Savolainen distinktioanalyysi suomenruotsalaisuudesta

Måndag, 16 Februari 2009 12:31

Sirpa Kähkönen

Eräs suomenruotsalainen ystäväni yllätti minut äskettäin täydellisesti paljastuksellaan, joka liittyi kirjallisuuteen.
Olin juuri kertonut ystävälleni, että ihailen palavasti Lars Huldénia. Tähän ystävä vastasi: "Kun olin nuori, pidin Huldénin runoutta maalaismaisena. Käsitin hänen taituruutensa vasta paljon myöhemmin."
Hämmennyin kommentista niin paljon, että olen tuskin tointunut siitä vieläkään. Ensimmäinen reaktioni oli epäanalyyttinen ja epäuskoinen huudahdus: siis mitäh!
Sitten pyrin intellektuaalisempaan lähestymistapaan. Aloin hahmottaa distinktioita, joista minulla ei ole ollut aavistustakaan. Käsitykseni suomenruotsalaisesta kulttuurista oli muovautunut jo nuoruudessani Tikkasten, Kihlmanin, Runebergin ja rakkaan Huldénini kautta, eikä näiden kaikkien välillä mielessäni ollut mitään ristiriitaa.
Lars Huldén on aina ollut minulle suuri runoilija kauniin kielensä, loistavan ironiansa ja erehtymättömien runomittojensa takia. Hän on lisäksi sikäli harvinainen runoilija, että hänen teoksensa toimivat myös suomennettuina: Pentti Saaritsa on ollut hänen armoitettu tulkkinsa. Ja entä sitten Kaj Chydeniuksen säveltämä runo Ollan Viktorista? Voiko olla upeampaa liittoa sanojen ja sävelen välillä, myös suomeksi?
Vähitellen olen alkanut ounastella, että tuttavani suhtautuminen Huldéniin on johtunut runoilijan kotimaakunnasta. Olen käsittänyt, että Pohjanmaata ei vallan paljon ihailla täällä Suomen ruotsinkielisessä etelässä, vaan siihen suhtaudutaan samoin kuin Savoon suomenkielisten keskuudessa.
Savo on suomalaisille parjatuin ja maalaismaisin maakunta. Aleksis Kiven mukaan Savossa asui metsäläisnoitia, joilla oli hallussaan pelottavan väkevä sanan mahti. Kotimaisissa elokuvissa näemme aina paikkapöksyisten, veitikkamaisten mutta eläimellisten savolaisotusten peuhaavan heinäsuovassa sillä aikaa kun agronomi ja ylioppilastyttö kulkevat käsikkäin pitkin kartanon koivukujaa.
Mutta kuten vuonna 1926 ilmestynyt Suomen matkailijayhdistyksen vuosikirja toteaa, Savon kansa rakastaa kieltä ja pyrkii aina ilmaisemaan itseään mahdollisimman kauniisti. Savossa rahvaalla on samanlaiset tavat kuin maailman sivistyskansoilla: ventovierastakin pyritään haastattamaan ja siten harrastamaan kulturellia small talkia. Tuppisuita savolaiset pitävät epäkohteliaina ja moukkamaisina ja arvostavat sanallista huumoria yli kaiken.
Ehkäpä juuri oma savolaisuuteni on saanut minut rakastamaan Lars Huldénin runoutta. Erään itäisen pikkukaupungin kasvattina jaksan ihailla Huldénin Runeberg-runosarjaa, joka tiiviin poeettisin keinoin kuvaa upeasti pienen kaupungin maisemia, äänimaailmaa ja ilmapiiriä. Ja huumoria rakastava savolainen minussa suorastaan palvoo Huldénin ilkikurisuutta ja hellää leikkimieltä.
On hienoa olla ulkopuolinen niin suomalaisen valtakulttuurin kuin suomenruotsalaisen kulttuurinkin suhteen. Savolaisena en voi koskaan yltää hienouteen ja ylhäisyyteen; heinäsuova on aina vaanimassa, ylevyyden hetkelläkin.
Ja kuinka helppoa kaltaiseni ulkopuolisen onkaan ihailla kaikkea sitä, minkä vain osaan omaksua runsaasta ruotsinkielisestä kulttuuristamme. Kun ei ymmärrä distinktioita, voi rakastaa vailla noloutta, vilpittömästi, täydestä sydämestään.

(svensk översättning)

En savolaxares kärleksförklaring till Lars Huldéns diktning

En av mina finlandssvenska vänner tog mig på sängen med ett avslöjande från litteraturens sfär.

Jag hade just anförtrott min vän att jag är en hängiven beundrare av Lars Huldén. Något som fick denna att tillstå att hon som ung fann Huldéns diktning lantlig. "Det geniala hos Huldén upptäckte jag långt senare."

Uttalandet förvånade mig till den grad att jag knappt ännu hämtat mig. Min spontana reaktion var därför allt annat än analytisk och jag undslapp mig ett skeptiskt va?

Efter att ha hämtat mig en stund försökte jag analysera min väns kommentar ur ett mer intellektuellt perspektiv. Jag försökte forma en distinktion som jag egentligen inte hade en aning om. Min bild av den finlandssvenska kulturen hade redan vid unga år formats av författare som Tikkanen, Kihlman, Runeberg och Huldén. Något motstridigt mellan dessa hade jag aldrig uppfattat.

För mig har Lars Huldén alltid varit en stor diktare med sitt vackra språk, sin lysande ironi och sitt ofelbara versmått. Han är dessutom i den bemärkelsen en sällsynt diktare att hans verk fungerar också i översättning till finskan: Pentti Saaritsa till exempel är en benådad tolkare av Huldéns texter. För att inte tala om Kaj Chydenius komposition av Ollas Viktor? En finare kombination av text och melodi får man söka efter.

Så småningom har jag anat mig till att min väns inställning berodde på hennes geografiska bakgrund. Jag har förstått Österbotten inte väcker några hetare passioner hos finlandssvenskar hemma i södra Finland. Aversionen kan jämföras med inställningen till Savolax på finskt håll.

Savo är för finnarna det mest lantliga och baktalade landskapet. Redan Aleksis Kivi skrev om skogstrollen i Savo som var kända för att ha det kraftiga ordet i sin makt. I finska filmer förekommer savolaxtyper som brutala skojare som iklädda lappade byxor ses busa i höstacken medan agronomen och den unga studentskan vandrar hand i hand längs herrgårdens björkallé.

Men, å andra sidan konstaterar Finlands turistförening i sin årsbok från 1926 att savolaxarna älskar sitt språk och alltid strävar efter att uttrycka sig så vackert som möjligt. I Savolax har allmogen samma vanor som världens civiliserade länder: en främling utmanar man alltid, det ger möjlighet att bedriva litet small talk. En moltyst främling anses vara en oartig tölp, därför att savolaxarna älskar den verbala humorn över allting.

Det är möjligt att det är min egen savolaxiska bakgrund som fått mig att älska Lars Huldéns diktning. Som barn av en liten småstad i öst kan jag inte annat än beundra Huldéns diktserie om Runeberg. Med täta poetiska knep fångar han i den på ett lysande sätt en småstads landskap, ljud och atmosfär. Och savolaxaren i mig som älskar humor rentav dyrkar Huldéns spjuveraktiga och ömma lekfullhet.

Det är härligt med ett utanförskap både till den finska elitkulturen och till den finlandssvenska kulturen. Som savolaxare kan jag aldrig uppnå finesserna och det högdragna; höstacken gör sig alltid påmind, också i stunder av värdighet.

Hur lätt är det inte för en utböling som jag att beundra allt det som jag förmår ta till mig av vår digra svenskspråkiga kultur. När man en gång inte uppfattar distinktionen kan man älska utan att rodna, uppriktigt och av fullt hjärta.

Översättning: Olav S Melin

2 Kommentarer

Intressant jämförelse

skriven av erik skön den 17.2.2009

Är född i Österbotten. Har alltid upplevt österbottningarna som pålitliga människor som står med båda 44orna på marken. Har också, kanske felaktigt, upplevt savolaxarna som finska "statusmänniskor" genom Paavo Lipponen, Erkki Liikanen osv.

En sak är jag ändå säkder på. Savvoo hiljoo ja kovvoo och närpesdialekten är bland de förnämsta dialekterna i vårt land.

Röster: +4

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp

Tack för den insikten, Sirpa Kähkönen -

skriven av Britta Klockars den 17.2.2009

"Efter att ha hämtat mig en stund försökte jag analysera min väns kommentar ur ett mer intellektuellt perspektiv. Jag försökte forma en distinktion som jag egentligen inte hade en aning om."

Fantastiskt att en finskspråkig savolaxare har noterat en distinktion som faktiskt finns!

På tal om dialekter så hade jag en studiekamrat från Savolax som t.ex. sade "kuopin pielle" i stället för "kaapin päällä" - på min egen österbottniska dialekt hette det "po skoåpin" i stället för "på skåpet" - vi tyckte det var roligt med "kuopin" och "skoåpin" -

Röster: +3

anmäl missbruk

rösta ner

rösta upp