Sök

Kolumnister Richard Swartz

Richard Swartz

Richard Swartz är författare och journalist på Svenska Dagbladet.

 

Från mitt kafébord i Wien XXIII

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Onsdag, 12 Mars 2014 13:54

Framför teveapparatens bilder från Maidantorget i Kiev med dess demonstranter,barrikader, tält och utspisningsstånd slog det mig plötsligt att det offentliga rummet i vår västliga del av världen håller på att försvinna. Och värre än här i Wien är det i Stockholm. Inte minst gäller det just torg och parker. Min barndoms och ungdoms Östermalmstorg, Stureplan eller Odenplan var tomma platser, ibland mer ödsliga och övergivna än inbjudande, med bara någon enstaka tidnings- eller korvkiosk. Där det var möjligt fanns gräsmattor och folk satt ofta på parkbänkar utan att vara sysselsatta med något särskilt.

Flera av dessa tidnings- och korvförsäljare var stora original: jag minns en äldre, låghalt kolportör på Odenplan som samtidigt som han med rutinerat handlag sålde sina dagstidningar med torndörnsröst gav alla i närheten sin egen, högst personliga sammanfattning av det politiska dagsläget i landet. Detta original var sin egen ledarskribent även om handen ersatts av rösten, i många fall mer träffsäker och skarpsinnig än de ledare man kunde läsa i hans tidningar. Ibland blev han motsagd av någon kund eller någon som bara råkade gå förbi. Men också en sådan personlighet bidrog på sitt speciella sätt till det offentliga samtalet och till att göra stadens torg och parker till - bokstavligen - mötesplatser. Idag är samma offentliga rum belamrat med allsköns aktiviteter, huvudsakligen av kommersiell natur. Jag har ibland svårigheter att känna igen Stockholms torg och parker från förr; och det rör sig inte om enstaka företeelser. Samtidigt fortskrider denna utveckling så att själva framtiden kan verka vara intecknad: när nya bostadsområden byggs har det redan förkrympta offentliga rummet helt underordnats kommersiella intressen; antikens agora hade visserligen även den plats för kommers, men dagens köpcentra eller gallerior har helt tappat bort de politiska och religiösa aspekter som ändå var de viktigaste för de gamla grekerna.

Dagens kyrkor - och kyrkbacke - är numera avfolkade och tomma eller blir uthyrda till andra aktiviteter som bara sällan har direkt med det offentliga samtalet att göra. Biblioteken finns fortfarande som ett slags oaser i denna öken: men för en tynande tillvaro med allt mindre resurser, oaser som inte så mycket utmärker sig genom att låna ut böcker till allmänheten utan till att skänka bort dem därför att det har blivit för dyrt att ha dem stående i hyllorna. Men även om det moderna livets kommersialisering är huvudorsaken till det förminskade offentliga rummet måste också det moderna informationssamhället bära en stor del av ansvaret för vad som hänt. Visst - man kan hävda att ökade möjligheter till information också ger ökade möjligheter till utbyte av åsikter och dialog. Fast våra "sociala medier" erbjuder en närvaro utan fysik, en bokstavligen icke påtaglig närvaro som gör att varje sådant möte äger rum i ett virtuellt rum (vad som brukar kallas cyberspace).

Människor möts helt enkelt inte längre som förr. Och skulle de ändå göra det utväxlar de inte längre några ord med varandra: personen bredvid mig på bussen eller i tunnelbanan är helt uppslukad av sin egen värld, upptagen med att avläsa eller knappa in något meddelande på sin mobiltelefon. En sådan person är i social mening kanske inte en autist - men han befinner sig någon annstans än där han rent fysiskt råkar befinna sig. Han ser mig inte ens; än mindre det Stockholm som bussen, linje 2, tar sig fram igenom från Ynglingagatan i Vasastan till Sofia på Söder. Och genom att virtuellt vara någon annanstans än där han faktiskt råkar befinna sig, händer det ofta att han - ofrivilligt får man hoppas - skräpar ner vårt gemensamma offentliga rum genom att med hög röst tala med någon annan person som befinner sig gud vet var. Dagens offentliga rum är fullt med sådant verbalt skräp. Men Gud nåde den som med en försiktig anmärkning skulle våga sig på att sopa ut det.

Kanske täcker ett begrepp som "atomisering" bättre än "autism" vad som händer i det moderna samhället. Individualism tycks vara dess allmänt omfattade överideologi; varje människa blir så till sin egen ö. Men vad ska sedan hålla ett sådant samhälle eller en sådan arkipelag samman? Ett rum där allt fler individer definierar sitt eget "jag" med ett allt större omland och med allt mindre plats för andra eller för det gemensamma offentliga? Åtminstone i Stockholm verkar sådana moderna "jag" anse sig ha fler rättigheter än skyldigheter: på bussen reser sig inte längre de unga för de äldre och det tycks ha blivit regel att man sätter sig på gångplatsen, som vore man på flyget och hade bokat den, och lämnar den fria platsen innanför tom.

Bagateller? En inte längre ung mans klagan? Kanske. Men häromdagen reste jag med 2:ans buss förbi Kungsträdgården där jag plötsligt ser hur en person slår ner en annan. Bussen far vidare och jag vet inte vad som sedan händer. Men hade den nerslagne blivit skadad eller kanske ihjälslagen hade jag varit det enda vittnet: runt omkring mig var de andra passagerarna upptagna med att vara någon helt annanstans.

 

   

Från mitt kafébord i Wien XXII

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Fredag, 3 Januari 2014 10:20

Vilket är egentligen det viktigaste av den franska revolutionens tre slagord: frihet, jämlikhet, broderskap? Ja, jag vet. Det lönar sig föga att bryta loss ett enda; alla tre står i ett inbördes sammanhang (och i en strikt, fixerad ordningsföljd) så att de först tillsammans blir till något utöver vad de var och en för sig är.

Men om vi ändå skulle få välja spontant och känslomässigt? Jag tror att de allra flesta av oss skulle välja friheten. Och kanske inte bara därför att den är mer ursprunglig och grundläggande än de andra utan också därför att friheten är långt mer konkret än abstrakt.

För att förstå det behöver man inte ha suttit i cell. När kommunismen nästan över en natt försvann i Östeuropa var av allt det nya just friheten det första invånarna där kunde - och ville - använda sig av. De lämnade sitt land, gav sig ut över en gräns för att se och uppleva något de aldrig sett eller upplevt förut, återvände sedan till varifrån de kommit.

Med kommunismens fall var gränsen inte längre en ogenomtränglig mur. Men idag har vi glömt hur det för inte alls särskilt länge sedan var och vilka begränsningar (sic) halva Europa tvingades leva med. Men jag har inte glömt, kanske därför att jag som korrespondent i Östeuropa från den andra sidan hade att göra med muren eller vad Winston Churchill döpte till järnridån.

Det är ingen överdrift att säga att denna konfrontation präglat mig för livet. Ännu idag väcks mina gamla reflexer av skuld när jag fastnar på någon av de få gränser i Europa där man fortfarande insisterar på att något ska kontrolleras eller deklareras. Förr var man alltid skyldig på förhand: för att ha med sig mer valuta än man deklarerade, för att till vänner smuggla in en eller annan bok som var förbjuden, för att inte ha den ena eller andra stämpeln.

Själva yrket, tullare eller gränspolis (eller var det uniformen?), verkade väcka mångas sämsta sidor och attrahera personer med tendenser till översitteri och paragrafrytteri. Gränskontroller gav mig därför inte bara känslan av att göra mig skyldig till något utan försatte mig dessutom i ett lätt depressivt tillstånd. Och så sker alltså fortfarande när jag reser över en gräns där jag inte längre behöver stanna och den uniformerade personalen är borta: ett slags pavlovsk reflex, gissar jag. Ändå var det allra värsta inte den polisiära undersökningen, schikanerna eller tidsförlusten, utan den orubbliga övertygelsen att alltsammans var fullkomligt överflödigt och meningslöst, att varje sådan gränskontrolls bokföring inte resulterade i någon som helst balans mellan uppdagade, allvarliga lagöverträdelser och det missmod, den förtvivlan eller vrede som detta förfarande under så lång tid förde med sig.

Nu slipper vi denna procedur; i alla fall de av oss som bor inom den Europeiska Unionen. Men glädjer det någon? Är det något som gör oss till övertygade européer? Jag betvivlar det starkt. Vi som borde minnas hur det var har nästan alla glömt och de som är för unga för att minnas är inte ett dugg intresserade utan tar de försvunna gränskontrollerna som något självklart, som hade de aldrig funnits. I värsta fall kan det till och med hända att den resefrihet som för bara drygt tjugofem år sedan sågs som den största landvinningen i ett Europa utan kommunism snarare blivit till något att irritera sig på.

Jag tänker på de tiggare, huvudsakligen romer från Rumänien och Bulgarien, som upptäckt att det är avsevärt mycket mer lönsamt att tigga i Stockholm, Berlin eller Wien än i Bukarest eller Sofia; till och med svenska landsortsstäder har visat sig vara tidigare försummade inkomstkällor. I Stockholm hittar man dem överallt i centrum sittande på en filt med en pappmugg framför sig, ofta på Centralstationen eller utanför Systembolagets butiker. I Wien finns de i eller i närheten av tunnelbanan; i centrum, innanför Ringstrasse, tror jag att polisen har order att köra iväg dem, sannolikt därför att de antas störa den för Österrike så viktiga turistnäringen. Wienarna tar deras närvaro med fatalistiskt jämnmod, stockholmarna med medkänsla över så mycket fattigdom och ofta med dåligt samvete över att inte varje gång lägga något i pappmuggen.

Men hur länge till? Vad som ibland kallas (och kanske är) en "tyst majoritet" är inte lika tolerant. Visst, den fria rörligheten inom EU bör självfallet gälla alla. Men så här var det ju inte tänkt: den fria rörelsen över gränserna är till för dig och mig och i princip vilken Svensson som helst, också en utländsk sådan, dock inte för en romsk befolkning som visserligen är rumänska eller bulgariska medborgare från länder som är medlemmar i EU, men som ägnar sig åt systematiskt bettleri och inte har några ordnade bostadsförhållanden under de månader i sträck de uppehåller sig i en stad som till exempel Stockholm. En sådan rörelsefrihet vore att missbruka de gränserna som inte längre spärrar ute.

Och den "tysta majroiteten" är inte så tyst längre. Medan man i Frankrike river romernas läger och i Storbritannien övervägar att införa regler som begränsar deras möjligheter att behandla London som de redan behandlar Stockholm eller Wien, tvingas en Europavän som undertecknad att allt oftare försvara denna resefrihet mot kritiker som skriver den på EU:s minuskonto.

Arma Europa! Inte ens det kanske finaste som åstadkommits inom den europeiska storfamiljen under senare år har man lyckats sälja till européerna som en succé. Och om det inte ens går med friheten så har man goda skäl att vara bekymrad för framtiden.

Richard Swartz

 

   

Från mitt kafébord i Wien XXI

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Onsdag, 23 Oktober 2013 10:16


En polsk god vän, död sedan några år tillbaka, levde nästan hela sitt liv i exil i Canada. Wlodek hade som ung man försvarat sitt land mot Hitler, upplevt sammanbrottet, på äventyrliga vägar tagit sig till England för att fortsätta kampen, som artillerist varit med vid Monte Cassino, men efter kriget aldrig återvänt till Polen. Så länge som kommunisterna regerade hans hemland vägrade han att sätta sin fot på polsk mark.

Denne blide gentleman, med åren också en internationellt berömd statsvetare, höll ord. Först efter de fria val som sopade bort kommunisterna från makten skulle han återvända till Polen och det var en lycklig man som sedan vände tillbaka därifrån. Han hade varit hemma, som han uttryckte det (och detta var ingen kritik av Canada). Hemma? Ja, menade han: "Hemma är bara där du har ditt eget modersmål i öron och mun".

Efter nästan ett halvsekel hade han så kommit hem igen.

Ofta tänker jag på professor Stankiewicz' erfarenhet. Nästan lika länge som Wlodek har jag varit någon annanstans än hemma, bosatt i Wien, Zagreb eller Istrien, följaktligen utan svenskan i öron och mun. Inte heller i mitt eget hem har jag tillfälle att tala eller höra den. Nåja, jag besöker Sverige ganska regelbundet; men det blir ändå inte mer än enstaka och korta besök. Egentligen har jag svenskan bara i hand (när jag skriver) och i ögat (när jag läser). Men annars har det för länge sedan föträngts av den så mycket större och mäktigare tyskan. Komisk - eller kanske tragisk - blir denna situation med tanke på att mitt jobb (det enda jag någorlunda behärskar) är att just skriva på den svenska som jag har sådan liten kontakt med.

När jag får tillfälle att ta svenskan i munnen upptäcker alla - också jag själv - att det rör sig om ett språk som legat i träda eller malpåse, som torkat ut och med åren rör sig allt stelare och alltmer styltat. Jag artikulerar som det förr gjordes på teatern. Den tydlighet och klarhet som jag eftersträvar, och som väl är mitt sätt att dölja mina numera begränsade språkliga tillgångar, väcker mer löje än uppskattning. Förr fanns något som kallades riksssvenska; det sades att den talades någonstans i Sörmland. Det var troligen lögn. Dock talades den förr i radion, alltså i etern utan ort, men snart lär jag vara ensam om att tala radiosvenska, något jag inte har Sveriges Radio utan alla mina decennier utomlands att tacka för.

Eller att skylla på. Ty alla år utomlands har gjort mig språkkänslig på ett ängsligt och konservativt - nästan reaktionärt - sätt. Med så litet svenska som jag förfogar över föreställer jag mig varje förändring av den om en förändring till det sämre. Den som dagligen är omgiven av talad svenska kan kanske ta till sig nymodigheter och de varianter av ärans och hjältarnas språk som numera talas i invandrarnas förorter. Men inte jag.

Visst, jag kan höra vad som är begåvat och ibland rentav en konstnärlig landvinning. Men det hjälps inte. Vad som för andra kanske är en av flera möjligheter, ett slags berikande av tillvaron, framstår för mig snarare som mardröm. Min tillvaro försätts i gungning. I namn av originalitet eller befriande fräckhet slås världen sönder och blir till autistiska fragment. Och nästan på samma sätt uppfattar jag - med åren allt starkare - den språkexperimenterande svenska modernismen (i nästan allt en finlandssvensk skapelse) i Gunnar Björlings efterföljd: som en lyx jag inte har råd med.

Nu är jag förstås mer beklagans- än avundsvärd som inte längre deltar i det stora, ständigt pågående svenska språksoppkoket. Jag får hålla till godo med den ranson som redan finns i min bleckmugg ock försöka värma upp den på mitt eget primuskök. Men ibland förefaller det mig som om det går mycket sorglöst till i storköket, som om ideligen nya ingredienser hälls i utan att någon riktigt funderar på vad som ska bli av alltsammans. Och de gamla beprövade recepten tycks ha blivit lika sällsynta som riktig husmanskost i svenska hem och restauranger.

Polskan är ett förhållandevis stort språk som talas av fyra, kanske fem gånger så många som talar svenska. Jag vet inte om professor Stankiewicz någonsin fruktade att hans eget språk skulle kunna försvinna; i alla fall talade han aldrig med mig om det. Men ett litet språk som svenskan befinner sig sannolikt i farozonen, på längre sikt inte bara i det svenska Finland. Det kan räcka med att påminna om ett språk som slovakiskan, så sent som under 1800-talet i sista ögonblicket räddat från undergång, på väg att helt bli utan både litteratur och kodifierat skriftspråk. Och dagens hebreiska kunde bara genom medveten ansträngning ta språnget från skrift till något som också talas i vardagen.

Vi som just dagligen lever i slagskuggan av ett större språk är sannolikt mer medvetna än andra om att också språk föds, blomstrar och riskerar att dö. Vad som däremot är mest problematiskt vet jag inte: att som finlandssvensk ha ett fullkomligt annorlunda språk som finskan omkring sig eller, att som jag i Wien, ha tyskan, ur samma språkfamilj och ibland förföriskt snarlikt, med allt vad det innebär av faror som upplösning och "korruption".

Men jag gissar att släkten som vanligt är värst.

 

 

   

Från mitt kafébord i Wien XX

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Måndag, 17 Juni 2013 09:57

Globaliseringen stöper i raks takt om världen: sedan kommunismens fall är detta det viktigaste som hänt och som kommer att ha konsekvenser för alla, inte minst för oss i Europa. Den stora omfördelningen av resurser och makt har börjat. Vad u-hjälp och andra former av filantropi inte lyckades med håller frihandel och kapitalism på att klara av.

Egentligen borde vi i Västvärlden var stolta över detta: det är vår modell, våra värderingar och vårt know-how i begreppets vidaste mening som gjort allt detta möjligt. Men denna framgång sker till ett pris där också vi måste vara med och betala. Inte minst Europa kommer att ha mindre vikt och betydelse i en globaliserad värld: vår del av världens förmögenhet, produktion, export och befolkning kommer att relativt gå tillbaka; rent krass därför också vårt inflytande och vår makt i världen. Om detta talas fortfarande mycket litet, sannolikt därför att de som vet besked är klara över att ett sådant budskap inte är vad den stora majoriteten européer vill höra. Skulle det tas upp på den politiska dagordningen vore det ett säkert sätt attt döma sig själv till obetydlighet.

Ett mer sofistikerat problem är vad ren fysisk förminskning av rikedom och makt får för konsekvenser vad gäller våra värden och värderingar. Är också de på grundval av globaliseringen på väg att relativiseras? Kanske hotas - och då inte bara i världen utan också hemma hos oss? Kommer vi i framtiden tvingas ge upp en del av dem när vi måste anpassa oss till en ny värld? Ty paradoxalt nog kan den globalisering som bygger på våra metoder och föreställningar och som stärker samhällen som delvis vilar på andra, bereda plats just för de senare och därmed för vad som är oss främmande.

Denna oroande tanke brukar vi försöka hålla från livet genom att förkunna att våra värden är universalistiska. I någon hegeliansk mening kommer de att slutgiltigt segra; Historien, om man så vill, kommer då till sitt slut. Men jag misstänker att detta är en mer normativ än deskriptiv förkunnelse; alltså egentligen en önskedröm. Ty att se vår civilisations värden och värderingar som universella är troligen lika arrogant som ignorant; skulle det verkligen gälla, så möjligen i form av ett slags minsta gemensamma nämnare för allt mänskligt, men som blir så anemiskt banal och intetsägande att det som begrepp, omsatt i verkligheten, blir icke-operativt.

Shylock påpekar att han som jude blöder som den kristne om man skär eller sticker i hans kött, men detta oavvisliga mänskliga faktum ignoreras fullständigt av den vardagliga antisemitismen.

Stater som Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och andra är ibland inte ens demokratier eller åtminstone inte i vår mening, sällan rättssamhällen (eller den rätt som tillämpas är oss främmande), samhällen med en annan uppfattning om frihet, rättigheter och skyldigheter, med en annan vardaglig koreografi som bottnar i annorlunda uppfatttningar av företeelser som tid, familj, kön, kontrakt, kompromiss, heder, samvete och så vidare. Det är svårt att föreställa sig att dessa utom-europeiska uppfattningar inte kommer att bli mer närvarande i en modern värld i takt med att de samhällen som bär upp dem blir allt viktigare ekonomiska och politiska aktörer. Och i direkt konkurrens med våra: att tro att våra skulle vara överlägsna och därför kommer att "driva ut" de andra förefaller mig, som redan sagts, arrogant, medan att tro på ett slags framtida fredlig samexistens tycks mig alltför naivt och harmoniskt-godmodigt.

En civilisation eller kultur är sannolikt alltid hotad. Alla världshistoriens stora riken har förr eller senare gått under och med dem vad deras invånare trodde på och hur de tog sig an världen. Ofta är det det konkreta intrycket av förstörelse och undergång som blir bestående: ruinerna, pilspetsen, statyn med avslagen näsa. Redan de otaliga människor som dog eller mördades under sådan förstörelse tycks ha svårare att få fotfäste i vårt minne. Det gäller också i modern tid: ingen betvivlar att otaliga tyska städer förstördes i grunden av det allierade bombflyget, men ideligen dyker små fanatiska grupper upp som till exempel förnekar massmordet på Europas judar.

Hitler och Stalin står för det senaste angreppet på vår europeiska civilisation; och det skedde igår, inte i något avlägset, halvt mytiskt förflutet. Den fysiska förstörelsen var förödande, men i lika stor utsträckning gällde förstörelsen våra värden och värderingar, ett område där det är svårare att fastställa, men också att gömma de skador som uppstod och som vi fortfarande har att leva med. Globaliseringen är självfallet inte att jämställa med Hitler och Stalin; av öppen fientlighet har blivit reglerad konkurrens, av kamp samarbete, slagfältet har förlagts till handel och marknader, "segrar" räknas inte längre i döda fiender utan i försäljningstal. Men proportionerna av denna numera fridsamma kraftmätning är oändligt mycket större än förr - bokstavligen globala - samtidigt som den inte kommer att göra stopp inför den del av vår tillvaro där våra seder och bruk eller övertygelser är hemma.

Och vad som står på spel är förmodligen litet mer än att lägga ifrån sig kniv och gaffel när man går på kineskrog för att visa att man kan äta även med pinnar.

 

   

Från mitt kafébord i Wien XIX

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Fredag, 29 Mars 2013 15:07

Att gång på gång rycka ut för att med nya hjälppaket hålla stater och banker i det södra Europa under armarna är i det norra ingen särskilt populär verksamhet.

Visst - det handlar om lån, pengar (som med ränta) ska betalas tillbaka i framtiden. Men långivarna i norr - som i sista hand naturligtvis är skattebetalarna - tror nog bara halvhjärtat på sådana försäkringar. Det stärker knappast benägenhet till fortsatta lån. Och de mer realistiska har förmodligen redan insett att pengarna med intill visshet gränsande sannolikhet är förlorade för gott.

Ännu mer irriterad blir folkopinionen i norr när hjälppaketen i söder uppfattas som ett stöd man har både moralisk och politisk rätt att förvänta sig och kallar dem en akt av solidaritet. Verkligen? Men vad för innebörd får då ett begrepp som solidaritet? Kan det betyda att de skulder som uppstått när man i söder år efter år levt över sina tillgångar plötsligt ska betalas av dem som ingenting alls har med saken att göra, som själva dessutom hushållat med både förnuft och måtta?

Inte oväntat väcker en sådan tolkning av begreppet solidaritet irritation särskilt bland EU:s nya medlemsstater i Östeuropa. Alla är fortfarande hur man än mäter fattigare än de medlemsstater i söder som nu står där med utsträckt hand för att i solidaritetens namn avkräver dem ett bidrag. Några har tagit till moraliska brösttoner och pekat på nödvändigheten för hjälptagarna i söder att ägna sig mer åt hjälp till självhjälp: så fick de baltiska staterna ta sig ur sin kris, och samma ansträngning har - trots stora bidrag från väst - det östra Tyskland avkrävts.

Ska solidaritet ha en mening, så förutsätter den en motprestation: att själv spara och genomföra reformer för att det hjälptagande landet ska kunna återställa sin konkurrenskraft. Dock är det fortfarande en öppen fråga om man i söder förstått att detta är ett tvingande krav till allas bästa. Men så kan knappast vara fallet så länge som denna sida av hjälpen möts med växande misstro mot EU, särskilt då gällande Berlins motiv och avsikter. Länge har man i Tyskland visat stort tålamod också med de mer extrema yttringarna av denna populistiska misstro. Men efter Cypernkrisen verkar tålamodet vara på upphällningen: i längden kan det inte vara särskilt roligt att buntas ihop med Hitler och Tredje Riket bara för att man på generösa villkor förser behövande med miljarder och åter miljarder Euro.

Och detta är den europeiska krisens dunkla och hittills minst uppmärksammade sida: att den i rask takt håller på att väcka våra slumrande, av "politisk korrekthet" undertryckta fördomar till liv - att den spelar ut hela nationer och stater mot varandra. Ty krisen får Europa att krackelera och spricka upp med varje ansträngning vi gör för att övervinna den.

Men förlorar vi kontrollen över de krafter som söndrar, skulle vi i Europa skapa oss ett starkt emotionellt, infekterat politiskt klimat som radikalt kommer att begränsa möjligheterna till dialog och förnuftiga lösningar. EU:s politiska klass vet förstås om det; och ibland kan det nästan se ut som om den vill censurera allt vad som skulle kunna leda till en sådan radikalisering.

I dagarna har Deutsche Bundesbank publicerat en statistisk undersökning, baserad på 3 600 hushåll, som visar hur förmögenhet är fördelad i Tyskland. Kontroversiella blir siffrorna först när de jämförs med motsvarande uppgifter från Frankrike, Spanien, Italien och Österrike. Den tyske läsaren kan här i svart på vitt upptäcka att han vid en jämförelse - och då särskilt med de sydeuropeiska staterna - förfogar över en avsevärt mycket mindre förmögenhet än de andra.

Mot bakgrund av den ekonomiska krisen i länder som just Italien och Spanien kommer han sannolikt att finna detta, milt sagt, förvånande.

Enligt Deutsche Bundesbank förfogar ett tyskt hushåll över en nettoförmögenhet (median) på 51 400 Euro. I Frankrike gäller 113 500, i Spanien 178 300 och i Italien 163 900; bara Österrike befinner sig med 76 400 Euro någorlunda i närheten av den tyske grannen. Också siffrorna för genomsnittlig nettoförmögenhet innebär för tyskarna samma dystra fakta, även om dramatiken här är mindre. De som genomfört undersökningen medger att mätmetoderna är förhållandevis grova, men hur man än vrider och vänder på siffrorna ger de en ganska entydig bild: de tyskar som står för huvudparten av hjälpen till de krisdrabbade länderna i södra Europa förfogar över en avsevärt mycket mindre privat förmögenhet än de som tar emot hjälp. Dessutom äger man i Södern långt oftare än i Tyskland sin bostad.

De siffror Deutsche Bundesbank valt att publicera går i sin tur tillbaka på material som tagits fram av centralbankerna i eurozonens 17 länder. Från början var tanken att den Europeiska Centralbanken (ECB) skulle publicera hela undersökningen, men uppenbarligen har man där kommit på andra tankar. De senaste veckorna har en publicering uppskjutits flera gånger, sannolikt för att förhindra en mer grundläggande debatt i Europa om vem som hjälper vem och varför.

Man kan kanske förstå det: redan de siffror som nu publicerat - nota bene, från tysk sida - ger dem vatten på sin kvarn som menar att EU redan är den omfördelningsgemenskap som de rika länderna inte vill ha, dessutom till så kallade fattiga länder som verkar vara misstänkt rika.

 

   

Från mitt kafébord i Wien XVIII

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Torsdag, 27 December 2012 13:35

Veckan innan jul läste jag furst Starhembergs memoarer. Ernst Rüdiger Starhemberg var officer och österrikisk aristokrat, under mellankrigstiden ledare för Heimwehr, den nationalistiska rörelse som uppfattade sig som arvtagare till det habsburgska kejsardömet och befann sig i öppen konflikt först med socialister av olika slag (Starhemberg buntar för det mesta ihop dem till "marxister"), men sedan också med Hitlers nationalsocialister som uppfattades som ^preussiskt" stortyska och fientliga mot Österrike.

Hitler var det stora hotet och Starhemberg och hans anhängare hans oförsonliga motståndare in i det sista.

Starhemberg är hängiven patriot, men ingen demokrat. Lojalt sitter han i regering med Dollfuss, sedan med Schuschnigg efter att Dollfuss mördats av nazisterna. Hans stora förebild och gynnare är Benito Mussolini som han uppfattar som den ende allierade mot Hitler. Frankrike och Storbritannien? De demokratiska stormakterna gör ingenting. Starhemberg är "austrofascist": ett självständigt Österrike är målet, parlamentarism betyder käbbel och nationell splittring, våld är ett maktinstrument som visserligen är betänkligt, men inte av princip förkastligt. För nazismens antisemitism och rasläror står han dock främmande.

Mycket av Starhembergs tankegods och övertygelser har åter hamnat på den europeiska dagordningen. Många av oss hade nog trott att det skulle vara omöjligt så tätt inpå det andra världskriget. Men nationalistiska och populistiska reaktioner på både EU:s integration och kris befinner sig i tillväxt i både Väst- och Östeuropa som ett slags politiskt självförsvar. Nationen och nationalstaten är långt ifrån en utrangerad modell trots att den i en globaliserad värld kan förefalla hopplöst föråldrad.

Ändå är situationen mycket annorlunda än på Starhembergs tid. Hans generation präglades av det första världskriget, det moderna Europas urkatastrof: direkt från fronten, ofta med vapen i hand, kom den tidens unga centraleuropéer tillbaka till ett samhälle som befann sig i upplösning. Ett fyraårigt fullskaligt krig övergick till ett ändlöst på sparlåga. Starhembergs memoarer sysselsätter sig utförligt med hur vapen smugglas över gränser, hur olika frikårer och miliser ställs samman och tränas av krigsveteraner, allt i den alibistiska avsikten att skydda egendom eller civilbefolkning till liv och lem.

Mot vem?

Bönder mot arbetare eller tvärtom, "röda" mot "vita", stad mot land; sak samma om det handlar om Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Finland eller Baltikum. I efterhand kan vad vi brukar kalla mellankrigstiden likna en kort och inte särskilt fridsam "paus" i ett europeiskt inbördeskrig som pågår från 1914 till 1945.

Också om de yttre förutsättningarna idag är helt annorlunda fortsätter nationalismen att till sin kärna vara oförändrad. Också idag handlar den om den värme och trygghet en gemenskap skänker. Eller ännu mer exakt: om förlusten av eller det hot som riktas mot just denna gemenskap. Ty nationalismen definierar sig alltid över en fiende som gärna görs till ensam ansvarig för den egna nationens/gemenskapens olycka och nesa.

Andra nationer är per definiton sådana fiender, men också demokratin som är utan lidelse och patos, kall, inte varm som en äkta gemenskap, dessutom full av de kompromisser (ytterst ett uttryck för tolerans) som nationalisten uppfattar som svaghet och tidsspillan. Ty vad Starhemberg har gemensamt med en Viktor Orbán eller en Gert Wilders är övertygelsen att det är här och nu det gäller, dessutom att fienden en gång för alla måste besegras och att just egen styrka, inte minst fysisk sådan, är det bästa medlet för att uppnå detta mål.

Parlamentet, själva inbegreppet av demokratin, är ett rött skynke för nationalisten. Parlamentet kommer därför under attack, helst och som mest effektivt från gatan. Under sin tid i opposition mobiliserade Viktor Orbán gång på gång gatan mot parlamentet tills han med absolut majoritet kunde börja använda parlamentet till en lagstiftning som alltmer underminerar dess betydelse i det ungerska samhället. Också detta känner vi igen från förra seklets europeiska historia: parlament som själva avskaffar eller tillfogar sig irreparabel skada.

Särskilt Östeuropa är utsatt för denna nynationalism. Inte för att en liknande utveckling inte skulle finnas även i Västeuropa, men det är i öst som de demokratiska traditionerna är svaga eller obefintliga, institutionerna ännu bräckliga och det civila samhället litet och passivt. Steget från parlamentet tillbaka till gatan är mycket kort och den senaste tidens demonstrationer - några av dem våldsamma - i stater som Grekland, Ungern, Rumänien eller Slovenien därför betänkliga.

Vad jag emellertid tror mig ha lärt av furst Starhembergs memoarer är att det är stor skillnad på demonstrationer och demonstrationer. De spontana, anarkistiska yttringarna av medborgarnas vrede är illavarslande nog, men ändå inte att jämföras med när samhällets missnöjda använder gatan till att marschera. Distinktionen är viktig: när det marscheras, inte längre "bara" demonstreras, har missnöjets fångats upp, klätts i uniform och stövlar för att ordnas i slutna led. Vägen tillbaka till parlamentet är därefter mycket lång och svår.

Där är vi ännu inte i dagens Europa. Långt därifrån. Men åtminstone i dagens Ungern marscheras det genom gatorna och jag tror att furst Starhemberg där hade känt igen sig och ganska hemma.

 

   

Från mitt kafébord i Wien XVII

Obs, öppna i ett nytt fönster. Skriv ut

Richard Swartz

Fredag, 9 November 2012 11:55

Vem har hört talas om Timisoara?

Inte många tror jag. Förmodligen hjälper det inte heller att på andra språk än rumänska ge en fingervisning om vilken stad det handlar om: Temesvár, Temeschwar, Temeschburg.

Möjligen erinrar sig någon att detta väl ändå måste vara staden där den rumänska revolution bröt ut som störtade Ceausescu och att en ungersk kalvinist, pastor László Tökés, då spelade en viktig roll. I Timisoara började Securitate och andra specialförband också att skjuta innan de gjorde det i Bukarest. Eller någon litterärt bevandrad person erinrar sig vagt att Herta Müller, nobelpristagare i litteratur härom året, bodde i denna stad innan hon redan innan kommunismens fall kunde utvandra till Berlin.

Men staden har förstås en mycket längre historia än så. Dess moderna historia kan sägas börja med en av alla tiders främsta fältherrar, prins Eugen av Savoyen. Efter att han en gång för alla drivit ut osmanerna från denna del av Centraleuropa befästes staden i rask takt kring mitten av 1700-talet under Maria Theresia. Drygt hundra år sedan började de omfattande fortifikationerna att rivas som onödiga; idag finns bara rester kvar, vackert restaurerade, det enda som där påminner om turken är ett eller annat kafé.

På stadens glacis - terrängen utanför den yttersta befästningsmuren, platt och öppen för att man i tid skulle få syn på fienden - anlades parker som till stor del fortfarande finns kvar. Så fick Timisoara - då snarare känt som Temeschwar eller Temeschburg - den struktur eller karaktär som är så typisk för många centraleuropeiska städer och direkt hänger samman med att det turkiska hotet efter flera hundra år slutgiltigt hade upphört att existera: en gammal, trång stadskärna, en stad som i form av ganska beskedliga förorter i rasande takt expanderar i alla riktningar när befästningarna och murarna kring stadskärnan rivs. Just parker eller en så kallad Ringstrasse ersätter det skydd mot turken som inte längre behövs. Och sedan går också allt annat fort: i Timisoara påpekas gärna att man redan 1884 som första stad på den europeiska kontinenten började att använda sig av elektrisk gatubelysning.

Kanske en lokal skröna. Fast inte nödvändigtvis.

Men efter den habsburgska dubbelmonarkins sammanbrott 1918 tog en kort, dynamisk tid av expansion slut också för Timisoara del. Det nya världskriget och kommunismen innebar sedan ett stadigt förfall i en stad där tyskar (schwaber), ungrare, judar, rumäner och serber av tradition länge levt tillsammans.

Och idag? Timisoara med sina drygt 300 000 invånare har bevarat mycket av sin mångnationella karaktär fastän judarna är borta och de flesta av tyskarna numera utvandrade. Men den som vill kan skicka sitt barn till stadens tyska skola där de från första klass till studenten undervisas av tyska lärare på tyska. Ironiskt nog är det idag framför allt rumänska och ungerska föräldrar som skriver in sina barn, sannolikt övertygade om att det främmande språket och dess kultur öppnar porten mot världen på vidare gavel än det egna.

Timisoaras största teater spelar förutom på rumänska och ungerska regelbundet också på tyska; under mitt besök en dramatisering av just Herta Müllers "Flackland" ("Niederungen"), en osentimental och skoningslös uppgörelse med efterblivenhet och kvardröjande nazism hos den tyska lantbefolkningen i det rumänska Banatet. Herta Müller, själv uppvuxen i denna miljö, känner den utan och innan. Hennes bok publicerades redan på 80-talet under Ceausescus diktatur, men många tysk-schwabiska hembygdsföreningar - inte minst i exil i Tyskland - har ännu inte förlåtit henne.

Dagens Timisoara påminner ofta mer om någon större österrikisk provinsstad än om någorlunda likartade rumänska städer som Cluj (Klausenburg, Koloszvár) eller Brasov (Kronstadt, Brassó). Den rumänska huvudstaden Bukarest är både geografiskt och kulturellt långt borta. I Timisoara stöter man knappast på något orientaliskt eller bysantinskt; på goda grunder brukar staden kallas "lilla Wien". Det är inte svårt att förstå när man ser svärmarna av duvor kring kyrktorn och på hustakens tegelpannor, eller i kaféet de inte helt unga damerna med mycket puder i ansiktet och hatt som ett konstfärdigt bakverk som inte står det mycket efter som finns på tallriken framför dem.

På så sätt har denna stad alltid varit ett slags europeisk utpost mot vad som längre österut blir en annan kultur och värld. Staden har inte slutat att spela den rollen. Timisoara och några andra sådana städer ännu längre österut, som till exempel Lemberg eller Czernowitz, blir till urbana öar i ett landskap fortfarande bestämt av värderingar och livsformer som ibland kan förefalla västeuropéen främmande, åtminstone arkaiska.

Och för att förstå hur bräcklig, rentav hotad, en sådan urban existens är, behöver man bara ta en taxi från Timisoaras centrum till stadens flygplats. I ett ingenmansland mellan stad och land står en ensam ko tjudrad på vad som kanske är ett betesfält eller mark som röjts för att här ska byggas. Ingen finns i närheten att ta hand om kon och det är svårt att säga om den snart får vika för staden eller om det är landsbygden som här tar tillbaka förlorad terräng.

Den som sätter en slant på att det är staden som här breder ut sig, ska inte vara sä helt såker på sin sak: mitt flyg tillbaka till Wien är det näst sista. Inte bara för säsongen utan kanske för gott då de dagliga förbindelserna mellan Wien och Timisoara ska läggas ner på grund av bristande lönsamhet.

 

 

   

Sida 1 av 5