Pälsen räddar Östersjön

Den patetiska demonstrationen mot den obligatoriska skolsvenskan för några dagar sedan inbjuder till ännu en kommentar kring svenskt och finskt i vårt land som med allt våld skall göras kulturellt fattigare än nödvändigt.

Men jag står över och väljer ett mindre kontroversiellt tema, nämligen pälsnäringen. I och för sig har pälsfarmningen en klar svensk dimension då den ger försörjning åt ett rätt stort antal svenskspråkiga.

Som österbottning skulle jag antagligen ha blivit minkfarmare om det inte hade öppnats en väg för mig till mellanskola och fortsatta studier.

Det skall därför genast erkännas att jag ställer mig starkt positiv till pälsnäringen och önskar den all lycka. Just nu är det också gyllene tider för pälsfarmarna. Finland är störst i världen då det gäller rävfarmning. Den rekordstora internationella pälsauktion som avslutades för bara några dagar sedan i Vanda gav Finland 140 miljoner euro i exportintäkter.

Det har det inte alltid varit strålande tider för pälsfarmningen. Den som är i branschen får bereda sig på att åka en hisnande ekonomisk berg- och dalbana som det alltid lika nyckfulla modet dikterar. Modets innersta väsen är ju förändring, gårdagens mode är precis lika gammalt som tidningen från i går.

Pälsuppfödningen fick sin början i vårt land på 1920-talet på Åland och längs kusten i Österbotten där det fanns tillgång till foderfisk. Inspirationen till att pröva på någonting nytt kom med hemvändande emigranter från USA och Kanada. Fram till andra världskriget dominerade räven stort, men på 1950- och 1960-talen producerade de finländska farmarna nästan uteslutande mink.

För några år sedan fanns det 1.500 pälsfarmer i Finland, hälften av dem verkade i svenska Österbotten. Pälsdjursnäringen har varit viktig för sysselsättningen och hyllades en gång i världen för att den dämpade emigrationen från Österbotten. Den sysselsatte, för att ta en siffra ur högen, år 1978 tjugotusen personer och av dem var hälften svenskösterbottningar.

Motståndet mot pälsdjursuppfödningen har gett oss begreppet "rävflickor". Opinionsbildningen mot pälsnäringen har inte alltid hållit sig inom lagens råmärken och ett led i den kamp som förs nu är på illegal väg filmade djur som påstås avslöja misskötsel. Ingen har ett intresse av att djuret missköts, varken räven, farmaren eller konsumenten.

En seriös pälsdjursuppfödare har inget intresse av att vanvårda sina djur. Blank i pälsen blir djuren under förutsättning att de sköts väl och just sådana pälsar ger farmaren bäst betalt. I vissa länder där pälsdjursuppfödningen är en marginell företeelse har den förbjudits och röster höjs för att Finland borde följa exemplet. Det menar jag att vi inte skall. Om uppfödandet av pälsdjur förbjuds i Finland flyttar kommer det att tillta i andra länder där man knappast är lika mån om djuren.

Kraven på pälsfarmarna skall vara hårda men inte orimliga. Nya regler tvingar nu farmarna att plöja ner sina vinster i större och bättre burar. Den unga designern Annika Heikinheimo nyss har vunnit ett internationellt pris för sin puderorange vårklänning i päls (Hbl 30.3) framhåller att djuren måste må bra, och en tinningsgrå professor nickar härmed sitt bifall.

Skall man tro djurrättsaktivister bör en räv eller mink tilldelas sitt alldeles eget naturskyddsområde för att kunna leva ett drägligt liv.

Motståndet mot pälsnäringen är ett mått på Finlands mentala urbanisering. Allt fler av oss lever i städer och saknar elementära insikter i husdjursskötsel. Synen på djurhållningen som ett samspel mellan djur och människa fördunklas och försvinner. I stället tillskrivs djuren känslor som de inte har i en disneyfiering av allt levande.

Visst är pälsdjursuppfödning det första steget i en lyxindustri, men att någonting är onödigt är inte ett tillräckligt tungt argument för ett förbud. Minst lika tvivelaktigt är det att folk tillåts hålla hundar i höghus eller att slösurfa och slentrianchatt(r)a på nätet, aktiviteter som i ett globalt många bäckar små slukar en ofattbar mängd energi (som kärnkraftsindustrin beredvilligt tillhandahåller.

Och pälsdjuren är i själva verket nyttiga. Det här visar en färsk undersökning (se Vasabladet 31.3.2011). Näringsbelastningen i Östersjön minskar tack vare pälsdjuren eftersom en del av den strömming som fiskas blir foder. Forskarna kan leda i bevis att mängden näringsämnen som tas ur havet tack vare rävuppfödningen är fyra gånger större än den mängd som kommer ut i vattendragen från deras avföring.

Ett annat sätt att räkna: det ekologiska fotspår som ett minkskinn lämnar är inte större än det som uppstår genom en bilfärd på 150 kilometer. Den konsument som vill göra en miljögärning av rang väljer därför att avboka resan till Thailand och köper en päls i stället. I fjol utsåg tidningen Suomen luonto pälsen till årets mest onödiga produkt ("vuoden turhake") och var tydligen ute i ogjort väder.

Ett annat förslag som inte blev utan röster i valet av onyttighet 2010 var för övrigt "tvångssvenskan" med motiveringen att det extensiva översättande som myndigheterna åläggas att göra är ett slöseri med papper. Gatuskyltar på två språk sågs också som omotiverad resursanvändning. Ack ja, med den logiken är inte fler än ett enda språk i världen försvarbart, och mycket talar för att det språket inte är finskan om den tillämpas konsekvent.