Rurik Ahlberg

Tidsmaskinen

Rurik Ahlberg

Torsdag, 3 November 2011 11:45

Det börjar sakta mak gå upp vad regeringen är ute efter med sin kommunreform. Kommunerna skall bli så stora att det inte mera behövs sjukvårdsdistrikt eller landskapsförbund, inte i alla fall så som vi känner dem idag.Samtidigt för man över makten till städer från landsbygden.

Ingen säger det bara rakt ut. Minister Henna Virkkunen säger dock i en intervju i Hbl den 2.9.2011 att "de nivåer som erbjuder hälso- och sjukvård borde vara två, inte tre som nu.

I stället för att ha kommuner, sjukvårdsdistrikt och stat skulle förnyade primärkommuner ta fler åtaganden". Slip of the tongue?

På svenska betyder det att sjukvårdsdistrikten skall slopas. För att en kommun skall kunna ansvara för mera specialsjukvård, behövs ett underlag på minst 100.000 invånare, om ens det räcker. Då landar vi på så stora kommuner att landskapsförbunden med sina nuvarande gränser blir meningslösa. Ja, då skall de förstås bort också eller så förstoras de intill oigenkännlighet. För Österbottens del gissar jag att det inte ens då handlar om att lägga ihop Österbotten, Mellersta Österbotten och Södra Österbotten, utan det kan bli betydligt större områden än så.

Det är med detta för ögonen man måste nalkas den frontalattack som regeringen riktat mot de kommuner som syndar genom att ligga på fel ställe eller vara av fel storlek. Jag tror också att det var med detta för ögonen som Krister Ståhlberg lanserade tanken om tre storkommuner i Svenskfinland, ett förslag som många - enligt mitt tycke - förhastat mejat ner i offentligheten.
Jag är inte heller någon överdriven förespråkare av stora enheter, men man måste sätta frågan i förhållande till att vi kanske inte har ens några sjukvårdsdistrikt eller "egna" landskap i framtiden.

För att ens på något sätt hållas på kartan och ha enheter som på riktigt kan styras tvåspråkigt så är tre storkommuner faktiskt ett helt sakligt förslag. Man skulle på sätt och vis skapa tre landskap. Dessa tre kommuner skulle inte vara värst mycket otympligare än det som regeringen ändå vill skapa. Därför kan jag heller inte förstå att en del nu tycker att dessa storkommuner skulle vara så odemokratiska. Kommuner som baserar sig på pendlingsområde är inte alls mera demokratiska fastän de skulle vara liksom mera cirkulära. I dem skulle det handla om att förskjuta den politiska tyngdpunkten till kärnorten på bekostnad av de övriga. Mera demokratiskt? Nehej.
***
Men jag vill ändå särskilt betona en annan dimension, tidsdimensionen. Jag tycker att vi allt mera glömmer bort vem som skall leva med resultatet av denna reform. Är det de stora årskullarna som skall trygga sin åldringsvård eller är det de som är unga idag som skall förverkliga sina liv genom den? Det är faktiskt de som är unga idag och de som inte ens ännu är födda som skall leva med de långsiktiga konsekvenserna. De stora årskullarna kommer inte att vara med här då mera.

Varför är tidsdimensionen så viktig? För att varje struktur man skapar sätter igång en inre dynamik, en dynamik vars fulla resultat man ser om några decennier. Vad man gör nu ser man det fulla resultatet av om 30-40 år. Om vi gör antagandet att Svenskösterbotten är ett värde i sig som är värt att bevara, så kan man tänka sig de möjliga kommunstrukturerna och ta tidsmaskinen framåt 30-40 år och bekanta sig med det framtida samhället som levt med dessa strukturer under dessa decennier. Ur ett svenskösterbottniskt perspektiv kan den nuvarande kommunstrukturen fungera tämligen väl också då (om man utesluter sådana ekonomiska aspekter som vi inte vet något om), men vi kan anta att regionen förlorat en del av sin rätt distinkta särart.

Tredelningen - alltså en kommun i Sydösterbotten, en i mellandelen och en i norr skulle ge som sannolikt resultat en rejäl försvagning av särarten i mellanregionen, en antagligen ekonomiskt svag kommun i Sydösterbotten och en kommun med klar särart runt Jakobstad, en kommun som dock skulle ha svårt att profilera sig nationellt. Är det det man önskar om man anser att Svenskösterbotten är ett värde i sig som är värt att bevaras? 30-40 år framåt är sist och slutligen inte så långt borta.

Och sen en kommun för hela Österbotten. En rätt stabil helhet också om 30-40 år, naturligtvis med alla de utmaningar som storleken och de interna skillnaderna skulle innebära. En region med särart, ja verkligen, och med en klar profil. En kommun som skulle klara av slopade sjukvårdsdistrikt och landskapsförbund.

Frågan är faktiskt vad vi vill ge dem som kommer efter oss? Då räcker det inte att endast se på det omedelbara behovet att ordna finansiering för den äldreomsorg som de stora årskullarna behöver. Det finns också en tid efter det. Det gäller att höja blicken.

De flesta torde vara ense om att en splittring leder till försvagning. Inre splittring har lett till otaliga rikens fall. Ett är säkert, en splittring nu leder också till försvagning.

Survival of the fittest

Rurik Ahlberg

Tisdag, 23 Augusti 2011 10:06

Vem har inte hört detta - kommuner skall bildas utgående från pendlingsområden med en stad i kärnan, samkommuner skall bort (de som är så odemokratiska) och små enheter har inte framtiden råd med? Också det nya regeringsprogrammet genomsyras av denna nydarwinism. Vägen till fullkomlighet. Att verkligheten inte ser ut som kartan är inte så viktigt. Central är tron på att det finns en naturlig evolution i kommunstrukturen där målet skall kretsa kring en centralort med ett naturligt uppland. Den här tron förklarar inte varför Hangö och Ekenäs eller Karleby och Jakobstad ligger så nära varandra. Tydligen har den darwinistiska drivkraften tagit fart först långt efter 1600-talet. Men små skönhetsfel får inte förstöra läran.

Inte stora heller. Pendlingstron förklarar dåligt varför så många av Finlands historiska städer är placerade vid kusten, de som inte har ett 360-gradigt uppland. Och Åbo, det är ju helt hopplöst. Nystad, Raumo och Björneborg, vid kusten och dessutom nästan inom varandras influensområden!

Det är förvånande att denna åsiktsstyrning så kritiklöst anammats av samhället. Den finalistiska tron leder till vinnare och förlorare. En förlorare är de områden i Finland som under en lång historisk tid varit relativt tätt befolkade. Vinnare är "nya" orter som inte i samma utsträckning "belastas" av en för tät byastruktur runtom sig eller grupper av småstäder som vuxit fram under seklens lopp. På den finländska kartan betyder detta att de traditionella kusttrakterna förlorar. De kan varken rita cirklar kring sig eller uppvisa en "optimal" boendestruktur.

Tron har också språkliga konsekvenser. De en- och tvåspråkiga kommunerna i Finland har inte bildats utgående från pendlingsområden. Så som det varit nu har man genom ett nät av en- och tvåspråkiga kommuner kunnat skapa ett Svenskfinland, med ansikten, människor och förvaltningsorgan. Skall hela kommunstrukturen dras igenom nydarwinismen så är det självklart att inte mycket blir kvar av det som vi traditionellt kunnat uppfatta som Svenskfinland.
* * *
På ett annat ställe i regeringsprogrammet förbinder sig regeringen till att verka utgående från det s.k. Ahtisaariprogrammet. I det ingår flera skrivningar om behovet av svenskspråkig förvaltning i landet, om behovet att utarbeta nya metoder som utvecklar de språkliga rättigheterna i kommunförvaltningen och nya sätt att säkerställa likvärdiga språkliga rättigheter i samband med kommunala förvaltningsreformer. Den stora frågan är om detta arbete med Ahtisaariprogrammet alls kommer att koordineras med reformen av kommunstrukturen. Hittills tyder tyvärr ingenting på det.

Redan före årsskiftet skall regeringen fastställa "närmare kriterier för kommunreformen och hur den skall fortskrida". Detta trots att det under "statsministerns ledning utarbetas en långsiktig språkstrategi för att utveckla de två livskraftiga nationalspråken och utifrån detta konkretiseras åtgärderna för regeringsperioden".

Nu är det förstås så att man inte kan tänka sig en riktig långsiktig språkstrategi utan kommunerna. Enligt Ahtisaariprogrammet skall finansministeriet tillsätta tillsammans med Finlands kommunförbund en beredning som utarbetar lösningar för att kommunerna ska kunna säkerställa likvärdiga språkliga rättigheter i samband med kommunala förvaltningsreformer.

I arbetet med en ny kommunallag skall beaktas nya metoder som utvecklar de språkliga rättigheterna i kommunalförvaltningen och ökar delaktigheten bland dem som använder servicen. Dessa skrivningar bör naturligtvis betyda något. Som regeringen nu lagt upp arbetet kommer inte Ahtisaariprogrammet igång förrän riktlinjerna för kommunreformen redan är dragna.

Nu om någonsin gäller det för Svenskfinland att för det första se till att detta arbete verkligen kommer igång och att Ahtisaariprogrammet koordineras med kommunpolitiken. För det andra gäller det för det svenska i Finland att lägga in sina bästa krafter i detta arbete, människor som vågar se annat än en darwinistisk utveckling och vågar ta kamp för ett Finland där det också i fortsättningen finns en svenskspråkig förvaltning.

För visst måste man kunna skapa sig sin egen framtid. Finalistisk tro på samhällsutveckling hör andra samhällssystem till.

Släng Borgåbladet!

Rurik Ahlberg

Måndag, 21 Mars 2011 10:34

President Martti Ahtisaari presenterade i mars ett digert program för att stärka Finlands två nationalspråk. Bläcket hann inte ens torka innan olyckskorparna var i farten. Borgåbladets ställningstagande fick en att verkligen gnugga sina ögon. Tydligen hade chefredaktören inte ens läst rapporten innan han rapade ur sig att tidningen är emot en "språkminister".

Det står i rapporten att man "utser en minister med ett klart uttalat ansvar för nationalspråken", inte att detta är ett nytt ministerium med säte i en värdefastighet i centrum av Helsingfors eller att regeringen skulle utvidgas med en minister till. I alla regeringar finns det ministrar med extra ansvar, t.ex. för nordiska frågor, Europafrågor eller jämställdhetsfrågor. Borgåbladets läsare har rätt att förvänta sig att tidningens chefredaktör är påläst och förmögen att läsa också det finstilta, det är det prenumeranterna betalar för.

De som följt med händelserna i Finland under de senaste decennierna kan lätt konstatera att Finland inte har någon konsekvent strategi för sin språkliga utveckling. Det är anmärkningsvärt att förvaltningsreformerna har avlöst varandra och naggat det tvåspråkiga i Finland i kanterna utan att någon bär ett tydligt politiskt ansvar för detta. Finland är en västerländsk demokrati, en föregångare på otaliga samhällsområden och det står stadgat i grundlagen att landet har två nationalspråk.

Vad är då inte mera naturligt än att också nationalspråkens ställning underkastas ett politiskt ansvar och att den finska staten utarbetar en övergripande långsiktig språkstrategi för sina nationalspråk? En sådan språkstrategi bör uppgöras under ministeransvar. T.ex. Kanada har redan länge haft en övergripande språkstrategi.

President Ahtisaaris förslag skulle innebära en fundamental förändring av tingens nuvarande ordning. Då vi vant oss vid brandkårsutryckningar varje gång en ny förvaltningsreform lanseras, skulle ett tydliggjort politiskt ansvar uppbackat av en välfungerande och kunnig ministeriestab vända på skutan så att de språkliga särkraven skulle beaktas redan från början när förvaltningsreformerna drar igång. Den övergripande språkstrategin skulle täcka en tidsrymd på 20 år. Utöver det skulle varje regering göra upp en konkret handlingsplan för sin mandatperiod.

Det säger sig självt att någon måste bära ansvaret för detta arbete - en minister. Det är också givet att det finska lagstiftningsmaskineriet behöver en förändring i sina rutiner, liksom också det politiska livet. Enda sättet att få detta till stånd är att placera in ett ansvar precis i händelsernas centrum - i en ministär.
Att saker skulle rulla av sig själva är önsketänkande och alltför beroende av vilka personer som råkar sitta på avgörande poster i ministerier. Allas ansvar är ingens ansvar. Idag ser vi en okoordinerad utveckling där de olika ministerierna lägger om sina förvaltningsområden, ofta utan att beakta språkliga särförhållanden. Detta sker med resultatet att helheten vittrar sönder och ingen bär totalansvaret.

Är det för mycket krävt i en västerländsk demokrati med två grundlagsstadgade nationalspråk att staten utser en minister med ett klart uttalat ansvar för nationalspråken? Är det för mycket krävt att en minister skulle få ansvaret för utvecklingen av Finlands nationalspråk i en tid då samhället omstöps av urbanisering, globalisering, kommersialisering och individualisering?

Nej, släng Borgåbladet.

Vad gör man inte för att vara flexibel?

Rurik Ahlberg

Torsdag, 3 Februari 2011 12:40

Det är en auktion av Svenskfinland som pågår. Och inte ens till högstbjudande.

På annat sätt kan jag inte tolka diverse initiativ i min omgivning att "komma tillmötes" våra "finska bröder och systrar". Jag har i och för sig ingenting emot naturlig samverkan. Dessutom har jag alltid varit intresserad av språk och jag tycker genuint att en flerspråkig omgivning ger upphov till mera innovativitet och kreativitet än en enspråkig omgivning. Men det vi ser bland förståsigpåare i dagens Österbotten är ett slags utförsäljning i flexibilitetens och smidighetens namn. Ja, för det är just så, är man "flexibel" och "smidig" tillmäter man förstås inte historiska kvarlämningar som språkbaserade strukturer någon som helst betydelse.

Varför skall en organisation vara finsk- eller svenskspråkig - den skall ju vara tvåspråkig! Så enligt dagens vokabulär i Österbotten. Och vem skulle inte vilja vara smidig? De flesta människor vill vara framtidsinriktade och världstillvända. Hör man inte till denna grupp är man "taliban". Så enligt dagens vokabulär i Österbotten.

Det är naturligtvis också så att språk ändå inte är allt här i världen. I den kommunala verksamheten är det viktigt att servicen fungerar - och det är ingen liten verksamhet det. Det samma gäller i sjukhus, skolor och många andra ställen. Men lättvindigheten i initiativen att "komma tillmötes" sina "bröder och systrar" förstår jag inte. Skulle man följa alla goda råd skulle det inte i Vasaregionen finnas en enda svenskspråkig förvaltning kvar, Svenska Österbottens Förbund för Utbildning och Kultur, som upprätthåller en stor del av andra stadiet utbildning på svenska, skulle läggas ner och föras över till en tvåspråkig organisation, samkommuner som byggts upp med mycket möda skulle avskaffas och samarbetsområden skulle kastas i papperskorgen. Något Åbo Akademi i Vasa skulle givetvis inte heller finnas. Men vad gör man inte för att vara "flexibel"?

För mig är det omöjligt att förstå hur man tänkt sig upprätthålla ett Finland med två likvärdiga nationalspråk efter en sådan hästkur. Och vem vinner på att underordna det ena språket det andra, vilket alla ovannämnda fall i praktiken skulle innebära? Det skulle varken betyda likvärdighet i förvaltningsstrukturen eller beslutsfattandet.

I mitt villrådiga huvud har jag försökt vända på resonemanget - är dessa organisationer verkligen ett uttryck för den förhatliga språkpolitiken? Mitt svar är ett entydigt tja, kan det månne vara så att de i själva verket är uttryck för hur samhället ser ut på riktigt och svarar mot befolkningens verkliga behov och önskemål? Resultaten talar nämligen för sig. I undersökning efter undersökning som mäter befolkningens lycka eller tillfredsställelse med livet placerar sig de österbottniska kommunerna på den nationella toppen. Arbetslösheten ligger i flera kommuner på en nivå under fyra procent. Resultaten säger att Österbotten är ett framgångskoncept, dels på grund av en slags dubbelstruktur som också ger människor dubbla möjligheter.

När Finland störtdök i början 1990-talet brukade man säga att förvaltningen inte skapar tillväxt, utan det gör den privata företagsamheten. Jag håller i stort sätt med detta grundantagande. Men i konsekvensens namn betyder grundantagandet också att en omläggning av förvaltningen för omläggningens skull inte heller är en drivkraft för tillväxten.

Min övertygelse är att romantisk flexibilitet för flexibilitetens skull mycket snabbt äventyrar ett nationellt och internationellt framgångskoncept. Ibland har jag funderat vad man skulle säga i t.ex. Sydtyrolen, en tvåspråkig region i Italien som det också går väldigt bra för, om man skulle föreslå för dem att göra likadana omläggningar som de "flexibla" hos oss planerar.

Jag tror att man skulle få en oförstående blick till svar. Ännu mera oförstående skulle den bli om man sade att det heller inte spelar någon större roll vad priset i denna auktion blir utan det viktigaste är att man visar sig smidig. Lite på samma sätt som när man lyfter fram historieförfalskare som något fräscht i TV-rutan.
Man skall ju vara flexibel.

Trendbrott

Rurik Ahlberg

Tisdag, 9 November 2010 13:15

Hela senaste tidens diskussion om man skall läsa svenska eller ryska i skolorna baserar sig på ett grundantagande - man utgår ifrån att alla vill studera språk, såvida det handlar om rätt språk och pedagogiken är den rätta.

Läs mer

Andra men inte vi

Rurik Ahlberg

Torsdag, 16 September 2010 09:17

Efterspelet efter Karlebybeslutet har fått alltmer besynnerliga drag. Om man skall tro statsministern rätt skall det vara fritt fram för staten att lägga om sin förvaltning utan att se till regionernas egenskaper.

Den österbottniska kustremsan är ett sammanhängande och naturligt område som förs samman av historia, kultur, språkliga förhållanden och näringslivet. Dessutom finns i Österbotten en fungerande förvaltning som ger fullgod service åt invånarna. Men det spelar ingen roll, om man får tro statsministern, så länge någon på något annat ställe har gått igenom några kurser i svenska. Då gör det ingenting om man slår sönder ett sammanhängande område.

För ett drygt år sedan kastade jag fram ett förslag om att gå in för någon form av specialstatus för Österbotten. Misstaget jag gjorde då, erkänner jag, var att jag inte i samma sammanhang hade några modeller för Öst- och Västnyland och för Åboland. Svenskfinlands hackordning fungerade då felfritt. Jag fick höra att jag vill bygga upp murar och isolera Svenskfinland. Tanken var naturligtvis helt orealistisk och det lades mycket möda ner på att skuffa in mig i det språkextrema hörnet, skamvrån i Svenskfinland. "Att bygga murar" är den värsta synd en finlandssvensk kan begå. Hur man kan bygga murar i vårt helt och hållet blandade samhälle övergår min fattningsförmåga, men den frågan skall jag inte behandla här.

Min poäng är att vi inte vågar tänka. Vi är hemmablinda för det egna systemet och vågar inte erkänna att man kan ha bättre lösningar på annat håll än hos oss. Olika former av specialstatus är helt vanlig praxis på olika håll i Västeuropa och de fungerar bra, ja, de fungerar bättre än vårt system. Karlebyfrågan är ett bottennapp som visar svagheten och instabiliteten i det tvåspråkiga Finland.

Har vi råd att inte tänka? Har vi råd att inte ha ambitioner? Svaret är förstås nej. Jag skulle inte vara bekymrad om vi skulle ha ett debattklimat där flera alternativa modeller skulle nötas mot varandra för att sedan förädlas till den ultimata lösningen. Men det är inte så. Istället läggs det mycket möda ner på att förklara det orealistiska i nya förslag utan att själv prestera något bättre som skulle vara "realistiskt". För det vi behöver är något kvalitativt bättre.

Karlebyfrågans efterspel visar en vilja att genom andra beslut tumma på grundlagen. Antingen genom nytolkningar av den eller genom att undergräva den genom slopad skolsvenska eller något annat i den stilen. Centerns ungdomsförbund vill bli av med tjänstemannasvenskan. De gröna föreslår frivillig svenska vid östgränsen till förmån för ryska.

Adderar man till att Centern vill permanenta Kajanalands förvaltningsmodell så ser man ett mönster av regionala särlösningar. Skulle man t.o.m. kunna kalla det för specialstatus? För Kajanalands förvaltningsförsök finns en helt egen lag. Är det inte en specialstatus de Grönas förslag med andra språkkrav skulle innebära för östgränsen? Varför är speciallösningar för andra delar av landet realistiska, men det som kunde gälla de tvåspråkiga trakterna vill vi se som orealistiska?

Jag tar inte ställning till om en dylik regionalisering är bra eller dålig, men i mönstret finns en klar inkonsekvens. Däremot är jag övertygad om att bristen på öppenhet i den finlandssvenska debatten för nya idéer leder till att det enda det finlandssvenska samfundet har att erbjuda är status quo. Kan man inte uppnå status quo så handlar det enbart om hur många steg bakåt man tvingas gå. För att kunna ta steg framåt krävs en annan glöd.

Kommer de Gröna att avkrävas en bevisbörda för sitt förslag med andra språkkrav i östra Finland? Svaret är nog nej. Det behöver man inte bevisa eftersom det är en politisk vilja. Inte behöver man heller bevisa att Kajanaland behöver en särlösning - saken är ju självklar.

Det är vi själva som skapar utrymmet för debatten. Också i Svenskfinland.

Varför ingen SSSR-process?

Rurik Ahlberg

Onsdag, 16 Juni 2010 09:31

En virrpanna, var det väl många som tänkte när Gunnar Wetterberg ifjol höstas lade fram förslaget att bilda en gemensam federation av de fem nordiska länderna. Fyra statsministrar och en vice lade tummen ned för förslaget bara några timmar efter publiceringen. Efter det fanns det inte mera så mycket kvar att diskutera. Ett förtjänt magplask. Eller förhastade slutsatser?

Wetterberg valde i sitt inlägg i DN att betrakta den nordiska federationen ur olika pragmatiska perspektiv. "En nordisk union skulle bli världens tionde största ekonomi, rejält före till exempel Ryssland och Brasilien. Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt större än i dag, men framför allt skulle närmandet mellan länderna ge kulturen mer att ösa ur, och korsbefruktningarna mellan länderna bli fler.
Förbundsstaten vore en stor och genomgripande institutionell förändring som kan förlösa många ekonomiska, sociala och kulturella framsteg, Öresundsbrons politiska motsvarighet och överbyggnad."

Jag tänker inte spekulera i om initiativet är meningsfullt eller inte. Var och en må ha sina egna åsikter om en ny nordisk statsbildning. Det som jag däremot alltid tyckt vara spännande är hur de logiska slutsatserna varierar beroende på vilken nivå man befinner sig på.

Wetterbergs argumentation följer egentligen samma mönster som förekommer i företagsvärlden och inom staterna när man strävar efter större administrativa helheter.
Tron på en bestämd utvecklingsriktning är en finalistisk syn på världen, en syn som genomsyrar den västerländska kulturen. Eftersom man tror på en finalistisk syn så agerar man också på ett sätt som leder till det tilltänkta slutresultatet.

Det intressanta är att tänkesättet inte tillämpas mellan länder utan endast inom länder och på saker som inte hör till staten såsom näringslivet. En klar inkonsekvens som vi sällan ens ids reflektera över för den är så självklar. Wetterberg sätter tummen på just denna självmotsägelse.

Men om vi frigör oss en stund från denna motsägelse och tillämpar samma finalistiska syn på länder blir konsekvenserna intressanta. Låt oss säga att KSSR-processen blir SSSR-processen, förkortningen för stats- och servicestrukturreformen, som EU tar initiativ till någon gång i framtiden. För det första skulle man ställa krav på befolkningsunderlag, t.ex. 20 miljoner. Man skulle basera detta på att det behövs ett tillräckligt befolkningsunderlag för att kunna finansiera toppforskning, genomföra storsatsningar som Kvarkenbron och få en tillräcklig bredd på arbetsmarknaden.

Kravet att länderna skall utgöra naturliga pendlingsområden skulle däremot skapa mera diskussion. Alla inser att det mest naturliga vore att tillämpa principen om gemensamma marknadsområden i stället för pendlingsområden, då skulle ju produktion och konsumtion ske i samma land, vilket på bästa möjliga sätt skulle tydliggöra produktionskedjan och förstärka slutkonsumentens insyn. Den tanken skulle man emellertid snabbt droppa eftersom marknaderna ofta ligger på andra sidan jordklotet. Då skulle den logiska konsekvensen bli att alla länder borde slås ihop med varandra till en stat, vilket är en orimlighet.

De stora EU-länderna skulle, också därför, välja att bilda en gemensam front för att öka kravet på befolkningsunderlag från 20 miljoner till 40 miljoner för att få "riktiga strukturomvandlingar till stånd". 20 miljoner är trots allt inte mera än två gånger London och de riktigt stora investeringarna i rymdteknologi och fusionsenergi behöver ett betydligt större befolkningsunderlag än så. För att inte tala om de ekonomiska vinsterna som en följd av administrativa överlappningar som kan rensas bort. Alla små kan ju heller inte behöva sitta vid alla förhandlingsbord.

Det nya befolkningskravet skulle omedelbart leda till reaktioner. Grannarna till Polen skulle motsätta sig - för att uppnå 40 miljoner människor är den enda möjligheten för dem att bilda en allians med Polens 37 miljoner invånare - och då blir ju ingenting kvar av den egna beslutanderätten. I Balkan med sin "splittrade statsstruktur" skulle förslaget leda till kaos. Antingen borde de alla gå samman för att uppfylla kravet eller så skulle en del vända sig till Turkiet för att få ett tillräckligt befolkningsunderlag och en annan del skapa sig en korridor mot antingen Italien eller Tyskland.
Beneluxländerna skulle anse att 25 miljoner räcker för då skulle deras eget befolkningsunderlag räcka till. Beneluxländerna skulle få stöd av de nordiska länderna, men de sistnämnda skulle ändå kunna tänja sig till en kompromiss på 30 miljoner. Norden plus de baltiska staterna skulle klara det strecket.

En konsekvent finalistisk världssyn skulle förutsätta en SSSR-process. Säger man A får man säga B, och följa samma logik, eller så erkänner man att man inte är konsekvent och följer det som man tycker är bäst för ens egna syften.

Kanske det var detta som Gunnar Wetterberg ville åskådliggöra med sin artikel i DN.