ett initiativ som innebär en delning av nationen." Något motstridigt har han i ett tal till turkar i Tyskland understrukit att de inte ska låta sig assimileras och att deras barn ska lära sig turkiska innan de lär sig tyska.

Trots våra språkgräl skulle vi finländare nog ha en del att lära turkarna om respekten för språkliga rättigheter.

Journalister som offer

Peter Lodenius

Fredag, 10 Juni 2011 10:04

Förr besjöng man gärna soldater som offrade sitt liv för fosterlandet. I dag kunde man då och då känna ett behov av att prisa journalister som offrat sitt liv för sitt land. Inte i Finland, lyckligtvis, men i andra delar av världen.

Det tänker jag på när jag läst (och skrivit*) om Pakistans internationellt mest kända journalist Syed Saleem Shahzad, som bortfördes och torterades till döds under månadsskiftet, uppenbarligen av landets mäktiga militära underrättelsetjänst ISI. Shahzad var chef för nättidskriften Asia Times' redaktion i Pakistan och jag brukade läsa hans rapporter, ofta förvånad över att det i Pakistan med dess halvdiktatur gick att få fram sådan information och att få den publicerad. Speciellt ägnade han sig åt de militanta rörelserna - al-Qaida, talibanerna och andra - i de laglösa stamområdena längs gränsen till Afghanistan, och på andra sidan den. Han hade tre gånger under de senaste fem åren tagit emot vad han uppfattade som dödshot från ISI, men envist fortsatt med sin undersökande journalistik.

I oktober kallades han till ISI:s högkvarter för ett samtal med höga officerare som klagade över hans rapport om att Pakistan frigett en av talibanernas högsta befälhavare - den var genant för landet och Shahzad borde dra tillbaka den, vilket han bestämt vägrade. De frågade också om hans källa och när de fick höra att den fanns inom underrättelseväsendet krävde de att få veta den, vilket de inte fick. Samtalet avslutade med ett förtäckt hot.

När chefredaktören fick höra detta bad han honom hålla en lite lägre profil åtminstone för en tid. Men Shahzad svarade att han "om han skulle varva ner och inte längre jobba som journalist lika väl kunde bli tekokare".

Nu i slutet av maj rapporterade Shahzad i Asia Times om bakgrunden till en kommandoräd mot en bas i Karachi för spaningsflygningar som infiltrerats av en al-Qaida-grupp. Medlemmar av den hade gripits och det pågick förhör med dem. Al-Qaida krävde att de skulle friges omedelbart, medan basens ledning lovade frige dem efter avslutade förhör. Det accepterade inte al-Qaida, som sände in tio kommandosoldater vilka med hjälp av detaljerade kartor och skisser som de fått inifrån basen lyckades förstöra två USA-tillverkade spaningsplan av typ Orion innan de efter 15 timmar av skottlossning och en förlust av fyra man drog sig tillbaka.

Den ena av de två höga officerare som i oktober "samtalade" med Shahzad om de för nationen genanta uppgifter han publicerat utnämndes efter räden till ny chef för den drabbade basen. Vi kommer antagligen aldrig att få veta om det kanske var han som denna gång gav order om hårdare tag för att pressa ur Shahzad vem som läckt de långt mer genanta uppgifterna. Det är möjligt att planen inte varit att slå ihjäl honom, bara att tortera fram svar på frågor. Kanske Shahzad överlevt om han varit mer samarbetsvillig. Samstämmiga uppgifter tyder i alla fall på att han var en mycket envis person, hängiven sitt yrke.

Nästan alla kommentarer jag läst hyllar honom just för detta: det enda riktigt viktiga för honom var att få fram sanningen. En person berättar dock om en kollega som klagat över att Shahzad brutit mot de pakistanska journalisternas hederskodex att låta nationens bästa gå framom allt annat. Men andra ser honom som en förebild som borde sporra till nya ansträngningar att kasta ljus över skumma företeelser i landet.
*
Syed Saleem Shahzads öde påminner en hel del om Anna Politkovskajas. Båda gick svåra vägar, rörde sig bland "besvärliga" och marginaliserade mänskor i sitt lands utkanter, tog sig an impopulära ämnen trots de makthavandes motstånd och tog stora personliga risker, medvetna om vart det kunde leda (och skulle leda).
Anna Politkovskaja arbetade för Novaja Gazeta, Rysslands enda riktiga oppositionstidning, där hon skrev om politiska frågor, Tjetjenien, mänskliga rättigheter och korruption. Förra veckan arresterades en tjetjen, anklagad för mordet på henne i Moskva 2006. Politkovskajas forna kolleger tror dock inte att anstiftarna till mordet, antagligen kretsar nära den proryska ledningen för den kaukasiska republiken, kommer att avslöjas i den kommande rättegången.
*
Novaja Gazeta, som numera utkommer två gånger i veckan i 150 000 ex, har varit aktuell också av en annan anledning. Oligarken Alexander Lebedev, som tillsammans med Michail Gorbatjov äger 49 % av tidningen, medan redaktionen äger 51 %, meddelade överraskande att han ansluter sig till Vladimir Putins nygrundade allryska folkfront för att stärka kampen mot korruptionen.
Oksana Tjelysjeva, som arbetar med den finska kvartalsutgåvan av Novaja Gazeta, säger att hon inte är helt överraskad över Lebedevs sidbyte. Han jobbade nämligen inom KGB innan han övergick till affärslivet och de ränderna går sällan ur, sympatin för gamla kollegan Putin sitter kvar. Lebedev hann i sin blogg förklara att han med hundra journalister nu anslöt sig till kampen mot korruptionen, varpå Novaja Gazetas redaktionsklubb svarade att ägarna kan göra vad de vill, men de besluter inte om tidningens linje.

Civilkurage kan ta sig många former. Oksana Tjelysjeva berättar om språkuniversitetet i Nisjnij Novgorod (som länge hette Gorkij, var stängt för utlänningar och känt som förvisningsort för Andrej Sacharov). Det hade en avdelning som utbildade militära tolkar och därför också lärde ut militär taktik. Många av hennes studiekamrater blev spioner eller officerare. Alla förväntades gå åtminstone en kurs på den avdelningen, men hennes grupp av unga kvinnor vägrade.

Modiga mänskor som Politkovskaja och Shahzad är värda all respekt.

*Viikkolehti 10.6
http://www.kansanuutiset.fi/mielipiteet/nakokulma/2570254/mies-joka-tiesi-liikaa

Om poeter i Nirvana

Peter Lodenius

Tisdag, 5 April 2011 15:29

Häromveckan försökte vi, en grupp finlandssvenska journalister, hitta fram till Nirvana, men det tog sin lilla tid. Nirvana hade angetts som adressen för albanska PEN-klubben och vi visste vid vilken huvudgata det skulle ligga, men vi fick gå en stund fram och åter innan vi hittade den innergård där Nirvana finns. Det verkade vara ett högkvarter för olika konstnärsorganisationer, på väggarna hängde en mängd tavlor som var till salu för att bidra till katastrofhjälpen till Japan. Albanska konstnärer lever knappast i överflöd, men ofta är solidariteten störst bland dem som inte har det alltför väl ställt själva.

Kvällen var i alla fall värd trampandet på gatorna. PEN är ju författarnas förening för yttrandefrihet, och vi fick en inblick i de villkor som kan gälla under en totalitär regim. Visst talade vi också om dagens situation, som präglas av skarpa motsättningar mellan de båda huvudpartierna - missnöjet med dem verkar allmänt i Albanien.

Men det djupaste intrycket gjorde nog berättelsen om poeterna Vilson Blloshmi, och Genc Leka, som avrättades 1977, 29 och 36 år gamla, för att deras poesi misstänktes vara kritisk mot regimen. Det kan låta som en gammal historia, men är det inte. Det visas av att Vilsons bror och Genc' kusin Bedri Blloshmi, som stod åtalad i samma rättegång, förra året gav ut en bok med dokument kring processen som han hittat i arkiven. En del av dokumenten har översatts till engelska. Bedri var själv närvarande på PEN-klubben och berättade:

- Vår familj räknades höra till regimens fiender, familjemedlemmar hade varit aktiva på "fel sida" under andra världskriget och år 1944 arresterades vår farbror och dömdes till 20 år i fängelse. Också min far arresterades under den tiden. Jag själv arresterades 1976 och man försökte få mig att samarbeta med Sigurimi, säkerhetstjänsten.

- Min bror och kusin, som båda studerat vid lärarhögskolan i Elbasan, arresterades. Vilson kunde franska och hade översatt fransk poesi. Ingenting av dessa översättningar eller deras egna dikter hade dock publicerats. Men Sigurimi tog alla böcker och stämplade det de skrivit som dekadent, vittnesmål av litterära experter användes vid rättegången.

- Jag själv dömdes till 25 år fängelse, men min bror och min kusin arkebuserades.

Formellt dömdes de för sabotage och propaganda mot folkmakten, men det verkar i åtalsmaterialet inte finnas andra belägg för det än på sin höjd några privata samtal, inget konkret. Det avgörande verkar ha varit att deras familjer varit "kulaker" och kämpat på fel sida i kriget och att de själva skrev fel sorts poesi för bordslådan.
Essäisten och poeten Sadik Bejko, som hjälpte Bedri Blloshmi att i statsarkivet leta efter dokument kring processen och skrev en bok om den år 2006, var också närvarande på PEN-klubben och kommenterade:

- Vilson fyllde inte den socialistiska realismens krav och därför accepterades han inte. Han översatte lyrik av Rimbaud, Verlaine, Baudelaire och andra franska diktare, som ansågs som dekadenta. Men allt detta material fanns bara hemma hos honom, ingen kände till det. Det handlade i stället om att diktaturen sökte finna sätt att skrämma folk.

I ett litterärt expertutlåtande som ingår i handlingarna stämplas de franska diktare som översatts som dekadenta och pessimistiska. Utom dikter ingår i materialet också kortare citat från olika håll. Allt präglas enligt experten av nihilism och livströtthet. "Också då progressiva författare som Shakespeare, Hugo, Byron, Gorkij o.s.v. citeras är det deras mest negativa uttryck som citeras." I ett annat expertutlåtande behandlas Vilsons egen dikt "Sahara" och konstateras att det är "nonsens att skriva poesi om en plats som författaren inte känner".

I stället beskriver dikten ett sinnestillstånd där författaren känner sig övergiven, omgiven av ovänner. Han känner sig inte förbunden med folket. Också analysen av Genc Lekas dikter visar på en alltför pessimistisk, t.o.m. desperat livssyn.

Efter kommunismens fall frigavs Bedri Blloshmi och han började ta reda på vilka som var inblandade i det som skett.

- Det visade sig att de alla behandlats väl av politikerna. (Bejko preciserar: de blev parlamentariker, blev domare eller gick in i byggnadsbranschen.) De som förföljdes har däremot inte fått några nya ställningar. Samhället har delats i två klasser. Sedan jag publicerat min dokumentrapport har släktingar till mig förlorat sina jobb. Fast Albanien nu är ett fritt samhälle har gamla Sigurimi fortfarande inflytande och de accepterar inte att man gräver i det förflutna. Alla dessa mänskor som nu har positioner i regeringspartiet eller oppositionen eller i byggnadsbranschen tänker bara på hur de ska bli ännu rikare, inte på något annat. Man talar fortfarande om oss som "ex-fångar", men inte om dem som "ex-Sigurimi".

I diskussionen om statsarkivet skulle tillåtas att ge ut dokument av detta slag var det två författare och parlamentsledamöter som speciellt motsatte sig detta. Den ena representerar högern, som sitter i regeringen, den andra socialisterna, som är i opposition. Det visar hur den gamla regimen fortfarande har ett stort inflytande och verkar inom båda huvudpartierna.

I ett brev från Ismail Kadare, som avslutar boken, konstaterar den fortfarande aktiva författaren att de senaste årens diskussion om fallet är en skamlig episod. I offentligheten har det "skapats en mur av solidaritet kring mördarna mot deras offer, kring de skyldiga mot de oskyldiga". Historien har förfalskats för att få de skyldiga att framstå som hjältar och offren utsätts för psykologisk terror. Att visa vad som verkligen hänt är ingen lustfylld process, men den är nödvändig. Man måste få veta vad som hänt för att kunna gå vidare. Det är speciellt viktigt för den unga generationen.

När vi sedan gick ut i Tirananatten insåg vi att det fortfarande tar sin tid innan Albanien normaliseras, det yttre relativa välståndet till trots.

Familjeproblem

Peter Lodenius

Måndag, 14 Mars 2011 10:28

Under min tid som utrikesjournalist försökte jag länge undvika två regioner som jag tänkte var väl svåra att förstå: Kina med sin mycket långa historia och Främre orienten med sin omåttliga bitterhet. Efter flera årtionden tog jag mig an Kina, reste där, tyckte mig få ett grepp om landet och har nu i mina högar en färsk skrift jag tänkt läsa om hur man försöker skapa en symbios mellan konfucianism och kommunism.

Främre orienten symboliserades för mig länge av historien om skorpionen som ville komma över Litanifloden i sydligaste Libanon och bad en sköldpadda om skjuts. "Men om du sticker mig dör jag", invände sköldpaddan. "Inte är jag så dum att jag gör det, för då drunknar jag ju också", försäkrade skorpionen. Sköldpaddan övertygades och började simma över floden med skorpionen på ryggen, men innan de kommit fram stack skorpionen sköldpaddan, som hann fråga: "Varför gjorde du ändå det?". Skorpionen svarade: "För att detta är Främre orienten."

Nu har fått lov att sätta mig in i de israelisk-palestinska förhandlingarna och deras bakgrund. Av alla israeliska kommentarer jag de senaste veckorna läst om varför det inte händer något på förhandlingsfronten var det en som fick mig att studsa till. Klagomålen över premiärminister Benjamin Netanyahus passivitet har i Israels engelskspråkiga press varit många, man förstår inte varför han i denna kritiska situation bara verkar rulla tummarna.

En av dessa kolumnister berättade att en bekant hade förklarat detta med att Netanyahu har problem i familjen, men inte gått närmare in på saken. Den stackars kolumnisten var förvirrad, han hade inte hört om någon missämja mellan Netanyahu och hans hustru och undrade hur den i så fall skulle inverka på politiken. Jag läste flera gånger igenom de två-tre meningarna, men kom till att detta inte var något skämt, mannen visste verkligen inget om Netanyahus familjeproblem. En kvinna skulle nog inte ha varit så oinformerad.

T.o.m. jag var bättre informerad. Jag är inte särskilt svag för skvaller om våra politikers kvinnohistorier, fast det ibland kan vara underhållande och dessutom ger en viss uppfattning om deras omdömesförmåga, men förhållandet mellan Netanyahu och hans pappa har faktiskt världspolitisk relevans.

Det var i höstas som jag läste om Netanyahus faderskomplex i en omdiskuterad artikel av Jeffrey Goldberg i den amerikanska tidskriften The Atlantic om israeliska planer på ett angrepp mot Iran. Goldbergs slutsatser var tvivelaktiga, det förefaller som om han användes som ett redskap av israeliska hökar som ville få USA med på sina krigsplaner, men han hade gjort ett grundligt arbete och talat med ett stort antal ledande israeliska militärer och politiker. I det sammanhanget kom han också in på Benjamin Netanyahus förhållande till sin pappa Ben-Zion, som är 100 år gammal men vid god mental hälsa.

Ben-Zion (förnamnet betyder Sions son) är historiker och tillhör den yttersta högerkanten i Israel. Han var i tiden personlig sekreterare för Ze'ev Jabotinsky, som grundade den revisionistiska sionistiska rörelsen. Denna verkade för ett stort Israel på båda sidor om Jordanfloden. Därför motsatte sig Jabotinsky tanken på att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat.

Jabotinsky dog 1940 innan Israel grundades. Länge var det arbetarsionismen (med centraleuropeiska rötter) som dominerade den nya staten, men den revisionistiska sionismen (med östeuropeisk bakgrund) har levt vidare inom högern, i det nuvarande Likud, men också (och kanske speciellt) inom utrikesminister Avigdor Liebermans parti. Numera kan man säga att den - i lite urvattnad form - är den dominerande strömningen i Israel.

Ben-Zion fortsatte efter Jabotinskys död att leda den revisionistiska sionismen i USA, där han länge bodde och där också Benjamin och hans bröder växte upp. På 50-talet försökte han starta en politisk karriär i Israel, men betraktades som alltför extrem för att få stöd, så han ägnade sig åt vetenskapen, mest i USA, men också i Israel.
Familjen återvände 1976 till Israel och Benjamin gav sig så småningom in i politiken och är nu för andra gången premiärminister. Valet har fallit på honom kanske främst för att han kan tala med amerikaner på amerikaners vis.
Han har fortfarande sin far som sin stora förebild. I den praktiska politiken tvingas han göra eftergifter, men ofta är de bara skenbara. Sommaren 2009 förklarade fadern i en TV-intervju lugnande att hans son sagt honom att det anbud om en palestinsk stat han efter intensiva amerikanska påtryckningar kommit med var förknippat med så hårda villkor att araberna aldrig skulle acceptera ett enda av dem.

När sonen på 90-talet efter krav från USA drog tillbaka de israeliska styrkorna från en stor del av Hebron förklarade fadern offentligt att sonen var för svag för att vara premiärminister, på sin höjd kunde han vara utrikesminister. En allmän uppfattning är enligt Goldberg att sonen inte kan göra fler eftergifter så länge fadern lever.

Hans läge, mellan USA och sin far, är inte avundsvärt. Men hans familjeproblem, som - trots den nämnda kolumnistens (låtsade?) okunskap - måste vara allmänt kända i Israel, är av den arten att han inte borde ha blivit premiärminister. I sådana här fall måste man kunna diskutera också synbart privata angelägenheter offentligt.

PS. Någon kanske undrar varför jag skriver Främre orienten, fast man numera vanligen talar om Mellanöstern. Förr var Främre orienten en gångbar term på svenska och på finska talar man fortfarande om Lähi-itä, på tyska om Nahe Osten och på franska om Proche-oriente. Det är bara på svenska man hakat på den anglosaxiska trenden. När britter talar om Mellanöstern kan man föreställa sig att det för dem finns ett Nära östern som är Balkan, men för oss kunde kanske Afghanistan och Pakistan vara Mellanöstern.

Sekularism som religion

Peter Lodenius

Fredag, 17 December 2010 08:59

På morgontidningens insändarsida läste jag ett inlägg av en lärare som övervägde att på nytt ansluta sig till kyrkan fast han är ateist. Det lät som en tvivelaktig idé - vill kyrkan verkligen ha sådana medlemmar? - men jag funderade ändå en smula på saken.

Hans bekymmer var att man i många skolor och daghem håller på att inskränka det religiösa inslaget i julfesterna, något som han såg som ett resultat av religionslösa kretsars offensiv. Men månne det inte snarare handlar om att ta hänsyn till invandrarbarn med annan religiös bakgrund, och sådan hänsyn får man väl ta.

Däremot har det på senare tid vuxit fram en militant ateism som jag har svårare att förstå, som reklamen på bussar om att det sannolikt inte finns någon Gud. Visst kan jag underteckna det, men varför basunera ut det? Kan folk inte få bli saliga på sin tro, eller otro? Har sekularismen blivit en ny religion?

När jag undrar detta tänker jag inte så mycket på Finland som på Turkiet. Där är sekularismen som känt, sedan Mustafa Kemal Atatürks tid, statsreligion, lika intolerant som många andra religioner. När jag kommit in på den hårda dragkampen i Turkiet mellan sekularister och muslimer blir folk ofta förvånade över att jag snarast ställer mig på den senare sidan. Det är inte så underligt.

Om finländare har vänner eller bekanta i Turkiet tillhör dessa oftast den sekulariserade, ganska europeiska eliten. Och har man inte bekanta utan det blir ett abstrakt val faller det naturligt på sekularisterna. Första gången jag vistades en lite längre tid i Istanbul var det naturligt för mig att söka upp sekularister, inte muslimer. Andra gången hälsade jag sedan på i både det stora sekularistiska och det stora muslimska tidningshuset. Mellan de båda besöken hade mängder av vatten flutit genom Bosporen. Det muslimska partiet AKP hade styrt Turkiet i flera år och moderniserat landet betydligt mer än de sekularistiska partierna som tidigare suttit i regeringen hade lyckats med.

Den parlamentariska oppositionen har envist motsatt sig alla reformer. Atatürks republikanska folkparti CHP, som representerar den gamla sekularistiska eliten, skulle helst se att landet på nytt blev som på 30-talet. Ledarnostalgin, med alla de tusentals statyerna av Atatürk, påminner om Leninkulten i Sovjetunionen. Ändå har partiet mestadels drivit samma linje som ytterhögerns MHP, men utan resultat.

Den utomparlamentariska oppositionen har varit mycket farligare. Försvarsmakten har sett sig som den främsta försvararen av Atatürks sekularism och har genomfört fyra kupper under de senaste 50 åren som den motiverat med att sekularismen varit hotad. Efter AKP:s makttillträde 2002 började generalerna ägna sig åt att planera kupper i parti och minut. De lyckades dock aldrig uppnå tillräcklig inbördes enighet för att kunnas slå till och så småningom började kupplanerna läcka ut. Något fel på uppfinningsrikedomen var det inte. Turkiska plan skulle sändas mot grekiska plan över Egeiska havet i avsikt att ett turkiskt plan skulle skjutas ned, till nöds av ett annat turkiskt plan, för att förorsaka en nationalistisk folkstorm, två av Istanbuls viktigaste moskéer skulle utsättas för bombattentat vid bönetid, för att göra muslimerna rasande, greker och armenier skulle angripas, för att väcka omvärldens misshag, en ubåt i ett museum fylldes med sprängämnen för att detoneras när tillräckligt många skolklasser befann sig omkring den.

Planerna vittnade om en grundfast förvissning om att den egna övertygelsen var den rätta och motiverade stora offer. Sekularismen har haft en så hög dignitet att den aldrig behövt motiveras, den har varit som en tro, höjd över allt förnuft - trots detta har dess anhängare sett ned på den stora majoriteten av befolkningen som på vidskepliga och primitiva människor som man inte behöver argumentera rationellt med.

Den mest omfattande sammansvärjningen mot regeringen, Ergenekon, med både militära och civila medverkande, avslöjades i början av år 2007. Den våren organiserade några sekularistiska organisationer en serie massdemonstrationer för att stöda de anklagade. Till dem hörde Föreningen för stöd för modernt liv (CYDD), Stiftelsen för nutida undervisning (CEV) och Föreningen för atatürkiskt tänkande (ADD).

I medlet av december 2010 inlämnades en åtalsskrift mot ledare för CYDD och CEV, anklagade för medverkan i Ergenekon. Det visade sig att dessa organisationer hade kartlagt politiker och byråkrater enligt deras religiösa bakgrund, ofta enligt yttre tecken, som huvudduk eller mustasch. Dessutom kartlade de landets bokhandlar och kom till att alltför få av dem sålde enbart sekularistisk litteratur.

I det beslagtagna materialet från CEVs högkvarter ingår ett e-mejl som uppmanade militären att genomföra en kupp för att skydda republiken. Under rubriken "Fullmakt för militären från allmänheten" heter det att militären har rätt att bekämpa terrorism av alla slag utan att fråga regeringen eller presidenten. Till slut heter det: "Skriv ett datum på detta e-mejl och spara det. En dag är det ett dokument som du kommer att stolt visa för dina barnbarn. Innan dess ska du vidarebefordra till dina vänner. Var inte rädd. Om du är rädd blir det din tur nästa gång."

Sådana sekularister undviker jag.

Tiga på två språk?

Peter Lodenius

Tisdag, 19 Oktober 2010 10:37

"Om jag bara hade läst franska i stället för svenska". Jag kunde ha resignerat bläddrat vidare, men jag ögnar ändå igenom insändaren med den rubriken i HS 14.10. Varför ställa språk mot varandra i stället för att tänka sig att lär man sig ett språk blir det också lättare att lära sig ett annat?

Själv vill jag inte som finlandssvensk lägga mig alltför mycket i hur finnarna lär sig språk och jag inser också att tröskeln för dem är högre eftersom finskan är konstruerad på ett så annorlunda sätt än de flesta andra språk (ofta tycker jag att den är bättre konstruerad, ett mer precist instrument än många andra språk).

Läs mer