Richard Swartz

En rikssvensk barbars bekännelser V

Richard Swartz

Måndag, 1 Februari 2010 11:16

I min ungdom hade jag alltför litet pengar och en alltför stor lägenhet i Stockholm varför jag var tvungen att hyra ut ett rum. En av mina hyresgäster var en jämnårig finlandssvenska från Åland. Hennes far var apotekare i Mariehamn, familjen räknades till samhällets stöttepelare och societet, märkligt för mig som stockholmare eftersom apotekare, biskopar och patroner i huvudstaden redan sedan länge avlösts av fondmäklare, advokater och byggmästare i sådana roller.

Läs mer

En rikssvensk barbars bekännelser IV

Richard Swartz

Måndag, 28 December 2009 13:37

Andra världskriget är sedan länge förbi, men det går inte att säga att Europa lämnat det bakom sig. Mer än kanske någonting annat har det format de djupaste skikten av vårt sociala medvetande, präglat det fysiska landskap vi lever i samtidigt som det fortsätter att bestämma det mesta av den politiska dagordningen i Europa.

Läs mer

En rikssvensk barbars bekännelser IV

Richard Swartz

Måndag, 12 Oktober 2009 09:58

Andra världskriget är sedan länge förbi, men det går inte att säga att Europa lämnat det bakom sig. Mer än kanske någonting annat har det format de djupaste skikten av vårt sociala medvetande, präglat det fysiska landskap vi lever i samtidigt som det fortsätter att bestämma det mesta av den politiska dagordningen i Europa. Också unga människor - som knappt kan skilja det första världskriget från det andra - skulle vara djupt förvånade att upptäcka denna väldiga underström i deras liv, sprungen ur en tid inte ens deras föräldrar upplevde.

Läs mer


En rikssvensk barbars bekännelser III


Richard Swartz

Måndag, 27 Juli 2009 07:41

Vad krig är lärde jag mig som ung pojke genom böcker: hemma i familjens bokhyllor stod "Världskriget i bild" - jag vill minnas i åtta band - med ett slösande rikt just bildmaterial från alla fronter av det krig genom vilket Europa förstörde sig självt. I något av banden såg jag också de första bilderna från de koncentrationsläger de allierade just befriat; bilder som präglat mig mer än andra jag tidigare sett eller skulle komma att se.



Den andra boken om kriget var Väinö Linnas "Okänd soldat".

Det var ett ganska illa tilltygat exemplar. Min far måste ha köpt "Okänd soldat" så fort den kom på svenska 1955, läst och läst om den innan boken hamnade hos mig. Jag tror inte att min mor någonsin läste den; detta var en bok för män eller - som i mitt fall - för pojkar.

Jag var tio år och slukade den. Efteråt trodde jag mig veta vad krig var: en ganska meningslös syssla man inte hade bett om och som bara alltför ofta slutade med döden. Också denna död var meningslös. Ett befäl går i skogen genom kulregnet utan att ens se fienden och muttrar något om att det blir mycket svamp eller blåbär i år innan han träffas av en kula. Denna stoiska likgiltghet inför faran imponerade på mig som pojke fastän en sådan död ingenting hade med hjältemod att göra. Meningslöst och alls inte imponerande var hur en ung rekryt dör i en skyttegrav: försiktigt sticker han upp en granruska (? ) över skyttegravens kant för att i skydd av den ta sig en titt på fiendens linjer. För just detta har han blivit varnad. Nu blir han ett lätt byte för en prickskytt.



Om det fanns något hjältemodigt i denna bok så var det att Finland så länge ( över flera hundra sidor ) hade kunnat stå emot angriparen Sovjetunionen innan nederlaget blir oundvikligt. Men de som stått emot var, tagna en och en, inga hjältar, snarare en skock karlar som motvilligt går till jobbet, inte ens klara över att det meningslösa ändå hade en djupare mening. Ty vad hade hänt om Finland inte försvarat sig? Hade landet då delat öde med andra länder gränsade till Sovjetunionen, små randfolk i skuggan av en imperialistisk diktatur?



Men vad som gjorde största intrycket på mig i "Okänd soldat" var ändå de finska namnen. De människoöden som Väinö Linna gestaltade bar dem som stolta fanor. De finska namnen var för en rikssvensk pojke omgivna av exotismens poetiska lyster, gåtfulla och svindlande vackra, och snart hade jag flyttat över namn som Lammio, Hietanen, Kariluoto, Rokka eller Koskela - som åt järn och sket kätting i alla fall när han var full - till min egen fantasivärld. Där fick de ge namn åt finska idrottsmän som min fantasi skapat och som med stor framgång deltog i de tävlingar som enbart utspelades i mina tankar eller på golvet i mitt pojkrum, men som med papper och penna protokollfördes i tabeller, resultatlistor och statistik.

Finland var för mig krig och idrott. På den tiden brukade Finland också vinna friidrottens finnkamp på Stockholms stadion eller i Helsingfors, något som till finnarnas fördel kan ha påverkat också vad som pågick i mitt huvud. 


Jag minns inga svenskar från Linnas bok. Kanske var landets armé indelad enligt regionala principer som av skäl som hade med bosättning att göra på "naturlig" väg separerade finnar och svenskar. Men finlandssvenskarna stred förstås i samma krig som Rokka och Hietanen. För mig skulle de först långt senare dyka upp och då personifieras av Harry Järv, österbottning och verksam bland handskrifterna på Kungliga Biblioteket i Stockholm. När vi inte talade om Kafka och Prag berättade han vad han varit med om under kriget; tonen var påfallande saklig, nästan torr, som det verkade opåverkad av känslor.

Ett träben - Harry Järv hade lemlästats av en trampmina - underströk det konkreta och handfasta hos krigets vardag. Kanske hade denna ton också något med tidens gång att göra: vid ett tillfälle berättade han hur finska och sovjetiska krigsveteraner från samma frontavsnitt träffades för att utbyta minnen, och på mig lät det som om det lika gärna kunde ha varit frimärken eller gamla mynt.


Märkvärdigt var hur minnet av detta krig i min familj togs om hand av en bok. En farbror hade ändå varit med om vinterkriget som frivillig, frustrerad återvänt till Sverige efter vapenstilleståndet, övertygad om att man bestulits på segern. Men om detta talades inte, förmodligen därför att min fabrors krig inte upphört med denna vinter: när Hitler i juni 1941 anföll Sovjetunionen tog han sig illegalt över gränsen till det ockuperade Norge och anmälde sig hos Wehrmachts kommendatur i Oslo.

Han vill fortsätta sitt krig, hämnas sina stupade kamrater och förvandla ett förödmjuknade nederlag till rättmätig seger. Vad han inte visste var att den tyska armén inte tog emot frivilliga; de hamnade hos Waffen-SS, en organisation okänd för min farbror.

Följaktligen skrev han på ett kontrakt, men försett med en paragraf som förband honom att uteslutande strida på östfronten mot Stalin.

Min farbror var antikommunist, övertygad demokrat, dessutom antinazist; hans kamp gällde uteslutande Finland och de stupade kamraterna, att den nu fått en tysk dimension hade med vapenbrödraskap och världspolitikens nyckfullheter att göra. Så deltog han i nästan hela fälttåget mot Sovjetunionen, skulle efter invasionen i Normandie sommaren 1944 förflyttas till västfronten, men åberopade sig på sitt kontrakt och tyskarna höll sig till det.



Vid den tiden lämnade redan alla som kunde östfronten: men för Finlands skull blev han kvar, en av dessa Historiens många ironier som i efterhand betraktas med misstro, ibland misstänksamhet, därför att de förefaller oss som alibistiska konstruktioner i all sin obegriplighet.




 

 

En rikssvensk barbars bekännelser II

Richard Swartz

Måndag, 27 April 2009 11:43

Härom söndagen hörde jag i den österrikiska radion ett av dess fantastiska musikprogram där en gäst presenteras i ord och musik, och dagens gäst var operasångerskan Camilla Nylund från Finland. Hon förklarade att hon kände sig helt och hållet som finska efter att först ha berättat att hennes modersmål var svenska och talat om "våra" tidningar och "vårt" parti - och här menades svenskt och inte finskt - och till sist gjort en snabbskizz över svensk-finsk historia som i sin salomoniska elegans väckte min beundran. Sedan fick Camilla Nylund sjunga och jag beundrade henne därefter ännu mer.

Men kanske var hennes umgänge med det finska och svenska aningen förbryllande för en wiensk lyssnare. Är man här tung politiker eller pamp heter man Androsch, Kreisky, Klima, Sinowatz eller Benya och om man är president så heter man Klestil. Det är alla böhmiska ( tjeckiska ) eller kroatiska namn. Men ingen av dessa personer har tjeckiska eller kroatiska som modersmål, ingen av dem talar väl ett endaste ord på det språk som för bara någon generation sedan skulle ha bestämt deras identitet. I stället är de österrikare som talar - österrikisk - tyska. Att någon som har ett svenskt namn och därtill svenska som modersmål kallar sig finska låter för dem säkert märkligt.

Eller ta min hustru! Hon är kroatiska, född och uppvuxen i vad som då var Jugoslavien, men som gift med mig har hon ett svenskt pass. Någon svenska talar hon dock inte alls och skulle trots pass aldrig drömma om att kalla sig svenska; hon är och förblir kroatiska. Däremot är hon naturligtvis svensk medborgare.

Denna distinktion mellan etnisk och politisk identitet görs uppenbarligen inte alltid i Finland och jag vet inte om det är tecken på bristande begreppslig precision eller på salig harmoni. Jag har flera goda vänner i Finland som etniskt-språkligt entydigt är svenskar, men som ändå kallar sig finnar eller finskor. Jag vill minnas att den som i min ungdom ville vara politiskt korrekt skilde på finnar och finlandssvenskar och att beteckningen finländare användes för att omfatta båda grupperna.

Det här kan tyckas vara småsaker, men kan lätt bli förbryllande. Att i till exempel Åbo tala om den finska domkyrkan eller historiskt om en finsk stad kan rentav bli missvisande; i domkyrkan finns inga gamla inskriptioner på detta språk, däremot på just svenska och, om jag minns rätt, här och där på tyska. Och hur ska vi bäst beteckna en ( svensk eller finländsk ) kosmopolit som marskalken Mannerheim som väl inte talade många finska ord alls? Är det förresten sant att hans generalstabs arbetsspråk under kriget var svenska, inte finska? Jag gissar att sådana frågor ofta kan vara känsliga och detta därför att de så direkt har med vår både individuella och kollektiva självkänsla att göra.

Finnarna tillhör Europas allra yngsta folk. Kanske är det sant att man inte ens skulle ha kunnat konstituera sig som nation om inte Sverige förlorat den östra rikshälften till tsarens Ryssland där, av olika skäl, trycket och tvånget till assimilering var mindre. Men unga nationer bär ofta på komplex: på Balkan - där turkarna ungefärligen spelade den roll som svenskarna gjorde i Finland - är det stört omöjligt att prata om århundradena under Höga Porten utan att axiomatiskt utgå från förtryck och det "turkiska oket". Men samtidigt vet vi att det ottomanska Turkiet under mycket lång tid var en högkultur, länge överlägsen den samtida europeiska ( inte minst som den manifesterade sig på Balkan ) , och som dessutom kännetecknades av en icke föraktlig tolerans. Från den ottomanska epoken finns över hela Balkan flera av de otrogna kristnas kloster kvar medan de turkiska minnesmärkena är förskräckande få; de är i senare tid rivna eller förstörda, och det var inte precis turkarna själva som gjorde det.

Några riktiga paralleller uppvisar historien ytterst sällan, men ibland slår det mig att förhållandet mellan ungrare och slovaker är vad som i Europa allra mest påminner om våra svensk-finska relationer. I hundratals år var Slovakien en del av Ungern, slovakerna ett bondfolk utan egen adel som styrdes - och toppstyrdes - från Budapest eller Poszony ( Bratislava ). Först som egen stat har Slovakien befriat sig från ungerskt och senare tjeckiskt förmynderi, i rask takt utvecklat en egen särprägel och på område efter område "kommit ikapp". Men förbindelserna är ännu idag störda: i Ungern kan man fortfarande höra "toth nem ember" ( "slovaken är ingen människa" ) och varje tal om autonomi för den mycket stora ungerska minoriteten i Slovakien får den samfällda, slovakiska politiska klassen att slå dövörat till.

Jag vågar påstå att vi i Norden umgås oändligt mycket hänsynsfullare med varandra: inte bara politiskt och i den praktiska vardagen utan också med grannens känslor och idiosynkrasier. En helt annan fråga är förstås varför det råkar vara så; förmodligen beror det på historiska omständigheter och tur snarare än att vi svenskar och finnar skulle vara så mycket ädlare än centraleuropéerna.

Men efter att ha lyssnat på den visa Camilla Nylund är jag inte längre helt säker på saken.

 

Bekännelser av en rikssvensk barbar

Richard Swartz

Onsdag, 4 Mars 2009 09:39

Jag är född och uppvuxen i Stockholm i en familj utan några särskilda band till Finland. Men ändå var grannlandet i öst aldrig utland på samma sätt som Danmark eller Norge. Danmark - och när jag var ung betydde det uteslutande Köpenhamn - var exotiskt, en fläkt och en försmak (rent bokstavligen, åtminstone vad gällde alkoholhaltiga drycker) av vad som på svenska väl fortfarande kallas kontinenten.

Danmark avundades i hemlighet, samtidigt som jag som svensk, utan att behöva bli upplyst om det, var klar över att detta var ett litet land, så mycket mindre än Sverige att det av den anledningen borde betraktas med en viss - när man var i Köpenhamn nogsamt dold - nedlåtenhet.

Norge? Norge räknades överhuvud taget inte.

Finland hörde inte hemma i någon av dessa nordiska kategorier. Varför är svårt att säga; men det är fullt möjligt att alltsammans hade just med Stockholm att göra.

Senare i livet fick jag svenska vänner från Västkusten eller Skåne som inget förhållande alls hade till Finland, inte ens till Stockholm. En nära skånsk vän talade om landets huvudstad som "Ultima Thule" och sarkastiskt om det granskogsbälte man från civiliserade trakter, som hans, var tvungen att ta sig igenom för att komma dit. Långt innan Öresundsbron fanns var Köpenhamn skåningarnas huvudstad.

På besök i denna sydliga provins var jag gäst på en privat middag där en soignerad gentleman i förbigående berättade att han på sitt sommarställe i trakten alltid hissade den skånska, inte den svenska fanan. Ingen protesterade. Och varför skulle de ha protesterat? Det var helt säkert ett utslag av lokalpatriotism snarare än skånsk separatism, inte minst med tanke på att mannen i fråga råkade vara Sveriges dåvarande ÖB.

Men för mig, mer hemma på Balkan än i Skåne, var det ändå anmärkningsvärt. Hade denne fridsamme knekt i stället varit, säg, kroatisk ÖB som på sitt sommarställe i Krajina hissat den serbiska fanan, så skulle han inte ha överlevt semestern.

Inte heller mina kusiner i Göteborg hade någon större förståelse för Finland och det finska. Framför dem låg havet och på andra sidan av det fanns England och London, det var deras hemliga huvudstad. Finland föreföll dem förmodligen som ett slags dystert omland till den svenska huvudstad de gjorde vad de kunde för att fullkomligt ignorera. Till detta dög också vatten: Östersjöns skärgårdar, svenska eller finska, var mörka kalla vatten utan salt och skaldjur, besökta av hurtiga frisksportare och svärmar av myggor. Något riktigt hav var det inte fråga om.

Vari bestod då denna östsvenska förkärlek för Finland?

Här måste i ärlighetens namn en distinktion göras: den omfattande långt mer finlandssvenskar än finnar (om de senare inte hette Paavo Nurmi eller var skidlöpare). Finlandssvenskar var, och tror jag är, i Stockholm beundrade: inte bara för sin välartikulerade, lätt arkaiska svenskas skull som först kan verka bonnig, men som snart får oss rikssvenskar att skämmas för vårt eget språkliga slarv, utan också för att vara litet mer begåvade, litet mer intelligenta och smarta än rikssvenskarna. Åtminstone föreföll det mig så. Och Bengt Holmquist sade till mig att jag hade rätt: som tillhörande en minoritet var han tvungen att anstränga sig en aning mer än majoriteten, men talade man därtill franska - som han brukade uppmuntra alla som ville ta sig fram här i livet att göra - kunde man som finlandssvensk omöjligen undvika att göra en glänsande karriär i Stockholm.

Men den finska mentaliteten (eller riktigare: vad vi inbillade oss var finsk mentalitet) låg också det östsvenska nära. Danskar - norrmän räknades i vanlig ordning inte - och diverse sydsvenskar var inte riktigt pålitliga. De var sluga, pratsamma och på grund av sin hedonism lätt fördärvade människor; de kunde nog vara ganska trevliga, men dög inte när någonting verkligen stod på spel, som storpolitik, manliga angelägenheter som jakt eller krig. Som stockholmare var man därvidlag mycket finsk. Det lakoniska och kärva (också det långsamma) som man tyckte sig känna igen i det finska, stod däremot för hederlighet och omutlig ståndaktighet.

Allt detta är fördomar, skrönor, myter, säger någon. Han har rätt svarar jag. Men icke desto mindre har detta präglat mig för livet. Inte så att jag automatiskt skulle försvara dessa ädla myter och fördomar om Finland, riktigt så dum är jag ändå inte, men så fort jag får det allra minsta i sinnet, huvudet, munnen eller handen som ger mig minsta chans att hålla mig till dem så gör jag det och fyller genast i resten, som när vi som barn färglade förtryckta figurer i våra målarböcker.

Ungefär så ser mitt Finland ut: och de färger jag villigt målar dit är helt bestämda av dessa stränga, redan givna konturer som finns där, men medan jag skriver dessa rader slår det mig att en av mina farbröder var frivillig i det finska vinterkriget, sårad och dekorerad, och att jag inte riktigt vet om detta faktum bör räknas till färgläggning eller den förtryckta konturen.