Logga in

Sök

Arkiv Tema Nationella minoriteter som utmaning

Nationella minoriteter som utmaning

Utdrag ur Europeisk mosaik ur kapitlet om nationella minoriteter som utmaning:

"Liksom i Tyskland under Weimarrepubliken finns det i Central- och Östeuropa av idag ett flertal exempel på minoriteter, som har blivit avskurna från sitt nationella hemland. Det senare har ofta ambitionen att beskydda sina landsmän utanför landets gränser. Minoritetsgruppen har också ofta starkare band till sitt etniska hemland än till värdnationen, som just därför gärna beskyller minoritetsgruppen för illojalitet och otillförlitlighet. Sådana trepartsrelationer går på engelska under benämningen kin-state relations, på svenska närmast grannstatsrelationer. De är ofta båda komplexa och instabila. Termen kin state är av sent datum, men den representerar ett fenomen som har lika många år på nacken som nationalstaten.

En grannstatsminoritet är ett slags diasporagrupp. Diaspora syftar i allmänhet på judiska bosättningar under den långa perioden mellan Jerusalems undergång år 70 och den israeliska statens grundande år 1948. Men det finns också andra exempel på diasporabosättningar med rötter i det romerska imperiet, det armeniska kungadömet, de grekiska stadsstaterna och senare också Italien. En diasporagrupp kan definieras som en etnisk grupp utan territoriell bas i ett givet politiskt system - en grupp utan etniskt hemland eller bosatt utanför sitt eget etniska hemland. I det senare fallet uppkommer den ovan nämnda trepartsrelationen - mellan gruppen, dess värdnation och dess ursprungsland. En diasporagrupp kan vara en produkt av utvandring eller fördrivning. Men mobilitet utgör inget nödvändigt rekvisit för diasporastatus. Många ryssar, ungrare, serber eller albaner har hamnat utanför sina respektive etniska hemländer på grund av gränsförskjutningar (se Kapitel 7).

Europeisk mosaik tabell
Figur 2.1: Grupper och gränser

Vi bör alltså skilja mellan gränsförändringar och gruppstabilitet (se Figur 2.1). Har gränserna förblivit stabila över tid eller varit föremål för förändring? Har befolkningsgruppen i fråga djupa historiska rötter i regionen eller består den huvudsakligen av relativt sentida bosättare?

Den övre vänstra kvadranten omfattar olika slags inhemska folkgrupper, som äger en stat eller en region inom en stat. Här finner vi nationella kärngrupper såsom norrmän i Norge, tyskar i Tyskland, och regionala minoriteter såsom bretonerna i Frankrike och friserna i Nederländerna. I den nedre vänstra kvadranten finner vi invandrargrupper, d v s människor som relativt nyligen sökt sig utomlands för att få arbete eller av något annat skäl tvingats bort från sin hembygd. Det är inte givet att de känner stark anknytning till det område, där de nu bor; och även om så skulle vara fallet, är det inte sannolikt att det uppfattar just det området som sitt hemland.

I den nedre högra kvadranten har vi exilgrupper utan etniskt hemland överhuvudtaget eller med ett etniskt hemland, som av politiska skäl är slutet för dem. Judarna utgör fram till 1948, då Israel grundades, ett klassiskt exempel. I den övre högra kvadranten finner vi slutligen olika slags grannstatsminoriteter: geografiskt stabila grupper som befinner sig i ett främmande land på grund av recession, upplösning av en tidigare stat, gränsjusteringar efter fredsavtal. Ungrarna i Transsylvanien befann sig t ex efter gränsjusteringarna jämlikt 1920 års fredsfördrag i Trianon helt plötsligt i Rumänien. De känner sannolikt stark anknytning till det territorium där de bor, och en ännu större lojalitet gentemot sina landsmän på andra sidan av gränsen.

Modellen hjälper oss att i långa stycken förklara de etniska variationerna i Europa. Men den inrymmer icke desto mindre ett antal tvetydigheter, som i en del fall försvårar klassificeringen. Den ryska befolkningsgruppen i Lettland är ett sådant fall. Den har rötter i Lettland allt sedan Baltikum integrerades fullt ut med det ryska imperiet i slutet av 1700-talet. 1935 utgjorde ryssar ca nio procent av landets befolkning. 1959 uppgick ryssarnas andel av befolkningen i Sovjetrepubliken Lettland till 26 procent.

Ryssarna ökade således sin befolkningsandel med faktorn tre på litet drygt två decennier. Men inte nog med det: bara en liten del av de ryssar, som vid slutet av denna period bodde i Lettland, hade bott där under mellankrigstiden. De ryska bosättningarna från den tiden var i stor utsträckning befolkade av landsflyktiga anti-kommunister och krossades systematisk av Stalin, som ersatte dem med sovjettrogna ryssar.

Den omständigheten att lejonparten av ryssarna i Lettland inte har ett längre förflutet i landet än så väcker frågan om inte ryssarna i Lettland bör jämställas med turkarna i Nederländerna, italienarna i Tyskland, jugoslaverna i Sverige och andra relativt unga invandrargrupper. Eller bör de i stället uppfattas som en territoriellt stabil grupp avskuren från sina landsmän på grund av nyligen genomförda gränsjusteringar? Det är, å ena sidan, höjt över varje tvivel att merparten av dem kom till Lettland för att arbeta där för relativt kort tid sedan. I det avseendet påminner de om arbetskraftsinvandrare i Västeuropa. Etniska letter torde också uppfatta ryssarna som invandrare (eller t o m som civila kolonisatörer).

En del av ryssarna instämmer nu för tiden i detta. Men det stora flertalet ryssar torde likväl uppfatta sig själva som sovjetmedborgare, som flyttade från en del av Sovjetunionen till en annan. De såg sig förmodligen aldrig som invandrare - i varje fall inte mer än en finländare som flyttar från Lahtis till Åbo. Det är emellertid inte likgiltigt hur ryssarna ser på sig själva. De som uppfattar sig själva som invandrare eller relativt nyanlända invånare är förmodligen mera benägna att acceptera sin minoritetsstatus och låta sig integreras i det lettiska samhället. De som vägrar att uppfatta sig som invandrare är förmodligen mindre benägna att ta på sig minoritetsrollen.

Här ställer man i stället sitt hopp till att de gamla gränserna återställs. De utgör i likhet med de franska svartfötterna (pieds noirs) efter Algeriets självständighet en post-imperial minoritet: i opposition mot de nya gränserna och mer eller mindre glömda eller missförstådda av efterföljaren till den gamla externa regimen. Finlandssvenskarna är också svåra att klassificera. De påminner på många sätt om grannstatsminoriteter såsom magyarerna i Transylvanien eller tyskarna i Sydtyrolen.

Men där finns en betydande skillnad. Medan magyarerna i Rumänien alltid har varit mera lojala mot Budapest än mot Bucharest, har finlandssvenskarna orienterat sig mot det land, där de bor, inte mot något spirituellt hemland utanför dess gränser. Medan sydtyrolarna länge kämpade hårt för att bli en del av Österrike och inte Italien, har finlandssvenskarna - med undantag för ålänningarna - aldrig sökt luckra upp banden till Finland. Den finska exceptionalismen hänger i allt väsentligt samman med att finlandssvenskar spelade en avgörande roll i det finska nationsbyggnadsprojektet. I motsats till många andra länder, definierades nationalitet i Finland i territoriella termer, som inkluderade såväl finnar som finlandssvenskar.

Det är inte alltid helt enkelt att avgöra om en minoritetsgrupp har långvarig hemortsrätt i regionen eller inte - om den skall klassificeras som en invandrargrupp eller grannstatsminoritet. Man konfronteras alltför ofta av en blandning av akut självförhärligande, okunskap om andra och en ohälsosam dos av chauvinism. Kosovo är ett belysande exempel. Såsom albanerna framställer sig själva och sin historia är de ättlingar i rätt nedstigande led till de gamla illyrerna och regionens ursprungliga invånare.

Serberna hävdar, å andra sidan, att albanerna utgjorde ett försumbart inslag i det medeltida serbiska imperiet, om de nu överhuvudtaget fanns där. Transsylvanien - idag en del av Rumänien och alltsedan medeltiden befolkad av rumäner, magyarer, szekler, tyskar, bulgarer, armenier, judar och romer - är ett annat nästan klassiskt exempel. Rumänerna och ungrarna - de idag dominerande grupperna - har båda en tendens att överskatta sin egen betydelse och underskatta motpartens. Rumänerna ser sig som ättlingar till de gamla dacierna, vilket ungrarna bestrider. De senare framhåller i stället sig själva som den befolkningsgrupp, som har den längsta sammanhållna närvaron i regionen. Gränsområdet mellan Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina - själva kärnan i det gamla polsk-litauiska samväldet (1385-1569) - kan tjäna som ännu ett exempel.

I de nationalstater, som småningom växte fram ur detta expansiva samvälde, strandade åtskilliga minoritetsgrupper, som inte riktigt passade in och kom att utsättas för många assimilationsförsök. Om polackerna i Litauen heter det alltjämt att de egentligen är poloniserade litauer. Bakom detta påstående döljer sig antagandet att Litauen självfallet först koloniserades av litauer, inte av någon annan folkgrupp.

Vi vill slutligen uppmärksamma på ännu ett dilemma vid klassificering av minoritetsgrupper. Det finns minoritetsgrupper med otvetydiga och djupa rötter i den region där de bor, och med uppenbar anknytning till en etnisk grupp utanför värdlandets gränser. De som tillhör en sådan minoritetsgrupp beskriver sig knappast som invandrare eller nyligen inflyttande, men värdlandet kan icke desto mindre ifrågasätta deras hemortsrätt. Det leder förmodligen till tilltagande alienation bland människorna i minoritetsgruppen. Vi kan - för att komplicera bilden ytterligare - anta att de känner motsvarande grad av främlingskap inför sitt externa hemland. I ett sådant läge identifierar de sig förmodligen varken som grannstatsminoritet eller invandrargrupp utan tillägnar sig i stället en lokal eller regional identitet."

Skaffa boken!

OBS! Boken Europeisk mosaik kan rekvireras för 20 euro från tankesmedjan Magma. Kontakta Linda Kaseva tfn. 044 3785627, e-post: Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

0 Kommentarer Add Comment

Skriv kommentar
Denna artikel är låst och går inte att kommentera längre.

busy