Från mitt kafébord i Wien V

Onsdag, 1 December 2010 08:52

Richard Swartz

Europas politiker förklarar att euron är räddad och kommer att överleva, men marknaden - eller marknaderna - verkar inte alls lika övertygad om saken. Alltså består oron kring euron medan nya EU-stater knackar på dörren till den ekonomiska akutmottagningens väntrum. Tydligare än så kan knappast demonstreras att euron är ett politiskt projekt med högst tvivelaktig anknytning till den ekonomiska verkligheten.

Vari består egentligen eurons kris? Varken dess yttre eller inre värde verkar i nuvarande stund vara hotat. I förhållande till andra valutor, främst den amerikanska dollarn, rör sig växelkursen inom ramen för det tryggt normala. Likaså märker vi knappast av någon förändring av eurons köpkraft i snabbköpet i Helsingfors eller Wien. I stället handlar eurons kris om en statsskuldskris, om att åtskilliga länder i Sydeuropa under längre tid levt långt över sina tillgångar.

På strikt ekonomiska grunder skulle några av dem förstås aldrig ha tagits upp i eurofamiljen. Men beslutet att låta till exempel Grekland vara med från början var politiskt, inte ekonomiskt. Det var också politiker - i Paris och Berlin - som i eget nationellt intresse började tumma på stabilitets- och tillväxtpaktens regler gällande hur stort ett budgetunderskott får vara. Quod licet Jovi, non licet bovi (Vad som är tillåtet för Jupiter, är inte tillåtet för oxen). Men det gör det inte lättare att nu använda sig av pekpinnen mot de små stater som visat sig vara så mycket större syndare än både Tyskland och Frankrike tillsammans.

I stället beskyller europeisk politiker för vad de kallar marknaden för att vara en omskrivning för allsköns spekulanter, oansvariga bankdirektörer eller företagsledare, fixerade vid en årlig bonus som motsvarar en vanlig knegares livslön. Sådana argument går hem i stugorna och säkert finns en och annan person som passar in på den beskrivningen. Likväl är en sådan beskrivning av marknaden en nidbild. Ännu mer absurt vore att låta en sådan "analys" gälla som förklaring till den nuvarande krisen.

Ty vad marknaden huvudsakligen gör är att ta politikerna på orden - den jämför deras löften och politiska beslut med den ekonomiska verkligheten för att sedan göra tummen upp eller ner. Ingen politiker är förtjust över att så objektivt-hänsynslöst få sin retorik och sitt användande av skattebetalarnas pengar granskad. Men vi vanliga medborgare borde vara tacksamma för ett instrument som marknaden finns, egentligen vår enda möjlighet vid sidan av valurnan att inte bara göra tummen upp eller ner utan också sätta en tumme i ögat på våra politiker.

Politik och ekonomi befinner sig idag på kollisionskurs inom den Europeiska Unionen. Politiken säger att vi alla hör samman, att vi alla drar nytta av vår gemenskap, att några medlemmars svårigheter
är tillfälliga och att vi andra i solidaritetens namn måste hjälpa dem på fötter igen, detta också därför att vi måste slå vakt om vår gemensamma valuta. Men i motsats till politiken säger ekonomin att några spenderar mer än vad de tjänar, att detta inte kan kallas solidariskt, att ingenting inom EU stipulerar att en medlemsstat ska betala en annan medlemsstats skulder, och att om det fortsätter på detta sätt dagens gemensamma valuta redan imorgon kommer att visa sig vara en omöjlighet.

Så verkar EU ha hamnat i en situation där det gäller att välja mellan två vägar ut ur den nuvarande krisen. Den första vägen kan sägas motsvara den politiska logiken. Den innebär att EU - utöver vad organsiationen redan är - blir också till en fiskal union, till ett slags transfer- och omfördelningsgemenskap, ungefär så som redan varje medlemsstat internt fungerar. Detta skulle dock innebära en mycket hög grad av just den överstatlighet som både opinion och politisk klass i väl alla unionens medlesstater fruktar. Särskilt sannolik är därför inte den utvägen. Ännu mindre så eftersom den skulle innebära att Tyskland måste betala för de flesta andra av oss - en "lösning" av Europas problem som omedelbart skulle förkastas av en stor majoritet av den tyska väljarkåren.

Den andra vägen kan sägas motsvara den ekonomiska logiken. Den innebär att euron avskaffas, att de ekonomer får rätt som redan från början menade att EU inte är något optimalt valutaområde, att de interna motsättningarna och skillnaderna är alldeles för stora för att man där ska kunna dela på en och samma valuta, åtminstone så länge som de flesta styrinstrumenten finns kvar på nationalstatens, inte Bryssels nivå. Men risken vore då stor att även själva unionen skulle komma att avvecklas. Dessutom är det nästan omöjligt att föreställa sig vad en avveckling av euron och återgång till nationella valutor rent praktiskt innebär; vår fantasi räcker helt enkelt inte till för att föreställa sig detta annat än som abstraktion eller något slags virtuell verklighet.

Med vår faktiska, europeiska vardag har detta mycket litet att göra.

Så verkar vägen ut ur den europeiska krisen bara kunna innebära en mer hierarkiskt ordnad, en i praktiken krackelerad union. Kanske kan man se det som en återkomst för den gamla idén om ett Europa med "två hastigheter": eller med en inre, "hård" kärna, grupperad kring Tyskland, och så runt den ett mer sladdrigt, poröst kött som är bidraget från de södra delarna av Europa.

Kanske vore det ekonomiskt-politiskt möjligt. Men om en sådan frukt också skulle väcka européernas aptit är ändå en annan fråga.

1 Kommentarer

Är

skriven av Johan S den 3.12.2010

Intressanta tankar som också har tangerats av Anna-Karin Friis.

Tyvärr verkar det också som om Richard har glömt att det nog inte bara är politikerna som har stått med skeden i syltskålen och slevat i sig, också "marknaden" och framförallt finansvärlden har varit med och såsat till det. Därför är nu pratet om att marknaden är vår vän som visar på svagheterna nog bara strunt.
Sant är att grekerna kom med i euron med en ekonomi som var för svag, men samma gäller ju också för vissa andra länder. Det skulle dock inte ha gjort något, om de inte skulle ha kommit på den ljusa idén att förfalska statistiken och med finansvärldens hjälp skaffa lånade pengar under falsk flagg. Skulle marknaderna ha reagerat tidigare på svagheterna som ju nog varit kända en längre tid, så skulle de inte ha hunnit göra så mycket illa.

I Irlands fall är det både myndigheternas vägran att dämpa fastighetsbubblan och bankernas släpphänta långivning som lett till krisen. Finansvärldens ansvar är nog större, det är de som gett för stora lån till svaga säkerheter, igen under devisen "vad som går upp kan inte komma ner".

Det är som om ekonomerna nuförtiden glömt bort att det finns något som matematik som man kan använda för att kontrollera vad två plus två blir, man behöver inte gissa att det blir 15 om bara marknaden går uppåt på samma sätt fem år till.

Det är som Sixten Korkman förklarade häromveckan: att återgå till nationella valutor innebär bara stora strider i rätterna över i vilken valuta skulderna ska betalas. De enda vinnarna vore juristkåren, absolut inte skattebetalarna i något land.

Och naturligtvis ekonomireportrarna, dessa "räknenissar" som Jan Guillou kallar dem, lämmeltågens absoluta mästare.

Röster: +0

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp