Sök

Kolumnister Peter Lodenius Tiga på två språk?

Tiga på två språk?

Peter Lodenius

"Om jag bara hade läst franska i stället för svenska". Jag kunde ha resignerat bläddrat vidare, men jag ögnar ändå igenom insändaren med den rubriken i HS 14.10. Varför ställa språk mot varandra i stället för att tänka sig att lär man sig ett språk blir det också lättare att lära sig ett annat?

Själv vill jag inte som finlandssvensk lägga mig alltför mycket i hur finnarna lär sig språk och jag inser också att tröskeln för dem är högre eftersom finskan är konstruerad på ett så annorlunda sätt än de flesta andra språk (ofta tycker jag att den är bättre konstruerad, ett mer precist instrument än många andra språk).

Men ändå kan man undra över själva attityden till andra språk än det egna. Man kan undra om det inte finns en förhandsinställning som starkt bidrar till att göra det så svårt att lära sig, en inställning som av någon anledning är starkare bland pojkar än bland flickor.

Här har nog den som i tiden, kanske på 90-talet, kanske tidigare, hittade på termen 'tvångssvenska' påverkat det mentala klimatet i Finland mer än de flesta andra, på ett ödesdigert sätt. Logiken i termen är tvivelaktig, många ämnen är obligatoriska, varför tala om tvångssvenska, men inte om tvångsmatematik, trots att de flesta lärs mycket mer matematik än de någonsin kommer att behöva?

Insändarskribenten i HS har i tiden läst engelska, svenska och tyska i skolan. Han anser tydligen att han haft större nytta av tyskan än av svenskan, eftersom det är just svenskan han skulle ha velat byta ut mot franska. När han arbetade inom FN kunde han ha fått ett lönetillägg om han kunnat franska, eftersom det är ett av FN:s officiella språk, men det hade han alltså inte möjlighet till.

Franskan är utan vidare nyttig, och jag återkommer till detta, men månne inte finskspråkiga i vårt land, också utanför de tvåspråkiga områdena, oftare läser svenska böcker än franska, oftare ser Hbl än Le Monde, oftare tittar på svenska TV-program än på franska?

Jag har länge sett motviljan mot svenskan som ett socialpsykologiskt fenomen med rötter i en underlägsenhetskänsla i förhållande till det forna riksstyret i Stockholm och till den svenskspråkiga eliten i Finland (att huvuddelen av finlandssvenskarna inte tillhört denna elit spelar i detta sammanhang ingen som helst roll).

När upproret mot "tvångssvenskan" fick fart såg jag det som ett tecken på att stumheten höll på att brytas och övergå i formulerad protest och det kändes positivt. Men nu borde vi ha kommit förbi det stadiet, men tycks ändå sjunka allt djupare i det. Emancipation kan vara en långsam process, men underlägsenhetskänslan borde ju för länge sedan vara övervunnen. Och en man som jobbat för FN borde väl ha kommit över den?

Franskan behövs

Men jag är enig med honom i att franskan behövs. Jag har länge haft ett obehag för den amerikanska dominansen inom populärkulturen. Den kan man i alla fall själv komma undan - jag har t.ex. sett mindre än tio amerikanska filmer under mitt liv... Men nu har jag en allt starkare känsla av att engelskans numera nästan totala internationella dominans fått också politiska följder som är svårare att undvika. Den nyliberala ideologin tycks undergräva också det nordiska välfärdssamhället, som hittills verkat så stabilt. På Island greps både politiker och affärsmän så hejdlöst av det nyliberala budskapet att vinstbegär utan regleringar ger lycka att landets hela ekonomi kraschade. Den amerikanska finanskrisen, som förorsakades av samma tänkande, fick varningsljusen att lysa världen runt, men bara för en kort tid. Nu fortsätter vi igen i samma spår.

Den nyliberala modellen, med Milton Friedman, Ronald Reagan och Margaret Thatcher som idoler, är en anglosaxisk modell, som utövat en stark lockelse på det som Donald Rumsfeld i tiden kallade "det nya Europa", de forna länderna och också de baltiska staterna. Men det gamla Europa har haft och har sina egna modeller, som kunde utgöra en närmare inspirationskälla också för oss än USA och Storbritannien.

Speciellt tänker jag på Frankrike, där den nationella självkänslan är stark, ibland kan den kännas väl stark. Där går man sina egna vägar och utvecklar nya lösningar, inom Attac-rörelsen, inom de sociala forumen, inom nerväxtrörelsen (den som söker alternativ till den ekonomiska tillväxten). Fram för mera franska i skolorna och livligare kontakter med den franska intellektuella världen!

I stället för att tiga på två språk (som Brecht uttryckte det) borde vi tala på fyra språk.

 

3 Kommentarer Add Comment
0
Vi behöver ett lingua franca
skriven av Johan S den 2.11.2010
Peter Lodenius slår ganska många spikar på huvudet i sin kolumn, svenskan behövs faktiskt mera i Finland än franskan, och vi borde äntligen komma över denna missuppfattning som Brecht kom med, det där om att funländarna tiger på två språk. Han tycktes aldrig ha insett att alla tystnade när den där konstiga tysken kom in i rummet, att han de facto var orsaken till tigandet.
Däremot har han grovt misstagit sig när det gäller engelskan. Den som jobbat inom FN eller EU har fort insett att franska, spanska osv är bra att kunna, men vi måste ha ett lingua franca som alla kan använda. I dagens läge är det engelskan som är detta smörjmedel, och det ska vi vara glada för. Franskan är ett användbart språk som jag är glad att kunna, men t.ex spanska vore nog nyttigare. I Finland ska vi nog dessutom hellre gå österut när det gäller språken, ryskan skulle vara hundra gånger viktigare. När allt kommer omkring så klarar man sig ypperligt på engelska i Frankrike....
Jag tycker dessutom synd om Peter L om han faktiskt har valt bort den fantastiska skatt som den amerikanska filmvärlden har gett oss, hur stort är inte gapet i hans kulturkännedom i så fall? Inte är det väl hemlandet som avgör om en regissör är bra eller inte, om en författare duger eller inte? Är det inte vad de skapar som är viktigast?
Röster: +1
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Ord men inget språk
skriven av Ossi Nagel den 14.11.2010
(J.S: Jag förstår nog att du förstår att Lodenius förstår att svenskan "behövs mera" i Finland än franska, att det är ett av våra nationalspråk. Han är inte dum och det är inte du heller. Däremot pratar L om att vi kunde behöva fräscha upp vår syn på språk och språkinlärning, att det nationalistiska känslokomplexet - "yksi kieli, yski mieli" alt. "kaksi kieltä, yksi kansa" - är utdaterat. Vi borde ha en positiv syn på språkinlärning, varför t.ex. inte ha flera obligatoriska språk än de nuvarande? Detta irriterar mig: idén om att ett språk nödvändigtvis måste konkurrera med ett annat. Ett sådant synsätt är inskränkt i ordets djupaste bemärkelse.)

Låt mig informera J.S. om att man verkligen inte "klarar sig ypperligt" på engelska i Frankrike. Såvida inte att "klara sig ypperligt" innebär att kunna beställa en slät kopp kaffe, ta en taxi, boka ett hotellrum. Man får guidad rundtur på engelska på Louvren, ja. De dolda förutfattade premisserna (engelskan är modern, franskan är förlegad eller åtminstone parktiskt taget ointressant) skiner dock igenom. Och det är en attityd som retar gallfeber på mig. Det är framförallt en släntrianmässig inställning till språk - språk är inte bara ord utan ett sätt att tänka, ett sätt att se på världen, ett språk är betraktelsens verktyg, erfarenhetens uttolkare. Följaktligen är att prata engelska inte bara att erkänna den amerikanska dominansen (ekonomi, militär, popkultur) utan att ikläda sina tankar ett amerikanskt-engelskt perspektiv. Exempelvis. Det handlar om mycket mer än det faktum att Elvis, Dylan och Hollywood spridit språket genom populärkulturen. Det handlar om makt. Om vilja till makt, för att parafrasera en viss tysk filosof.

Den amerikanska filmen har inte heller jag mycket till övers för även om jag sett hundratals, kanske tusentals, filmer från landet öster om Eden. Jag ser med bedrövelse och smärta på hur den rysk-europeiska filmskatten går så många förbi. Att Lodenius inte har sett Amerikansk film är lika beundransvärt som det är förbluffande - en utmärkt "tyst provokation". Du borde också, S.J., om du gör anspråk på att bry dig om vårt intellektuella arv - och liv - vara mera bekymrad för gemene filmkonsument. Lodenius är nog inte den man behöver bekymra sig för (en mycket munter man).

Förövrigt är det comme il faut att konversera på franska i diplomatiska kretsar än i dag, från Teheran till New York.
Röster: +1
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp
0
Missförstånd eller
skriven av Johan S den 15.11.2010
Ossi kommer med förlegade synpunkter om engelskan, och tycks med vilja ha missförstått mitt inlägg. Jag har faktiskt inget emot franskan, vilket jag också klart förde fram i mitt inlägg. Jag konverserar gärna på sex språk, läser tidningar på originalspråket, ser filmer utan textning, osv. Men om vi ser på den finländska språkundervisningen, så är nog franskan inte precis nummer 1 när det gäller viktiga språk. Först kommer svenska/finska, sen engelska och ryska: nationalspråk, lingua franca, grannspråk. I den ordningen. Ossi har nog rätt att vi behöver utvidga språkundervisningen, men "frivilligheten" och "valbarheten" är viktigare än barnens kunskaper i dagens Finland.

Sen när det gäller språket som kulturbärare så tycks Ossi ha spårat ur totalt. För det första så konstaterar jag bara att engelskan är dagens latin, ett lingua franca, utan någon värdeladdning. Man klarar sig nästan överallt i världen på engelska, naturligtvis sämre än på landets språk, men i alla fall. Ossi tycks inte ha varit i Frankrike på länge om han inte klarat vardagen som turist på engelska, för idag klarar man sig bättre än i Finland. Jag går t.o.m. så långt att jag påstår att man klarar sig bättre än på svenska i Finland, för fransmännen har en mindre avog inställning till engelskan än vissa landsmän till finlandssvenskan.
Naturligtvis för språket med sig vissa värden, traditioner, och annat, men om man kommer ihåg att engelskan är nationalspråk också i Australien, Indien, Filippinerna, osv., så kanske man inser att engelskan för med sig en ofattbart stor kulturskatt, engelskan är inte bara det hatade USA...
Då det gäller film så är kanske den moderna ryska filmen bättre, men tyvärr såg jag för många sovjet-propagandafilmer på TV som ung vilket fick konskvenser för livet. Vilket skräp som tvingades på en, tack och lov finns det bättre än de! Peter Lodenius kan vara en munter man, men han skulle säkert vara muntrare om han såg en film med bröderna Marx då och då. De har fört något positivt till världen, i motsats till sin namne. Ingen har i alla fall mördat miljoner av sina landsmän i deras namn, vilket den stora påskyndaren av sovjetisk film, herr Stalin, gjorde i Kalle Marx' namn.
Röster: +0
anmäl missbruk
rösta ner
rösta upp

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy