Richard Swartz

Från mitt kafébord i Wien XIX

Richard Swartz

Fredag, 29 Mars 2013 15:07

Att gång på gång rycka ut för att med nya hjälppaket hålla stater och banker i det södra Europa under armarna är i det norra ingen särskilt populär verksamhet.

Visst - det handlar om lån, pengar (som med ränta) ska betalas tillbaka i framtiden. Men långivarna i norr - som i sista hand naturligtvis är skattebetalarna - tror nog bara halvhjärtat på sådana försäkringar. Det stärker knappast benägenhet till fortsatta lån. Och de mer realistiska har förmodligen redan insett att pengarna med intill visshet gränsande sannolikhet är förlorade för gott.

Ännu mer irriterad blir folkopinionen i norr när hjälppaketen i söder uppfattas som ett stöd man har både moralisk och politisk rätt att förvänta sig och kallar dem en akt av solidaritet. Verkligen? Men vad för innebörd får då ett begrepp som solidaritet? Kan det betyda att de skulder som uppstått när man i söder år efter år levt över sina tillgångar plötsligt ska betalas av dem som ingenting alls har med saken att göra, som själva dessutom hushållat med både förnuft och måtta?

Inte oväntat väcker en sådan tolkning av begreppet solidaritet irritation särskilt bland EU:s nya medlemsstater i Östeuropa. Alla är fortfarande hur man än mäter fattigare än de medlemsstater i söder som nu står där med utsträckt hand för att i solidaritetens namn avkräver dem ett bidrag. Några har tagit till moraliska brösttoner och pekat på nödvändigheten för hjälptagarna i söder att ägna sig mer åt hjälp till självhjälp: så fick de baltiska staterna ta sig ur sin kris, och samma ansträngning har - trots stora bidrag från väst - det östra Tyskland avkrävts.

Ska solidaritet ha en mening, så förutsätter den en motprestation: att själv spara och genomföra reformer för att det hjälptagande landet ska kunna återställa sin konkurrenskraft. Dock är det fortfarande en öppen fråga om man i söder förstått att detta är ett tvingande krav till allas bästa. Men så kan knappast vara fallet så länge som denna sida av hjälpen möts med växande misstro mot EU, särskilt då gällande Berlins motiv och avsikter. Länge har man i Tyskland visat stort tålamod också med de mer extrema yttringarna av denna populistiska misstro. Men efter Cypernkrisen verkar tålamodet vara på upphällningen: i längden kan det inte vara särskilt roligt att buntas ihop med Hitler och Tredje Riket bara för att man på generösa villkor förser behövande med miljarder och åter miljarder Euro.

Och detta är den europeiska krisens dunkla och hittills minst uppmärksammade sida: att den i rask takt håller på att väcka våra slumrande, av "politisk korrekthet" undertryckta fördomar till liv - att den spelar ut hela nationer och stater mot varandra. Ty krisen får Europa att krackelera och spricka upp med varje ansträngning vi gör för att övervinna den.

Men förlorar vi kontrollen över de krafter som söndrar, skulle vi i Europa skapa oss ett starkt emotionellt, infekterat politiskt klimat som radikalt kommer att begränsa möjligheterna till dialog och förnuftiga lösningar. EU:s politiska klass vet förstås om det; och ibland kan det nästan se ut som om den vill censurera allt vad som skulle kunna leda till en sådan radikalisering.

I dagarna har Deutsche Bundesbank publicerat en statistisk undersökning, baserad på 3 600 hushåll, som visar hur förmögenhet är fördelad i Tyskland. Kontroversiella blir siffrorna först när de jämförs med motsvarande uppgifter från Frankrike, Spanien, Italien och Österrike. Den tyske läsaren kan här i svart på vitt upptäcka att han vid en jämförelse - och då särskilt med de sydeuropeiska staterna - förfogar över en avsevärt mycket mindre förmögenhet än de andra.

Mot bakgrund av den ekonomiska krisen i länder som just Italien och Spanien kommer han sannolikt att finna detta, milt sagt, förvånande.

Enligt Deutsche Bundesbank förfogar ett tyskt hushåll över en nettoförmögenhet (median) på 51 400 Euro. I Frankrike gäller 113 500, i Spanien 178 300 och i Italien 163 900; bara Österrike befinner sig med 76 400 Euro någorlunda i närheten av den tyske grannen. Också siffrorna för genomsnittlig nettoförmögenhet innebär för tyskarna samma dystra fakta, även om dramatiken här är mindre. De som genomfört undersökningen medger att mätmetoderna är förhållandevis grova, men hur man än vrider och vänder på siffrorna ger de en ganska entydig bild: de tyskar som står för huvudparten av hjälpen till de krisdrabbade länderna i södra Europa förfogar över en avsevärt mycket mindre privat förmögenhet än de som tar emot hjälp. Dessutom äger man i Södern långt oftare än i Tyskland sin bostad.

De siffror Deutsche Bundesbank valt att publicera går i sin tur tillbaka på material som tagits fram av centralbankerna i eurozonens 17 länder. Från början var tanken att den Europeiska Centralbanken (ECB) skulle publicera hela undersökningen, men uppenbarligen har man där kommit på andra tankar. De senaste veckorna har en publicering uppskjutits flera gånger, sannolikt för att förhindra en mer grundläggande debatt i Europa om vem som hjälper vem och varför.

Man kan kanske förstå det: redan de siffror som nu publicerat - nota bene, från tysk sida - ger dem vatten på sin kvarn som menar att EU redan är den omfördelningsgemenskap som de rika länderna inte vill ha, dessutom till så kallade fattiga länder som verkar vara misstänkt rika.

Från mitt kafébord i Wien XVIII

Richard Swartz

Torsdag, 27 December 2012 13:35

Veckan innan jul läste jag furst Starhembergs memoarer. Ernst Rüdiger Starhemberg var officer och österrikisk aristokrat, under mellankrigstiden ledare för Heimwehr, den nationalistiska rörelse som uppfattade sig som arvtagare till det habsburgska kejsardömet och befann sig i öppen konflikt först med socialister av olika slag (Starhemberg buntar för det mesta ihop dem till "marxister"), men sedan också med Hitlers nationalsocialister som uppfattades som ^preussiskt" stortyska och fientliga mot Österrike.

Hitler var det stora hotet och Starhemberg och hans anhängare hans oförsonliga motståndare in i det sista.

Starhemberg är hängiven patriot, men ingen demokrat. Lojalt sitter han i regering med Dollfuss, sedan med Schuschnigg efter att Dollfuss mördats av nazisterna. Hans stora förebild och gynnare är Benito Mussolini som han uppfattar som den ende allierade mot Hitler. Frankrike och Storbritannien? De demokratiska stormakterna gör ingenting. Starhemberg är "austrofascist": ett självständigt Österrike är målet, parlamentarism betyder käbbel och nationell splittring, våld är ett maktinstrument som visserligen är betänkligt, men inte av princip förkastligt. För nazismens antisemitism och rasläror står han dock främmande.

Mycket av Starhembergs tankegods och övertygelser har åter hamnat på den europeiska dagordningen. Många av oss hade nog trott att det skulle vara omöjligt så tätt inpå det andra världskriget. Men nationalistiska och populistiska reaktioner på både EU:s integration och kris befinner sig i tillväxt i både Väst- och Östeuropa som ett slags politiskt självförsvar. Nationen och nationalstaten är långt ifrån en utrangerad modell trots att den i en globaliserad värld kan förefalla hopplöst föråldrad.

Ändå är situationen mycket annorlunda än på Starhembergs tid. Hans generation präglades av det första världskriget, det moderna Europas urkatastrof: direkt från fronten, ofta med vapen i hand, kom den tidens unga centraleuropéer tillbaka till ett samhälle som befann sig i upplösning. Ett fyraårigt fullskaligt krig övergick till ett ändlöst på sparlåga. Starhembergs memoarer sysselsätter sig utförligt med hur vapen smugglas över gränser, hur olika frikårer och miliser ställs samman och tränas av krigsveteraner, allt i den alibistiska avsikten att skydda egendom eller civilbefolkning till liv och lem.

Mot vem?

Bönder mot arbetare eller tvärtom, "röda" mot "vita", stad mot land; sak samma om det handlar om Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Finland eller Baltikum. I efterhand kan vad vi brukar kalla mellankrigstiden likna en kort och inte särskilt fridsam "paus" i ett europeiskt inbördeskrig som pågår från 1914 till 1945.

Också om de yttre förutsättningarna idag är helt annorlunda fortsätter nationalismen att till sin kärna vara oförändrad. Också idag handlar den om den värme och trygghet en gemenskap skänker. Eller ännu mer exakt: om förlusten av eller det hot som riktas mot just denna gemenskap. Ty nationalismen definierar sig alltid över en fiende som gärna görs till ensam ansvarig för den egna nationens/gemenskapens olycka och nesa.

Andra nationer är per definiton sådana fiender, men också demokratin som är utan lidelse och patos, kall, inte varm som en äkta gemenskap, dessutom full av de kompromisser (ytterst ett uttryck för tolerans) som nationalisten uppfattar som svaghet och tidsspillan. Ty vad Starhemberg har gemensamt med en Viktor Orbán eller en Gert Wilders är övertygelsen att det är här och nu det gäller, dessutom att fienden en gång för alla måste besegras och att just egen styrka, inte minst fysisk sådan, är det bästa medlet för att uppnå detta mål.

Parlamentet, själva inbegreppet av demokratin, är ett rött skynke för nationalisten. Parlamentet kommer därför under attack, helst och som mest effektivt från gatan. Under sin tid i opposition mobiliserade Viktor Orbán gång på gång gatan mot parlamentet tills han med absolut majoritet kunde börja använda parlamentet till en lagstiftning som alltmer underminerar dess betydelse i det ungerska samhället. Också detta känner vi igen från förra seklets europeiska historia: parlament som själva avskaffar eller tillfogar sig irreparabel skada.

Särskilt Östeuropa är utsatt för denna nynationalism. Inte för att en liknande utveckling inte skulle finnas även i Västeuropa, men det är i öst som de demokratiska traditionerna är svaga eller obefintliga, institutionerna ännu bräckliga och det civila samhället litet och passivt. Steget från parlamentet tillbaka till gatan är mycket kort och den senaste tidens demonstrationer - några av dem våldsamma - i stater som Grekland, Ungern, Rumänien eller Slovenien därför betänkliga.

Vad jag emellertid tror mig ha lärt av furst Starhembergs memoarer är att det är stor skillnad på demonstrationer och demonstrationer. De spontana, anarkistiska yttringarna av medborgarnas vrede är illavarslande nog, men ändå inte att jämföras med när samhällets missnöjda använder gatan till att marschera. Distinktionen är viktig: när det marscheras, inte längre "bara" demonstreras, har missnöjets fångats upp, klätts i uniform och stövlar för att ordnas i slutna led. Vägen tillbaka till parlamentet är därefter mycket lång och svår.

Där är vi ännu inte i dagens Europa. Långt därifrån. Men åtminstone i dagens Ungern marscheras det genom gatorna och jag tror att furst Starhemberg där hade känt igen sig och ganska hemma.

Från mitt kafébord i Wien XVII

Richard Swartz

Fredag, 9 November 2012 11:55

Vem har hört talas om Timisoara?

Inte många tror jag. Förmodligen hjälper det inte heller att på andra språk än rumänska ge en fingervisning om vilken stad det handlar om: Temesvár, Temeschwar, Temeschburg.

Möjligen erinrar sig någon att detta väl ändå måste vara staden där den rumänska revolution bröt ut som störtade Ceausescu och att en ungersk kalvinist, pastor László Tökés, då spelade en viktig roll. I Timisoara började Securitate och andra specialförband också att skjuta innan de gjorde det i Bukarest. Eller någon litterärt bevandrad person erinrar sig vagt att Herta Müller, nobelpristagare i litteratur härom året, bodde i denna stad innan hon redan innan kommunismens fall kunde utvandra till Berlin.

Men staden har förstås en mycket längre historia än så. Dess moderna historia kan sägas börja med en av alla tiders främsta fältherrar, prins Eugen av Savoyen. Efter att han en gång för alla drivit ut osmanerna från denna del av Centraleuropa befästes staden i rask takt kring mitten av 1700-talet under Maria Theresia. Drygt hundra år sedan började de omfattande fortifikationerna att rivas som onödiga; idag finns bara rester kvar, vackert restaurerade, det enda som där påminner om turken är ett eller annat kafé.

På stadens glacis - terrängen utanför den yttersta befästningsmuren, platt och öppen för att man i tid skulle få syn på fienden - anlades parker som till stor del fortfarande finns kvar. Så fick Timisoara - då snarare känt som Temeschwar eller Temeschburg - den struktur eller karaktär som är så typisk för många centraleuropeiska städer och direkt hänger samman med att det turkiska hotet efter flera hundra år slutgiltigt hade upphört att existera: en gammal, trång stadskärna, en stad som i form av ganska beskedliga förorter i rasande takt expanderar i alla riktningar när befästningarna och murarna kring stadskärnan rivs. Just parker eller en så kallad Ringstrasse ersätter det skydd mot turken som inte längre behövs. Och sedan går också allt annat fort: i Timisoara påpekas gärna att man redan 1884 som första stad på den europeiska kontinenten började att använda sig av elektrisk gatubelysning.

Kanske en lokal skröna. Fast inte nödvändigtvis.

Men efter den habsburgska dubbelmonarkins sammanbrott 1918 tog en kort, dynamisk tid av expansion slut också för Timisoara del. Det nya världskriget och kommunismen innebar sedan ett stadigt förfall i en stad där tyskar (schwaber), ungrare, judar, rumäner och serber av tradition länge levt tillsammans.

Och idag? Timisoara med sina drygt 300 000 invånare har bevarat mycket av sin mångnationella karaktär fastän judarna är borta och de flesta av tyskarna numera utvandrade. Men den som vill kan skicka sitt barn till stadens tyska skola där de från första klass till studenten undervisas av tyska lärare på tyska. Ironiskt nog är det idag framför allt rumänska och ungerska föräldrar som skriver in sina barn, sannolikt övertygade om att det främmande språket och dess kultur öppnar porten mot världen på vidare gavel än det egna.

Timisoaras största teater spelar förutom på rumänska och ungerska regelbundet också på tyska; under mitt besök en dramatisering av just Herta Müllers "Flackland" ("Niederungen"), en osentimental och skoningslös uppgörelse med efterblivenhet och kvardröjande nazism hos den tyska lantbefolkningen i det rumänska Banatet. Herta Müller, själv uppvuxen i denna miljö, känner den utan och innan. Hennes bok publicerades redan på 80-talet under Ceausescus diktatur, men många tysk-schwabiska hembygdsföreningar - inte minst i exil i Tyskland - har ännu inte förlåtit henne.

Dagens Timisoara påminner ofta mer om någon större österrikisk provinsstad än om någorlunda likartade rumänska städer som Cluj (Klausenburg, Koloszvár) eller Brasov (Kronstadt, Brassó). Den rumänska huvudstaden Bukarest är både geografiskt och kulturellt långt borta. I Timisoara stöter man knappast på något orientaliskt eller bysantinskt; på goda grunder brukar staden kallas "lilla Wien". Det är inte svårt att förstå när man ser svärmarna av duvor kring kyrktorn och på hustakens tegelpannor, eller i kaféet de inte helt unga damerna med mycket puder i ansiktet och hatt som ett konstfärdigt bakverk som inte står det mycket efter som finns på tallriken framför dem.

På så sätt har denna stad alltid varit ett slags europeisk utpost mot vad som längre österut blir en annan kultur och värld. Staden har inte slutat att spela den rollen. Timisoara och några andra sådana städer ännu längre österut, som till exempel Lemberg eller Czernowitz, blir till urbana öar i ett landskap fortfarande bestämt av värderingar och livsformer som ibland kan förefalla västeuropéen främmande, åtminstone arkaiska.

Och för att förstå hur bräcklig, rentav hotad, en sådan urban existens är, behöver man bara ta en taxi från Timisoaras centrum till stadens flygplats. I ett ingenmansland mellan stad och land står en ensam ko tjudrad på vad som kanske är ett betesfält eller mark som röjts för att här ska byggas. Ingen finns i närheten att ta hand om kon och det är svårt att säga om den snart får vika för staden eller om det är landsbygden som här tar tillbaka förlorad terräng.

Den som sätter en slant på att det är staden som här breder ut sig, ska inte vara sä helt såker på sin sak: mitt flyg tillbaka till Wien är det näst sista. Inte bara för säsongen utan kanske för gott då de dagliga förbindelserna mellan Wien och Timisoara ska läggas ner på grund av bristande lönsamhet.

Från mitt kafébord i Wien XVI

Richard Swartz

Torsdag, 20 September 2012 10:15

Alla är vi européer, men ibland är våra kunskaper om vårt gemensamma Europa genant torftiga. Tror ni mig inte, så ta bara fram en karta och be vänner och bekanta att på den peka ut Slavonien, Slovenien och Slovakien. Min gissning är att de flesta av dem går bet på uppgiften. Några kommer sannolikt att hävda att det egentligen rör sig om ett och samma land.

Men Slovenien - som detta ska handla om - är en helt egen stat med omkring 2 miljoner invånare och som på begränsat utrymme i Centraleuropa förenar både utlöpor av Alperna och en liten kustremsa vid Adriatiska havet. Slovenien var den första delrepubliken som bröt sig ut ur Jugoslavien för att för första gången i den slovenska historien bilda en egen nationalstat. Det skedde till priset av obetydlig blodspillan och efter EU:s östutvidgning, då det lilla Slovenien före alla andra kandidater uppfyllde inträdeskraven, var landet också först i klassen när man redan 2007 införde euron. Om det är man i Östeuropa fortfarande ensam att ha klarat av.

En berättelse om framgång - kan tyckas. Desto mer alarmerande den information som i dessa dagar når oss från Slovenien. Enligt premiärminister Janez Jansa riskerar hans land att redan denna höst tvingas ställa in betalningarna och att be EU, IMF och den Europeiska Centralbanken om pengar för att inte gå bankrutt. I praktiken skulle en sådan hjälp betyda att Slovenien som Grekland ger upp det mesta av sin suveränitet. Det vore en europeisk katastrof, särskilt för en så ung stat och med tanke på faran för krissmitta för andra stater i området, som till exempel Kroatien. Jansa ber därför slovenerna om stöd för radikala besparingar och reformer; bättre att vi gör det själva än att bli påtvingade ett program som inte lär bli mildare, menar den slovenske premiärministern.

Landet politiska opposition har hittills mycket konsekvent och hårdnackat blockerat alla Jansas försök till reformer. Men Jansa, som regerar sedan början av 2012, gjorde själv precis samma sak under de år han nötte oppositionsbänken. Slovensk inrikespolitik är kraftigt polariserad, kompromisser och överenskommelser över partigränserna en sällsynthet: i den nuvarande center/höger-koalitionen lyckas inte ens de fem regerande partierna komma överens om särskilt mycket. Framför allt blockeras helt nödvändiga reformer av pensionssystemet och arbetsmarknaden. Omständliga - och dyra - folkomröstningar har knappast visat sig vara en utväg ur de låsningar som politikerna själva skapat.

Slovenien har fått en allvarlig släng av den spanska sjukan. Ty precis som i Spanien består de slovenska problemen inte så mycket i statens skuldsättning - som är relativt låg - utan är koncentrerade till banksektorn. I Östeuropa är Slovenien det enda land som inte privatiserat denna sektor; fortfarfande är den till största del i den egna statens hand, en patriotisk symbios mellan politik och ekonomi som gäller också andra viktiga sektorer av det slovenska samhället, men som nu visar sig ekonomiskt förödande.

Just banksektorn ses som helt avgörande för vad som ska hända med landet. En frikostig kreditgivning - inte minst till byggnadsbranschen - har skett på politiska snarare än ekonomiska villkor. Resultatet är att bankerna idag sitter på ytterst osäkra fordringar i storleksordningen flera miljarder euro. Utländska experter menar att staten omgående borde försöka sälja bankerna, detta till snart sagt "vilket pris som helst". Och köpare finns bara utomlands. Landets sammanlagda kapitalbehov är dock, relativt sett, blygsamt: några miljarder euro anses räcka. Det kan jämföras med Spanien där det talas om upp till 100 miljarder.

I Titos Jugoslavien var Slovenien alltid den ekonomiskt mest utvecklade och "liberala" delrepubliken. Den gällde som mer europeisk än de andra; ofta uttryckte slovenerna dessutom irritation och frustration över att, som man såg det, bli bromsade av de andra, mer "ottomanska" delarna av federationen. Det klagades också över att slovenska pengar hälldes i tunnor utan tappar som Kosovo, Bosnien eller Makedonien. Den tidens problem mellan norr och söder tycks i den historiska backspegeln ironiskt nog spegla dagens likartade problem inom EU.

Men i Belgrad eller Zagreb brukade den slovenska kritiken bli bemött: slovenerna skulle vara ett självupptaget, nästa autistiskt och snålt folk, dessutom i alla avseenden en quantité negliable - en försumbar storhet - som kunde vara glad över att vara del av en större, långt mer inflytelserik stat som Jugoslavien. Det var dock knappast en korrekt beskrivning. Åtminstone efter Titos död var nog en majoritet av slovenerna övertygade om att deras framtid vore bättre säkrad utan den jugoslaviska federationen. Så blev det ju också.

Men storlek är inget som låter sig ändras. Också inom EU har Slovenien förblivit en mycket liten medlemsstat som mellan skål och vägg ibland kritiseras för att uteslutande bekymra sig om sina egna, mycket konkreta intressen. Men om detta är sant, rymmer det säkert en god portion av den lilla nationens självbevarelsedrift och rädsla för att helt enkelt försvinna. Men att vara liten kan dessutom ha sina fördelar. De som idag talar om Slovenien som "Centraleuropas Spanien" missar den viktigaste poängen - Slovenien kan EU hjälpa, Spanien däremot stjälpa hela unionen.

Från mitt kafébord i Wien XV

Richard Swartz

Måndag, 6 Augusti 2012 09:45

Tjugo år vid Adriatiska havet har lärt mig hur annorlunda livet gestaltar sig i Södern jämfört med här hos oss i Norden, dessutom att dessa skillnader är så djupa att jag håller det för osannolikt att de någonsin - i alla fall inte under min livstid - kommer att försvinna.

Inte minst gäller skillnaden vårt sätt att uppfatta och förhålla oss till tid. Som det allra mesta i Södern uppfattas också tid från en kollektivistisk ståndpunkt: följaktligen tillhör den alla och ingen. Att tiden de facto är utmätt för var och en av oss - och detta med stora individuella skillnader - är man här visserligen klar över, men då inte mycket låter sig göras åt saken insorteras detta faktum under rubriken Öde (med hjälp av till exempel en formel som "om Gud vill"), något som återigen undandrar själva tiden kategorier som mätbarhet, punktlighet eller vårt personliga ansvar för den.

Föreställningen om ett Öde får så i vardagen sällskap med sin mindre släkting Relativismen som i Södern kan driva en nordbo om inte till vansinne så i alla fall till randen av ett nervsammanbrott.

Under sommaren suspenderas dessutom tiden i Södern. Den finns inte längre till. Skulle jag då bjuda någon på middag är det uteslutet att jag skulle kunna räkna med att mina gäster kommer i tid. Det lönar sig inte ens att inskärpa betydelsen av punktlighet med hänvisning till något i ugnen eller som en artighet mot andra gäster. I semestertider (egentligen ett contradictio in adjecto) är klockan inte längre ett instrument för att exakt mäta tidens gång utan har förvandlats till ett smycke. Detta tillstånd så att säga utanför tiden (eller för att vara mer precis: utan möjlighet att registrera dess gång) uppfattas i Södern som frihet i ett slags arkaisk mening. Man kastar under någon månad av sig den civilisation som vi enligt doktor Freud alla vantrivs i.

Skulle jag ändå pocka på punktlighet får jag till svar att "vi inte är i armén". Det är förstås riktigt; likaså att också en arméuniform är ett sätt att standardisera och underkasta alla samma villkor. Eller jag får till svar att "vi är på semester". En av konsekvenserna när tid och frihet uppfattas på detta sätt är dock att det blir nästan omöjligt att fastställa när någoning börjar och när någonting upphör. Både början och slut kan verka avskaffade. Skulle jag mot sen eftermiddag bjuda på ett glas vin eller en kopp te (det senare skulle i Södern uppfattas som excentriskt eller exotiskt) i förväntan att alla går innan det blir dags för middag, kan jag vara säker på att de flesta blir kvar och så småningom förväntar sig att det hos mig blir dags för just middag.

Söderns tidsuppfattning kan, som här redan antytts, uppfattas som en protest mot det moderna samhällets olika tvång och där just klockan är det kanske viktigaste tortyrinstrumentet. Vi i Norden uppfattar den väl i stället som ett instrument för att kunna strukturera, prioritera och hushålla med tid, som ett hjälpmedel när det gäller att kordinera det moderna samhällets omfattande och komplexa företeelser, i sista hand även för att kunna visa varandra medmänsklig respekt.

Men bara sällan gäller något av detta i Södern, och jag vill hävda att detta ytterst går tillbaka på föreställningen att tid är en sorts fri tillgång som tillhör alla, som därför ingen enskild människa har rätt att lägga beslag på för egen räkning. Man skulle kunna kalla det en sekulär motsvarighet till Thomas av Aquinos övertygelse att tiden är Guds egendom och människan därför inte har någon rätt att sätta ett pris på vad som inte tillhör henne: att ta ränta var för Thomas följaktligen av ondo, en förhävelse och hädelse av vår Skapare.

Vi i Norden är så till den grad vana vid tidens schematisering, hierarkiska ordning och kontrollerbarhet att vi utan vidare utgår ifrån att flyg och bussar går i tid eller att taxin är där om just fyra eller fem minuter. Men i Södern är tåg- och busstidtabeller approximationer, önsketänkta och mycket ungefärliga angivelser; man kan inte ens vara säker på att teveprogrammen börjar på utsatt tid.

Och varje strävan efter ett minimum av punktlighet undermineras genast genom att inte vara del av en dialektisk process - ty en sådan strävan påverkar sällan eller aldrig någon annan. I stället utgår alla ifrån att alla andra också kommer att vara försenade, varför den eventuella goda föresatsen redan från allra första början står på lösan sand. Det leder till fatalism. "Här passar ändå ingen tiden", blir till en självuppfyllande profetia, en bekräftelse av omöjligheten att leva efter klockan som vardagligt rättesnöre.

Allt detta resulterar i den bristande precision i Söderns vardag som utmattar och leder till slöseri med egen (och andras) tid. Men av vad som väl är ren självbevarelsedrift leder detta sällan till irritation eller klagan. I stället får vi i Södern ofta tillfälle att beundra förmågan till både tålamod och improvisation, alltmedan hos oss i Norden framgångsrika, upptagna män och kvinnor i karriären brukar framhålla just sin otålighet som sitt sämsta karaktärsdrag.

Från mitt kafébord i Wien XIV

Richard Swartz

Fredag, 4 Maj 2012 13:56

I Norden är väl Dr. Karl Lueger, legendarisk borgmästare i Wien, inte särskilt bekant. Möjligen erinrar sig någon att Hitler ansåg honom vara en av de största politiker som det tyskspråkiga Europa någonsin haft.

Läs mer

Från mitt kafébord i Wien XIII

Richard Swartz

Torsdag, 22 Mars 2012 09:54

Finns det idag någon som besöker Tyskland som turist? I alla fall knappast svenskar: Tyskland ser man kanske under sig från flygplanets kabinfönster eller så reser man så fort man kan (och på Autobahn går det fort) genom landet på väg söderut; stannar Tyskland i minnet så är det som tröstlös transportsträcka, motorväg med avfarter till städer man aldrig besöker eller ett antal bensinmackar och rastställen där man äter en korv och går på toaletten, alla intill förväxling lika varandra, etapper i den moderna människans motoriserade och hjulburna Golgata-vandring.

Läs mer