Sök

Kolumnister Peter Lodenius Funktionsliberalism?

Funktionsliberalism?

Peter Lodenius

Hur liberala är finlandssvenskarna? Den frågan ställde Magma på sitt miniseminarium 24.4. Den gamla formuleringen från föreningslivet visade sig än en gång meningsfull: diskussionen fick utgöra svar på frågan. Något klart svar finns helt enkelt inte, inte ens någon ungefärlig uppfattning om vad det skulle innebära att vara liberal. Magma-chefen Nils-Erik Forsgård illustrerade det drastiskt genom att dra upp med finlandssvenska liberalismens stora båge från Wilhelm Bolin, som för snart hundra år sedan kämpade för rätten att bli kremerad, till Björn Wahlroos, som ... ja, vi vet ju alla vad han kämpar för. Forsgård var för den delen inte snällare mot konservatismen: medan liberalerna kämpar för att befria individerna från statliga fjättrar har de konservativa velat stärka staten och till dem räknade han då, i Karl Poppers anda, Hegel och Marx.

Det finns alltså en helt meningsfull distinktion mellan liberalerna som vill stärka individens rättigheter mot staten och de konservativa som vill stärka själva staten. Men som vi vet räcker den inte särskilt långt om man vill få ett grepp om ett partis linje, ännu mindre när man vill förstå en enskild människas hållning.

Jag kunde inte undgå att tänka på Turkiet, därifrån jag kommit föregående dag efter att i sex veckor försökt förstå den politiska bilden där. Liberalismen har där blivit ett begrepp först de allra senaste åren, men vänstern har det talats och skrivits mycket om under åren. Ändå har jag länge undrat om det finns någon "riktig" vänster i Turkiet och varit försiktig med att använda hela begreppet, om det inte samtidigt preciseras.
Också här är det förhållandet till staten som är den springande punkten, och det i mycket högre grad än när det gäller liberalismen i Finland. Av historiska skäl spelar staten en mycket större roll i Turkiet än hos oss. Mustafa Kemal, med tiden kallad Atatürk, turkarnas fader, byggde ju upp landet ur kärnan i det osmanska riket och delvis inspirerad av mellankrigstidens andra totalitära stater.

Den mobiliserande kraften var en mycket stark nationalism som först och främst uteslöt alla andra grupper än muslimerna ur gemenskapen - huvuddelen av armenierna, grekerna och syrianerna fördrevs med militär styrka, en stor del av de återstående grekerna och armenierna samt judarna jagades sedan bort genom ekonomiska sanktioner. De muslimska etniska minoriteterna, som tjerkesser och lazer, har man ganska långt kunnat assimilera, men kurderna är så många att detta bara delvis lyckats.
Resultatet har varit en långvarig kurdisk revolt, som delvis förts och bekämpats med militära medel. Armén, som anser sig fortfarande ha Atatürks uppdrag att hålla nationen samman och föra hans idéer vidare, har lett kampen mot kurdernas strävanden till självstyre och kanske självständighet. Armén har också i övrigt tagit på sig rollen av landets överdomare och sedan 1950, då flerpartisystemet etablerades, har den ingripit i politiken ungefär vart tionde år, ibland med pansarvagnar och tortyr, ibland bara med ultimata krav. Senast skedde det 1997. Också under 2000-talet har det inom armén funnits långtgående planer att ta makten, med den blodigaste kuppen 1980 som modell. En civilt sinnad kommendör och en beslutsam premiärminister från islamiska AKP lyckades dock stoppa planerna.

Atatürks gamla parti, republikanska folkpartiet (CHP) har stött kupplanerna. CHP tillhör socialistiska internationalen och en stor del av medlemmarna anser sig vara vänster. För mig är det helt omöjligt att se ett sådant nationalistiskt och odemokratiskt parti som vänster, men i Turkiet gör många det fortfarande. Det maoistiska arbetarpartiet ıP har spelat en central roll i kuppkonspirationen Ergenekon och också kommunistpartiet TKP har blivit alltmer nationalistiskt.

Under mina sista dagar i Istanbul stötte jag på ett litet vänsterparti, DSıP, som visade sig vara demokratiskt och icke-nationalistiskt, redo att låta kurderna gå sin egen väg och också annars vettigt. Fast grupperingen funnits i 40 år hade jag aldrig hört talas om den, kanske inte så många andra heller har gjort det. Ändå kändes det trevligt att hitta något man med gott samvete kan kalla turkisk vänster.

Etiketten är ju inte livsviktig. I Turkiet har den viktigaste dragkampen gällt bevarandet av den starka och nationalistiska staten och den har förts mellan kemalisterna & militären och AKP. Då har det enda möjliga för mig varit att önska det islamiska partiet framgång, trots att det är värdekonservativt och vill minska alkoholkonsumtionen och ge religionsundervisning i skolorna.

Samma inställning har också Turkiets inte så många liberala intellektuella haft. Deras roll i diskussionen har varit stor och de har kunnat påverka utvecklingen påtagligt, fast de som grupp är ännu mindre än den "riktiga" vänstern. Det viktiga är alltså inte etiketten, utan vad den innebär.

Det gäller liberalismen också i Svenskfinland. Vill man vara med i ett liberalt parti vill man nog veta om det är Eva Biaudets eller Björn Wahlroos' liberalism som gäller.
Jag kom att tänka på Gunnar Adler-Karlsson som i en tid när socialism fortfarande var ett positivt begrepp i vissa kretsar talade om funktionssocialism: i stället för att allmänt tala om socialisering borde man precisera vilka funktioner man ville överföra till samhället.

Samma kanske gäller liberalismen, handlar den om kärlek till medmänniskan eller till mammon?

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy