Richard Swartz

FRÅN MITT KAFÉBORD I WIEN XI

Richard Swartz

Fredag, 2 December 2011 15:21

Det heter att pengar inte luktar. Kanske det. I alla fall binder pengar samman på ett sätt som politik inte förmår: i Kosovo arbetar serbiska och albanska kriminella hand i hand - och mycket framgångsrikt - för att förhindra den rättsstat samt de gräns- och tullkontroller som skulle förstöra deras ekonomiska affärer, ett annat ord för smuggling.

I sanning en "försoning" och "förståelse" de två fiendefolken emellan som på andra områden inte ens går att drömma om.

Det var säkert förnuftigt att det europeiska samarbetet efter 1945 byggdes på ekonomisk grundval. Kol- och stålunionen var tänkt att gjuta samman tyskt och franskt näringsliv på ett område där även kanoner och stridsvagnar hör till produktpaletten, och detta så omsorgsfullt att inga framtida europeiska krig skulle kunna bli möjliga. Just det gemensamma ekonomiska intresset sågs som garanti för freden. Och i mer än ett halvt sekel har denna ordning (med få undantag) visat sig fungera utmärkt.

Men visionen, om också vag, hos den europeiska gemenskapens fäder var ett Europa som på ekonomisk och demokratisk grundval också politiskt skulle växa samman. Ett slags Europas Förenta Stater förespeglade dem. Emellertid fanns redan från allra första början politiker och staster som av olika skäl misstrodde ett sådant projekt, som ville inskränka sig till den ekonomiska ambitionen, nöjda med en så fri handel som möjligt på en gemensam marknad.

Vem minns idag Efta? Men att denna frihandelszon med Storbritannien i spetsen inte längre finns och dess medlemsstater numera bor under den forna konkurrentens tak, ska inte nödvändigtvis tolkas som att visionen om ett politiskt förenat Europa etablerat sig som segrare. Det går att hävda att också EU huvudsakligen arbetat på bygga ut olika ekonomiska friheter, om inte på bekostnad av så åtminstone utan en motsvarande utbyggnad av politisk centralmakt och handlingsförmåga.

Länder som Storbritannien eller Sverige må stå utanför euron och i den nationella suveränitetens namn hålla sig utanför projekt som anses som ett hot mot den: men redan ett raskt bokslut skulle visa att de beslut EU genom åren tagit de ekonomiska friheterna till fromma väger långt tyngre än vad som gjorts för den politiska integrationen.

Efta har visserligen försvunnit, men Historiens ironi vill att dess program ändå tycks ha segrat i Bryssel.

Åtminstone fram till nu.

Ty Europas och EU:s kris verkar ställa européerna inför samma gamla fråga igen. Är lösningen på krisen kanske ett djärvt kliv i riktning mot just en politisk gemenskap? Krisen så att säga ett instrument för att uppnå vad som tidigare inte varit möjligt? Eller är krisen uttryck för att det europeiska samarbetet nått gränsen just för vad som är möjligt? Att en forcerad politisk integration därför skulle göra allting ännu värre? Tvinga fram inte en lösning utan ett sammanbrott där EU fragmentiseras, kanske upplöses i de gamla vanliga nationalstaterna, i en globaliserad värld dock oändligt mycket mer kraftlösa och obetydliga än förr?

Fastän född och uppvuxen i Stockholm har jag tillbringat större delen av mitt liv på annat håll i Europa, i Prag, Berlin, Paris och Wien. Jag vet inte om det räcker för att kunna kalla sig för europé, men iallafall har det övertygat mig om att vår kontinents framtid ligger i något slags politisk union där dagens nationalstater frivilligt avstår från en hel del av sin suveränitet till förmån för unionen.

