En rikssvensk barbars bekännelser II

Måndag, 27 April 2009 11:43

Richard Swartz

Härom söndagen hörde jag i den österrikiska radion ett av dess fantastiska musikprogram där en gäst presenteras i ord och musik, och dagens gäst var operasångerskan Camilla Nylund från Finland. Hon förklarade att hon kände sig helt och hållet som finska efter att först ha berättat att hennes modersmål var svenska och talat om "våra" tidningar och "vårt" parti - och här menades svenskt och inte finskt - och till sist gjort en snabbskizz över svensk-finsk historia som i sin salomoniska elegans väckte min beundran. Sedan fick Camilla Nylund sjunga och jag beundrade henne därefter ännu mer.

Men kanske var hennes umgänge med det finska och svenska aningen förbryllande för en wiensk lyssnare. Är man här tung politiker eller pamp heter man Androsch, Kreisky, Klima, Sinowatz eller Benya och om man är president så heter man Klestil. Det är alla böhmiska ( tjeckiska ) eller kroatiska namn. Men ingen av dessa personer har tjeckiska eller kroatiska som modersmål, ingen av dem talar väl ett endaste ord på det språk som för bara någon generation sedan skulle ha bestämt deras identitet. I stället är de österrikare som talar - österrikisk - tyska. Att någon som har ett svenskt namn och därtill svenska som modersmål kallar sig finska låter för dem säkert märkligt.

Eller ta min hustru! Hon är kroatiska, född och uppvuxen i vad som då var Jugoslavien, men som gift med mig har hon ett svenskt pass. Någon svenska talar hon dock inte alls och skulle trots pass aldrig drömma om att kalla sig svenska; hon är och förblir kroatiska. Däremot är hon naturligtvis svensk medborgare.

Denna distinktion mellan etnisk och politisk identitet görs uppenbarligen inte alltid i Finland och jag vet inte om det är tecken på bristande begreppslig precision eller på salig harmoni. Jag har flera goda vänner i Finland som etniskt-språkligt entydigt är svenskar, men som ändå kallar sig finnar eller finskor. Jag vill minnas att den som i min ungdom ville vara politiskt korrekt skilde på finnar och finlandssvenskar och att beteckningen finländare användes för att omfatta båda grupperna.

Det här kan tyckas vara småsaker, men kan lätt bli förbryllande. Att i till exempel Åbo tala om den finska domkyrkan eller historiskt om en finsk stad kan rentav bli missvisande; i domkyrkan finns inga gamla inskriptioner på detta språk, däremot på just svenska och, om jag minns rätt, här och där på tyska. Och hur ska vi bäst beteckna en ( svensk eller finländsk ) kosmopolit som marskalken Mannerheim som väl inte talade många finska ord alls? Är det förresten sant att hans generalstabs arbetsspråk under kriget var svenska, inte finska? Jag gissar att sådana frågor ofta kan vara känsliga och detta därför att de så direkt har med vår både individuella och kollektiva självkänsla att göra.

Finnarna tillhör Europas allra yngsta folk. Kanske är det sant att man inte ens skulle ha kunnat konstituera sig som nation om inte Sverige förlorat den östra rikshälften till tsarens Ryssland där, av olika skäl, trycket och tvånget till assimilering var mindre. Men unga nationer bär ofta på komplex: på Balkan - där turkarna ungefärligen spelade den roll som svenskarna gjorde i Finland - är det stört omöjligt att prata om århundradena under Höga Porten utan att axiomatiskt utgå från förtryck och det "turkiska oket". Men samtidigt vet vi att det ottomanska Turkiet under mycket lång tid var en högkultur, länge överlägsen den samtida europeiska ( inte minst som den manifesterade sig på Balkan ) , och som dessutom kännetecknades av en icke föraktlig tolerans. Från den ottomanska epoken finns över hela Balkan flera av de otrogna kristnas kloster kvar medan de turkiska minnesmärkena är förskräckande få; de är i senare tid rivna eller förstörda, och det var inte precis turkarna själva som gjorde det.

Några riktiga paralleller uppvisar historien ytterst sällan, men ibland slår det mig att förhållandet mellan ungrare och slovaker är vad som i Europa allra mest påminner om våra svensk-finska relationer. I hundratals år var Slovakien en del av Ungern, slovakerna ett bondfolk utan egen adel som styrdes - och toppstyrdes - från Budapest eller Poszony ( Bratislava ). Först som egen stat har Slovakien befriat sig från ungerskt och senare tjeckiskt förmynderi, i rask takt utvecklat en egen särprägel och på område efter område "kommit ikapp". Men förbindelserna är ännu idag störda: i Ungern kan man fortfarande höra "toth nem ember" ( "slovaken är ingen människa" ) och varje tal om autonomi för den mycket stora ungerska minoriteten i Slovakien får den samfällda, slovakiska politiska klassen att slå dövörat till.

Jag vågar påstå att vi i Norden umgås oändligt mycket hänsynsfullare med varandra: inte bara politiskt och i den praktiska vardagen utan också med grannens känslor och idiosynkrasier. En helt annan fråga är förstås varför det råkar vara så; förmodligen beror det på historiska omständigheter och tur snarare än att vi svenskar och finnar skulle vara så mycket ädlare än centraleuropéerna.

