Journalister som offer

Fredag, 10 Juni 2011 10:04

Peter Lodenius

Förr besjöng man gärna soldater som offrade sitt liv för fosterlandet. I dag kunde man då och då känna ett behov av att prisa journalister som offrat sitt liv för sitt land. Inte i Finland, lyckligtvis, men i andra delar av världen.

Det tänker jag på när jag läst (och skrivit*) om Pakistans internationellt mest kända journalist Syed Saleem Shahzad, som bortfördes och torterades till döds under månadsskiftet, uppenbarligen av landets mäktiga militära underrättelsetjänst ISI. Shahzad var chef för nättidskriften Asia Times' redaktion i Pakistan och jag brukade läsa hans rapporter, ofta förvånad över att det i Pakistan med dess halvdiktatur gick att få fram sådan information och att få den publicerad. Speciellt ägnade han sig åt de militanta rörelserna - al-Qaida, talibanerna och andra - i de laglösa stamområdena längs gränsen till Afghanistan, och på andra sidan den. Han hade tre gånger under de senaste fem åren tagit emot vad han uppfattade som dödshot från ISI, men envist fortsatt med sin undersökande journalistik.

I oktober kallades han till ISI:s högkvarter för ett samtal med höga officerare som klagade över hans rapport om att Pakistan frigett en av talibanernas högsta befälhavare - den var genant för landet och Shahzad borde dra tillbaka den, vilket han bestämt vägrade. De frågade också om hans källa och när de fick höra att den fanns inom underrättelseväsendet krävde de att få veta den, vilket de inte fick. Samtalet avslutade med ett förtäckt hot.

När chefredaktören fick höra detta bad han honom hålla en lite lägre profil åtminstone för en tid. Men Shahzad svarade att han "om han skulle varva ner och inte längre jobba som journalist lika väl kunde bli tekokare".

Nu i slutet av maj rapporterade Shahzad i Asia Times om bakgrunden till en kommandoräd mot en bas i Karachi för spaningsflygningar som infiltrerats av en al-Qaida-grupp. Medlemmar av den hade gripits och det pågick förhör med dem. Al-Qaida krävde att de skulle friges omedelbart, medan basens ledning lovade frige dem efter avslutade förhör. Det accepterade inte al-Qaida, som sände in tio kommandosoldater vilka med hjälp av detaljerade kartor och skisser som de fått inifrån basen lyckades förstöra två USA-tillverkade spaningsplan av typ Orion innan de efter 15 timmar av skottlossning och en förlust av fyra man drog sig tillbaka.

Den ena av de två höga officerare som i oktober "samtalade" med Shahzad om de för nationen genanta uppgifter han publicerat utnämndes efter räden till ny chef för den drabbade basen. Vi kommer antagligen aldrig att få veta om det kanske var han som denna gång gav order om hårdare tag för att pressa ur Shahzad vem som läckt de långt mer genanta uppgifterna. Det är möjligt att planen inte varit att slå ihjäl honom, bara att tortera fram svar på frågor. Kanske Shahzad överlevt om han varit mer samarbetsvillig. Samstämmiga uppgifter tyder i alla fall på att han var en mycket envis person, hängiven sitt yrke.

Nästan alla kommentarer jag läst hyllar honom just för detta: det enda riktigt viktiga för honom var att få fram sanningen. En person berättar dock om en kollega som klagat över att Shahzad brutit mot de pakistanska journalisternas hederskodex att låta nationens bästa gå framom allt annat. Men andra ser honom som en förebild som borde sporra till nya ansträngningar att kasta ljus över skumma företeelser i landet.
*
Syed Saleem Shahzads öde påminner en hel del om Anna Politkovskajas. Båda gick svåra vägar, rörde sig bland "besvärliga" och marginaliserade mänskor i sitt lands utkanter, tog sig an impopulära ämnen trots de makthavandes motstånd och tog stora personliga risker, medvetna om vart det kunde leda (och skulle leda).
Anna Politkovskaja arbetade för Novaja Gazeta, Rysslands enda riktiga oppositionstidning, där hon skrev om politiska frågor, Tjetjenien, mänskliga rättigheter och korruption. Förra veckan arresterades en tjetjen, anklagad för mordet på henne i Moskva 2006. Politkovskajas forna kolleger tror dock inte att anstiftarna till mordet, antagligen kretsar nära den proryska ledningen för den kaukasiska republiken, kommer att avslöjas i den kommande rättegången.
*
Novaja Gazeta, som numera utkommer två gånger i veckan i 150 000 ex, har varit aktuell också av en annan anledning. Oligarken Alexander Lebedev, som tillsammans med Michail Gorbatjov äger 49 % av tidningen, medan redaktionen äger 51 %, meddelade överraskande att han ansluter sig till Vladimir Putins nygrundade allryska folkfront för att stärka kampen mot korruptionen.
Oksana Tjelysjeva, som arbetar med den finska kvartalsutgåvan av Novaja Gazeta, säger att hon inte är helt överraskad över Lebedevs sidbyte. Han jobbade nämligen inom KGB innan han övergick till affärslivet och de ränderna går sällan ur, sympatin för gamla kollegan Putin sitter kvar. Lebedev hann i sin blogg förklara att han med hundra journalister nu anslöt sig till kampen mot korruptionen, varpå Novaja Gazetas redaktionsklubb svarade att ägarna kan göra vad de vill, men de besluter inte om tidningens linje.

Civilkurage kan ta sig många former. Oksana Tjelysjeva berättar om språkuniversitetet i Nisjnij Novgorod (som länge hette Gorkij, var stängt för utlänningar och känt som förvisningsort för Andrej Sacharov). Det hade en avdelning som utbildade militära tolkar och därför också lärde ut militär taktik. Många av hennes studiekamrater blev spioner eller officerare. Alla förväntades gå åtminstone en kurs på den avdelningen, men hennes grupp av unga kvinnor vägrade.

Modiga mänskor som Politkovskaja och Shahzad är värda all respekt.

*Viikkolehti 10.6
http://www.kansanuutiset.fi/mielipiteet/nakokulma/2570254/mies-joka-tiesi-liikaa