Men det önskvärda är inte alltid det möjliga. Om krisen uppenbarat behovet av ett förenat Europa så har den också avslöjat hur litet vi verkar har gemensamt. Det allra mest förunderliga med denna paradox är ändå att vi så länge låtsas som om så inte vore fallet. Men nu kan inte längre döljas vad vi inte visste eller inte ville veta om varandra: att vissa av oss lever i välfärdsstater, andra i klientelistiska skråsamhällen, att vissa stater nästan bara exporterar, andra nästan bara importerar, att vissa är kroniska gäldenärer och andra lika kroniska borgenärer, att skillnaderna mellan oss vad gäller så fundamentala områden som rättsväsen, arbetsmarknad, hälsovård eller utbildningssystem är nära nog oöverstigliga.

Kanske skulle vi ha förstått mer av denna problematik om vi intensivare funderat över vad vi brukar ha framför oss på tallriken. Alls ingenting illa sagt om pizza, pasta och olivolja. Men vilken nordbo skulle dag ut och dag in vilja ha det på köksbordet? Och vilken sydeuropé sill, potatis och knäckebröd?

Den europeiska krisens akuta, omedelbara lösning är en ren ekonomisk fråga. Till sist måste någon betala notan och denna "någon" är en omskrivning för Tyskland. Tyskarna skulle förstås kunna ställa en mycket berättigad fråga. Varför just vi tyskar? Svaret på den är enkelt: därför att bara ni har pengar.

Men med de tyska pengarna följer finstilta paragrafer, villkor och krav som tillsammans kommer att urholka just den nationella suveräniteten, formellt till förmån för ett politiskt alltmer integrerat och strömlinjeformat Europa. Dock finns risken att ett sådant Europa inte är mycket mer än en önskedröm eller hägring - för låntagarna i Sydeuropa bara ett vackert namn för vad de menar är tyska diktat.

Från mitt kafébord i Wien X

Richard Swartz

Torsdag, 29 September 2011 11:18

Den senaste tiden har jag under resor i Europa hört Finland prisas så ofta att det är anmärkningsvärt. Handen på hjärtat - så ofta sker det ju ändå inte, inte ens att Finland blir omnämnt. Men den kroatiske restaurangägaren, den italienske entreprenören, den österrikiske journalisten, den tyske bensinmacksföreståndaren och flera till har alla varit rörande ense att Finland sagt vad de själva bara tänkt: att Grekland inte bör få några mer pengar av oss utan att först ställa något slags pant som säkerhet.

Men att säga detta anses inte som politiskt korrekt av Europas makthavare. Emellertid är mina sagesmän vad som brukar kallas vox populi, det folkets röst som inte alltid känner sig hörd av dem som har makten. Sannolikt är dock att långt fler än de som inte känner sig hörda tycker precis som dessa få högljudda, vilket förklarar varför det Finland där folkets syn på hur Grekland bör behandlas har blivit del av den officiella diskursen, väcker sådan sympati ute i Europa. Äntligen en EU-stat som säger vad så många tänker, en förnuftets röst i den politiska korrekthetens officiella hymlande!

När det gäller den grekiska krisen går det politiskt korrekta hand i hand med vad vi skulle kunna kalla den semantiska dekadensen, ett fikonpråk av otympliga och svårbegripliga nykonstruktioner, men också där ord och begrepp ges en helt ny innebörd värdig en George Orwell. "Solidaritet" är ett sådant ord. Hittills har sådan utövats av den som vill stödja vissa principer eller stötta någon som oförskyllt hamnat i knipa och behöver hjälp. Nu säger den politiska klassen i Europa att vi ska vara solidariska med Grekland, trots att landet lurat oss med falsk statistik och medvetet och alldeles självförvållat levt över sina tillgångar; på intet sätt rör det sig om någon som haft otur eller drabbats av en tillfällig olycka bortom eget ansvar och kontroll.

Men att på detta sätt omtolka begreppet solidaritet strider mot folks intuitiva uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Är det inte snarare Grekland som visat sig osolidariskt mot resten av Europa?

Eller ta mystifikationer som "systemrelevant" eller "stresstest"! Den första döljer att banker måste räddas (med skattepengar) för att du och jag ska få tillbaka våra insatta pengar om bankerna skulle riskera gå omkull när det visar sig att deras innehav av grekiska, spanska eller italienska statspapper inte på långt när är värda vad som står tryckt på dem; eller denna mystifikation "stresstest" som för tanken till någon mindre åkomma, en klåda eller kanske irritation, medan det i själva verket handlar om att undersöka om de europeiska bankerna överhuvud taget har kraft nog till att överleva.

Det är svårt att tolka detta fikonspråk annat än som den politiska klassens rädsla att tala klarspråk om Europas kris. Finland påminner därför européerna om det sympatiska lilla barnet i H. C. Andersens saga som är den ende som - kanske mer i oskuld än av mod - säger att kejsaren är naken. I sagan är det sant och också Finland har hållit sig till den nakna sanningen när man krävt något som ingen kan avvisa som ekonomiskt orimligt eller oskäligt. Förnuftet är på Finlands sida. De europeiska makthavarnas enda riktigt vägande argument är, precis som i sagan, att det alla kan se och förstå inte alltid tillåter oss att uppträda i enlighet med vad vi ser och förstår utan att högst förödande konsekvenser skulle kunna uppstå: ibland raka motsatsen till vad vi vill uppnå.

Helt ensamt har ju Finland inte varit med sin uppfattning. Också Slovakien har sagt nästan samma sak och Slovenien och Österrike har båda låtit förstå att de står skeptiska till fortsatta, näst intill villkorslösa nödlån till Grekland. Särskilt den slovakiska inställningen är intressant då det rör sig om ett land som inte ens är i närheten av Greklands välstånd. Inte bara betvivlar Slovakien Greklands förmåga (och kanske vilja) att rationellt och effektivt leva upp till alla utlovade besparingar och driva igenom nödvändiga reformer - här är en av EU:s allra fattigaste medlemsstater dessutom irriterat över att för egen del lojalt hålla sig till regler och föreskrifter bara för att med egna medel tvingas stödja en så mycket rikare syndare.

Nu har Finland i onsdags sagt ja till en förstärkning av eurozonens krisfond för Grekland och andra. Om ytterligare några dagar lär Slovakien göra samma sak. Men det är ingenting konstigt med det. Så länge stora EU-stater som Tyskland och Frankrike kommer att fortsätta att snöra samman hjälppaket till Grekland så kommer man på det ena eller andra sättet att se till att små EU-stater som Finland eller Slovakien inte stjälper den politiken. Det är vad som kallas realpolitik. Men den dag Grekland - i vad som med ännu en mystifikation kallas "kontrollerad betalningsinställelse" - radikalt kommer att få sina skulder nerskrivna, lär en och annan erinra sig den finska ståndpunkten. Kanske med ett visst respektfullt vemod eftersom den dagen kommer lika säkert som amen i kyrkan.

Från mitt kafébord i Wien IX

Richard Swartz

Onsdag, 29 Juni 2011 13:50

Låt oss inte ha några illusioner: Grekland är bankrutt, så bankrutt som en stat överhuvud taget kan vara. Så kallade hjälppaket och nya krediter kommer till stånd bara för att landets skulder till europeiska banker åtminstone symboliskt ska kunna betalas tillbaka och för att illusionen (sic) ska kan upprätthållas att det är Grekland som gör det. Men det är till sist du och jag som får betala, och merparten av de miljarder och åter miljarder Euro som redan betalats ut till Grekland kommer vi aldrig att få se igen.

Nu skulle man kunna tro att grekerna vore tacksamma för att europeiska skattebetalare tar ansvar för vad som borde vara grekernas eget problem; EU:s stabilitetspakt förbjuder ju medlemsstaterna att betala en nödlidande stats skulder, ett beslut som i den nuvarande krisen dock hamnat i papperskorgen. I stället kommer icke-grekiska skattebetalare att mobiliseras samtidigt som den Europeiska Centralbanken hux flux samlat på sig tämligen värdelösa grekiska skuldförbindelser i en sådan utsträckning att den blivit till Europas största "bad Bank". Om denna fina institution efter ett sådant syndafall någonsin kommer att kunna återhämta sig igen, återstår att se.

Men grekisk tacksamhet? Det står illa till med den. Under de senaste månaderna tror jag mig inte en enda gång ha hört en grekisk politiker eller medborgare som tackat Europa, åtminstone visat erkänsla för visad solidaritet och omsorg. Tacksamhet är visserligen ingen politisk kategori, men ett erkännande av själva fakta hade ändå varit på sin plats. Men icke så - i stället verkar Europa ha blivit ett skällsord; inte minst Tyskland har råkat illa ut. Det skulle vara förbundskansler Angela Merkels fel att grekerna måste spara, får sina löner sänkta, förlorar jobbet och imorgon kanske måste börja betala skatt. Grekland har här reagerat enligt ett mönster som tyvärr hör till den balkanska politikens (o-)kultur: vad som inte blir som man tänkt sig är alltid någon annans fel, politikernas, de rikas eller utlänningarnas. Själv är man helt oskyldig och framför allt utan ansvar för vad som hänt.

Det är säkert sant att den politiska klassen i Grekland är mer intresserad av att ta hand om den egna karriären och det egna klientelet än om landets bästa; också att de rika tjänat mer än de fattiga på att inte betala någon skatt; och säkert har utlandet sorglöst försett Grekland med billiga pengar, förfört av utlovad hög avkastning på sådana placeringar. Men den riktigt stora pengarullningen hade aldrig kunnat äga rum om inte den stora majoriteten greker tagit emot detta pekuniära mannaregn och i stället för till investeringar använt pengarna till att gå i pension i förtid eller konsumera vad man inte haft råd med. Och det individuella ansvaret för detta kan omöjligt delegeras till någon annan.

Mycket av våra reaktioner på vad som händer i Grekland är präglat av förundran. Vi förstår inte - och vad vi inte förstår väcker irritation, ibland vrede. Men vår förundran är både rationellt och sakligt grundad. Ty Grekland är annorlunda, ett balkanskt samhälle präglat av århundraden av osmanskt herravälde, utan industriell eller demokratisk tradition, med svagt civilsamhälle, med en helt annan syn på stat, nation, förvaltning och arbete än hos oss norr om Alperna. Grekland är visserligen en äldre medlem av EU än både Finland och Sverige, men har i allt väsentligt långt mer gemensamt med stater som fortfarande står utanför EU som Serbien, Makedonien, Albanien eller Turkiet. Diskuterar vi i termer av modernism, så skulle en finne eller svensk säkert ha långt mer gemensamt med en japan eller nyzeeländare än med en grek.

Ingenting av detta är egentligen märkligt. Det är inte särskilt svårt att finna både historiska och andra skäl till att Grekland skiljer sig så markant från EU-stater i Väst- , Central- eller Nordeuropa. Men anmärkningsvärt är att sådana fundamentala skillnader kan leva vidare på ett så förhållandevis trångt geografiskt utrymme som Europa - och kanske ännu mer att vi européer lever som om de inte existerade.

För mig är det mest uppseendeväckande med den grekiska krisen just att den överraskat oss. Grekland, medlem i Nato sedan 1952 och i EU sedan 1981, har levt sida vid sida med andra europeiska stater utan att någon verkar ha intresserat sig för landet annat än som semesterort. Hur är det möjligt? I en alltmer globaliserad, alltmer standardiserad värld har européerna förbisett att runt hörnet ett europeiskt folk fortsatt att leva som om det aldrig hört talas om vad som kännetecknar ett modernt europeiskt samhälle, själva förutsättning för att kunna delta i EU-samarbetet om inte ett medlemskap ska reduceras till något som gäller bara på papperet och i fotnoter.

Varför har grekerna inte förstått att detta i längden är omöjligt? Och varför har vi inte gjort det klart för dem? I detta ryms, befarar jag, en hel del arrogans och fördomsfull underskattning. Det straffar sig nu. Men fascinerande är upptäckten att i vår gemensamma samtid männsikor ur vad som egentligen är helt olika tidsåldrar kan leva tillsammans sida vid sida.

Från mitt kafébord i Wien VIII

Richard Swartz

Torsdag, 28 April 2011 15:44

Denna vår har jag varit i Amerika för första gången på snart fem år. Jag reste till Virginia för att besöka vänner i Lynchburg och Lexington, ett slags Amerika som förmodligen säger mer om detta land än besök i globaliserade metropoler som New York, Washington eller Boston.

Hade livet där förändrats? Hur kommer amerikanerna till rätta med en globaliserad värld, med terrorism, med att inte längre vara en supermakt som ensam styr och ställer?

På allt detta var jag nyfiken: särskilt som många européer vars omdöme jag sätter värde på menar att Amerika befinner sig i radikal förändring; och inte alltid till det bättre.

En första förändring var omöjlig att inte notera. Amerika är inte längre billigt. Några dollar på fickan inte längre något som i nödfall kan räcka för en hel dag. Utlägg för livsmedel, konfektion, bensin, transporter, alla vardagens nödvändiga eller små utgifter, har blivit till kostnadsposter som inte utan vidare kan negligeras. Efter varje besök i mitt supermarket räknade jag noga igenom mitt kassakvitto; det hade jag aldrig gjort förut. Men slutsumman visade sig varje gång stämma: allt hade blivit precis just så dyrt som jag i svart på vitt hade på pappersremsan.
Egentligen är det inte så konstigt. I den ekonomiska krisens och skuldsättningens skugga har Federal Reserve låtit nytryckta eller digitala dollar översvämma landet (och världen), vilket var och en genast förstår gör varje existerande dollar mindre värd. Genom en låg, närmast obefintlig ränta, är dessa dollar dessutom praktiskt tagit gratis. Sådant får konsekvenser. I förhållande till andra valutor går dollarn stadig kräftgång och skulle vi jämföra med priset på guld har den amerikanska valutan redan kraschlandat: ett oförändrat paket aktier på Wall Street kostar idag, räknat i guld, drygt 15 procent mindre än för ett år sedan (och då har ändå Dow Jones rusat i höjden); hela 80 procent mindre om vi går tio år tillbaka i tiden.

Inte konstigt om dollarn i snabbköpet inte räcker till särskilt mycket eller att kineserna frågar sig vad dera berg av amerikanska statspapper - i dollar - egentliga är värda.

Nytt mot sednaste gången var också arbetslösheten. Sedan den ekonomiska krisens början 2008 har Amerika förlorat 7 (sju) miljoner arbetsplatser. Den som har ett jobb håller hårt fast i vad han har och oroar sig för att förlora det; också fast anställda lärare i den akademiska värld där de flesta av mina amerikanska vänner hör hemma. Den amerikanska arbetsmarknaden har jämfört med den europeiska alltid varit mycket rörlig, folk har flyttat dit jobben finns utan större tanke på "rötter" eller invanda miljöer. Men nu kan akademiska äkta par inte längre räkna med att få anställning vid samma institution eller ens i samma stad. Flera sådana par i min bekantskapskrets har ofrivilligt splittrats: makarna undervisar på olika håll i landet, ses under året bara någon långhelg eller till jul. Att under sådana betingelser ha barn kan inte vara lätt.

Någonting föreföll också ha hänt med inställningen till amerikanskt militära engagemang i världen. Alltid fanns väl där en motvilja på rent principiella grunder: hos den amerikanska vänstern, isolationister och hos en del nykonservativa. Men i stort sågs sådana åtaganden ändeå som en bekännelse till frihet och demokrati, alltså mer som en tjänst eller plikt i förhållande till dem som inte själva klarar av att försvara sådana värden.

Och nu? "Make the world safe for democracy" sammanfattar sannolikt fortfarande den amerikanska inställningen bäst, men den nästan militanta beslutsamheten från förr har anfrätts av en utbredd oro som jag inte känner igen från förr. Är vi inte redan engagerade på alltför många håll? Har vi verkligen råd med detta? Och finns det inte någon annan som åtminstone ibland skulle kunna göra jobbet? När president Obama förklarar att Libyen inte är någon amerikansk prioritet och att någon annan - i detta fall Frankrike och Storbrittanien - bör ställa sig i spetsen för insatsen, så är detta inte i första hand uttryck för presidentens personliga uppfattning: Obama återspeglar snarfare en mental, programmatisk förskjutning som redan ägt rum hos den amerikanska opinionen.

Detta, inbillar jag mig, är nytt. Och som jag ser det - varför skulle jag dölja det? - oroande. Född 1945 har hittills hela mitt liv ägt rum i en värld dominerad av Amerika. Den hade kunnat bli Hitlers eller Stalins värld istället och min tacksamhet till Amerika är oändligt stor att så inte blev fallet. Jag har till och med svårt att föreställa mig en bättre, möjlig värld än denna amerikanska: den har skänkt mig (oss) demokrati, populärkultur, jazz, idrott, vad som nuförtiden kallas livsstil - och inte minst den "pax americana" som gjort krig i min (vår) del av världen till en sällsynthet. Och ingenting utav detta hade varit möjligt om inte Amerika så starkt engagerat sig i resten av världen, inte minst då i vårt Europa.

Kanske är detta traditionella engagemang nu på upphällningen. I så fall beror det till största del på att världen inte längre är sig lik: i en globaliserad värld finns så många fler aktörer än förr, den gamla fattigdomen och underutvecklingen får vika för ett växande välstånd, alltfler människor har utbildning och kunskap om vad som händer på andra platser än där man själv är hemma.

Och vid horisonten avtecknar sig redan Kina. Också amerikanerna vet det, även om de inte gärna vill tänka på det. Dock kan jag själv känna lättnad över att jag inte kommer att behöva leva i en sådan framtida, kinesisk värld.

Från mitt kafébord i Wien VII

Richard Swartz

Tisdag, 8 Mars 2011 13:25

"Ni förstår inte", säger Moammar Khaddafi när reportern från BBC försöker tala om för honom vad som händer i hans eget Libyen. "Ni förstår ingenting av vad som händer här".

Libyens diktator har både rätt och fel. Han har fel eftersom reportern ändå under några dagar befunnit sig i den libyska verkligheten och med egna ögon och öron sett och hört ett och annat. Det är alltid något. Däremot kan vi med säkerhet utgå ifrån att Khaddafi själv ingenting sett och uteslutande hört vad hans närmaste hejdukar sagt honom.

Vad som då meddelas är variationer på vad man sagt landets härskare i decennier: att Khaddafi är oumbärlig, älskad av sina undersåtar, att allt är som det ska, att de som nu stör ordningen är en handfull förrädare tillsammans med utländska terrorister, styrda av Al-Qaida, men som snart kommer att vara besegrade, arresterade och straffade.

I varje despoti eller diktatur av liknande slag fungerar information, rådgivning och maktutövning på detta sätt. Vi kan till och med utgå ifrån att Khaddafi är uppriktig när han offentligt upprepar att hans undersåtar älskar och är beredda att dö för honom. Det är vad han tror eftersom han vill tro det. Och sedan länge blir han av sina förtrogna inte informerad om vad som faktiskt händer; i stället säger de till honom vad han vill höra, rädda för att annars stötas ut ur den inre kretsen: eller för ett ännu värre öde.

Klokare despoter än Khaddafi höll sig förr i världen med en hovnarr (sannolikt av symboliska skäl ofta en dvärg) med uppgift att inte bara roa utan framför allt att till honom säga vad ingen annan vågade, kunde eller tilläts säga. En sådan hovnarr kunde framföra sanningar ingen annan skulle ha överlevt.

Eller despoten (åtminstone i mytens eller sagans värld) rörde sig förklädd ute bland invånarna i sitt rike, snappade med egna ögon och öron upp vad han utan förklädnad annars aldrig skulle ha fått veta eller se. Så visade han prov på ett aktningsvärt mått av självbevarelsedrift. Ty de som systematiskt desinformerar despoten brukar också vara precis samma personer som störtar eller mördar honom. Europas tidiga historia är full av bevis för detta.

Och ändå har Khaddafi inte helt fel när han beskyller den tillfällige besökaren från väst för att ingenting förstå eller veta om hans land. Västvärlden har länge nöjt sig med klischéföreställningar om denna arabvärld som ändå är vår närmaste granne i söder. Vi har grovt misstolkat eller förbisett vad som där händer, en ignorans som kanske har rasistiska inslag eftersom vi uppenbarligen föreställt oss att man där i längden skulle foga sig i levnadsvillkor som vi själva genast skulle uppresa oss emot.

När nu upproret är ett faktum fortsätter vi att visa prov på hur litet vi egentligen förstår av dessa arabiska samhällen genom att försöka analysera utvecklingen med hjälp av instrument som knappast kommer att visa sig vara relevanta. Vad betyder "folk" eller "nation" i detta sammanhang? När vad vi har att göra med är klan- eller stamsamhällen? Och vad innebär "demokrati"? Som om den vore något som föll från himlen och inte ett begrepp grundat i en historisk erfarenhet, präglad av fria individer?

Redan ett begrepp som frihet är i Libyen eller Jemen inte nödvändigtvis samma sak som i Europa. Den polske poeten Aleksander Wat (1900 - 1967) återger i sina memoarer ett samtal med en ung rysk soldat som i slutet av andra världskriget varit med Röda Armén i Bulgarien. För denne enkle soldat är Bulgarien paradiset: också i små landsortstäder finner han livsmedel, varor att köpa, betjäning samt en ordning och renlighet som inte existerar i Sovjetunionen. Men på Wats fråga om han skulle ha velat leva i Bulgarien får han bara förakt till svar: aldrig, där finns ju ingen frihet!

Detta svar kan förefalla förbryllande. Men inte för Aleksander Wat som kan Sovjetunionen utan och innan efter flera år av fängelse och förvisning i Stalins rike. Wat vet att denne ryss med "frihet" menar att kunna dricka sig dödfull på offentlig plats, trakassera gamla människor i spårvagnen, spotta på golvet eller "svära utan hämningar". För andra friheter har han ingen användning: dessutom skulle de avkräva honom ansvar för det egna livet, redan som föreställning en omöjlighet för den som är van att leva som del av massan med enbart Ödet för ögonen.

Wat, människovän och humanist, är alldeles för klok för att förebrå denne ryss för hans åsikters skull. Inte heller gör det faktum att Wat inte delar dem honom till en "bättre" människa. Men skillnaden finns där och låter sig inte utan vidare skaffas ur världen.

Den vrede som riktas mot despoterna i arabvärlden är både uppriktig och berättigad. Efter att folk nu rest sig kommer ingenting i framtiden heller att bli sig riktigt likt igen. Men det är långt ifrån samma sak som att dessa diktaturer imorgon kommer att vara ersatta av fungerande demokratier. Och mer än så: det är inte ens alldeles säkert att en sådan ordning är vad dessa människor eftersträvar.

Från mitt kafébord i Wien VI

Richard Swartz

Onsdag, 5 Januari 2011 10:44

För drygt två år sedan var jag i Hässleholm i Skåne och av en ren tillfällighet hamnade jag på ett torgmöte med Sverigedemokraterna. Partiledaren själv, Jimmie Åkesson, talade. Tillsammans med några medarbetare steg han ur en bil som parkerat alldeles intill torget. Jag hade aldrig lyssnat till eller ens sett honom förut. Åkesson var förvånansvärt tunn och såg ut som förr konfirmander eller som någon som ännu inte bestämt sig för vad han ska göra här i livet när han blir stor, men till sist kommer att böja sig för vad en far eller inflytelserik onkel anser blir bäst.

Läs mer

Från mitt kafébord i Wien V

Richard Swartz

Onsdag, 1 December 2010 08:52

Europas politiker förklarar att euron är räddad och kommer att överleva, men marknaden - eller marknaderna - verkar inte alls lika övertygad om saken. Alltså består oron kring euron medan nya EU-stater knackar på dörren till den ekonomiska akutmottagningens väntrum. Tydligare än så kan knappast demonstreras att euron är ett politiskt projekt med högst tvivelaktig anknytning till den ekonomiska verkligheten.

Läs mer