Men efter att ha lyssnat på den visa Camilla Nylund är jag inte längre helt säker på saken.

4 Kommentarer

Talade Camilla tyska?

skriven av Britta Klockars den 27.4.2009

Om Camilla Nylund talade tyska i den österrikiska radion så kan jag förstå att hon kom att bli "finska" -

Tyskan, liksom många andra språk (bl.a. finskan), är inte lika bra på att differentiera som svenskan är, när det gäller ord som "finne" och "finländare" - det blir "der Finne" och "die Finnin", även om det rent språkligt vore möjligt att tala om "Finländer" och "Finländerin" (jfr Holländer och Holländerin, Engländer och Engländerin).

Har svårt att tro att Camilla menade något annat än "finländare" (= en som kommer från Finland) när hon talade´om sig själv. Hon liksom jag har rötterna i Kvevlaxmyllan...

Röster: +9

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Intressant artikel av Richard Swartz

skriven av Peter k den 28.4.2009

Det kan hända att B. Klockars har rätt, men ändå har Richard Swartz pointen.

Jag är själv lite förvånad över att stora mängder av finlandssvenskarna fortfarande har en underlig fetiss för Finland, särskilt när det pågår en systematisk juridisk nihilism i landet när det gäller språklagen, finlandssvenskarnas grundrättigheter.

Finlandssvenskar, åtminstone i huvudstadsregionen vill inte uttrycka sin svenskhet. Man kan ju nästan säga att svenskheten är den förbjudna etniciteten i Finland. Orsaken är att i finnarnas ögon har finlandssvenskarna fortfarande större ”social prestige” än finnar - överklassens stigma. Betoning av det finlandsssvenska betyder för många i majoritet att man vill enbart avskilda dem.

De så kallade ”kultursvenskar” (eller svenskspråkiga finnar som de oftast själva vill bli kallade) vill gärna visa sin progressivitet genom att dölja sin finlandssvenska identitet. Detta är ju dock det lättaste alternativet; i värsta fall leder betoningen av sin svenskhet till dödshot (som tyvärr hände för Ida Asplund i 2005). Ett land, där hegelianska ”ett-folk, ett språk” - fanatiker som Snellman är fortfarande hyllad som en nationalhjälte, kan inte riktigt jämföras med vad som är läget i vanliga europeiska länder som Österriken.

På ett aningen vulgärt sätt kan man ju säga att endast på den dagen då finlandssvensken kan öppet uttrycka sig och säga i publik: ”jag har alltid upplevt mig som en svensk, och det är självklart att vi svenskarna inte delas av statsgränserna”, då har finlandssvenskarna det bra i landet. Sådan utvekling kommer säkert att ta en stund, men när vi få mångkulturalismen riktigt på gång i landet, blir det förenhetliga trycket från det finskspråkiga Finland svagare.

Röster: +6

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Trygg i den egna identiteten.

skriven av Britta Klockars den 28.4.2009

Ordet "finlandssvensk" är mycket praktiskt och informativt. Både i Sverige och i Finland berättar detta ord att jag kommer från Finland OCH att mitt modersmål är svenska. Jag är alltså en Finlands-svensk i
motsats till en Sveriges-svensk.

Observera att jag använder bindeordet "OCH", jag använder inte ordet "MEN" , när jag talar om land och språk - MEN skulle implicit signalera att mitt modersmål är något avvvikande, något som egentligen inte hör hemma i Finland, fast det är mitt eget fosterland. OCH signalerar att mitt svenska modersmål är något självklart och naturligt, något som hör samman med Finland.

I min barndom och ungdom (på 50- och 60-talet) behövde jag aldrig använda ordet "finlandssvensk" för att definiera mig själv. Alla visste ändå vad jag var.

Alla i byn var svenskar. Och de bodde i Finland.

I Sverige bodde det rikssvenskar, "vatusvenskar". De talade också svenska , fast det lät lite annorlunda. Vi brukade lyssna på Sveriges radio, så vi visste att de talade så i Sverige. Vi tyckte att det lät vackert.

Ibland kom det någon gårdfarihandlare eller bleckslagare till byn. De var finnar och talade finska och kunde inte svenska. Mamma köpte rutiga förkläden av dem. Vi talade svenska och kunde inte finska.

Det var inget konstigt med det. En del talade svenska och en del talade finska. Det var bara så. Ingen var sämre och ingen var bättre.

Det tycker jag fortfarande.

Röster: +11

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

I bra sällskap

skriven av vm -38 den 29.4.2009

Det finns många unga folk i Europa. Richard Swartz tycker, att finnarna hör till de allra yngsta. - Här är en lista över 25 nationer, som har blivit självständiga först efter Finland:
Azerbajdzjan, Bosnien och Hercegovina, Cypern, Estland, Georgien, Irland, Island, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Montenegro, Polen, Serbien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ukraina, Ungern, Vatikanstaten och Vitryssland.

Röster: -3

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp