Sök

Kolumnister Peter Lodenius Kurder och finlandssvenskar

Kurder och finlandssvenskar

Peter Lodenius

För sex år sedan intervjuade jag statsvetarprofessorn Metin Heper från Ankara. Han hade kommit till Finland på inbjudan av sin helsingforsiska kollega Göran von Bonsdorff, som ville kartlägga möjligheterna för en finländsk insats för att minska spänningarna i olika konfliktområden.

Samtalet var intressant, men - som det ofta går vid samtal med turkar (åtminstone kemalister) - fann jag mig efter den ömsesidiga förståelsen plötsligt stå vid en djup avgrund. Också den här gången handlade det om inställningen till kurderna, även om ordet inte ens nämndes. Heper uttryckte nämligen sin stora förvåning över de tvåspråkiga gatuskyltarna i Helsingfors - för honom var det självklart att en stat kan ha bara ett språk, en identitet. Jag undrade förstås i mitt stilla sinne ett sådant tänkesätt skulle kunna bidra till att överbrygga de etniska konflikterna i Turkiet.

Nu märkte jag att Heper senare gett ut boken The State and Kurds in Turkey - The Question of Assimilation och hittade en intervju med honom om den. Han tillbakavisar synen att konflikten beror på att turkiska staten försökt assimilera kurderna, som satt sig till motstånd mot detta. Han medger att de turkiska nationalisterna under början av 1900-talet nog radikalare än ottomanerna gick in för att göra turkiskan till landets enda språk, men förklarar att de gjorde detta för att göra det möjligt också för icke-turkar att delta i och bidra till landets sociala, ekonomiska och politiska liv. De kurdiska upproren hade enligt honom inga etniska eller språkliga orsaker, utan utgjorde enbart en reaktion på det hot som moderniseringen och anpassningen till väst utgjorde mot islam och det traditionella samhället. När republikens grundare Mustafa Kemal antog namnet Atatürk, turkarnas far, avsåg han med turkar alla invånare i landet, inte enbart enbart de etniskt turkiska.

När jag läste detta kom jag att tänka på den finska (eller tvåspråkiga) insändarskribent i Hbl som i somras ville skrota beteckningen finlandssvenskar och ersätta den med svenskspråkiga finnar. Vi har ju faktiskt den inkluderande beteckningen finländare för alla medborgare, oberoende av språk, men många finskspråkiga tycker illa om den. "Suomessa puhutaan suomea"-tänkandet finns fortfarande kvar i mångas undermedvetande, fast det aldrig varit officiell politik. Det har däremot "i Turkiet talar man turkiska"-parollen varit fram till denna dag. Ett synligt utslag av detta har varit Atatürk-citatet "Lycklig är den som kan kalla sig turk", som i jätteskrift återfinns på t.ex. bergshöjder runtom i den östra och sydöstra, kurdiska, delen av landet. Innebörden är att bara de som talar turkiska blir lyckliga. Länge fanns det de som överhuvudtaget inte erkände en kurdisk identitet, utan ville tala om "bergsturkar" - det fick i tiden absurdisten Harold Pinter att skriva kortpjäsen "Bergsspråk".

Det som Heper egentligen säger, och som är den allmänna kemalistiska uppfattningen, är att man inte förtrycker mänskor med ett kurdiskt ursprung, utan tolererar dem bara de talar turkiska och har anpassat sig till den turkiska kulturen. De som håller fast vid en kurdisk identitet har inte klarat av denna övergång och borde helst få hjälp att anpassa sig. Heper kallar detta inte assimilering, utan "ackulturering", kanske han menar att kurderna i sitt vardagsliv får behålla sin egen kultur, bara de i samhällslivet talar och tänker som turkar.

Därför har republiken inte accepterat att mänskor talar kurdiska (man borde egentligen tala om kurdiska språk och dialekter, eftersom de är flera, men de har alla varit lika förbjudna).

Förbudet har så småningom lättats upp, speciellt under den nuvarande muslimskt baserade regeringens tid. Ett stort steg togs när radio- och TV-sändningar på kurdiska blev tillåtna också i Turkiet. Länge hördes kurdiska på radiovågorna bara i nyhetssändningar från Radio Jerevan (och detta är ingen sovjetvits, den legendariska radiostationen existerade verkligen i Armenien).

Men undervisning på kurdiska har den turkiska folkmajoriteten svårt att smälta. De kurdiska partierna, som förbjudits som grundlagsstridiga i ungefär samma takt som de islamistiska partierna, har naturligtvis länge krävt undervisning på kurdiska och numera har också, inom ramen för det "kurdiska initiativet", röster höjts i regeringspartiet AKP för att tillåta kurdiska i skolorna - undervisning i kurdiska i universiteten har redan tillåtits. Men den nationalistiska oppositionen går hårt emot dessa förslag och hävdar att om man tillåter ens frivillig undervisning i kurdiska i skolorna blir den snart obligatorisk i kurdområdena och detta skulle leda till att landet delas.

Hur hård inställningen är framgår av en notis nyligen om en tioårig flicka i Diyarbakir som tillsammans med sina föräldrar blev föremål för en rättslig förundersökning för att hemma ha lärt sina kamrater kurdiska. Under rättegångar i samma stad - kurdernas inofficiella huvudstad - händer det att domstolen i sitt protokoll antecknar att "den åtalade uttalade sig på ett okänt språk" - ibland tillåts tolkning, ibland inte.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har sagt att kurderna kan tillåtas börja med frivillig undervisning i sitt modersmål utanför skolorna, men att de inte ska vänta sig någon sådan i dem - Turkiets officiella språk är turkiska. "Undervisning på ett modersmål är ett initiativ som innebär en delning av nationen." Något motstridigt har han i ett tal till turkar i Tyskland understrukit att de inte ska låta sig assimileras och att deras barn ska lära sig turkiska innan de lär sig tyska.

Trots våra språkgräl skulle vi finländare nog ha en del att lära turkarna om respekten för språkliga rättigheter.

 

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy