Richard Swartz

Från mitt kafébord i Wien III

Richard Swartz

Måndag, 2 Augusti 2010 21:15

Europa är i dålig form. Medan vi fortfarande mödosamt försöker kravla oss ur recessionen varnar analytikerna för en "double dip", en ny kris runt hörnet, men som lovar att bli ännu värre än den vi ännu inte lagt bakom oss. Flera europeiska stater balanserar redan på gränsen till inställda betalningar och bankrutt.

Och vem ska betala för dem? Som vanligt naturligtvis skattebetalare, men någon annanstans och detta "någon annanstans" är i sista hand en omskrivning för de tyska skattebetalarna. Men de verkar ha tröttnat på den rollen och det är Grekland som fick dem att göra det.

Det räcker att i dessa dagar öppna en tysk tidning, ta ett glas öl på krogen i en tysk småstad eller att lyssna på medresenärerna i intercity-tåget mellan Hamburg och Berlin: tyskarna har förlorat tålamodet, vill inte längre betala för vad de uppfattar som lata och skattesmitande sydeuropeiska förtidspensionärer, nu får det räcka. Denna deras "analys" är naturligtvis förenklad intill torftighet. Men det är inte det viktigaste - långt viktigare är att tyskarna verkar övertygade om att det faktiskt förhåller sig så som de föreställer sig saken. Det gör problemet allvarligt eftersom just dessa disicplinerade tyska skattebetalare långt mer än några andra påverkar i vilken form Europa kommer att befinna sig imorgon liksom hela EU:s framtid, det europeiska samarbetets fördjupning och fortsatta utvidgning.

Sant är visserligen att den politiska klassen i Tyskland av tradition och övertygelse är positivt inställd till Europa och EU. Så har det varit under hela efterkrigstiden. Men denna politiska klass och dess partier håller på att undermineras; både kristdemokrater och socialdemokrater är konfronterade med ett vikande stöd från stora väljargrupper, en erosion som kan misstänkas vara långt mer strukturell än konjunkturell. Det kan inte uteslutas att de tyska storpartiernas epok helt enkelt går mot sitt slut. Och vad som kommer i deras ställe är bekymmersamt: lokala och tillfälliga grupperingar, miljöpartister utan heltäckande politiskt program samt en ansiktslyft, men oreformerad nyvänster (Die Linke) med rötter i DDR, ljum i sitt intresse för Europa och kanske inte ens demokratiskt pålitlig.

Denna utveckling har redan gjort den regerande politiska klassen nervös och ängslig. Från delstatsval till delstatsval växer denna nervositet samtidigt som Berlin numera uppvisar lika litet av vision för Europa och EU som Paris eller London. Skulle tyska skattebetalare förlora sitt intresse för Europa så finns risken att landets politiska klass ger sig av i samma riktning av rädsla för att inte förlora ännu fler väljare.

För drygt tjugo år sedan blev Europa av med kommunismen. Den konstlade uppdelningen av vår kontinent försvann nästan över en natt, det östra Europa fick äntligen möjlighet till ett "normalt liv", för enkelhetens skull här definierat som parlamentarisk demokrati plus marknadsekonomi. Enskilda politiska visionärer - som den tyske förbundskanslern Helmut Kohl eller den amerikanske presidenten George Bush senior - spelade då en viktig roll, likaså de oppositionella grupper i öst som utgjorde början till ett civilt samhälle; utan deras trägna och modiga arbete under många år hade det realsocialistiska systemet knappast störtat samman som ett bräckligt korthus.

Men denna tid av politiskt ledarskap och civilkurage kan verka oändligt avlägsen: Europa håller sig idag med politiska förvaltare eller byråkrater i stället för ledare med ett klart program för framtiden, redo att också gå emot sina egna väljare när de vill förvandla EU:s framtid till en fråga om det egna materiella välbefinnandet. Samtidigt har dissidentrörelsernas värden nästan helt försvunnen från den politiska dagordningen i Östeuropa, dissidenterna själva givit upp när staten anfrätts av korruption och medborgarna givit sig en materialism hän som på intet sätt annat än i omfattning står den västeuropeiska efter.

Om nu en ny - och värre - kris kommer, vem är då redo att försvara demokratin i Europa? Vilka är då de europeiska ledarna vi kan lita på? Vilka institutioner, vilka delar av det civila samhället, kan då mobiliseras?

Idag är det sannolikt lättare att identifiera de politiska krafter som knappast skulle vara att räkna med i ett sådant försvar. Och de är på frammarsch: tidigare neofascister eller regionala italienska grupperingar, separatister i Spanien eller Belgien, populistiska och främlingsfientliga partier i både Väst- och Östeuropa, på många håll redan på plats i parlamenten. I Ungern finns där till och med ett fascistiskt parti som regeringen under populisten Viktor Orbán inte har råd att ignorera.

Och ändå måste vi konstatera att Europa hittills tagit sig igenom krisen till ett förvånansvärt lågt politiskt pris. Förskjutningar i väljarkåren - ja. Men ingenstans har utvecklingen gått över styr; i stort görs europeiska politik fortfarande med hjälp av röstsedeln och just i parlamenten, inte på gatan. De grekiska fackföreningarna har inte lyckats mobilisera mycket mer folk än vanligt för att protestera mot regeringen Papandreous sparpolitik medan ungerska Jobbik visserligen marscherar genom både byar och städer som en kuslig påminnelse om den europeiska mellankrigstiden, men ännu har man inte riktigt kunnat ta (marsch-)steget ut ur operettens slagskugga.

Dock skulle det kunna hända både där och annorstädes - om vi nu inte är på väg ut ur krisen för gott, utan bara på väg mot en ny.

Från mitt kafébord i Wien II

Richard Swartz

Måndag, 28 Juni 2010 09:00

Det är inte helt lätt att säga vad som håller Europa samman. Ganska säkert är att geografi, historia eller kultur inte är en tillräcklig förklaring till att vad som råkar finnas verkligen finns, och att det som håller alltsammans samman är som de finast spunna trådarna i en spindelväv, lika diskreta och svåra att upptäcka, och därför nästan alltid undandrar sig identifikation.

Men jag tänker ändå våga mig på ett försök: vad som ytterst håller Europa samman är enskilda människor och deras antal är mycket begränsat. Redan våra allra äldsta myter och berättelser känner till fenomenet. Åtskilliga av dem berättar om hur en stads eller ett helt rikes existens är beroende av några få utvalda eller upprätta människor. Vår Herre lovade att skona städerna Sodom och Gomorra om Abraham kunde hitta femtio rättfärdiga där; Herren lät till och med pruta med sig så att Han till sist nöjde sig med tio. Men inte ens så många fanns att uppbåda och så gick det som det gick.

Så kan också dagens Europa verka en smula fattigare och bräckligare när någon enskild ur en sådan fåtalig skara går bort, alltså någon som genom sin person och sin ofta nära nog obemärkta verksamhet bidragit till att hålla samman vad vi till vardags kallar Europa. Jag vill hävda att Bogdan Bogdanovic, född i Belgrad 1922, var en sådan person, och i förra veckan dog han i Wien i följderna av en hjärtattack.

Bogdan Bogdanovic älskade just staden och byggde flera åt sig själv, en av dem på botten av en sjö. Hemma hos honom på Davidgasse i Wien kunde man studera dessa städer närmare: fantastiska teckningar där det gick att hitta bitar av Rom eller Paris, men också av Babylon, Isfahan och något som väl måste ha varit Atlantis.

Denna eklekticism bejakade både ornament och det outförda; Bogdanovic visste att varje stad byggs ovanpå en annan, en kreativ förstörelse som gör den till ett ständigt provisorium. Att människor kan bo på sådana platser gränsar till ett mirakel. Att det samtidigt inte finns någon bättre för livet var hans bergfasta övertygelse. Stor var därför denne arkitekts beundran för forna tiders kollegor och stadsbyggare, och som den semiotiker han också var, förälskade han sig i den inneboende meningen och skönheten hos de fragment i form av ruiner som de lämnat efter sig.

Och han var flanör. Ty en stad tillägnar man sig genom att vandra kors och tvärs genom den, även om hans egna promenader under senare år inskränktes till de fiktiva städer som inte ställer samma krav på benen.

Men Bogdan Bogdanovic var också partisan, författare, lärare, skulptör, mentor och Belgrads borgmästare 1982-1988. Som sin hemstads främste representant införde han en lätt surrealistisk förvaltning som förmodligen bara mycket få städer i världen kan uppvisa en motsvarighet till. En av hans sista roller skulle bli dissidentens, i en ålder då de flesta skördar hyllningar och undviker strid. Född i en borgerlig och intellektuell serbisk familj var det urbana redan från början hans element. På Balkan är detta inte oproblematiskt. Denna miljö har därför förblivit begränsad, ibland marginaliserad, från och till direkt hotad. Desto mer beundransvärt är att Belgrad alltid haft ett kosmopolitiskt avantgarde, ett slags kulturens livlina som även under diktatur och kommunism hållit staden kvar i Europa.

Med kommunismen hade Bogdanovic till en början ungdom, uppbrott och experimentlusta gemensamt. Men ännu mer skulle i grunden skilja dem åt; inte utan skäl brukade han tala om sig själv som en mycket "dålig kommunist". Kommunismen var ju i sin praxis inte urban annat än till namnet och föraktade tradition och det förflutna. En didaktisk princip vilande på order och dekret var Bogdanovic dessutom djupt främmande. Partilinjen och demokratisk centralism var inte hans sak. Själv hyllade han leken. Sålunda delegerade han som lärare en del av undervisningen om arkitekturens hemligheter till kattor. Det fungerade utmärkt.

Men värre än kommunism skulle komma. Slobodan Milosevics nationalism gav sig på hans städer. Till skillnad mot kommunismen var den storserbiska nationalismen en öppen, aggressiv motståndare till just det urbana och europeiska. Belgrad fick en ny borgmästare. Snart skulle Dubrovnik bombarderas och Vukovar förstöras. Bogdanovic protesterade mot vad han såg som barbari och hotades till livet; 1993 hjälpte den serbiske författaren och ungdomsvännen Milo Dor honom till Wien. Därifrån gjorde han de sista åren utflykter till sitt älskade Belgrad som han inte längre kände igen: en tom kuliss, befolkad av invånare som inte längre lät sig uppfostras av staden och slutat hälsa på varandra.

Var det den gamle mannens svartsyn? Kanske. Men själv lyfte denne europeiske grandseigneur alltid på sin tweedhatt inför var och en han mötte.

Från mitt kafébord i Wien I

Richard Swartz

Onsdag, 12 Maj 2010 14:37

I december förra året dog den amerikanske ekonomen Paul A Samuelson efter att han uppnått den bibliska åldern av nittiofyra år. Samuelson är författare till en av alla tiders mest inflytelserika läroböcker, tegelstenen "Economics" som kom ut första gången 1948 och sedan mer än ett halvt århundrade säljs i omkring 50 000 exemplar årligen över hela världen.
Samuelson gav råd till olika presidenter i Vita Huset, var keynesian, men också utrustad med särskild förkärlek för den klassiska ekonomiska teorin och dess moraliska engagemang, inte minst då som detta framträder hos Adam Smith.

Som student vid mitten av sextiotalet på Handelshögskolan i Stockholm tragglade också jag "Economics". "Traggla" är förstås inte rätta ordet:
Samuelsons stil var kristalliskt klar och precis, något som bidrog till dess förföriska kvaliteter. Ty eftersom många nationalekonomer har en olycklig - fastän obesvarad - kärlek till naturvetenskaperna framstod mycket i denna bok som lagar och sanningar huggna i sten.

Också jag som student läste den så: vad Samuelson skrev om utbud och efterfrågan, producenters och konsumenters beteende och bevekelsegrunder liksom marknadens lagbundenheter, uppfattade jag som slutgiltiga sanningar om verkligheten och vår värld som Samuelson och hans gelikar i sin genialitet hade uppdagat. Man kunde bara beklaga att så få politiker befattade sig med nationalekonomisk vetenskap eller - om de gjort det - uppenbarligen begripit så litet av vad de läst.

Det skulle ta många år innan jag förstod att all teori är grå och att verkligheten håller sig med helt andra färger. Åren som korrespondent i Östeuropa hjälpte mig på traven. Det har sagts att receptet för de förra realsocialistiska staterna att återvända till Europa och vad som i öst brukar kallas ett "normalt liv" är en kombination av institutionaliserad marknadsekonomi och parlamentarisk demokrati. Med marknadsekonomi menas då vad som beskrivs i ett standardverk som Samuelsons "Economics"; det måste nu omsättas i vardaglig handling, något som på den realsocialistiska tiden självfallet var en omöjlighet. De östeuropeiska samhällena kommer då att bli som våra västeuropeiska.

Alltsammans är bara en fråga om tid.

Men ju längre jag befinner mig i den östeuropeiska vardagen desto mer skeptisk blir jag. Adam Smiths - och Samuelsons - rationella homo economics kan i Prag, Budapest eller Bukarest framstå som en homunculus, som en själlös och konstgjord varelse, helt oförmögen att ta sig an verkligheten.
Här beter sig människor inte i enlighet utan snarare i strid med
läroböckerna: inte minst är marknadskrafternas logiska samverkan mellan tillgång och efterfrågan okänd, snarare då ersatt av en "lag" som inte förekommer i någon lärobok jag känner till, men som kanske kan formuleras som "du har - jag behöver".

I den by i kroatiska Istrien där jag bor om somrarna finns ett värdshus. Om söndagarna kommer från andra sidan gränsen de italienare som mot slutet av andra världskriget fördrevs eller flydde härifrån, för att besöka familjegravarna. Förr brukade de då äta söndagslunchen i värdshuset. Men inte längre; något som förvånar värdshusvärden. Jag säger till honom: dina priser är för höga. Du är dyrare än på den italienska sidan av gränsen ( att man där dessutom äter bättre, säger jag inte ). Sänk priserna, säger jag, och italienarna kommer att fylla lokalen.

Men denna enkla lärobokssanning - att ett sänkt pris på en i övrigt oförändrad tjänst eller vara resulterar i större efterfrågan och sannolikt större omsättning - går inte in i hans huvud. I stället ser han framför sig ännu mindre inkomster. För övrigt var priser på Titos tid, alltså så länge som Jugoslavien fortfarande fanns, något som nästan uteslutande fastställdes av någon central myndighet, inget som en värdshusvärd kunde höja eller sänka litet som han själv ville. Alltså klamrar sig vår värdshusvärd fast vid priser som garanterar att hans bord står tomma.

Som ensam gäst i värdshuset händer det att jag där läser lokaltidningen Glas Istre - Istriens Röst - som innan den globala krisen nästan varje dag på förstasidan talade om att något hus nära Rovinj ( Rovigno ) eller Pula (Pola
) bjuds ut för si eller så många miljoner Euro. Utlänningarna vill köpa sommarställen här, skrev tidningen stolt, redo att betala stora slantar för våra hus.

Bakom sådana stora rubriker rymdes mycket lokalpatriotism. Se så rika vi är!
Men snart upptäckte jag att miljonerna var vad köparen begärde och att säkert inga avtal träffades till sådana fantasipriser. Jag sade: ett pris uppstår först när någon verkligen är redo att betala det. Jag kan begära hur mycket jag vill för mitt hus, men det är helt ointressant tills jag verkligen kan få vad jag begär - och först då borde Glas Istre rapportera om det som ett faktum. Men för detta fanns ingen förståelse: alla var stolta och fascinerade över de smickrande högra priser som begärdes för vad som säkert såldes - om överhuvud taget - till avsevärt mycket lägre priser.

Och bara någon dag efter att Paul A Samuelson dog i sitt hem i Massachusetts gick jag över julmarknaden i Zagreb och fick i ett antikstånd syn på en vacker lerkruka som skulle kosta 120 Kuna. Jag bjöd 100 för krukan; säljaren vände mig ryggen i förakt, varför jag gav upp och sade att nå då så, ni får era 120, fastän jag tänkte att 110 varit en mer nationalekonomiskt salomonisk lösning.

Med ett hatfyllt, elakt leende såg han på mig. "För er kostar krukan nu 150".
Jag undrar vad Samuelson skulle ha sagt om det i sin grav.

En rikssvensk barbars bekännelser V

Richard Swartz

Måndag, 1 Februari 2010 12:16

I min ungdom hade jag alltför litet pengar och en alltför stor lägenhet i Stockholm varför jag var tvungen att hyra ut ett rum. En av mina hyresgäster var en jämnårig finlandssvenska från Åland. Hennes far var apotekare i Mariehamn, familjen räknades till samhällets stöttepelare och societet, märkligt för mig som stockholmare eftersom apotekare, biskopar och patroner i huvudstaden redan sedan länge avlösts av fondmäklare, advokater och byggmästare i sådana roller.

Läs mer

En rikssvensk barbars bekännelser IV

Richard Swartz

Måndag, 28 December 2009 14:37

Andra världskriget är sedan länge förbi, men det går inte att säga att Europa lämnat det bakom sig. Mer än kanske någonting annat har det format de djupaste skikten av vårt sociala medvetande, präglat det fysiska landskap vi lever i samtidigt som det fortsätter att bestämma det mesta av den politiska dagordningen i Europa.

Läs mer

En rikssvensk barbars bekännelser IV

Richard Swartz

Måndag, 12 Oktober 2009 10:58

Andra världskriget är sedan länge förbi, men det går inte att säga att Europa lämnat det bakom sig. Mer än kanske någonting annat har det format de djupaste skikten av vårt sociala medvetande, präglat det fysiska landskap vi lever i samtidigt som det fortsätter att bestämma det mesta av den politiska dagordningen i Europa. Också unga människor - som knappt kan skilja det första världskriget från det andra - skulle vara djupt förvånade att upptäcka denna väldiga underström i deras liv, sprungen ur en tid inte ens deras föräldrar upplevde.

Läs mer


En rikssvensk barbars bekännelser III


Richard Swartz

Måndag, 27 Juli 2009 08:41

Vad krig är lärde jag mig som ung pojke genom böcker: hemma i familjens bokhyllor stod "Världskriget i bild" - jag vill minnas i åtta band - med ett slösande rikt just bildmaterial från alla fronter av det krig genom vilket Europa förstörde sig självt. I något av banden såg jag också de första bilderna från de koncentrationsläger de allierade just befriat; bilder som präglat mig mer än andra jag tidigare sett eller skulle komma att se.



Den andra boken om kriget var Väinö Linnas "Okänd soldat".

Det var ett ganska illa tilltygat exemplar. Min far måste ha köpt "Okänd soldat" så fort den kom på svenska 1955, läst och läst om den innan boken hamnade hos mig. Jag tror inte att min mor någonsin läste den; detta var en bok för män eller - som i mitt fall - för pojkar.

Jag var tio år och slukade den. Efteråt trodde jag mig veta vad krig var: en ganska meningslös syssla man inte hade bett om och som bara alltför ofta slutade med döden. Också denna död var meningslös. Ett befäl går i skogen genom kulregnet utan att ens se fienden och muttrar något om att det blir mycket svamp eller blåbär i år innan han träffas av en kula. Denna stoiska likgiltghet inför faran imponerade på mig som pojke fastän en sådan död ingenting hade med hjältemod att göra. Meningslöst och alls inte imponerande var hur en ung rekryt dör i en skyttegrav: försiktigt sticker han upp en granruska (? ) över skyttegravens kant för att i skydd av den ta sig en titt på fiendens linjer. För just detta har han blivit varnad. Nu blir han ett lätt byte för en prickskytt.



Om det fanns något hjältemodigt i denna bok så var det att Finland så länge ( över flera hundra sidor ) hade kunnat stå emot angriparen Sovjetunionen innan nederlaget blir oundvikligt. Men de som stått emot var, tagna en och en, inga hjältar, snarare en skock karlar som motvilligt går till jobbet, inte ens klara över att det meningslösa ändå hade en djupare mening. Ty vad hade hänt om Finland inte försvarat sig? Hade landet då delat öde med andra länder gränsade till Sovjetunionen, små randfolk i skuggan av en imperialistisk diktatur?



Men vad som gjorde största intrycket på mig i "Okänd soldat" var ändå de finska namnen. De människoöden som Väinö Linna gestaltade bar dem som stolta fanor. De finska namnen var för en rikssvensk pojke omgivna av exotismens poetiska lyster, gåtfulla och svindlande vackra, och snart hade jag flyttat över namn som Lammio, Hietanen, Kariluoto, Rokka eller Koskela - som åt järn och sket kätting i alla fall när han var full - till min egen fantasivärld. Där fick de ge namn åt finska idrottsmän som min fantasi skapat och som med stor framgång deltog i de tävlingar som enbart utspelades i mina tankar eller på golvet i mitt pojkrum, men som med papper och penna protokollfördes i tabeller, resultatlistor och statistik.

Finland var för mig krig och idrott. På den tiden brukade Finland också vinna friidrottens finnkamp på Stockholms stadion eller i Helsingfors, något som till finnarnas fördel kan ha påverkat också vad som pågick i mitt huvud. 


Jag minns inga svenskar från Linnas bok. Kanske var landets armé indelad enligt regionala principer som av skäl som hade med bosättning att göra på "naturlig" väg separerade finnar och svenskar. Men finlandssvenskarna stred förstås i samma krig som Rokka och Hietanen. För mig skulle de först långt senare dyka upp och då personifieras av Harry Järv, österbottning och verksam bland handskrifterna på Kungliga Biblioteket i Stockholm. När vi inte talade om Kafka och Prag berättade han vad han varit med om under kriget; tonen var påfallande saklig, nästan torr, som det verkade opåverkad av känslor.

Ett träben - Harry Järv hade lemlästats av en trampmina - underströk det konkreta och handfasta hos krigets vardag. Kanske hade denna ton också något med tidens gång att göra: vid ett tillfälle berättade han hur finska och sovjetiska krigsveteraner från samma frontavsnitt träffades för att utbyta minnen, och på mig lät det som om det lika gärna kunde ha varit frimärken eller gamla mynt.


Märkvärdigt var hur minnet av detta krig i min familj togs om hand av en bok. En farbror hade ändå varit med om vinterkriget som frivillig, frustrerad återvänt till Sverige efter vapenstilleståndet, övertygad om att man bestulits på segern. Men om detta talades inte, förmodligen därför att min fabrors krig inte upphört med denna vinter: när Hitler i juni 1941 anföll Sovjetunionen tog han sig illegalt över gränsen till det ockuperade Norge och anmälde sig hos Wehrmachts kommendatur i Oslo.

Han vill fortsätta sitt krig, hämnas sina stupade kamrater och förvandla ett förödmjuknade nederlag till rättmätig seger. Vad han inte visste var att den tyska armén inte tog emot frivilliga; de hamnade hos Waffen-SS, en organisation okänd för min farbror.

Följaktligen skrev han på ett kontrakt, men försett med en paragraf som förband honom att uteslutande strida på östfronten mot Stalin.

Min farbror var antikommunist, övertygad demokrat, dessutom antinazist; hans kamp gällde uteslutande Finland och de stupade kamraterna, att den nu fått en tysk dimension hade med vapenbrödraskap och världspolitikens nyckfullheter att göra. Så deltog han i nästan hela fälttåget mot Sovjetunionen, skulle efter invasionen i Normandie sommaren 1944 förflyttas till västfronten, men åberopade sig på sitt kontrakt och tyskarna höll sig till det.



Vid den tiden lämnade redan alla som kunde östfronten: men för Finlands skull blev han kvar, en av dessa Historiens många ironier som i efterhand betraktas med misstro, ibland misstänksamhet, därför att de förefaller oss som alibistiska konstruktioner i all sin obegriplighet.