En rikssvensk barbars bekännelser III


Måndag, 27 Juli 2009 07:41

Richard Swartz

Vad krig är lärde jag mig som ung pojke genom böcker: hemma i familjens bokhyllor stod "Världskriget i bild" - jag vill minnas i åtta band - med ett slösande rikt just bildmaterial från alla fronter av det krig genom vilket Europa förstörde sig självt. I något av banden såg jag också de första bilderna från de koncentrationsläger de allierade just befriat; bilder som präglat mig mer än andra jag tidigare sett eller skulle komma att se.



Den andra boken om kriget var Väinö Linnas "Okänd soldat".

Det var ett ganska illa tilltygat exemplar. Min far måste ha köpt "Okänd soldat" så fort den kom på svenska 1955, läst och läst om den innan boken hamnade hos mig. Jag tror inte att min mor någonsin läste den; detta var en bok för män eller - som i mitt fall - för pojkar.

Jag var tio år och slukade den. Efteråt trodde jag mig veta vad krig var: en ganska meningslös syssla man inte hade bett om och som bara alltför ofta slutade med döden. Också denna död var meningslös. Ett befäl går i skogen genom kulregnet utan att ens se fienden och muttrar något om att det blir mycket svamp eller blåbär i år innan han träffas av en kula. Denna stoiska likgiltghet inför faran imponerade på mig som pojke fastän en sådan död ingenting hade med hjältemod att göra. Meningslöst och alls inte imponerande var hur en ung rekryt dör i en skyttegrav: försiktigt sticker han upp en granruska (? ) över skyttegravens kant för att i skydd av den ta sig en titt på fiendens linjer. För just detta har han blivit varnad. Nu blir han ett lätt byte för en prickskytt.



Om det fanns något hjältemodigt i denna bok så var det att Finland så länge ( över flera hundra sidor ) hade kunnat stå emot angriparen Sovjetunionen innan nederlaget blir oundvikligt. Men de som stått emot var, tagna en och en, inga hjältar, snarare en skock karlar som motvilligt går till jobbet, inte ens klara över att det meningslösa ändå hade en djupare mening. Ty vad hade hänt om Finland inte försvarat sig? Hade landet då delat öde med andra länder gränsade till Sovjetunionen, små randfolk i skuggan av en imperialistisk diktatur?



Men vad som gjorde största intrycket på mig i "Okänd soldat" var ändå de finska namnen. De människoöden som Väinö Linna gestaltade bar dem som stolta fanor. De finska namnen var för en rikssvensk pojke omgivna av exotismens poetiska lyster, gåtfulla och svindlande vackra, och snart hade jag flyttat över namn som Lammio, Hietanen, Kariluoto, Rokka eller Koskela - som åt järn och sket kätting i alla fall när han var full - till min egen fantasivärld. Där fick de ge namn åt finska idrottsmän som min fantasi skapat och som med stor framgång deltog i de tävlingar som enbart utspelades i mina tankar eller på golvet i mitt pojkrum, men som med papper och penna protokollfördes i tabeller, resultatlistor och statistik.

Finland var för mig krig och idrott. På den tiden brukade Finland också vinna friidrottens finnkamp på Stockholms stadion eller i Helsingfors, något som till finnarnas fördel kan ha påverkat också vad som pågick i mitt huvud. 


Jag minns inga svenskar från Linnas bok. Kanske var landets armé indelad enligt regionala principer som av skäl som hade med bosättning att göra på "naturlig" väg separerade finnar och svenskar. Men finlandssvenskarna stred förstås i samma krig som Rokka och Hietanen. För mig skulle de först långt senare dyka upp och då personifieras av Harry Järv, österbottning och verksam bland handskrifterna på Kungliga Biblioteket i Stockholm. När vi inte talade om Kafka och Prag berättade han vad han varit med om under kriget; tonen var påfallande saklig, nästan torr, som det verkade opåverkad av känslor.

Ett träben - Harry Järv hade lemlästats av en trampmina - underströk det konkreta och handfasta hos krigets vardag. Kanske hade denna ton också något med tidens gång att göra: vid ett tillfälle berättade han hur finska och sovjetiska krigsveteraner från samma frontavsnitt träffades för att utbyta minnen, och på mig lät det som om det lika gärna kunde ha varit frimärken eller gamla mynt.


Märkvärdigt var hur minnet av detta krig i min familj togs om hand av en bok. En farbror hade ändå varit med om vinterkriget som frivillig, frustrerad återvänt till Sverige efter vapenstilleståndet, övertygad om att man bestulits på segern. Men om detta talades inte, förmodligen därför att min fabrors krig inte upphört med denna vinter: när Hitler i juni 1941 anföll Sovjetunionen tog han sig illegalt över gränsen till det ockuperade Norge och anmälde sig hos Wehrmachts kommendatur i Oslo.

Han vill fortsätta sitt krig, hämnas sina stupade kamrater och förvandla ett förödmjuknade nederlag till rättmätig seger. Vad han inte visste var att den tyska armén inte tog emot frivilliga; de hamnade hos Waffen-SS, en organisation okänd för min farbror.

Följaktligen skrev han på ett kontrakt, men försett med en paragraf som förband honom att uteslutande strida på östfronten mot Stalin.

Min farbror var antikommunist, övertygad demokrat, dessutom antinazist; hans kamp gällde uteslutande Finland och de stupade kamraterna, att den nu fått en tysk dimension hade med vapenbrödraskap och världspolitikens nyckfullheter att göra. Så deltog han i nästan hela fälttåget mot Sovjetunionen, skulle efter invasionen i Normandie sommaren 1944 förflyttas till västfronten, men åberopade sig på sitt kontrakt och tyskarna höll sig till det.



Vid den tiden lämnade redan alla som kunde östfronten: men för Finlands skull blev han kvar, en av dessa Historiens många ironier som i efterhand betraktas med misstro, ibland misstänksamhet, därför att de förefaller oss som alibistiska konstruktioner i all sin obegriplighet.




2 Kommentarer

Upp-och-ned-vänt

skriven av KPJ den 10.8.2009

Det slagkraftigt skrivna kan vara skoj att läsa, också om det är översvärmiskt.
Men nog har jag, hittills, överskattat Richard Swartz' kunskaper om den europeiska historien!

Swartz skriver på tal om Väinö Linnas "Okänd soldat":
"... att Finland så länge (över flera hundra sidor) hade kunnat stå emot angriparen Sovjetunionen..."

Detta är uppochnedvänd historieskrivning. 1941 års Operation Barbarossa var inget sovjetiskt angrepp på Finland. Tvärtom.

Det som Linna skriver om är det s.k. fortsättningskriget 1941-1944 på Hitlers sida.
I både den censurerade 1950-talsversionen och den ocensurerade "Sotaromaani" (ett halvsekel senare) skildrar Linna kriget på individplan, men fäller också - som sig bör - makrostrategiska kommentarer.

Swartz' inadvertens ("angriparen Sovjetunionen") har vad jag minns inte täckning i Linnas bok.

Jag visste heller inte att utlänningar kunde lägga sig platt för den finländska livslögnen, som varit vårt land till fördärv och - om den fortplantas - kan bli det även i framtiden.

Röster: -1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Richard Swartz

skriven av Magnus Nyberg den 23.8.2009

må ha varit okunnig om vem som var anfallande part just i fortsättningskriget. I så fall var han i gott sällskap. Faktum är att Sovjetunionen år 1940 kapade åt sig en stor del av det dåvarande Finland, och det var många här som år 1941 tyckte illa vara. Så fortsättningskriget fick inte sitt namn utan orsak. Det var, låt oss säga, den tolfte och (förhoppningsvis) sista ronden i den sjuhundraåriga kampen om Karelen.

KPJ:s poäng är klar. Det var mycket man talade tyst om i årtionden efter 1944. Jag själv läste mig först kring 1970 till att Finland var anfallande part. Nu lär väl alla veta sanningen. Men sett ur nordiskt perspektiv var det så att Sverige, sedan Finland, alltid försvarade Karelen - aldrig anföll det.

Röster: +1

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp