Min passion för minoriteter

Torsdag, 14 Oktober 2010 12:00

Sirpa Kähkönen

Jag talade med en av mina vänner, en hängiven ortodox, och kom på att fundera varför så många finska homosexuella har anslutit sig i ortodoxa kyrkan. Den är ju inte är världens modernaste i sexuella eller könspolitiska frågor.

"Men ser du", sade min vän. "Psykologiskt kan ortodoxa kyrkan vara lockande därför att den här i Finland representerar en minoritet i och för sig."

Kanske var det inte ett tillräckligt svar på min ursprungliga fråga. Men för mig öppnade det nya vyer.

Hela mitt liv har jag känt tillhörighet med alla möjliga minoriteter. Jag har identifierat mig med alla som lever eller en gång har levt utanför samhället; judar, fångar, homosexuella, prostituerade, oaccepterade konstnärer, övergivna barn, de fattiga. Men jag har också beundrat det ouppnåeliga, den stolta och överlägsna kulturen: finlandssvenskheten, som för mig öppnades genom Christer Kihlmans, Märtha och Henrik Tikkanens, Claes Anderssons litteratur. I min ungdom tyckte jag att alla finlandssvenskar var djärva och passionerade och avancerade. Eller stora diktare och förfinade konstfilosofiska visionärer som Bo Carpelan och Edith Södergran.

Jag idealiserade finlandssvenskheten för att det var en minoritetskultur. Som en ung skolflicka i Kuopio visste jag just ingenting om finlandssvenskarnas liv - och nu när jag har levt i 25 år i Helsingfors och läst HBL i flera år regelbundet och blivit bekant med finlandssvenska författare och forskare; nu när jag har sett otaliga pjäser på Svenska Teatern och Raseborgs sommarteater och Viirus, känner jag att jag inte så mycket mera vet om finlandssvenskheten.

Varför då? Kanske därför att dess kärna är ett mysterium. Eller därför att jag är för blyg att ställa de rätta frågorna. Eller därför att jag inte egentligen hör till någon minoritet, fastän min psykologiska böjning leder mig åt det hållet.

Varför borde jag då veta? För välviljans skull. Det hör till minoriteternas psykologiska dynamik att försöka skydda sin ideologiska - uttalade eller halvmystiska - kärna. Men välvilja behövs för att minoriteten kan överleva i en homogenisk omvärld.

När jag skrev min senaste bok om 1930-talet och finska kommunister förstod jag detta mycket klart. Den röda delen av finska befolkningen levde ända sedan 1918 under förtryck, till och med utrotningshot. Det fanns väldigt litet av välvilja eller ens tålamod för människor som hade hört till det röda gardet - eller ryktades ha gjort det. Och också gardisternas familjemedlemmar fick betala dyrt för inbördeskrigets händelser, dyrt och länge.

Under dessa fientliga omständigheter skapade de röda sin egen kultur, som levde och florerade i smyg. Nya och åter igen nya generationer invigdes i kulturen vars kärna var glödande hat och främlingskap i ens egen fosterland.

Jag har ärvt dessa känslor och fått genomarbeta dem hela mitt vuxenliv. Jag har älskat minoriteter förmodligen just därför att den röda släkten har viskat i mitt hjärna sitt hemligaste och hetaste budskap.

Jag tror att ingen kan vara lycklig med sådana hemligheter. Man kan nog bli konstnär för att kunna alstra sina hemligheter; för att möta sina demoner. Man kan bli djärv och avancerad om man hör till en kultur som försöker kämpa mot omvärldens förtryck. Men man kan också bli fixerad i föråldrade tankar och se gamla fienden där det faktiskt finns möjlighet till förståelse.

För min del skulle jag mycket gärna veta mera om finlandssvenskhet - om gamla människor i Östra Nyland och ungdomar i Österbotten, om arbetare, fiskare, lantbrukare, närvårdare, om vanliga människors liv. Jag skulle gärna se en icke-fiktiv tv-serie om dessa människor, och inte i FST 5 utan i TV 1 eller 2.

För om man faktiskt får bekanta sig med en gammal människa som behöver vård på sitt eget modersmål - modersmålet är ju finnarnas älsklingsbarn - så måste alla förnuftiga människor inse att det inte är fråga om siffror utan om levande människor.

Älskar man sin kultur tillräckligt hett och passionerat är man också färdig att visa den i dess svagaste, i dess mest sårbara former.

1 Kommentarer

En intressant vinkling i temat...

skriven av Rainer Silfverberg den 19.10.2010

..det där att ta upp kommunisterna som exempel på minoritet.

Men var dom faktiskt så få, för efter kriget 1945 blev ju DFFF (fi: SKDL) det näststörsta partiet och togs med i regeringen, så de fick väl betalt för sina mödor till slut. En fjärdedel av de röstberättigade röstade på dem, och hälften på vänsterpartier överhuvudtaget, så kan man betrakta dem som en minoritet överhuvudtaget?

Och sedan måste jag be att få tillägga, att efter det sk Mäntsäläupproret 1932 förbjöds en annan "minoritet" dvs Lapporörelsen i Finland. "Majoriteten" hade fått nog av bråkmakare både till vänster och till höger.

Röster: +0

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp